Endast mobiliseringar kan bidra till goda kompromisser

Av Jan Wiklund

Politik styrs av kompromisser, men bara kompromisser mellan de mobiliserade. Om man inte ens försöker hjälpa sig själv kommer ingen att ta hänsyn till en.

Att organisera kompromisser mellan motstridiga intressen är en politikers yrke - man skulle kunna säga politikens innehåll, eller det som ger regeringar deras legitimitet. Om den inte lyckas förlorar den sin legitimitet, och i förlängningen är det ingen som lyder.

Detta är, enligt Peter Turchin, vad som händer i USA just nu. Ingen kompromiss är möjlig, därför ingen legitimitet.

I Europa räcker det med att bli vald i ett allmänt val för att få legitimitet, säger Yongshun Cai. Åtminstone på kort sikt - på lång sikt krävs också förmåga att skapa goda kompromisser. I Europa kan politikerna säga "ni har valt oss, skyll er själva". I Kina måste politikerna förtjäna legitimitet den hårda vägen, genom att driva en populär politik och ta hänsyn till människors åsikter.

Men inte på vilket sätt som helst; enligt Cai krävs det mycket mobilisering och många människor för att få igenom åsikterna på politisk nivå. Om mobiliseringen dessutom är tillräckligt stor (och tillräckligt konkret med fokus på sakfrågor) kan inte ens en enpartistat undertrycka den med våld.

Och detsamma gäller naturligtvis i Europa (och Nordamerika).

En gång i tiden - ungefär fram till 1975 - var detta en självklarhet: endast majoriteter och stora rörelser dög. Kanske var det välfärdsstaten och dess beroende av konfucianska goda tjänstemän som sedan ledde till att många människor ägnade sig åt lobbying för att tala om för makthavarna "hur det är" i stället för att mobilisera.
Allmänna val är bara användbara om folkliga mobiliseringar först har formulerat de alternativ som valet hålls mellan. Då kan de bidra till att forma en bra kompromiss. I annat fall blir valen en show för att legitimera politiker som kompromissar mellan förslag som få vill ha.