Narmadarörelsen

Rörelsen för att rädda Narmadafloden i Madhya Pradesh i Indien från uppdämning hade två rötter.

Dels var det utkantsbönder som under tio års tid hade fört en kamp med gandhianska metoder mot lokala småförtryckare och varit framgångsrika nog med detta för att våga sig på större projekt.

Dels var det stadsmedelklassfolk, också de ur den gandhianska traditionen, som hade haft framgång med ett motstånd mot ett dammprojekt och vågade sig på att göra ett avstamp för en alternativ utveckling i hela Indien, med påtagligt internationellt genomslag.

De som drev dammprojektet var borgerskapet i västkustens storstäder som följde det indiska borgerskapets traditionella kapitalackumulationsmetod: dammar för att få gratis elektricitet - bönderna betalade med sin mark, staten och internationella organ bidrog till byggkostnaderna.

Böndernas första val var att söka ersättningsmark från staten för den mark som dammarna skulle översvämma. Det var först när detta visade sig omöjligt som de vände om till ett fullständigt förkastande av hela projektet.

Motståndet fördes helt med gandhianska metoder - att "skämma ut" dammprojektets förespråkare för dettas destruktiva följder på landsbygden. Däri ingick till exempel vägran att flytta sig när vattnet steg - men dessa metoder visade sig totalt verkningslösa mot kuststädernas borgerskap. Pengar luktar inte!

Vilket ledde till att bönderna förlorade och dammarna översvämmade deras mark.

Under Narmadakampanjen, som grovt sett pågick fån slutet av 1980-talet fram till sekelskiftet, nådes emellertid en del andra framgångar. Exempelvis populariserades begreppet alternativ utveckling som motpol till den nyliberala politik som indiska regeringen drev. Och likställandet av jättedammar med utveckling blev alltmer omöjligt i hela världen.

Litt: Alf Gunvald Nilsen: Dispossession and resistance in India – the river and the rage, Routledge 2010.