Folkrörelser och Protester

Folkrörelse är ett ofta använt begrepp på svenska. Det sägs att det har i svenskan en mer positiv betydelse än på något annat språk, åtminstone gäller det för rikssvenskan. I detta verk har jag sökt visa på hur begreppet använts under olika tider och av vilka från 1797 till idag. Arbetet har utförts på lediga stunder ideellt för Folkrörelsestudiegruppen. Tyvärr har det inte varit möjligt annat än glimtvis att belysa det finlandssvenska bruket. Det har med de begränsade resurser som stått till buds inte heller varit möjligt att systematiskt redogöra för det folkliga bruket av begreppet folkrörelse, något som kan ses som det mest centrala. Även en redogörelse för den empiriska förändringen av folkrörelseverksamheten och en mer fullödig och rättvis redogörelse för sociala rörelseteorin och teorier om det civila samhällets organisationer och ideell verksamhet har fått stå tillbaka.

Den väg jag har valt är istället att visa på motsägelser i språkbruket såsom det framträder i den akademiska forskningen och utredningsväsendet där etablerade folkrörelser i hög grad styrt användningen av begreppet men också universitetsspråket. Denna användning har ställts mot lekmannaforskningen och hur aktivister i folkrörelser av alla de slag använder begreppet samt ibland deras motståndares användning.

Begreppets utveckling beskrivs i olika etapper. Den första är 1800-talets skräck och fascination för folkmassan då folkrörelser förknippas med revolution, upplopp och strejker. Folkrörelser blir i detta legalistiska språkbruk något som ska bestraffas. Den andra börjar i Sverige på 1890-talet då frireligiösa rörelser, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen börjar använda begreppet om sig själv och lekmannaforskningen gör upp med synen på massan som något hotfullt som rättstaten måste ingripa mot med våld. Den tredje är från 1940-talet och framåt då akademikerna och professionella folkrörelseförhandlare tar över och ger begreppet en fokusering på organisation och effektivitet inom systemets ramar. Den avslutas med att nya folkrörelser inte erkänns som folkrörelser men behandlas i praktiken som den typ av dynamisk kollektiv kraft som lekmannaforskningen beskrivit att de tidigare folkrörelserna hade. De ses inte som ett kollektivt våldshot. Den fjärde perioden är 1974 till 1981 då de gamla folkrörelserna som är nära knutna till staten går till ideologisk offensiv mot nya folkrörelser med resultatet att folkrörelsebegreppet och forskningen förtvinar. Den fjärde perioden inleds 1981 då dödläget bryts av alternativrörelsens intresse för globalt folkrörelsesamarbete. Detta tillsammans med nydanande akademisk forskning kring begrepp som offentlighet och nya social rörelser samt en historia som innefattar både gamla och nya folkrörelser. Det sker samtidigt som staten alltmer glider bort från folkrörelsebegreppet och ersätter det med ideell verksamhet och civila samhället. 1997 går en skiljelinje och folkrörelsebegreppet styckas upp av flera statsunderstödda aktörer som forskningen, folkbildningen, det parlamentariska systemet och rättsväsendet. Å ena sidan en ideell sektor och social ekonomi, å andra sidan kollektiva rörelser som söker sin identitet i konfrontation med rättstaten. En ålderdomlig legalistisk syn på folkrörelse som en hotfull massa har återuppväckts först genom ett ändrat kunskapsintresse och därefter i statlig praxis. Men samtidigt finns små tendenser till att klyftan mellan lekmannasyn och akademiker som betonar vikten av folkrörelsebegreppet respektive sociala rörelsebegreppet minskar. Dessutom märks ett ökat intresse för global folkrörelsesamverkan och dialog mellan gamla och nya folkrörelser.

Tord Björk, Kristianstad 11 februari 2007

Rikssvenskt och finlandssvenskt tidigt bruk

Folkrörelser som begrepp började i svenskan att användas på 1800-talet. Det hade enligt Svenska akademin för första gången använts 1797 skriftligt i Sverige om "revolutioner och allmänna folkrörelser". Den 3 mars 1848 skriver Aftonbladet under rubriken STORA FOLKRÖRELSER I PARIS OCH MINISTERFÖRÄNDRING och berättar om nära nog revolution bland folket och använder folkrörelser på liknande sätt som skedde 1797. Regeringen hade förbjudit en reformbankett och folksamlingar. Följden blev "en hela Paris genomlöpande agitation". När begreppet folkrörelser började användas hade det alltså en närmast revolutionär klang och syftade närmast på beväpnade demonstrationer som drog genom gatorna för att erövra makten och genomföra omfattande samhällsförändringar. Eller som det uttrycks om folkrörelse i SAO 1928: "förr stundom övergående i bet.: folkresning, folkupplopp. Revolutioner och allmänna folkrörelser."

Denna betydelse av folkrörelse som folkresning eller folkupplopp användes under 1800-talet, för många med nedsättande betydelse. Mellan denna latenta farliga folkrörelse och staten placerade det godkända ofta liberalt sinnade föreningslivet in sig. Detta föreningsliv lyckades påbörja demokratiseringen av Sverige med viss draghjälp av återkommande kravaller och lyckades för en tid leda in intresset hos landsbygdens och städernas underklass i organiserade och kontrollerbara banor under ledning av medelklassen [1].

Under 1890-talet började hantverkares, industriarbetares, lantarbetares, småbrukares och andras frikyrkorörelse, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse använda sig av begreppet folkrörelse om sig själva [2]. Detta i betydelsen av strävanden som omfattades av de breda lagren. Svenska akademins ordbok anger 1928 betydelsen av folkrörelse som en strävan som omfattas av hela folket. Särskilt anges att det används om "politisk rörelse bland folkets bredare lager". I dessa folkrörelser odlades en demokratisk kultur där de förut underlydande klasserna alltmer ställde sig i ledningen för sina egna folkrörelser.

Begreppet folkrörelser som från början haft en starkt negativ klang bland många tongivande i samhället fick snart en sådan genomslagskraft att även de stora folkrörelsernas motståndare började använda begreppet om strömningar som värnade om det bestående. Konservativa författare beskrev gärna Bondetåget till stöd för kungen och upprustning 1914 som en folkrörelse.

