Tillbaka till Erfarenheter

 

 

Kagarlitsky och
politisk apati

 

 

 

av Tord Björk

 

 

 

Kan arresteringen av aktivisttänkaren Boris Kagarlitsky hjälpa oss att skapa medvetenhet om det nuvarande politiska tillstånd som mänskligheten står inför? Han sitter nu häktad anklagad för terrorism på grund av sitt motstånd mot det ryska anfallskriget mot Ukraina. Många har agerat mot kriget, ibland hårdare drabbat av förtryck än Kagarlitsky. Han är hur som helst viktig att lyfta fram som representant för alla politiska fångar i Ryssland och de som trakasseras. Anledningen till detta är att han också teoretiskt tar upp krigets rötter, hur det utvecklas och vad som kommer härnäst i både politiska och socioekonomiska termer. Hans kombination av teoretisk förståelse i kombination med politiskt agerande mitt i en historisk konflikt kan vara av mer allmänt intresse för rörelser överallt.

Ett av problemen som rörelser står inför idag är politisk apati, en tendens i många delar av världen från Argentina till Ryssland. Kagarlitsky har konsekvent tagit upp denna apolitiska stämning i Ryssland som ett hinder för social förändring. En liknande stämning bland många åtminstone i väst är att säga att det är lättare att föreställa sig världens ände än slutet på kapitalismen. Det som behövs är samarbete med företag och andra delar av systemet för att ta gradvisa steg inom olika politiska områden. En radikal förändring av systemet är omöjlig under överskådlig tid.

Boris Kagarlitskij har dramatiska tendenser i sitt tänkande och agerande. På något sätt en av mycket få revolutionärer i vår tid i både politisk och socioekonomisk mening. Detta kanske ledde till att han stödde Antimaidanupproret i Donbass i hopp om att detta också skulle katalysera förändringar i både Ukraina och Ryssland. Han såg problemen i upproret. Allmänt pekar han på: ”den oundvikliga inkonsekvensen i varje revolutionär process och ibland till och med närvaron av reaktionära tendenser i den” samtidigt som han säger att detta ”alltid kan användas av förkämparna för rörelsens ideologiska renhet som ett slags ideologiskt alibi för att motivera sin ovilja att delta i praktisk kamp.” Han såg Antimaidan som ett socioekonomiskt svar på den aggressiva nyliberala regimen som installerades i Kiev i februari 2014.

När detta visade sig vara fel och Ryssland tog mer och mer kontroll över de självutnämnda folkrepublikerna började Kagarlitskij att motsätta sig hur Ryssland använde konflikten i Ukraina för sina egna syften. Han blev en av de häftigaste kritikerna av Putin och oligarkerna. Med sin socioekonomiska kritik kunde Kagarlitskij bidra till att utvidga oppositionen mot kriget. Hans fokusering på behovet av att förstå den politiska apatin hos de ”arbetande massorna” i Ryssland fick honom att ändra sin ståndpunkt. Detta medan systemets oförmåga att förändras gjorde beslagtagande av oligarkernas rikedom till en nödvändighet. Detta för att stoppa inte bara kriget utan också den socioekonomiska regim som gjorde kriget till en nödvändighet.

Men Kagarlitsky kan vara till hjälp för oss även på mikronivå och inte bara på global makronivå. Här konfronteras vi med ett mer avancerat intellektuellt behov av att titta på varje situation där vi ställs inför en möjlighet att agera från en position bortom dualistiskt tänkande. Kagarlitsky ser likheten i till synes motsatta positioner mellan utopism och reformism. Han kritiserar båda. "Kombinationen av högstående moralisk utopism med absolut jordnära pragmatism, inte ens av 'små handlingar', utan av små momentana vinster, förutbestämde en fatal omöjlighet av någon strategi."

