I den breda proteströrelsen mot den nuvarande ekonomiska globaliseringen deltar ett stort antal folkrörelser från tredje världen. Så var det i Göteborg och vid alla de stora motmöten som arrangerats under senare år. Men detta är lika osynligt i de vanligaste medierna som det viktiga basarbete som dagligen utförs i den fattiga delen av världen för bättre levnadsvillkor, bättre demokrati och större rättvisa globalt och inom det egna landet. Och dessa folkrörelser är inte ett nytt påfund som kopierats från oss i de rika industriländerna utan har sin egen historia som visar att det inte sällan är vi som inspirerats av rörelser i tredje världen. Tord Björk, lärare i Kristianstad och aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänner ger en bild av detta.

Folkliga rörelser har funnits i åtminstone 2.500 år. Då startade med några års mellanrum i Indien jainismen och buddismen i protest mot kastprivilegier och de religiösa makthavarnas ritualer. Jainismen som har inflytande inom indiskt samhälle och miljörörelse än idag utövade också vegetarianism och ansåg att alla djur hade rätt att leva. I Palestina startade 500 år senare i utkanten av det Romerska imperiet den sociala och religiösa kristna proteströrelsen som organiserade sig i församlingar med egendomsgemenskap och predikade alla människors lika värde.

Många folkrörelser har uppstått på liknande sätt långt bort från makthavare högt upp i samhället eller långt bort från centrum för omfattande herravälden. Den vanliga föreställningen om folkrörelser i Sverige är att de är väl organiserade medlemsorganisationer som har uppkommit i rika industriländer för att sedan sprida sig därifrån. I själva verket är många av folkrörelsernas främsta metoder för organisering uppfinningar från periferin.

Den moderna massorganisationen med många anslutna medlemmar till låg avgift och funktionärer är en social uppfinning från 1823. Då bildades i det kolonialt förtryckta bondelandet Irland en intresseorganisation för katolska lekmän i protest mot regeringen i London. Bojkotten har fått sitt namn efter att irländsk lokalbefolkning fick nog av den engelske godsförvaltaren Charles Cunningham Boycott i slutet av 1800-talet. Lantarbetarna övergav honom och lokalbefolkningen upphörde med alla affärsförbindelser med honom vilket tvingade honom att utvandra. Icke-våldsfilosofin som spelar så stor roll för många folkrörelser har en av sina rötter i Rysslands krig mot Tjetjenien på 1850-talet. Här fick den ryske författaren Tolstoj så grymma erfarenheter att han formulerade en icke-våldsfilosofi. Denna inspirerade Mahatma Gandhi när han bodde i Sydafrika i början av 1900-talet till att starta en icke-våldsrörelse för indier mot passtvånget och senare att föra över icke-våldsfilosofin till den indiska befrielsekampen.

Även om situationen i tredje världen ofta varit så förtryckt att det har varit svårt att organisera öppet verkande folkrörelser som eftersträvar samhällsförändring så har ändå mycket av förnyelse av den folkliga kampen startat här. Det ofta överväldigande förtrycket har lett till att erövrandet av statsmakten varit det främsta folkrörelsemålet i Syd sedan slavarbetarna på Haiti gjorde revolution i slutet av 1700-talet. Även efter avkolonialiseringen har detta varit ett framträdande mål för många som anti-apartheidrörelsen i Sydafrika eller för kurderna i Mellersta östern. Utrymmet för öppet verkande folkrörelser har varit mycket begränsat när statsmakten legat i händerna på utländska kolonialmakter eller på en inhemsk elit som också uppträtt förtryckande i kraft av att tidigare kolonialmakterna återupprättat sin dominans genom förnyandet av en orättvis politisk och ekonomisk världsordning.