Men finlandssvenskan behöll den gamla ursprungliga betydelsen av folkrörelse som något farligt. Medlemmar av det gammalfinska partiet som gömt sig i Helsingfors under inbördeskriget 1918 skriver:

"Upproret är att betrakta såsom ett försök att repetera, vad som förverkligats i bolsjevikrevolutionen i Petersburg i november senaste år. Såsom bekant inträffade i Finland på särskilda orter samtidigt med sistnämnda revolution en folkrörelse - storstrejk kallad - vilken delvis antog en ganska svårartad karaktär med fall av mord, grov misshandel m.m…." [3]

Medan rikssvenskan använde sig alltmer av begreppet folkrörelse så användes i finlandssvenskan mer medborgarorganisation. Det är genom rättstaten folket görs till individer som är medborgare i staten, det är inte folket som legitimerar den statliga makten.

De folkrörelser som vägrat inordna sig i rättstaten skulle straffas. General Mannerheim och senator Renvall hade liknande syn på saken. Mannerheim beskrev situationen enligt DN som att "Socialdemokraterna är en minoritet som med skräck försökt regera majoriteten." All förlikning med den röda motparten i inbördeskriget var därför omöjlig, "De revolutionära har gjort sig skyldiga till uppror och landsförräderi. Straffet därför är döden. Detta straff bestämmer inte jag utan lagen, och lagen bör efterföljas." [4] Med Renvalls ord: "de som deltagit i upproret skall få sitt straff. De dömas för landsförräderi. Möjligtvis kan någon del senare benådas, men endast på det villkoret, att de berövas alla medborgerliga rättigheter, så att de ej mera får delta i landets politiska liv. De skall bli en pariasklass." För ledarna förordade Renvall hängning.

Denna politik verkställdes också mot Finlands folkrörelse av främst arbetare och torpare som företrädde närmare hälften av befolkningen efter inbördeskriget som de vita med tysk hjälp gick segrande ur. Antalet offer under inbördeskriget var inte så stort utan blev det först efteråt när 80 000 röda sattes i koncentrationsläger efter brittiskt mönster från Boerkriget. På några sommarmånader dog över 12 000 i dessa läger genom att de gavs matransoner som inte gick att överleva på och förbud för fångarnas familjer att skicka mat. De brutala metoderna för att krossa arbetares och småbrukares folkrörelse togs sedan över av italienska och andra fascister som mer effektivt tidigare gick in för att med våld krossa organiserat folkligt motstånd. I Finland kriminaliserades arbetarklassens radikala organisationer och landet anslöt sig utan inrikes problem till fascisternas Antikominternpakten 1942 som i praktiken inte bara var riktad mot kommunismen utan också alla fria folkrörelser.

Än idag är folkrörelse ett marginellt begrepp i finlandssvenskan som hellre använder sig av begrepp som medborgarorganisation [5]. Den återkommande betydelsen i Sverige av att folket är de breda lagren mot överheten snarare än nationen mot andra nationer tenderar i Finland att bli till en bild av ett enat folk eller fram till och med andra världskriget med en mer biologisk ålderdomlig betoning stam som i praktiken är mycket splittrat men realpolitiskt enas inför hot utifrån [6].

Thörnberg och lekmannaforskningens dominans

Akademiker intresserade sig knappast för att vetenskapligt skapa kunskap om folkrörelser. Desto mer förekom egna strävanden bland lekmän i folkrörelserna att bygga upp kunskapen. Redan 1902 startade Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm som världens första arkiv av sitt slag.

Mest ansedd var autodidakten E H Thörnberg som under närmare 50 års tid var den ledande kraften i sökandet efter systematisk kunskap om folkrörelser [7]. Han hade många internationella kontakter, var Sveriges populäraste föreläsare genom tiderna och skrev särskilt om kooperationen i England, Frälsningsarmén, emigrationen till Amerika och sociologiska studier av USA och Sverige men också om alla större folkrörelser i samlingsverket Folkrörelser och samhällsliv i Sverige som utkom 1943. Thörnberg var en av sociologins pionjärer i Sverige och gjorde banbrytande socialpsykologisk forskning kring det kollektiva samspelet i folkrörelserna och dess massmöten som helt bröt med den inom den internationella forskningen förhärskande ideologiska synen på massan och folkrörelser som uttryck för massans hysteri och mobbeteende utlöst av manipulerande extremistiska ledare, en kvarleva från 1800-talet som fortfarande färgade de intellektuellas syn långt in på 1960-talet [8].

Thörnberg definierar folkrörelser som "organiserade strävanden i samband med vissa intressen." Han preciserar och menar att det närmast handlar om värden för vilka man kan hysa positiva eller negativa intressen som tenderar att leda till handling. Han betonar att denna hållning är grundad på värden som kan tillfredsställa olika typer av önskningar "vilka vi hysa med hänsyn till oss själva, till andra människor, till den större eller mindre gruppen, till national- eller världssamhället." Thörnberg betonar särskilt det internationella inflytandet:

"Eggelserna till förenings-, parti- och samfundsbildningar ha kommit från främmande land. Svenska nationen står även härvidlag i skuld till flera andra nationer. Med glädje erkänna vi, att här framträder strömningar och stämningar, de där kunna sägas höra mänskligheten till." [9]

Att våra dagars globala rättviserörelse kan ingå i Thörnbergs definition av folkrörelse är klart. Thörnberg gör det också klart att han har en vid syn där han intresserar sig för "ett komplex av omfattande organiserade strävanden" [10] och använder det sammansatta ordet folkrörelsekomplex för detta [11]. Han säger uttryckligen att i hans definition på begreppet folkrörelse ingår fler än arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelsen. Han nämner folkbildningsorganisationerna, idrotts-, freds-, hembygds-, frivilliga försvarsorganisationer och den icke partibundna kvinnorörelsen. Hans motivering för att enbart behandla de tre största är att deras kvalitativa samhällsomvandlande betydelse är störst.

