Vi måste sluta stödja välgörenhetsborgerskapets kampanjer

 

 

Av Jan Wiklund

 

 

Den styrande principen för den härskande klassen i de utvecklade länderna är nu att påstå sig skydda de särskilt "utsatta". Den liberala falangen påstår sig skydda bl.a. kvinnor, homosexuella och etniska minoriteter mot otäcka fascister. Den högerpopulistiska falangen påstår sig skydda de etniskt rena infödingarna mot otäcka muslimer. Och så vidare. Gemensamt för dem är att de lämnar de globala finansmarknadskrafterna, som hotar oss alla med kaos, därhän.

Den som påstår detta är Peter Ramsay i artikeln Vulnerability as Ideology, i den brittiska nättidningen Northern Star, döpt efter chartisternas tidning på 1800-talet.

Under välfärdsepoken var den vägledande principen att skydda alla från den globala marknadens svängningar, säger Ramsay. Det var denna princip som arbetarrörelsen och dess allierade lyckades driva igenom mot näringslivet under andra världskriget. Men den principen misslyckades av två skäl.

Å ena sidan var de enskilda kapitalisterna alltid emot att majoriteten skulle skyddas. Som Michal Kalecki noterade redan 1942 måste ett hot om misär ständigt hänga över arbetaren för att hen ska arbeta ordentligt och göra som chefen säger. Kapitalisterna var dock tvungna att hålla god min ett tag, och faktum var att saker och ting gick bra ändå. Välfärdsstatens era var den ekonomiskt mest framgångsrika som kapitalismen har upplevt – till och med slutfasen, 70-talet, gick bättre än allt som har följt.

Å andra sidan förlorade arbetarrörelsen mycket av sin förhandlingsstyrka på grund av de marknadsfluktuationer som fortfarande inte räknades med – förmågan att skicka produktionsanläggningar utomlands, till Asien, samtidigt som de stängdes där arbetarrörelsens bas arbetade.

En härskande klass måste dock alltid ha något slags fikonlöv för att rättfärdiga sin makt, sina tvångsmedel och sina privilegier. Annars stöter den på motstånd och riskerar till och med att få dåligt samvete.

Det som har hedrats är den gamla välgörenhetsfilosofin: Vi rika är så omtänksamma, kompetenta och inte minst moraliska att ni måste ge oss makten och inte klaga på allt det tvång vi riktar mot er. Ett aktuellt exempel här, där det fattiga Ukraina används som slagträ mot fackliga krav.

Eller som Ramsay säger:

Oavsett hur stor frustrationen och cynismen gentemot den politiska klassen är, så länge medborgarna ser varandra som problemet snarare än lösningen på sina problem, kommer den styrande klassen att vara säker från utmaningar. På så sätt är det ett specifikt ideologiskt arbete som utförs genom främjandet av sårbarhet: den styrande klassens intresse av att splittra majoriteten av befolkningen mot sig själv framstår återigen som allas intresse av statligt skydd.

Där en inrikespolitik som bygger på rädsla och sårbarhet håller befolkningen rädd och splittrad, spelar en utrikespolitik som bygger på samma resonemang om att skydda de utsatta den specifika ideologiska rollen att ge västvärldens eliter en känsla av moralisk mening och sedan framställa deras särskilda behov som en fiktiv global gemenskaps intressen. Sedan de jugoslaviska inbördeskrigen och deras efterdyningar har västvärldens militära interventioner alltid syftat till att skydda de utsatta från en diktator eller en folkmordsliknande terrorkampanj.

Detta återfall i välgörenhetstänkande skulle inte behöva vara något större problem. Redan August Strindberg kunde utan större problem skjuta välgörenhetsborgerlighetens pretentioner i sank, och de svenska socialdemokraternas grundare August Palm byggde större delen av sin image på samma sak.

Problemet är att så många av dem som säger sig vara emot "systemet" använder sig av samma typ av argument: att man först måste skydda dessa särskilt utsatta offer mot de onda. Moralpositionering istället för intressepolitik. Eller
- Det är bara en del som drabbas, inte den globala majoriteten
- Problemet är att någon är ond, inte att det finns strukturella brister
- Lösningen ligger i förtryck och tvång, inte i att rätta till de strukturella bristerna
- Den som kan göra något är den globala maktapparaten, som man därför måste vädja till för att få särbehandling, inte den globala majoriteten själv.

Hur fånigt det kan bli beskrivs i denna artikel från Occupy Wall Street-rörelsen. Ni har säkert andra exempel på hur små grupper slåss mot varandra för att framställa sig som särskilt sårbara, för att slåss om smulorna från den rike mannens bord och därmed hindra större initiativ.

Ramsay menar att detta måste få ett slut. Vad som behövs är en politik som tar fasta på det som förenar majoriteten (inklusive de särskilt utsatta) istället för att ställa dess olika delar mot varandra.

Annars kommer majoriteten ständigt att förlora.