Historiskt har folkrörelser i tredje världen bestått av bonderevolter och religiösa väckelser eller uppror där hela folk vänt sig mot inhemska eller utländska förtryckare eller förstöring av lokalbefolkningens miljö på liknande sätt som i Europa. När europeerna började dominera hela världen alltmer inleddes arbetarklassens organisering i stor skala av slavarna på Haiti som gjorde uppror i tron att kolonialmakten Frankrikes revolution och budskap om frihet, jämlikhet och broderskap också gällde dem. De lyckades skapa sig sin frihet och en egen stat. Detta trots att Europas mäktigaste stater som annars stod i ständigt krig med varandra sände stora trupper för att slå ned dem och utsätta dem för handelsbojkott. De inspirerade de europeiska ättlingarna i Latinamerika att befria sig från Spanien och Portugal, och de svartas medborgarrättsrörelse i USA under 1900-talet. Men inget annat utomeuropeiskt folk lyckades göra motstånd och befria sig från européerna de kommande hundra åren. Många uppror avlöste varandra som européerna med överlägsen militärteknik kunde slå ned.

Fastare organisering börjar dock växa fram. I Latinamerika och Kina startar fackföreningar på 1850-talet och 1885 bildas den första nationella befrielserörelsen, Indiska nationalkongressen som får många efterföljare. 1800-talet ser också framväxten av en solidaritetsrörelse i industriländerna för tredje världen. Den bengaliska religiösa renässansen på 1820-talet får förgreningar i Europa genom teosofin som sedan dess stött indisk frigörelse.

Redan 1787 bildas den första antislaveriföreningen i London som tillsammans med andra krafter under 1800-talet bidrar till att slaveriet avskaffas. Sedan första början av Europas erövring av världen har det också funnits kritik inom kyrkan där man också gått till praktisk handling. Man startade skolor och sjukvård i tredje världen och särskilda organisationer redan på 1600-talet men i ökande omfattning under 1800-talet för hjälp till länder bortom haven som blev början till dagens biståndsorganisationer. Mest aktivt går socialistiska partier och fackföreningar in för kritik av imperialismen och för nationell befrielsekamp. Inom arbetarrörelsen växer också solidariteten och redan 1872 bildas en sektion av Internationalen i Argentina som senare snabbt följs av sektioner i Brasilien och Japan.

Under 1900-talet sker en specialisering av folkrörelserna. Å ena sidan frigör sig generalister ur folkrörelserna som genom partier och parlamentarisk makt eller revolution söker statlig makt. Å andra sidan frigör sig experter ur folkrörelserna och bildar professionella påtryckargrupper i begränsade frågor som genom domstolar eller massmedia vill påverka politiken. Den främsta företrädaren för modellen med generalister i ett parti som tar makten uppstod i och med ryska revolutionen medan den andra modellen främst växte fram i USA. Både Sovjetunionens och USAs ledare förde fram varsin konkurrerande modell för frigörelse av hela världen från kolonialismen som de gamla stormakterna i Europa försökte hålla fast vid. Lenins program förenade proletär internationalism med krav om jämlik fördelning av resurser med nationell befrielsekamp. Amerikanske presidenten Wilsons program förordade nationell självständighet och utveckling för att tillfredställa människans behov.

Stormakterna i Europa lyckas uppskjuta den befrielse av tredje världen som de två programmen eftersträvade men efter andra världskriget var det inte längre möjligt. Samtidigt hade den indiska kampen för nationell befrielse visat på en alternativ modell för folkrörelser än generalisternas eller experternas dominans. Här kombinerades kampen för att förändra hela samhället och driva bort engelsmännen med att här och nu i praktiken kollektivt förändra sättet att leva. Genom Saltmarschen 1932 började man i praktiken upphäva engelsmännens monopol på salthandeln och folkrörelsen lade stor vikt vid att främja självförsörjning och egna traditioner. På så sätt växte den indiska rörelsen i styrka och lyckades 1947 vinna självständighet för Indien och Pakistan vilket blev det stora genombrottet för antikolonialismen. Inom ett tiotal år hade de flesta koloniserade länder i Asien och Afrika blivit befriade.

Den indiska befrielserörelsen integrerade åter folkrörelsemodellen och förenade handling och tanke i en gemensam folkrörelse mot den dominans för yrkesspecialister eller -generalister som skett på olika sätt i industriländerna. Genom sitt exempel inspirerade den till ett nytt uppsving för folkrörelserna även i Nord, inte minst freds- och miljörörelsen och idag den breda folkrörelseallians som växer fram i hela världen mot nyliberalismen där de indiska bönderna och fiskarna spelar en central roll.