Thörnberg var inte ensam. En av nykterhetsrörelsens främsta teoretiker, Jalmar Furuskog, beskriver vid denna tid sin syn på folkrörelsernas roll i samhällsbygget på följande sätt:

"Folkrörelsernas största gåva till människorna är känslan av eget ansvar, egen förmåga att förändra världen, känslan av att idealen i stor utsträckning kan förverkligas och att människans goda vilja kan organiseras till skapande makt." [12]

LO:s ombudsman Per Bergman såg med viss oro på att antalet medlemmar tillmättes alltför stor vikt när masstillströmningen under första världskriget tilltog. De kanske inte anslöt sig av övertygelse menade han utan behövde tillfälligt en nödhamn. Han såg det som viktigt att medlemmarna var delaktiga och inte kastade över sitt personliga ansvar på massorganisationen. Det var fastheten och styrkan hos varje individ som gjorde massan målmedveten och handlingskraftig [13].

"Rörelsens tillväxt i styrka bero således ej endast på dess yttre växt utan fastmer på i vilken utsträckning den består av individuellt kännande och tänkande medlemmar - av den förmåga den har att ur massan utkristallisera individerna." [14]

Ture Nerman som hävdade vikten av en proletär kultur i motsättning till en borgerlig kultur skrev om arbetarrörelsens och folkliga protesters historia i böcker som Arbetarrörelsens hundra år, Crusenstolpes kravaller och Arbetarsångaren Joe Hill. Även när Nerman har arbetarrörelsen som huvudtema så tar han också upp samverkan med andra rörelser som den gemensamma kampen med liberalerna för rösträtten och att folkrörelserna var viktiga för varandra i framväxten av en frivillig bildningsrörelse och på andra sätt:

"Det finns ett samband mellan den svenska arbetarrörelsen å ena sidan samt den frireligiösa rörelsen och nykterhetsrörelsen å andra sidan. I de båda senare skolades arbetarna organisatoriskt." [15]

Nerman ger också stort utrymme åt gemensam kamp bland olika befolkningsskikt för yttrandefriheten när han tar upp Crusenstolpekravallerna 1838 eller arbetarnas rösträttsdemonstration 1902 som överfölls av polisen vilket väckte liberalers och arbetarrörelsens gemensamma protester där cylinderhattar, studentmössor och arbetarkepsar syntes sida vid sida.

Akademikerna tar över

Efter andra världskriget tog akademikerna över mycket av kunskapsproduktionen om folkrörelser. Inom arbetarrörelsen tog också en ny syn överhanden som betonade organisationens förhandlingseffektivitet före ett fackligt arbete som innebar möjligheter att vinna genomslag för basen i rörelsen och att fackföreningsrörelsens styrka byggde på starka individer. Motstånd fanns inom arbetarrörelsen, inte minst inom folkbildningen där Gunnar Hirdman, riksstudieledare i ABF, förordade inslag av direktdemokrati i särskilt viktiga frågor och starkt betonade "betydelsen av varje människas strävan att fritt utveckla sina anlag och slumrande förmögenheter." Men att låta besluten inom fackföreningsrörelsen baseras på diskussioner bland medlemmarna var enligt de tongivande företrädarna något som förhindrade organisationen att vara stark i förhandlingar med motparten. Nu skulle istället ett representativt system med stort inflytande för experter och koncentration av besluts- och handlingsrätten göra fackföreningsrörelsen starkare, en process som Lena Hellblom beskriver i Från primitiv till organiserad demokrati.

Den vidsyn och intresse för samhällsomvandling som Thörnberg haft och Nermans intresse för konfrontationer med ordningsmakten försvann ut i marginalen både bland akademiker och de stora organisationernas professionella företrädare i folkrörelser. Möjligheten för individen att bearbeta sin erfarenheter tillsammans med andra i en folkrörelseoffentlighet förändrades på avgörande sätt.

Kvar av folkrörelsebegreppet blev en sociologisk funktion i ett effektivt konfliktfritt modernt samhälle. För att lyckas förvandla det samhällsomvandlande folkrörelsebegreppet till något ofarligt styckades begreppet upp i olika delar som fick tas om hand av olika nischer inom den akademiska världen.

Den samhällsomvandlande proteströrelsen fick förvisas till historikernas område. Därmed blev proteströrelser i samtiden inte folkrörelser eftersom folkrörelser bara belystes som protesterande förr men inte i nuet. Därtill togs Thörnbergs bredare syn på folkrörelser som något mer än det tre stora i hög grad bort och bara de rörelser som vuxit till stora funktionärsorganisationer senare sågs som folkrörelser medan mindre framgångsrika rörelser blev en sorts marginella fenomen. Även dynamiken mellan olika delar i folkrörelsekomplexet som intresserat Thörnberg gavs mindre uppmärksamhet.

Den samtida delen av Thörnbergska folkrörelsekomplexet styckades upp i tre delar av statsvetare. Först och främst försvann dynamiken och ersattes med en ensidig betoning av organisation och beslut. Thörnberg betonade också organisering men såg också den dynamiska talarkonsten, den socialpsykologiska rollen eller ögonblickets stämningar där en väckelse kunde ta fart som väsentligt för folkrörelserna. Gunnar Heckscher reducerade 1944 folkrörelserna till organisation enbart. Folkrörelser för honom är

"sådana sammanslutningar, vilka ha verkligt stort medlemstal och omfatta eller åtminstone i princip skulle kunna omfatta verkligt stora folkgrupper eller rentav hela folket i dess helhet. En relativt fast organisation, demokratiska styrelseformer av en eller annan art samt en viss grad av likställighet mellan medlemmarna har åtminstone hittills kännetecknat alla svenska sammanslutningar av ifrågavarande slag." [16]

Intressant är den starka betoningen av den representativa likställda formen som samtidigt ger en demokratisk och ordningsskapande funktion för folkrörelsen.

