Mobiliseringar
Det tidiga 1900-talets krigsmotstånd
Algerietrörelsen i Frankrike
50-60-talens kärnvapenmotstånd
Vietnamkrigsmotståndet i USA
80-talets kärnvapenmotstånd
 
 
Tillbaka till Fredsrörelser

Läs fulltext om folkrörelser här!

 

Fredsrörelser runt 1900

 

 

 

 

 

I slutet av artonhundratalet började Storbritannien få problem med att upprätthålla sin hegemoni. Andra stater och kapitalgrupper började segla upp som allvarliga medtävlare och rasslet med vapen blev allt mer högljutt. De grupper som försökte göra motstånd mot hotande krig kom ur tre traditioner:

- Den pacifistiska traditionen. Den hade ett ursprung i kristna frikyrkor som kväkare och baptister och spreds från England och USA till den europeiska kontinenten under 1830-40-talen. Den var rätt ineffektiv och lyckades aldrig sätta emot ett enda krig -- kanske för att det var fråga om välbärgade borgare som hade för mycket att förlora på att bråka.

- Den feministiska traditionen. Den hade egentligen samma ursprung men eftersom dess aktivister var berövade medborgarskapets fördelar tordes de vara mer oppositionella. De låg t.ex. bakom det första seriösa krigsmotståndet på ett århundrade -- kampanjen mot Boerkriget i England strax efter sekelskiftet.

- Arbetarrörelsetraditionen. Dess aktivister stod också utanför medborgarskap och hade därför inget att vinna på krig. Här var det främst ungdomarna -- den tilltänkta kanonmaten -- som utgjorde fredsrörelsens fotfolk. Arbetarrörelsens strategi var att närhelst ett krig hotade skulle man gå i strejk. Bland annat bidrog ett sådant hot till att upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge blev helt fredlig 1905.

Ändå led alla dessa strävanden fullständigt sammanbrott när första världskriget bröt ut 1914. Dvs ingen av de organisationer som uttryckte ovanstående traditioner lyckades göra ett dugg.

Det dröjde dock bara två år innan krigsmotståndet hade samlat sig. I Frankrike och Ryssland gjorde soldater påverkade av antimilitaristisk arbetarrörelse myteri -- de kuvades i Frankrike men gjorde slut på kriget i Ryssland. I England var det kvinnor igen som arrangerade växande demonstrationer. I Tyskland ställde strejker och matköer krav på att kriget skulle ta slut. Krigsmotståndet ledde inte till fred, men det ledde till att krigsledningarna blev försiktiga; de slutade med kostsamma offensiver. Vilket till slut ledde till att de överlägsna resurserna, dvs USA, vann.

Vid fredsslutet drev USA igenom ett gammalt fredsrörelsekrav: att statsledningarna satte sig i permanent konferens och diskuterade gemensamma lösningar (Nationernas Förbund). Och fredsrörelsen, den större delen, inskränkte sig till att beundra denna nya statliga hierarki. Den mindre delen, den radikala arbetarrörelsens fredsrörelse, inskränkte sig till att beundra den nya stat som skapats genom myteriet i Ryssland. Initiativet gav de upp båda.

Litt: W.H. van der Linden: The international peace movement 1815-1874, Tilleul 1987, Jill Liddington: The long way to Greenham, Virago 1989, Peter Brock: Pacifism in Europe to 1914, Princeton University Press 1972

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org