 

Tredje världens folkrörelser idag

I tredje världen kämpar dagens folkrörelser under hårda villkor men lyckas ändå få genomslag. Kvinnorna i Östafrika har de senaste decennierna startat en massrörelse för trädplantering. Resultatet har blivit ett bidrag till att ett land som Kenya nu ökar sin vegetation. Det avviker från den trend mot ökenspridning och avskogning som dominerar i övriga Afrika. Dessutom har kvinnornas miljörörelse blivit en spjutspets i kampen för demokrati och mot korruption. När presidenten skänkte bort skog i närheten av Nairobi till sina nära vänner ockuperades skogen 1999 när den skulle huggas ner. Studenter protesterade mot skövlingen och korruptionen med Wangari Maathai, ledaren för kvinnornas trädplanterarrörelse, i spetsen.

Mellan 1951 och 1985 beräknas 10 till 20 miljoner människor i världen ha blivit tvångsförflyttade på grund av dammbyggen utan att den drabbade lokalbefolkningen lyckades göra sina röster hörda. Men 1988 bytte folkrörelsen Narmada Bachoa Andolan i Indien taktik. Dittills hade denna massrörelse bland den berörda befolkningen krävt att tvångsförflyttningen av en miljon människor skulle ske på bättre villkor. När de upptäckte att detta inte var möjligt vände de sig istället mot hela projektet. Deras kamp fick stort stöd i hela världen och 1993 tvingades Världsbanken, som fram till dess stött utbyggnaden, att dra sig ur projektet. Kampen har fortsatt då inhemska finansiärer och myndigheter lyckats påbörja delar av utbyggnaden. Över 20.000 familjer skrev under på att de vägrade flytta även om dammarna byggdes. Under kampropet "Vi drunknar, men vi flyttar inte" blev de kvar i sina hus när dammarna fylldes och blev med våld dragna ur sina hem och greps av polisen. Även under 1999 har närmare hundra personer gripits när de stått halvvägs i vatten i sina ockuperade byar medan dammarna fylldes på. De mest omfattande utbyggnadsplanerna längs Narmadafloden har blivit stoppade hittills. I Nepal blev det planlagda dammprojektet Arun III också stoppat efter lokala och internationella protester som ledde till att Världsbanken drog sig ur finansieringen. Segrar har man också kunnat uppnå i Thailand och Bangla Desh.

Påfallande många grupper i tredje världen som tidigare varit förbisedda har de senaste åren börjat lägga sig i världspolitiken i kamp för sina intressen. Den första lyckade aktionen mot Världsbanken startades av gummitappare i det inre av Amazonas. Skövlingen av regnskogen hade tagit fart efter att vägbyggen med Världsbankens hjälp öppnat stora nya områden för att avverkas eller brännas ner för att röja mark för boskapsrancher eller odling. Gummitapparna svarade med att omringa hotade träd för att försvara dem mot arbetare som beordrats att hugga ner träden. De allierade sig med arbetarrörelsen i industrialiserade delar av Brasilien som börjat bygga ett starkt arbetarparti. De byggde en gemensam organisation kallad skogsfolkens allians med indianerna och bröt därmed sekler av fientlighet mellan indianer och andra fattiga grupper. De skaffade sig också stöd från den internationella miljörörelsen och tillsammans med den stoppades Världsbanken stöd till ett nytt stort vägbygge i delstaten Acre i det inre av Amazonas. Istället kunde gummitapparna och andra skogsfolk få stöd för reservat där träden skyddades men det var öppet för hållbart skördande av gummi, nötter och annan frukt och för varsam odling. Ranchägarna svarade med att fortsätta mörda gummitapparnas ledare och många andra som öppet stod mot deras intressen. Men gummitapparna lyckades ändå, de hållbara reservaten utvidgades, och multilaterala finansiärer som Världsbanken började intressera sig för stödja projekt för att bevara regnskog.

Exemplen kan göras betydligt fler. I början av år 2000 marscherade 30.000 indianer i Ecuador till huvudstaden Quito och ockuperade riksdagen och gatorna runtomkring. De protesterade mot presidenten och införandet av US dollar som valuta istället för landets egen valuta. Indianerna fick stöd av andra folkrörelser, delar av militären och funktionärer i staten och bildade ny regering. Presidenten avsattes och ytterligare höga militärer anslöt sig till den nya regeringen. Dessa höga militärer visade sig snabbt ha dolda avsikter och arresterade de militärer som deltagit i upproret från början. Den nya regeringen avsattes och den gamla nyliberala politiken ska genomföras men med en ny president medan indianerna tillfälligt har dragit sig tillbaka inför vad de tror är kommande hårda strider i ett allt fattigare land. Allt fler indianer runtom i Sydamerika upprättar sina egna reservat med egen vakthållning och egna skolor.