När väl fokuseringen i ett första steg skett på den organisatoriska formen skedde sedan uppstyckningen. En del försvann helt, det var bara de riktigt stora folkrörelserna som räknades och bara eller främst i sin representativa form, inte som rörelser med aktivister som deltar i protester och väcks till engagemang. Men även de stora folkrörelserna styckades upp i ytterligare två delar. Dels de som sågs som drivna av icke-materiella mål och dels de som tog tillvara medlemmarnas ekonomiska intressen. För Nils Elvander och till viss del Hilding Johansson gjordes skillnad på organisationer som grundades med ideella mål som var folkrörelser medan fackföreningar, hyresgäströrelsen och kooperationen sågs som intresseorganisationer som inte sågs som fullvärdiga folkrörelser. Med folkrörelse menar Elvander "en organisation, som har stor medlemsanslutning, är demokratiskt uppbyggd och har ett s k ideellt, d v s icke-materiellt inslag i sin målsättning." [17]

Den statsvetenskapliga synen kom i viss konflikt med historikernas men på det hela taget rådde en stor enighet mellan bägge akademiska grupperna. 1961 diskuterade Sten Carlsson folkrörelsebegreppet i sin bok Svensk historia II. Både statsvetare och historiker betonade den stora anslutningen och att arbetet skedde på lång sikt med ideellt inslag. Men Carlsson lade till att en sann folkrörelse tillkommer på enskilt initiativ utan statligt stöd och ofta i klar motsättning till statens auktoritet. Han såg på folkrörelser som något som väcker människor till liv:

"Ordet folkrörelse användes ofta men definieras sällan och missbrukas ständigt. Snart sagt varje organiserad anhopning av människor smyckas med detta epitetet, som blivit ett av det demokratiska tidevarvet honnörsord. Många krav måste emellertid ställas på en verklig folkrörelse. Den ska stå på frivillighetens grund, ha en stor anslutning, arbeta på lång sikt och äga ett ideellt ferment. Skall sammansättningsledet -rörelse ha någon mening, måste det också finnas ett dynamiskt inslag: en folkrörelse sätter bokstavligen människor i rörelse, andligt och fysiskt, samt ingriper på ett väckande sätt i deras samhällssyn och livsföring. Ses saken så, blir årtiondena omkring år 1900 de svenska folkrörelsernas storhetstid, fastän många av frukterna har plockats först senare." [18]

Lekmän betonar dynamik och inte storlek

Medan historiker och statsvetare förde en debatt om folkrörelsebegreppet där bara stora organisationer ingick i definitionen väckte radikalpacifister, solidaritetsrörelsens antiimperialister och miljöaktivister nytt liv i folkliga protester. Dessa nya rörelser kan ses som folkrörelser enligt Thörnbergs begrepp. Inte sällan kom inspiration till protesterna från Syndikalisterna både för solidaritets-, miljö- och fredsrörelsen i det nya folkrörelseuppsvinget och senare för att gömma flyktingar [19]. Syndikalisterna var visserligen en liten folkrörelse men bevarade en anda av vikten av att gå till direkt aktion. Först skedde det genom Världsmedborgarrörelsen. Det var en del av fredsrörelsen som Thörnberg såg som folkrörelse eller kunde ses som den del av folkrörelsekomplexet som engagerade sig i världssamhället och inspirerades av nya internationella kontakter och lyckades bryta med kalla krigsandans splittring av folkrörelserna. Senare inspirerade Syndikalisterna till ickevåldsaktioner med sitt antimilitaristiska arbete.

Särskilt betydelsefulla var impulserna från indiska antiimperialistiska folkrörelser vars massiva handelsbojkotter, civil olydnad som led i en politisk folkrörelse, satsning på självtillit och frivilligt solidaritetsarbete och icke-våldsteam för att ingripa i konflikter ledde till en förnyelse av folkrörelsekomplexet i både Sverige och stora delar av världen där ibland mycket små aktionsgrupper tillsammans med kampanjer och marscher i masskala kunde föra till politiska segrar. Kunskapen om de indiska folkrörelsernas metoder och ideologi stärktes genom aktivt erfarenhetsutbyte på Världsungdomsfestivaler, besök av radikalpacifister från andra länder och resor till Indien [20]. På samma sätt som Thörnberg varit ständigt nyfiken på impulser från folkrörelser från andra länder fortsatte aktiva i folkrörelser att tillägna sig kunskaper från främmande länder.

De rörelser som väcker nytt liv i folkrörelsekomplexet och det politiska livet ser sig själva som folkrörelser. Både fredsrörelsen och antiimperialisterna anger denna identitet i två centrala verk. Per-Anders Fogelström, mångårig ordförande under 1960- och 1970-talet för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, har som undertitel till sin bok Kampen för fred - en berättelse om en okänd folkrörelse. Han skriver:

"Fredsrörelsen är en relativt lite och ganska okänd svensk folkrörelse. Ändå är den gammal, äldre än den organiserade arbetarrörelsen. Och den har framfört många idéer och tankar som när de lanserades var nya och chockerande men i dag betraktas som självklara. Många av fredsrörelsens etappmål har alltså uppnåtts och blivit allmänt accepterade men rörelsen som sådan är fortfarande liten och ganska okänd. Kanske accepterad men knappast mer.
Varför? Naturligtvis kan det ha berott på dåliga representanter, svag organisation, bristande resurser. Vill man se det mera positivt kan man kanske påstå att fredsrörelsen alltid har varit för tidigt ute, för långt före sin tid. Den har fått inkassera resultatet och berömmet - när det varit dags för det har den redan försvunnit utom synhåll och engagerat sig för nya, avlägsna mål." [21]

De Förenade FNL-grupperna använder sig av samma begrepp i sin historieskrivning i boken FNL i Sverige - ett reportage om en folkrörelse under tio år. Här skriver Folke Isaksson:

"I folkrörelsers liv är det som i enskilda människor liv: det mest är vardagsslit, men det händer också någon gång att allting intensifieras. Att det plötsligt lyfter och bär, att tvekan och svårigheter faller av. En del av dessa ögonblick har en sådan ljusstyrka att de inte bara belyser den omgivande terrängen. Deras energi tycks inte laddas ur, fastän månader går och år.
För den svenska Vietnamrörelsen var Första maj 1972 i Stockholm ett sådant tillfälle. Den som var med, minns fortfarande hur gruset luktade i Kungsträdgården den dagen och hur röda banderollerna var och hur tätt vi stod och hur det log mellan bekanta och obekanta. Sedan ropen som lyfte betongen i viadukterna, där tåget gick fram, och människoströmmarna som förenades, den nya vänstern och den gamla, i trakten av Folkets Hus. Även om enheten var tillfällig fanns det en oemotståndlighet i skeendet. Solen lyste starkt, och vi var femtiotusen som ropade 'Leve FNL' ." [22]

Thörnberg skulle ha känt igen sig i både Isakssons och de andra författarnas beskrivningar av De Förenade FNL-grupperna i Sverige som på många sätt återupprepade de tidigare folkrörelserna pionjärepok.