"Tro på en utopi kan upprätthålla entusiasm, men den kan inte ge strategisk vägledning." säger Kagarlitsky och fortsätter ”Revolt kan inspireras av utopiska idéer. Politik å andra sidan börjar bara där utopin slutar. Politik måste helt enkelt vara konkret och praktisk, för det finns helt enkelt inget annat sätt att göra politik. Detta betyder dock inte alls att politiker (särskilt de på vänsterkanten) ska begränsa sig till den närliggande horisonten av små och omedelbara uppgifter. Kampen för att förändra samhället i sig öppnar nya perspektiv. Bara inte genom försök att uppfylla utopiska önskningar eller idealistiska drömmar, utan genom konkret arbete för att lösa specifika problem, om än mycket storskaliga sådana.”

Kagarlitsky använder sig av György Lukács för att förklara sakens kärna. Lukács kommenterade diskussionen mellan revisionisterna, som kritiserade marxismen, och dogmatikerna, som försvarade den från all kritik. Han såg inte stor skillnad mellan dem: önskan att skydda ideologisk renhet från den "besmutsning" som är förknippad med sökandet efter praktiska lösningar … , leder till samma avsteg från verklighetsuppfattningen, från "praktisk-kritisk verksamhet", till samma återgång till den utopiska dualismen av subjekt och objekt, teori och praktik som revisionismen har lett till.

I dagens rörelser kan vi tala om både ideologisk renhet och utopism som betydande inslag. En är tendensen att kräva användning av rätt ord eller att varje handling måste vara ett exempel på det nya utopiska samhället. En annan att ge upp alla praktiska aktiviteter som inte begränsar sig till gradvisa vinster inom de nuvarande institutionerna.

Därmed ser vi hur abstrakt teori och ”vetenskap” skiljs från erfarenhetsutbyte mellan rörelser. Vetenskap blir ett teoretiskt objekt som produceras i formella organisationer separerade från det praktiska ämnet som ska använda den vetenskapliga kunskapen som om vetenskapen kan säga hur vi kan förändra samhället. Denna dualistiska utopism blir särskilt motsägelsefull bland organisationer som definierar sig själva som vänster. Å ena sidan ses marxismen som en teori som bättre kan förklara det nuvarande socio-ekologiska tillståndet än någon annan samtidigt som vänsteraktivister motsätter sig såväl antineoliberala krav som krav mot den nuvarande militära världsordningen i klimatrörelsen. De ser inget sätt att expropriera kapitalisterna inom en överskådlig framtid och inte heller att förena fred och miljörörelse som en viktig uppgift. Deras strategi är reformistisk inom uppdelningen av politiken som den är organiserad i den nuvarande världsordningen.

Hur Kagarlitsky samtidigt kritiserar isolering i en ren ideologisk position eller stegvisa steg inom nuvarande institutioner är angeläget inte bara för vänstern. Uppdelningen av politiken bort från upplevelsen av det dagliga livet kan mycket väl vara en av orsakerna till politisk apati, inte bara i Ryssland utan också på många andra platser i världen. Kagarlitsky har visat att det är möjligt att göra politik bortom vad som ses som omedelbart påträngande även under svåra repressiva omständigheter. Hans intellektuella förståelse under sin erfarenhet av sanning för att använda ett uttryck från Gandhi som tar upp behovet av att undvika utopisk dualism och separation av teori och praktik kan vara mycket användbar för andra också.

Tord Björk

Boris Kagarlitskijs citat är tagna från texter publicerade på Rabkors Telegramkanal i juli och augusti 2023. Texterna är maskinöversatta med viss korrigering av författaren. Rabkor är den medieplattform som startats av Kagarlitskij. En omfattande solidaritetskampanj pågår sedan han häktades och fördes till Komirepubliken i Arktisregionen 25 juli. Den kan följas på Telegramkanalen Freedom for Kagarlitsky. 16 september ordnas en internationell aktionsdag. I Ryssland sprids affischer, ordnas möten för att skriva brev gemensamt till Kagarlitskij och högläsa hans texter. Du kan skiva på det i Sverige startade uppropet Free Kagarlitsky.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org