Mobiliseringar
Det tidiga 1900-talets krigsmotstånd
Algerietrörelsen i Frankrike
50-60-talens kärnvapenmotstånd
Vietnamkrigsmotståndet i USA
80-talets kärnvapenmotstånd
 

 

Tillbaka till Fredsrörelser

Läs fulltext om folkrörelser här!

 
 

80-talets kärnvapenmotstånd

 

 

 

 

Den långa lågkonjunkturen efter 1973 minskade utrymmet för olika stats- och kapitalgrupper och konkurrensen ökade. Ett utslag av detta var att den s.k. avspänningspolitiken havererade i slutet av sjuttitalet och både USA och Sovjetunionen började investera i nya vapensystem, och till och med överväga möjligheten att förinta sin motpart i ett drag. En följd av detta var en fredsrörelsemobilisering, främst i Europa, som världen dittills inte sett maken till.

Initiativet kom år 1978 från de nederländska kyrkorna, som hade diskuterat fredsfrågan gemensamt sedan sextitalet. De fick snabb anslutning från norska kyrkor och ungdomsorganisationer. Men det var i Västtyskland som folkrörelsemobiliseringen var störst. Där mobiliserades på kort tid lokalgrupper i varje stad, samordnade i fem olika nätverk med olika ideologisk profil, som i sin tur samordnades av kongresser och en nationell aktionskommitté. Målet var att inga nya robotar skulle placeras ut på västtysk jord. För detta mål demonstrerade miljoner samtidigt som mer militanta grupper genomförde blockader och ockupationer, den här gången utan att det orsakade misshälligheter inom rörelsen.

I andra länder, som Storbritannien, Frankrike, Italien, de nordiska länderna och USA, var mobiliseringen inte fullt så stark. Men den var tillräckligt stark för att vara den största massmobiliseringen i Nord-länderna på tjugo år.

Trots detta misslyckades rörelsen med sina ursprungliga mål. De nya vapensystemen placerades ut, varefter rörelsen långsamt tonade bort. Det finns flera förklaringar till varför så skedde. Vissa menar att fokus på ett enda beslut lämnade rörelsen, åtminstone i Västtyskland, helt villrådig sedan beslutet väl tagits. Andra har pekat på hur debatten redan före beslutet hade blivit så vapenteknikfixerad att den fördes av försvarsexperter långt över folks huvuden och blockerade alla diskussioner om politiska prioriteringar. Ytterligare andra pekar på att rörelsens ledningar hade ingått så fasta allianser med diverse politiska oppositionspartier att de var helt hjälplösa när dessa partier efterhand bestämde sig för att strunta i frågan.

Rörelsen fick däremot större betydelse på andra områden.

Genom de täta kontakterna mellan västeuropeisk och östeuropeisk fredsrörelse bidrog rörelsen till att utmana kommunistpartiernas maktmonopol i Warszawapaktsländerna. Eftersom rörelsen insisterade på att både officiella partidominerade fredsorganisationer och inofficiella, ofta kristna, grupper var relevanta blev det omöjligt att marginalisera de senare. Symptomatiskt nog var det fredsrörelsen som störtade diktaturen både i Tjeckoslovakien och Östtyskland.

Och genom att mobilisera mot en upprustning styrd av USA och Sovjet genom att hänvisa till en europeisk identitet bidrog rörelsen till att skapa en folklig legitimering för det europeiska borgerskapets imperiedröm EU, som mycket riktigt fick ny kraft kort därefter. Till skillnad från för 50-60-talens kärnvapenmotstånd försvann nord-sydkonflikten helt ur fokus.

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org