Folkrörelseuppsvinget på 1960-talet hade också Nermans intresse för hur samhället bemöter kravaller och uppror. Studerande vid Stockholms universitet gjorde våren 1968 uppror mot undervisningen om Ådalenhändelserna 1931. En universitetslektor såg det folkliga upproret med misshandel av strejkbrytare och stenkastning mot militären vid Lunde i Ådalen och den påföljande dagens demonstration som besköts av militären med fem döda arbetare som resultat ur ett konservativt perspektiv. Han påstod att protesterna var styrda från Moskva. Studenterna bojkottade undervisningen grundat på anklagelse om bristande objektivitetet och universitetsledningen satte in en ny lärare. Protesterna blev en av de utlösande faktorerna för kårhusockupationen [23].

1960-talets kravaller och uppror blev ovanligt väl dokumenterade tack vare vad som kom att beskrivas som en folkrörelse. Carl Henrik Svenstedt beskriver hur filmarna lämnar studion för att ge sig ut i samhället i boken Arbetarna lämnar fabriken : filmindustrin blir folkrörelse. Den vita tennisen om Båstadskravallerna och filmer om Kårhusockupationen och Gruvstrejken fångade stämningar och fakta som gjorde folkrörelsekomplexets dynamik synligt. Den anda av att upptäcka verkligheten och studera den på folkrörelsers vis återkommer i senare forskning om detta folkrörelseuppsving som centralt och i linje med de klassiska folkrörelsernas folkbildningsideal.

Däremot accepterades det nya uppsvinget inte som en folkrörelse även om man i praktiken behandlade protesterna som den typ av socialpsykologiskt folkrörelsefenomen som Thörnberg skapat respekt för och inte som en kriminell massa. Det innebar att regeringen hela tiden stod i direkt dialog med de protesterande rörelserna och att den tydligt valde väg mot en statlig upptrappning av repressionen mot protesterna. De i första hand kommunistiskt ledda protesterna i Ådalen 1931 inlemmades vid denna tid som en del av den gemensamma svenska folkrörelsehistorien. Efter Båstadskravallerna kallade regeringen alla ungdomsorganisationer till gemensamt möte där demonstrationsrätten blev ett viktigt tema. Statsminister Tage Erlander valde både efter Båstadskravallerna och radikalpacifisternas ockupation av värnpliktskontoret och efterföljande kravaller i Lund att se denna form för protester som ett mindre hot men ett problem därför att det kunde väcka ett betydligt värre hot, det från högerextremismen. De som satte som det främsta syftet efter Båstadskravallerna att betona ett legalistiskt perspektiv och frysa ut våldsgrupper som bedrev sabotage mot det demokratiska samhällets regler om lag och ordning fick inget gehör.

Den antifascistiska enheten var fortfarande ett sammanhållande kitt. Protesterna mot det fascistiska Portugals och de vita rasistregimernas förtryck i Södra Afrika fick uppslutning genom en ny politik för att stödja befrielsekampen trots att den var stämplad som kommunistisk och terroristisk i de flesta västländer. Protesterna för rätten att uppmana till värnpliktsvägran ledde till att yttrandefriheten vidgades. Polisen upphörde att trappa upp våldet mot demonstranter och demonstrationsrätten värnades från försöken att se demonstrerande folkmassor utan demonstrationstillstånd som brottsliga. De nya folkrörelserna behandlades i praktiken som politiska folkrörelser, inte som kriminella rörelser som sökte sin identitet i våld mot staten.

Men folkrörelseuppsvinget innebar också en vitalisering av intresset för grannsamverkan och direktdemokratiska lokala rörelser. Över hela landet växte byalag fram som i Stockholm 1968 fick den samlande benämningen alternativrörelsen tillsammans med aktionsgrupper mot kommersialisering och en politik som förde till avfolkning och urbanisering utan demokratiskt inflytande för de som drabbades [24]. Denna del av uppsvinget behandlades däremot inte som i praktiken en folkrörelse som sökte leva som den lärde samtidigt som den sökte ändra hela samhället utan som ett fenomen som handlade om politiska påtryckningar på representativa organisationer och staten eller kommunen att genomföra den verksamhet eller krav som växte fram i denna oberoende folkrörelse.

De professionella utestänger små och nya folkrörelser

På ett ideologiskt plan blev svaret en motoffensiv mot folkrörelseuppsvinget. Reaktionen i professionella kretsar inom både den akademiska världen och i större organisationer på det internationalistiska och lokala folkrörelseintresset i en framväxande alternativrörelse blir en intensifierad uppslutning för att utestänga nya och gamla små folkrörelser från folkrörelsebegreppet. Detta genom att mobilisera omfattande statliga resurser för forskning om de etablerade folkrörelseorganisationernas stora historiska betydelse för Sverige och kampanjer och seminarier om folkrörelserna och framtiden där inga nya eller små folkrörelser skulle få vara med men akademiker fick delta för att förgylla tillställningarna. Betecknande är att Thörnbergs sociologiska term folkrörelsekomplexet ersätts av ett mer nationalistiskt och inskränkt, Folkrörelsesverige.

Inom nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen är början en oro i breda kretsar för folkrörelsernas framtid som också delas av många inom arbetarrörelsen. Hotet mot folkrörelserna ses främst ligga i snabba folkomflyttningar från landsbygd och småorter till städer. Ideologiskt uppfattade nykterhetsrörelsen att hotet kom från en vulgariserad liberalism där frihet från tabun och normer ibland sågs som att alkohol och för vissa även att narkotika skulle spridas fritt. Pådrivande bakom denna ideologi var kampanjer mot folkrörelserna och särskilt nykterhetsrörelsen och absolutismen från Aftonbladet och annan storstadspress.

Oron ledde till att frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen bildningsförbund tillsammans startade projektet Idé på sikt i slutet av 1960-talet och började ge ut en skriftserie 1970 med Hilding Johansson som en av de mest flitiga skribenterna. Samma år gav Jan Lindhagen och Macke Nilsson ut debattboken Hotet mot arbetarrörelsen. De pekade på de problem som uppstår när klassindelningen av samhället inte längre är lika påtaglig som i det gamla brukssamhället före folkomflyttningen till städerna.

