Tillbaka till Erfarenheter

 

 

Visst är en folkrörelse det som händer i deltagarnas huvuden

 

 

 

av Jan Wiklund

 

 

 

För tjugo år sen skrev Andrew Jamison och Ron Eyerman Social movements – a cognitive approach. Där lanserade de idén att en folkrörelse är vad som händer i deltagarnas huvuden och att det var meningslöst att mäta t.ex. deltagande i demonstrationer som folkrörelseforskningens mainstream höll på med. Tyvärr tycks de ha talat för döva öron. Mainstream är lika upptagen som alltid med att mäta demonstrationer – såvida den inte har degenererat till att tala om ”konflikter” i största allmänhet och jämställa folkrörelser med bråk inom den härskande klassen [1].

Kanske var bristen i resonemanget att det empiriska materialet i boken inte riktigt entydigt visade att de hade rätt? I så fall rekommenderar jag att man parallellt läser en bok som kom ut ungefär samtidigt – Rick Fantasia: Cultures of solidarity.

Boken skildrar hur tre grupper av arbetare genom att delta i en facklig konflikt blir ett ”vi”. Den tredje gruppen lyckas också organisera sig utanför arbetsplatsen, varför ”vi” växer till en betydande del av en stads arbetarklass.

När konflikterna börjar finns givetvis en gemensam ”habitus” – man kan snacka, man kan skämta i förvissning om att alla förstår skämtet – men i stort råder konsumtionssamhällets individualisering. Starkt bidragande är att arbetslagstiftningen i USA liksom i Sverige förutsätter och kräver starkt byråkratiserade fackliga apparater som medlemmarna inte har större delaktighet i än i ett försäkringsbolag.

Men så fort det vardagliga spricker, så fort bolaget välter reglerna över ända och tvingar arbetarna att agera själva föds ett alltmer solidariskt ”vi” där fredstidens myter försvinner som snö i majsol och den klassiska klasskampen formuleras på nytt.

En av Jamisons och Eyermans teser var att folkrörelsen dör när de för makthavarna matnyttiga bitarna kan plockas ut ur folkrörelsens värld och stoppas in i stats- och
näringslivsanpassade institutioner. Detta bekräftas av Fantasia – när fackföreningarna inpassas i en arbetslagstiftning dör arbetarrörelsen och lämnar en samling konsumenter efter sig. Men Fantasia visar att rörelsen föds på nytt när institutionerna spricker – eftersom de ursprungliga behoven finns kvar.

[1] Detta är t.ex. svagheten i mainstreams främsta kursbok, Charles Tilly, Doug McAdam & Sidney Tarrow: Dynamics of contention, 2001.

aug 2008

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org