År 1944 kom Stockholms då ledande politiker Yngve Larsson och stadsbyggnadsdirektör Sven Markelius på att näringslivet i Stockholm självklart behövde ett Central Business District av amerikanskt snitt, och att de centrala delarna av Stockholm därför borde rivas. De brydde sig inte om att fråga. Inte heller frågade de sig själva om detta hypotetiska behov var värt att rasera ett par km2 och jaga bort de människor och verksamheter som hörde hemma där. Deras trosvisshet var så stor att de lyckades övertyga en majoritet av stadsfullmäktige om att de hade kommit på lösningen på framtidens problem.

I slutet av 50-talet bestod Stockholms centrum av ett hål och staden väntade förgäves på intresserade företag som ville bygga där. Många började tycka att något hade gått fel, och en majoritet av stadshuspolitikerna – inklusive Yngve Larsson själv – började ompröva sin hållning. Men då startade stadsbyggnadsbyråkratin med stöd av byggnadsindustrin en kampanj för att rädda sina jobb som de såg försvinna. Och politikerna ändrade mening igen.

Stockholmarna i gemen var också trötta på rivningar och gropar. 1963 samlades oppositionen i Stadsmiljögruppen, som dock var välordnad och uteslutande ägnade sig åt debatter, muntliga och skriftliga. Den politiska situationen på den tiden var ganska nöjd i Sverige, de sociala reformerna kom slag i slag och levnadsstandarden ökade hela tiden. Och rivningarna fortsatte.

År 1969 bildades en opinionsgrupp av nytt slag, Alternativ Stad. Alternativ Stad hade sina rötter i det sena 60-talets allmänt ifrågasättande anda och närmare bestämt i en aktion mot kommersialiseringen av julen 1968. Istället för köporgie bjöd man in stockholmare till julfest och samvaro på Konstfack som man hade fått låna. Att fortsätta med en aktion mot kommersialiseringen av centrala Stockholm sågs som naturligt. Till denna antikommersiella manifestation slöt sig en grupp oppositionella arkitekturstuderande som vände sig mot modernismens gängse funktionsuppdelning och överhöghet för biltrafiken. Motstånd mot biltrafik skulle förbli Alternativ Stads huvudfåra långt efter att frågan om centrala Stockholm var avgjord. Alternativ Stad var också organisatoriskt nytänkt. Det fanns ingen styrelse, det fanns veckomöten, stormöten och arbetsgrupper – plus rutiner för hur beslut skulle fattas. Det var en struktur som passade ett uppsving men som skulle vålla vissa problem senare.

Det första året försökte Alternativ Stad stoppa en utvidgning av ”riksgropen” österut med möten och demonstrationer utan att lyckas. Samtidigt arrangerade man världens veterligt första Reclaim the Streets-aktion den 24 augusti 1969. Plus många mindre aktioner som t.ex. när upphittade parkbänkar ställdes ut vid busshållplatser till trötta resenärernas bekvämlighet.

Den stora vändpunkten kom 1971. Alternativ Stad hade i ett års tid också kampanjat för att bevara en dunge almar runt ett utomhuscafé i centrala stan, ett omtyckt tillhåll för unga människor eftersom ägaren var så uppenbart förtjust i unga människor och lät dem sitta där hela natten igenom med en kopp te. Där skulle en tunnelbanestation byggas och enligt gällande plan skulle såväl träd som café bort. I god tid före utsatt tid för trädfällningen hade Alternativ Stad lanserat en namnlista för dem som ville vara på plats; av denna lista gjordes en telefonkedja (som var den tidens facebookevent) och när Alternativ Stads man på parkförvaltningen plus en polisfru pekade ut samma natt för fällning gick telefonkedjan igång. Ett par tusen personer kom dit vid midnatt 11-12 maj och bröt igenom polisspärrarna, några klättrade upp i träden och polisen gav upp. Efter några dagars ockupation gav också stadshuset upp.

Man kan teoretisera om varför kampanjen lyckades, varför det politiska etablissemanget gav upp inför en våldsaktion från några tusen människor. Men faktum var att rivningspolitiken hade blivit massivt impopulär och också dyr, och därför inte gick att försvara. Förmodligen väntade man på en förevändning att få ge upp projektet.

Alltnog, Alternativ Stad hade fått en puff framåt och drog igång ett otal arbetsgrupper. De mest högprofilerade var en kampanj mot en regionplan för Stockholm omfattande många nya perifera förorter som bands ihop av motorvägar (planen skrotades 1972), plus ett parallellmöte vid FNs konferens om miljö och utveckling i Stockholm 1972. Därefter kan man säga med M K Gandhi att energin var slut – en politisk kampanj får inte vara längre än fyra år för då blir folk trötta.

Emellertid har Alternativ Stad fortsatt att arbeta i mer än femti år, i en anda av vad som internationellt brukar kallas miljörättvisa. Dvs att det viktiga är människorna, inte naturen, idealen eller ideologierna. Testuggare har aldrig haft något att hämta här. ”Ni i Alternativ Stad är ju fullständigt principlösa” utbrast en annars vänligt stämd anarkist en gång, och vi slickade tacksamt i oss.

En ny våg av aktivism växte fram i slutet av 80-talet baserad på det allmänt europeiska motståndet mot motorvägar – mer om motorvägsmotstånd i Stockholm här – förstärkt med 90-talets toppmötesprotester mot kommersialisering av världen. Deltagare brukar särskilt gärna minnas när Alternativ Stad som enda svenska organisation deltog i protesterna mot den europeiska arbetslösheten inför EU-toppmötet i Amsterdam 1997. Förbindelsepunkten var naturligtvis att alla arbetslösa människor behövdes för att bygga om Europa till hållbarhet.

80-talet blev också ett årtionde av eftertanke och funderingar om vad Alternativ Stads själ egentligen är. Det är ur denna eftertanke den här webbplatsen har växt fram.

Mer om Alternativ Stads verksamhet finns här.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org