När det officiella 500 årsjubileet för Columbus "möte" med Amerika skulle ordnas 1992 togs firandet i hög grad över av indianerna. De organiserade långa marscher i både Syd- och Nordamerika i protest mot fem hundra år av förtryck och organiserade tillsammans med folkrörelser i många delar av världen en kampanj för global rättvisa. Rörelsen för jordlösa, MST, i Brasilien är landets inflytelserikaste folkrörelse som med hjälp av jordockupationer och allianser lyckats framtvinga början av en jordreform. Anti-apartheidrörelsen lyckades efter ett halvt sekels kamp till slut vinna i Sydafrika 1994. I Indonesien störtades en diktatur av folkliga protester.

Tredje världens folkrörelser börjar också ta ledningen i de stora globala kamperna mot avtal om investeringar och handel i storföretagens intresse och vidare mot nyliberal politik som sätter vinstintresset före sociala och ekologiska värden. Segern för den folkliga mobiliseringen i hela världen 1998 mot det multilaterala investeringsavtalet MAI berodde inte minst på att tredje världens rörelser drev fram ett totalt avståndstagande istället för den mer reformistiska syn som dominerar bland större organisationer i industriländerna. Framgången har fortsatt under 1999 med den starka alliansen mellan 1.500 folkrörelser i hela världen mot en utvidgning av WTO avtalet. Här var också folkrörelser och organisationer som Third World Network från tredje världen drivande bakom krav som också tredje världens länder ställde om att inte utvidga storföretagens makt över jordbruk, servicenäringar, kultur och investeringar.

Nu börjar också tredje världens folkrörelser flytta sin kamp mot storföretagen och globala institutioner från sina hemländer till de platser i industriländerna där besluten fattas. De har bekämpat storföretagen och globaliseringen med massprotester och aktioner mot storföretagen i sina hemländer med ibland lyckade resultat. 1994 demonstrerade en halv miljon bönder i Bangalore i Indien mot den ökade makten för storföretagen genom frihandelsavtalet GATT och dess efterföljare Världshandelsorganisationen WTO. De brände också ner det amerikanska multinationella jordbruksföretaget Cargills kontor i protest mot hur storföretagen tvingar fram patenträttigheter till sig själva på den odlingskunskap som bönderna kollektivt har byggt upp under lång tid. 1994 startade också ett uppror bland indianbefolkningen i Chiapas som ligger i södra Mexiko. Det skedde samtidigt som den nyliberala politiken stärktes genom att Mexiko tillsammans med USA och Kanada började genomföra det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA.

I en värld med allt större klyftor har dessa folkrörelser nu bildat PGA (Peoples Global Action) mot "fri" handel och WTO. Den främsta kampmetoden man förordar är icke-våldslig civil olydnad och att ta konfrontation med den nyliberala politiken, patriarkala system och kapitalismen. Deltar gör tredje världens massrörelser som indianerna i Ecuador, zapatisterna från Chiapas, fiskarna i Indien, jordlösa i Brasilien, lärarna i Argentina, Maoris från Nya Zealand, Ogonifolket från Nigeria men också studenter från Ukraina, bönder och fackföreningar från Asien, Latinamerika, Nordamerika och Europa och miljörörelser från Ryssland, Norden, England och Uruguay.

