Intelligens är inget som finns i en persons huvud, hävdar Johan Asplund i boken Genom huvudet – problemlösningens socialpsykologi. Den finns i ett samspel mellan flera.

Det är förstås därför vissa miljöer framstår som intelligentare än andra. Inte för att de personer som finns där skulle ha något speciellt, utan för att det finns en tradition att knyta an till som lyfter diskussionen – och den praktik som gärna följs åt – till höjde som man inte möter nån annanstans. Visserligen kan en del miljöer ha tonvikt på diskussionen och andra på praktiken. Men det som gemensamt är att föga kraft slösas på dumheter.

För att ta ett näraliggande exempel så visst framstår 1930-talets svenska regering som intelligentare än 2010-talets? Och för att ta ett annat exempel: visst framstår förhistorien till den ekonomiska kollapsen på 90-talet, som den skildras av Torsten Sverenius, så här i efterhand som ganska korkad i jämförelse med hur 30-talets kris hanterades?

Och det kan ju inte bero på de ingående individerna?

Frågan är då hur man skapar en intelligent miljö.

Per Nyström (som ingick i den intelligenta miljön på 1930-talet) förklarade dåtidens regerings höga standard med att där ingick folk som hade härdats av att vara rörelseaktivister i hårda konflikter. Och George Orwell förklarade den låga standarden i 1930-talets engelska överklass med att den hade en tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten och därför inte behövde veta hur något var. Båda kommentarerna pekar på samma sak: det behövs en viss praktik för att man ska förstå något.

Problem med pengastoppningen har de kanske i den finansialiserade överklassen, men vi andra, vi som skulle vilja ändra på det sätt samhället sköts, lider brist på praktik.

Vi lider brist på direktkontakt med konflikter: Strejkerna är få och korta, ockupationerna sällsynta och vi är inte ens bortskämda med ihållande politiska kampanjer med syfte att vinna i en konkret fråga. Istället flockas vi på facebook och liknande moderna versioner av stambord på kaféer. Och eftersom motståndet där inte har särskilt hög kvalitet försämras också vår egen argumentation – och vad som är värre: idéerna får aldrig testas i praktiken och korrigeras. Oppositionen blir, som Orwell uttryckte det i en annan artikel, ”pensionerad”, dvs har för länge sen gett upp förhoppningarna på att vinna och ta ansvar.

Så på den fråga om hur den systemkritiska oppositionen ska bli vassare, som ställs av Torbjörn Vennström och Håkan Sundberg på denna blogg skulle jag vilja svara ett: utmana i syfte att vinna.

Det är nästan ovidkommande vilka frågor man utmanar i. Tror man sig kunna vinna i en stor och livsavgörande fråga ska man ta den, tror man sig bara om att vinna i en liten men ändå viktig för en själv ska man ta den. Det viktiga är syftet: att det inte bara handlar om det egna goda samvetet utan om seger.

Sådana utmaningar kan bara göras av kollektiv som saken direkt angår. Sällan av stora organisationer, de kommer efteråt. Aldrig av politiska partier, de har en funktion
att fylla när utmaningen redan finns, för att göra statlig politik av den. Vilket är en del av magin i det hela: det bidrar till att göra den intelligenta miljön stor eftersom många måste ta initiativ för att den ska bli av.

Vinner man de små frågorna väcks aptiten på större. Och – vilket är den andra delen av magin – tar man en kamp och förlorar i god ordning, utan interna svek och utan
uppenbara tabbar, blir man i alla fall starkare, slagkraftigare och intelligentare än om man aldrig ens försöker.

Och vad en utmaning består i är nästan generande enkelt: den består i att skapa oordning. När administrationen inte fungerar smidigt längre krävs ett svar av något slag från makten. Strejk, ockupation, bojkott – eller i äldre tid skatteuppror och bröduppror – skapar oordning i överhetens kalkyler och kräver därför en åtgärd av något slag.

Om den grupp som skapar oordningen är svag och oorganiserad och eftergifter är otänkbara kan ordning visserligen skapas genom repression. Men om den grupp som skapar oordningen är någotsånär stark och välorganiserad och eftergifter är möjliga är detta alltid det som makten föredrar, för det är billigast i längden – om inte makten är utfattig.

I de digitala stambordens tid tenderar denna gamla sanning att försvinna.

Gärna kommunikation, men det måste finnas något klokt att kommunicera om.

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org