Afrikanska rörelser mot inbördeskrig

Under 80-talet drabbades många afrikanska länder av den s.k. skuldkrisen. Dvs de lån de hade tagit till låg dollarkurs och låg ränta måste betalas tillbaka till en mycket högre dollarkurs och med en mycket högre ränta, vilket länderna inte klarade av.

Eftersom IMF och andra Nord-styrda organ insisterade på att de ändå skulle betala spreds misären och desperationen.

I Sierra Leone och Liberia började ungdomar utan framtidsutsikter att ta till våld. Många av dem hade börjat i fredliga rörelser mot nedskärningar men när detta inte ledde nån vart återstod bara maffiaverksamhet, dvs att sälja beskydd, för att överleva.

Mot detta mobiliserade först "kunderna". I Sierra Leone var det kvinnliga torgförsäljare som tog initiativ till fredsrörelse, och fick stöd av andra yrkesgrupper. Emellertid var det först engagemanget från religiösa ledare – kristna och muslimska – som hade sin prestige ifrån att de drev skolor och välfärdsinstitutioner, som rörelsen blev effektiv. I Liberia var det dessa som hade initiativet redan från början.

Efterhand fick de hjälp av grannstaterna som var rädda för att våldet skulle sprida sig. Tillsammans lyckades de få maffiabossarna att lugna sig mot att de erkändes som legala – ungefär som Europas motsvarigheter för 1000 år sen.

Litt:Monique Mekenkamp et al (ed): Searching for Peace in Africa, European Platform for Conflict Prevention and Transformation, 1999; Accord 1-1996 och 9-2000.