Det började med ett massmöte med 4.000 deltagare från hela världen 1996 i djungeln i Chiapas. Här hade zapatisternas uppror mot NAFTA lett till ett självstyrt område i bergen dit alla folkrörelser bjöds in för att bekämpa nyliberalismen. Ur detta växte en kampanj mot globaliseringen som formellt ledde till bildandet av PGA 1998. Tredje världens folkrörelser organiserade i PGA har nu börjat komma till Europa och i allt större skala protestera framför storföretagens och de globala institutionernas huvudkontor och där stormakternas regeringar träffas för att bestämma över världspolitiken. Det började med civil olydnadsaktion framför WTO-högkvarteret i Genève och fortsatte med en bondekaravan med 500 deltagare från främst Indien som träffade folkrörelser i Europa och protesterade mot G-7 mötet där världens sju rikaste industriländer träffas. Från början hade tredje världens folkrörelser mest stöd hos vad det verkade marginella grupper bland radikala ungdomar i Europa men fler har anslutit sig. På internationella aktionsdagar initierade av PGA under 1999 slöt hela schweiziska bonderörelsen upp med 3.000 företrädare för både småbrukarorganisationen och det större bondefacket inspirerade av de 500 indiska böndernas besök. Tillsammans med 2.000 från främst de offentliganställdas fackföreningar och unga aktivister protesterade de i Genève mot utvidgningen av WTO. Protester med liknande breda allianser mellan olika grupper som går emot privatiseringar, miljögrupper, fackföreningar, bönder och andra organiserades också på andra håll i världen samtidigt som 100.000 demonstranter omringade politikerkonferensen under WTO mötet i Seattle 1999. Med hjälp av civil olydnad i stor skala bidrog den brokiga skaran av demonstranter till att hindra den utvidgning av WTO som storföretagen önskade på tredje världens bekostnad.

Inflytandet från tredje världen har ökat i många folkrörelser internationellt. Inom kyrkan har latinamerikansk befrielseteologi och socialt engagemang inspirerat kristna också i industriländerna. Uppsvinget för freds- och miljörörelsen i industriländerna efter andra världskriget har från början varit influerat av Gandhis icke-våldsfilosofi. "Operation Gandhi" hette de stora massprotesterna mot atombomben i London 1952 som senare mynnade ut i långa pingstmarscher mot kärnvapen runtom i världen. Den norska miljörörelsens första stora ockupation 1970 vid Mardøla mot utbyggnaden av världens näst högsta vattenfall organiserades av en kurs i Gandhis filosofi vid Oslo universitetet tillsammans med lokalbefolkningen, och den finska marschen mot det planerade motorvägsbygget mellan Åbo och Helsingfors 1990 var inspirerat av de indiska folkrörelsernas padyatras och hade deltagare från Indien i täten hela vägen mellan de två städerna. Med tiden har också miljöorganisationer från tredje världens länder ökat sitt inflytande i Jordens Vänner som är världens största demokratiska miljöorganisation som 1999 fick Ricardo Navarro från El Salvador som ordförande. Småbrukarorganisationer i Europa deltar i den internationella alliansen Via Campesina med högkvarter i Honduras och tredje världens bönder i hög grad som ledande krafter.

Även inom den internationella fackföreningsrörelsen börjar nu tredje världens inflytande stärkas genom deltagande i att bygga nya allianser och en radikalare politik än den som facket i industriländerna står för. Argentinska lärarfacket som deltog vid bildandet av PGA har hungerstrejkat i en rullande stafett mellan olika skolor på samma plats i huvudstaden Buenos Aires i över två och ett halvt år mot sänkta löner och nyliberala försök att privatisera undervisningen. En särskild allians har bildats mellan tredje världens mest stridbara och stora fackföreningar, CUT i Brasilien, COSATU i Sydafrika och KCTU i Sydkorea. I takt med att arbetarklassen växer i tredje världen samtidigt som den står stilla eller minskar i rika länder ökar förutsättningarna för facken i Syd att få mer inflytande över den internationella arbetarrörelsen.

Det som händer är att flera folkrörelser som tidigare under 1900-talet varit dominerade av ett parti eller som strävat efter att erövra statsmakten börjat bli mer kritiska och självständiga. COSATU i Sydafrika var tidigare tätt knutet till ANC men nu när ANC bildar regering samtidigt som alltfler offentliganställda kvinnor blir medlemmar ökar en kritisk hållning till regeringens politik. Det är inte längre erövrandet av statsmakt som är det omedelbara målet. Istället önskar man segrar i bestämda frågor och att folkrörelser i andra länder samtidigt kämpar på sitt sätt så att man tillsammans kan stärka kampen mot regeringarnas och storföretagens nyliberala politik. Tidigare var solidaritetsrörelser i industriländer för tredje världen nästan enbart inriktade på att stödja en befrielserörelse så att statsmakten kunde erövras och det utländska förtrycket upphävas. Solidaritetsrörelsen med zapatisterna i Chiapas handlar lika mycket om att bidra till organiseringen av arbetslösa, flyktingars rättigheter eller mot privatisering i det egna landet som att stödja kampen i Mexiko.

