Personporträtt
A. J. Muste
Tom Hayden
 
Mobiliseringar
Det tidiga 1900-talets krigsmotstånd
Algerietrörelsen i Frankrike
50-60-talens kärnvapenmotstånd
Vietnamkrigsmotståndet i USA
80-talets kärnvapenmotstånd
 

 

Tillbaka till Fredsrörelser

Läs fulltext om folkrörelser här!

 

Vietnamkrigsmotståndet i USA

 

 

 

 

 

Eftersom USAs regerings militära stöd till militärjuntan i Sydvietnam kom igång så smygande från 1962 och framåt dröjde det flera år innan ett motstånd väcktes. I början var det främst etablerade politiker som ifrågasatte det kloka i att satsa så mycket pengar. De första folkliga protesterna kom igång 1965 då några inkallade brände sina inkallelseorder och gick i landsflykt.

Under de följande åren drevs ett motstånd från i första hand fyra håll.

För det första den traditionella fredsrörelsen, både f.d. kärnvapenmotståndare och den miljö av gandhianer som hade börjat experimentera med icke-våldsaktioner under andra världskriget och haft stor betydelse för den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var den som kom med de flesta praktiska förslagen till aktioner, och det var också den som ofta förgäves försökte hålla ihop den spretiga rörelsen.

För det andra de liberala reformisterna i det demokratiska partiets vänsterflygel. De agerar till en början främst genom gängse politiska kanaler, men blir efterhand alltmer otåliga.

För det tredje den numera svårt splittrade svarta medborgarrättsrörelsen. Såväl den traditionella som den nya svart-makt-falangen anser att kriget drar resurser från medborgarrättskampen på hemmaplan, och efterhand också att det är orimligt att så många svarta dödas i kriget.

För det fjärde den radikala ungdomsrörelse som har uppstått inom medelklassen och som reagerar, ofta våldsamt och skandalöst, på konsumtions- och arbetskulturen och helst uttrycker sig i kulturella termer, "motkulturen".

Mellan motkulturen och de liberala reformisterna råder stark misstro.

Rörelsen kulminerar 1967 med tre initiativ.

För det första en mobilisering till jättedemonstration i Washington, "the Mobe". Den blir mycket mindre än vad arrangörerna tänkt sig, bara ca 50.000 deltagare, kanske främst för att den så småningom helt domineras av en av falangerna nämligen motkulturen.

För det andra initiativet att lansera en fredskandidat till 1968 års presidentval. Det går till en början trögt, men efter den lyckade vietnamesiska nyårsoffensiven inser alla att regeringen har ljugit och McCarthys kampanj går som smör. Vilket leder till att alla kandidater talar om snar fred och att Nixon efter sin seger börjar med fredsförhandlingar, om än bara för syns skull.

För det tredje ett decentraliserat men vida spritt och välorganiserat militärvägrande som efterhand sprider sig in bland trupperna i Vietnam. Värnpliktiga flyr, deserterar, vägrar slåss, skjuter sina officerare och deltar i demonstrationer så att armén in på 70-talet är totalt oförmögen att slåss och tas hem. Istället trappas bombkriget upp.

Efter 1968 demobiliseras krigsmotståndet trots att alltfler tar avstånd mot kriget. Detta antas främst bero på att det organiserade krigsmotståndet har varit alltför begränsat till medelklassen, alltför mycket talat om individuell moral och gott samvete, och alltför lite talat om hur mycket kriget kostar majoriteten. Men så småningom tar den liberala inomparlamentariska kampanjen ut sin rätt -- en majoritet av kongressmedlemmarna inser så småningom att kriget är för dyrt och slutar anslå skattemedel varefter det ebbar ut av sig själv 1975.

Läs mer om USA här.

Litt: Charles DeBenedetti: An American Ordeal, Syracuse University Press 1990

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org