Hotet sågs dock komma inte bara från strukturomvandlingen av samhället och vulgariserad liberalism utan också från nya konkurrenter om uppmärksamhet. Det menade Åke Isling, redaktör för boken Folkrörelserna i ny roll?: "Byalag och andra tillfälliga aktivitetsgrupper" riktade in intresset mot allt från angelägna miljöfrågor till "mer eller mindre kuriösa kvartersbekymmer". Det som tycks bekymra Isling är att oavsett hur betydelsefulla de frågor som tas upp är så reagerar massmedia på samma sätt -

"Gemensamt för de olika aktionerna var dock att de i så hög grad lyckades tilldra sig massmediernas intresse. Detta gällde inte minst TV, som sällan försummade att sända reporterlag till demonstrationer och andra protestaktiviteter, hur besynnerliga ämnen och syften än kunde vara." [25]

Massmedias bevakning av nya folkrörelser sågs som ett hot mot gamla folkrörelser -

"I och med att de olika proteströrelserna drog till sig huvuddelen av massmedias intresse, kom de etablerade folkrörelserna opinionsmässigt mer och mer i underläge."

Om det fanns någon hållbar undersökning som gav belägg för Islings synpunkter framgår inte av den bok han redigerade. Men den byalagsrörelse han kritiserade genomförde en omfattande genomgång av tidningsartiklar inför valet 1970 där det framgår att massmedias intresse är både selektivt och enbart stärker det etablerade samhällets roller [26]. Undersökningen gjordes av Arkiv samtal som organiserade erfarenhetsutbyte mellan olika byalag och andra former för grannsamverkan i hela Sverige. Det visade sig att Isling haft både rätt och fel. Det var ofta lätt att få uppmärksamhet i tidningar men i samtliga fall styckades den roll som aktionsdeltagarna gett sig sönder. En huvudtanke bakom den nya rörelsen var att människor själv i vardagen med hjälp av grannsamverkan skulle lösa sina problem. Men journalisterna omvandlade denna roll till sin motsats och framställde i samtliga fall aktionernas syfte som klagomål på representativa politiker så att det rådande samhällsystemet skulle rätta till bristerna.

Men också de etablerade folkrörelserna utsattes för uppmärksamhet. I en ledare 1973 skrev Expressen: Var finns de äkta folkrörelserna? Svaret på frågan blev. "Kännetecknet på en folkrörelse är att den skall stå på egna ben, föra sin egen kamp, driva sin egen verksamhet, följa sina egna ideal, gå med egna vågor genom havet. Men vilka folkrörelser orkar längre något sådant i det svenska samhället? Idrottsrörelsen gör det inte. Nykterhetsrörelsen klarar det inte. De fria andliga samfunden gör det med svårighet och inskränkningar. De politiska partierna skall vi inte ens tala om: på medlemsavgifter och medlemsbidrag bygger intet av dem sin ekonomiska grund. Därför går det inte längre att tala om ett folkrörelse-Sverige som en garant för enskilda medborgares uppslutning kring ett sund folkstyres idéer och handlingsmönster." Isling såg Expressens skriverier som ett angrepp inte bara på folkrörelserna överlag utan alla fast organiserade kollektiv.

I detta läge tar SSU initiativet till manifestet och kampanjen Tillsammans för en idé hösten 1974. Resultatet blev en omfattande verksamhet under många år där arbetarrörelsen, producent- och konsumentkooperationen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen träffades tillsammans med företrädare för regeringen och akademiker. Isling beskriver initiativet som "närmast genialiskt" [27]. Det kommer i rättan tid och leder till en folkrörelsedebatt om brister utan folkrörelsernas "löftesrika framtid". Men han för också fram kritik mot att SSU använder sig av ett språkbruk där det verkar som arbetarrörelsen och folkrörelserna är synonyma, en kritik som också kraftigt förs fram av liberal press. Den liberala pressen kritiserar också de folkrörelser som bjuds in för att vara förstelnade. FNL-rörelsen och byalagen som stod för förnyelsen av kultur- och politisk debatt, inte de traditionella folkrörelserna påpekar Dagens Nyheter i en ledare. Göteborgsposten kritiserar i en ledare att inte Grupp 8, Anti-Handikapp, miljögrupperna, FiB/Kulturfront och Chilekommitén bjöds in till folkrörelsernas möte med regeringen. Dessa och andra i

"den långa raden av opinioner som sprungit fram ur osjälviskt engagerade rörelser i folkdjupet var bannlysta på Harpsund. ... De nya folkrörelserna, de som inte fick komma till Harpsund, bidrager till att vitalisera demokratin och därmed stärka densamma."

Istället för att vända sig till nya folkrörelser, som likt gamla folkrörelser en gång, söker förändra samhället vänder sig regeringen till folkrörelser som förvaltar det bestående menar Göteborgsposten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Axel Waldemarson menar att det främsta kriteriet på en folkrörelse är en fri och oberoende ställning. Kritiken mot att FNL-grupperna eller miljögrupperna är en fråga om minoriteter avvisar han - "Har våra stora folkrörelser glömt att de en gång varit små?"

Inte minst är den borgerliga pressen starkt kritisk till att folkrörelserna ska ta över uppgifter från stat och kommun. Man ska inte behöva känna att fritidsgården eller biblioteket drivs av IOGT eller ABF. Att idéburna folkrörelser ska driva verksamheter av allmänintresse där även människor med helt annan ideologi ska känna sig hemma ses som farligt. Antingen förstärks en utveckling mot att bli ännu mer toppstyrda byråkratier med medlemmarna som passiva föremål för kampanjer eller också är meningen att "s-märkta folkrörelserna kan för sin idériktning bevara en del av den politiska makten, om socialdemokratin skulle förlora sin ledande ställning i riksdag och kommuner." Svenska Dagbladet frågar sig om inte slutresultatet av regeringens ansträngningar blir "splittring mellan folkrörelserna och kanske inom dessa?"

Moderaten Carl Bildt såg framför sig en nykorporativism i folkrörelseskepnad. Men han sätter folkrörelser inom parentes eftersom det rör sig om organisationer som är "bestämt kontrollerade av och integrerade delar i det framväxande socialdemokratiska maktkomplexet." Folkpartisten Per Ahlmark försvarade folkrörelserna som kärnan i det pluralistiska samhället då de var en "motvikt mot ohämmad makttillväxt för stat och näringsliv." Men inte bara borgerlig press förde fram kritik utan också radikala röster som var oroade av liknande skäl, t.ex. Bengt Lindroth som 1975 gav ut boken Bingo! En kritisk granskning av folkrörelserna i Sverige 1850-1975.