Flera folkrörelser i tredje världen förmår både vara radikala och samtidigt ena mycket breda folkliga allianser i både Syd och Nord. Den oförmåga som specialiserade folkrörelser i industriländerna haft att skapa breda allianser och mötesplatser för alla folkrörelser har nu tredje världen brutit. Först med PGA och dess förordande av nej till samförståndspolitik med nyliberalismens internationella institutioner, civil olydnad, internationella aktionsdagar och toppmötesprotester. Därefter med World Social Forum i Porto Alegre som år 2002 samlade 60.000 deltagare i möten för att bekämpa nyliberalismen, något mindre aktionsinriktat och radikalt än PGA och med partier och många intellektuella som deltagare men med en massuppslutning som folkrörelser i industriländer aldrig lyckats få på ett internationellt folkrörelsemöte. Tredje världen håller på att förnya folkrörelsernas möjligheter i hela världen.

 

Vad är folkrörelser?

Folkrörelser beskrivs i den internationella litteraturen som kollektiva aktiviteter där deltagarna med viss varaktighet kämpar mot vissa gemensamma mål med ifrågasättande av sociala roller och för att genomföra eller hindra sociala förändringar. Med denna syn kan en folkrörelse bestå av både fasta organisationer och mer lösa strukturer som gör att många till synes plötsligt kan delta i folkrörelseaktiviteter. Akademiker använder ofta begreppet sociala rörelser istället för folkrörelser. Ibland delar man också in sociala rörelser i gamla och nya. De gamla folkrörelserna är enligt denna syn främst arbetarrörelsen och nationella folkrörelser där klassfrågor, fördelningspolitik och produktionen sägs stå i centrum, ofta med indirekt demokratisk styrning genom representanter och stark koppling till partier som form för rörelsens samordning. Nya folkrörelser är t ex miljö-, djurrätts- och kvinnorörelser som sägs vara fokuserade på natur, konsumtion och människans sociala roll också utanför produktionen, ofta med direkt deltagande i aktionsgrupper, byggande av nätverk och förändring av den egna livsstilen som form för rörelsens samordning. I Sverige är en utbredd tolkning att folkrörelser är detsamma som organisationer med stor medlemsanslutning, som konsumentkooperationen, LO eller frikyrkorna. Om de ifrågasätter makten i stat eller näringsliv ses som mindre viktigt. De senaste åren märks dock ett skifte i språkbruket i takt med att demonstranter på gatan och radikala rörelser börjar kalla sig folkrörelser och utmanar etablerade organisationer som LO vilka tycks allt mindre kunna tänka sig att röra på sig och demonstrera tillsammans med andra på gatorna för politiska förändringar.

I tredje världen är denna typ av indelningar av folkrörelser ofta mindre användbara. En folkrörelse kan ha svårt att ha en stor formell medlemsanslutning men ändå genomföra kollektiva aktiviteter med så småningom stort deltagande som förändrar samhället. Ofta är de indelningar som görs i industriländerna mellan olika folkrörelser också ett resultat av en organisatorisk specialisering som man varken har råd till eller behöver i tredje världen. Ett exempel är den omfattande trädkramarrörelsen som började i den nykterhetsrörelse som drevs av kvinnor i Himalaya mot deras supande män. Denna rörelse som vi skulle kalla miljörörelse skulle också kunna kallas kvinnorörelse eftersom den domineras av kvinnor. Men den handlar också inte minst om ekonomisk kamp om resurser där lokalbefolkningen kämpar mot exploatörer utifrån. Rörelsen knyter dessutom an till en religiös väckelse. Själv kallar sig trädkramarrörelsen en fredsrörelse.

Den internationella beskrivningen av folkrörelser med betoning på rörelse mer än organisation och en kollektiv gemenskap som formas i konflikt med rådande förhållanden passar alltså bra på många folkrörelser i tredje världen.

 

Tord Björk 2002

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org