– Man måste vara delaktig och engagerad i det som händer, sa kurator Leena Untinen vid Gävle syncentral. Om det brister begriper man mindre och mindre av vad som händer och man hanterar snart inte sin situation – man kan t.ex. inte hantera de hjälpmedel som syncentralen ställer till förfogande. Det lönar sig inte att förskriva en massa hjälpmedel till folk som har förlorat synen, inte ens om man talar om hur de ska användas. Om de inte finner sin nya roll och engagerar sig i den har de ingen användning för dem.

Detsamma gäller i alla krissituationer. Bonden och naturbruksaktivisten Thorsten Laxvik beskriver i sin bok Rött kött på rätt sätt hur naturbrukskrisen har gjorts till föremål för den ena regeringspolicyn efter den andra och det ena projektet efter det andra med det enda resultatet att folk på landsbygden har sjunkit ännu längre ner i hjälplöshet och hopplöshet:

"Folket vill ha jobb och politikerna jobbar hårt för att gå människorna till mötes men belönas med förakt. I decennier har olika bidragsfinansierade projektverksamheter genomförts med egen klapp på axeln i utvärderingen men utan synbara framgångar i verkligheten, snarare det motsatta. Miljoner och åter miljoner har pumpats in i de organisationer som aningslöst lett avvecklingen av landsbygden – LRF, Hushållningssällskap, bondekooperativ etcetera. Ur dessa har endast kommit ’mer av samma’ och avvecklingen har accelererat. När man frågar Länsstyrelsen om de kan peka på några bestående framgångar från olika projektverksamheter börjar de skela med ögonen och kippa efter luft. Projektentreprenör har blivit ett yrke med en kår beroende av smulorna från statmakternas försök att verka potenta inför landsbygdsborna." (s 111)

Det hela har också studerats på en mer akademisk global nivå. NGOization av Aziz Choudry och Dip Kapoor (ed), Zed 2013, beskriver den moderna välgörenhetens mekanismer globalt, den här gången främst i form av olika NGOer som åker runt och försöker lösa folks problem. Och finner, inte överraskande, att handlingsförmågans summa är konstant: när expertisen vinner i handlingskraft så förlorar folkmajoriteten.

"Experten har blivit en utbildad person som talar å deras vägnar som stöds av stödorganisationerna. Mer utbildning, upptagenhet av teknikaliteter och professionalism har resulterat i nedvärdering och utstämpling av människor som talar och handlar för egen räkning. (…) Lokal kunskap och makt åsidosätts eller förloras i processen." (s 16)

Vilket inte borde vara förvånande. För handling – i alla fall politisk och social handling – är relationell. Om en part i en relation får mer resurser så får andra jämförelsevis mindre. Om den ena parten är i överläge så är den andra i underläge.

Detta insåg det sena 1800-talets folkrörelser mycket väl och avskydde därför välgörenhetsorganisationer. August Palms ställning i folkrörelsevärlden berodde på hans tioåriga kampanj mot välvilliga arbetarvänner. Och hur den process som Laxvik beskriver inleddes har studerats av Lena Hellblom i avhandlingen Från primitiv till organiserad demokrati, 1985: det var på 1930-talet då staten och folkrörelseorganisationernas ombudsmän började se som sin uppgift att arbeta åt medlemmarna istället för att städa den arena där medlemmarna själva skötte sina affärer. Ofta i bästa välmening.

Eller som Laxvik uttrycker det:

"Det är inte politikerna som är problemet. De försöker åtminstone, även om inte hela analysen är riktig. Nej, problemet är folket. Trots att vi tillkämpade oss rätten att ta ansvar och dela makt 1921 som jämlikar tycks en alltför stor massa av människor tro att demokratin är avklarad när man lämnar vallokalen vart fjärde år. (…) Det demokratiska arbetet bör utmärkas av gemensam mobilisering av de resurser som behövs. Då skapas tillit till den gemensamma förmågan att åstadkomma förändring. När man erhåller bidrag blir tillitsprocessen riktad mot makten, den blir vertikal istället för horisontell". (s 114 – 116)

Samma sak uttrycktes för snart tvåhundra år sen av Alexis de Tocqueville: När folk bara ser till sina privata intressen blir makten tyrannisk, för då är överheten den enda som tar ansvar för helheten.

Det hela fungerade dock anmärkningsvärt bra i någon generation. Men det är ett bra tag sen.

apr 2014

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org