Kritiken fick inget resultat. Gösta Söderlund ifrågasatte i Vestmanlands Läns Tidning att FNL-grupper och miljögrupper skulle vara folkrörelser - "I så fall finns det anledning att fråga, om en folkrörelse liksom bofinken får se ut hur som helst." Även om vällovliga ord fälldes på regeringens möten med folkrörelserna om byalag som de "nyaste och friskaste skotten på folkrörelseträdet" så var det tomma ord. Varken byalagen eller andra nya folkrörelser bjöds in till de seminarier och möten som hölls om folkrörelsernas roll i samhället. Tvärtom såg de tongivande i debatten bland de etablerade folkrörelserna de nya folkrörelserna som ett hot eller som att de inte existerade. Isling betonade hur tillfälliga de nya proteströrelserna var och att de därför inte var folkrörelser samtidigt som de var ett hot mot folkrörelserna genom att stjäla massmedias uppmärksamhet.

Bo Toresson, studierektor vid ABF går steget längre. I boken Folket och folkrörelserna går han först tillrätta med ett lexikon som getts ut av arbetarrörelsens förlag Prisma. Där påstås att "Under 1960-talet tog en ny typ av folkrörelser form. De vände sig mot nykolonialism och förtryck och solidariserade sig med och stödde den undertryckta folken i den s k tredje världen." [28] Förutom solidaritetsrörelsen med De förenade FNL-grupperna som främsta exempel anges också miljögrupperna, RFSU och kvinnorörelsens nya uppsving som nya folkrörelser.

För Toresson är detta "löst tyckande". Han menar att det behövs en klar definition av begreppet folkrörelse. För att utestänga FNL-rörelsen och miljögrupper från begreppet tar han en akademiker till hjälp. Docenten Jan Lindroth som gjort en avhandling om idrottsrörelsen menar enligt Toresson att rörelsebegreppet förlorar sin innebörd om det inte finns en "ansenlig anslutning" som "bör kunna sättas vid ett 10 000-tal medlemmar." Dessutom ska de enligt Toresson vara utspridda över hela riket och ha 500 - 1 000 medlemmar i varje län - "Sådana kvantitativa beräkningar används när man ställer upp bidragsregler för föreningslivet." Genom att redovisa strax över 500 medlemmar i varje län finns också ett mycket stort antal folkrörelser i form av ungdomsförbund och andra organisationer med just de egenskaper som Toresson menar ingår i definitionen på en folkrörelse. Att dessa siffror systematiskt var falskrapporterade och kunde dölja 20 medlemmar istället för 500 medan FNL-grupperna kunde ha betydligt fler aktiva var inget som bekymrade Bo Toresson trots att det var allmänt känt även utanför de parlamentariska partierna och deras korrupta "folkrörelser" till ungdomsförbund. Toresson menar också att en organisationspyramid med ett representativt system är "föga kontroversiellt att sätta upp som kännetecknet på en folkrörelse".

Efter denna uppgörelse med Prisma lexikon och solidaritetsrörelsen och miljörörelsen som folkrörelser gick Toresson ännu längre. Det som upprör Toresson är Expressens definition av folkrörelser. "När striden stod om almarna, då mötte vi en levande folkrörelse. Men det var i kamp mot de politiska representanterna och beslutsfattarna." skriver Expressen 1973.

Toresson menar inte bara att det är en myt att folkrörelser måste stå i opposition till samhället. Det är också så att Almstriden och FNL-rörelsen egentligen inte är något annat än en tillfällighet där redan existerande etablerade folkrörelser eller det socialdemokratiska partiets politik kommer till uttryck. "De som belägrade almarna i Kungsträdgården får utgöra bevismaterial för nödvändigheten av att vara i opposition. Men de människor som agerade där - mot att ett antal träd skulle fällas - tillhörde ingen särskild folkrörelse. Möjligen tillhörde de olika folkrörelser." Och vidare än tydligare:

"De förenade FNL-grupperna har gjort en stor insats för att driva fram och förankra den vietnampolitik som varit socialdemokratins i många år. Olof Palme började 1965 vid Broderskapsrörelsen kongress i Gävle 1965. Visst kan man säga att såväl det socialdemokratiska partiet och SSU kom på efterkälken när det gällde utåtriktad aktivitet i Vietnamfrågan. Men någon större skillnad i synen på Vietnamkriget - dess orsaker, framgångslinjer för att få slut på kriget - torde vara svåra att hitta." [29]

För Toresson står det klart att detta visar att det är en myt att folkrörelser måste stå i opposition, tvärtom är det snarare så att det som framstår som opposition egentligen är ett uttryck för en utåtriktad del av regeringsbärande folkrörelsers politik.

Med denna form för folkrörelsebegrepp blev det klart att nya folkrörelser skulle både utestängas och samtidigt vara något man inte behövde ta hänsyn till eftersom de var tillfälliga spontana opinioner eller ett uttryck för regeringens politik och inte opposition och självständig kraft som rapporterade sitt medlemstal över 10 000 till myndigheterna för att få bidrag.

Seminarierna och mötena kunde fortsätta med oförminskad kraft. Även med den borgerliga regeringen fortsatte utestängningen av den nya folkrörelserna även om Naturskyddsföreningen nu också bjöds in. Centrala var också akademikerna.

Bemöta alternativrörelsens nya folkrörelsekomplex

De "nya" folkrörelserna hade hamnat alltmer i centrum för samhällsdebatten och började också uppfatta sig själva som del av ett folkrörelsekomplex. 1977 fattade Svenska freds- och skiljedomsföreningen beslutet att kalla sig själva en del av alternativrörelsen och blev därmed den första organisationen som fattade detta beslut. Inte bara miljö-, kvinno- och solidaritetsrörelsen uppfattades som del av alternativrörelsen utan också de som arbetade för alternativ produktion mot nedläggning av fabriker och för andra praktiska alternativ.

