Vad kommer att komma ut av nästa regimkollaps?

Av Jan Wiklund

Det är när klasskillnaderna växer och när överklassen drar sig för att bidra till de gemensamma kostnaderna som regimerna bryter samman. Det är vad Jack Goldstone hävdar efter att ha studerat regimkollapser i England, Kina och Turkiet på 1600-talet, i Frankrike på 1700-talet och i Japan på 1800-talet.

Han ser naturligtvis tydliga paralleller i dagens värld.

Men sådana sammanbrott kan vara mer eller mindre konstruktiva. På något sätt rekonstrueras alltid en regim. Det kan ske som i Kina och Turkiet: överklassen samlas och bygger upp hierarkin på nytt, fast mycket hårdare, under total kontroll. Det kan ske som i Japan: underordnade och försummade elitgrupper bygger upp en helt ny rigid hierarki. I alla dessa fall var de omedelbara förändringarna mycket stora - till och med på ett sådant sätt att de ekonomiska klasskillnaderna faktiskt minskade. Men när hierarkin väl var på plats somnade det hela snart in igen.

Och det kan hända som i England och Frankrike: marginaliserade elitgrupper samarbetar med gräsrotsorganiserade folkrörelser för att skapa ett gemensamt projekt.

I de två senare fallen var de omedelbara förändringarna i hierarkin mycket små. Men det faktum att marginaliserade elitgrupper och folkrörelser hade samarbetat garanterade mycket stora förändringar på lång sikt.

Enligt Goldstone.

Men sådana samarbetsprojekt är inte så lätta att åstadkomma. Spontana folkliga uppror syftar nästan alltid till att återställa något som en gång var (ofta med främlingsfientliga undertoner). Men regimkriser kräver nästan per definition något nytt.

I England 1640 och Frankrike 1789 uppnådde de marginaliserade eliterna detta genom att insistera på jämlikhet - vi är alla lika, vi har alla lika rättigheter - och att detta kan uppnås genom gemensam kamp. Och oavsett hur mycket man fuskade med principen i konkreta situationer tenderade den alltid att återvända och utgöra en grund för nya samarbetsprojekt.

Vad som kommer att hända nu, när de marginaliserade elitgrupperna (dvs. de som har utbildning i organisering men inte tillåts praktisera det) insisterar på att vi alla är olika - s.k. identitetspolitik - är en öppen fråga. Hittills har de i alla fall lyckats dåligt med att vinna ett brett förtroende.
Kanske av just den anledningen.