– Det beror på att sjuttitalets maoister var mer lyckosamma i sina fackliga karriärer i Norge, säger Asbjørn Wahl [1] när jag frågar honom varför de svenska facken inte klarar av att värna välfärden lika bra som sina norska kolleger. Flera av dagens norska förbundsordförande började sin bana som strejkledare, och de står fortfarande kvar vid en del av sina ståndpunkter. Den fackordförande i Trondheim som mobiliserade medlemmarna till att tvinga Arbeiderpartiet att svänga 180 grader och gå emot privatiseringspolitiken är gammal maoist.

Det är troligt att Wahl har rätt i sak. Men hur mycket förklarar han egentligen?

Det norska Arbeiderpartiet har varit lika auktoritärt som SAP och har använt lika snuskiga metoder för att krossa politiska motståndare inom fackföreningarna. Men de norska försöken var inte lika framgångsrika. Redan på femtitalet växte det fram en icke regeringstrogen falang som främst organiserade sig runt motstånd mot NATO och som bl.a. kontrollerade Norges största fack, Metall avd 1. Den samarbetade senare med småböndernas organisation och vann den första folkomröstningen mot EU (eller EF som det hette på norska) 1972.

Man kan spekulera vilt om vad sådant kan bero på. Man kan peka på en gammal folklig radikalism inom arbetarrörelsen som bl.a. resulterade i segern för den s.k. Nye
Retning 1911 med sin skepsis till parlamentarism och förkärlek för politiska strejker. Man kan peka på en ännu större traditionell folklig radikalism i samhället som helhet som bl.a. manifesterade sig i den s.k. riksrättsstriden på 1884 då den ämbetsmannadominerade regeringen helt sonika avsattes på grund av sin alltför stora kungatrohet.

Mot detta skulle man kunna peka på att de svenska facken på 20- och 30-talen var de mest strejkvilliga i världen. Det går inte att härleda politiska konjunkturer till traditioner och nationalkaraktärer.

En rimligare förklaring är att det i Norge under den senaste generationen har funnits ett politiskt nätverk av aktivister som stärktes med segrarna mot EU 1972 och
1994 medan det i Sverige försvagades av nederlagen i kärnkraftsomröstningen 1980 och EU-omröstningen 1994.

Vi ska minnas att det vid alla fyra omröstningarna har varit väldigt jämnt, och att segrarna lika gärna skulle kunna ha vunnits här.

 

[1]Asbjørn Wahl är gammal fackföreningsman, under 2010-talet verksam som ”daglig leder” på For Velferdsstaten, en samordning av det välfärdsförsvar som finns inom norska organisationer, främst Fagforbundet, deras närmaste motsvarighet till Kommunal.

nov 2006

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org