Gensvaret från staten och de etablerade folkrörelsernas professionella funktionärer var tvådelat. Den ena var att ge de etablerade folkrörelsernas debatt mer vetenskaplig legitimitet genom att koppla den närmare forskningen under ledning i kollektiva representativa former från de etablerade folkrörelseorganisationerna. Den andra var att konkurrera ut kollektiva representativa former och individualisera de nya folkrörelserna kunskapsintresse om sig själva och samhället genom att ge frikostiga resurser till individer från dessa rörelser till olika teoretiska projekt inom ramen för hierarkiska institutioner. I bägge fallen gjordes frågan om framtiden central och i bägge fallen var den socialdemokratiska akademikerna Lars Ingelstam en nyckelperson.

Resultatet blev att Referensgruppen för folkrörelsefrågor ordnade tre symposier efter samråd med kommundepartementet på initiativ av vad som i en officiellt rapport kallas "De tre 'klassiska' folkrörelserna - arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen". Det första 1979 hade temat Folkrörelserna, forskningen och framtiden. Efter att det kommit fram kritik mot att detta symposium ägnade för mycket tid åt dåtid och nutid ordnandes ett nytt symposium 1980 på temat Folkrörelserna i framtiden och slutligen ytterligare ett på temat Folkrörelserna och forskningen 1982.

Dessa symposier återkommer till en skillnad mellan "eviga folkrörelser och kampanjinriktade folkrörelser". Ytterligare nya ord förs därmed in i debatten, kampanjfolkrörelser eller enfrågerörelser. För Ingelstam är folkrörelsen en livsform, som "en del av identitet, något som strukturerar ett sammanhang." Denna egenskap menar han kampanjfolkrörelser inte har -

"Den egenskapen har inte och kan inte kampanjfolkrörelser ha. De strävar efter det och de finns ibland en nästan rörande och patetisk vädjan, nästan s a s ett nödrop, i en del av de folkrörelser som har nämnts här. Jag skulle vilja formulera en hypotes som möjligen någon flitig sociolog eller någon annan kan verifiera eller vederlägga, nämligen att de folkrörelser, som vi alla tydligen på något sätt beundrar, Vietnamrörelsen, Folkkampanjen osv, de bärs till stor del upp av människor som är tränade i folkrörelser som livsform. Det kan vara en poäng, att även en kampanjfolkrörelse faktiskt bärs upp av den där gamla eviga folkrörelseandan." [30]

På så sätt lyckas Ingelstam både äta och behålla kakan. Trots att dessa nya folkrörelser var ett stort tema på symposierna undvek man direkt beröring och många ville inte att erkänna att de överhuvudtaget var folkrörelser annat än som uttryck för de "eviga" folkrörelser som var representerade på dessa möten. Självkritiken fanns, inte minst hos kommunminister Karl Boo som i inledningsanförandet ifrågasätter om inte sammanslagning av föreningar och avdelningar blev lite väl omfattande och att vi kanske fick en samhällsplanering som isolerade människorna från varandra, undergrävde gemenskapen och ökade den social utslagningen:

"Varför gick det som det gick? Det är svårt att frigöra sig från det intrycket att det åtminstone delvis berodde på bristande beredskap hos folkrörelserna. Man gav efter för 'utvecklingen', en utveckling som framställdes som nära nog ödesbestämd och påverkbar och som mestadels utformades utifrån andra värderingar än folkrörelsernas och föreningslivets. Den byggde på renodlat tekniska och ekonomiska överväganden som krävde stordrift och koncentration. Någon motbild där t ex demokrati- och i vissa fall allmänna välfärdsfrågor vägdes in utformades inte inom folkrörelserna." [31]

Sven O. Andersson, chefredaktör för en arbetartidningen Örebrokuriren gav också luft åt självkritiken:

"När våra folkrörelser föddes en gång i tiden, jobbade de med konkreta, relativt lätt definierade mål för sin verksamhet. De hade ett hot att hata, någonting att väna sig emot, en klar fiende om man så vill. De hade en liten organisatorisk överbyggnad och byggde sin verksamhet i stor utsträckning på det lokala engagemanget. Den lokala aktiviteten fick flöda förhållandevis fritt så länge man höll sig inom ramen för det uppsatta målet. De ville dessutom samhällsförändring. Man fick en identitet som människa i kraft av medlemskap och medverkan i den gemensamma kampen.
Jag tycker att vi som jobbar i de etablerade folkrörelserna måste fundera över vad som gav den här kraften och finns det för oss möjlighet att återskapa denna? Vi har byggt våra egna kyrkor var och en på sitt håll med våra påvar och biskopar och med ritualer och hela den stora apparat, av en typ, som vi gjorde uppror mot. Jag upplever den etablerade intresseorganisationen som förstelnad och väldigt tung och att den har en annan funktion än den ursprungliga." [32]

Andersson var kritisk till att enfrågerörelser fick större uppmärksamhet i massmedia än de förtjänade men var samtidigt kritisk till att definiera vad som är "legitimerad folkrörelse. … Folkrörelser är bara rörelser som hör evigheten till." Socialism, klassamhällets intressekonflikt och nykterhet ser han som möjliga kandidater för att fortsätta :

"Men andra rörelser, som har ett mål, skulle inte få räknas. Det tycker jag är lite fel. Det viktiga är inte vad de kallas, utan det viktiga är, att vad vi upplevde var en slags spontan rörelse med engagerade människor. Om vi tittar på skillnaden så är det trots allt en annan glöd, när de sjunger eller skanderar slagord och målar sina plakat, jämfört med när vi lunkar fram med Pogotillverkade plakat som säger att vi ska genomföra socialismen." [33]

Hälften av de som gjorde inlägg i debatten tog upp de nya folkrörelserna, oftast med benämningen enfrågerörelser. Ofta som ett positivt föredöme. Men de nya eller små folkrörelserna fick inte vara med i diskussionerna utan man talade om dem. Visserligen påstås i rapporten från F 80 att företrädare för idrottsrörelsen och en från miljörörelsen ska bjudas in till nästa symposium men någon sådan rörelse villig att delta i diskussion bjuds aldrig in. Med statligt stöd skapade sig de gamla folkrörelserna en position för att bevara sin isolering från nya folkrörelser.

På det avslutande symposiet F 81 när frågan om den framtida folkrörelseforskningen var temat blev ordningen i hög grad återställd. Programkommittén var enligt sig självt "sammansatt av representanter för de tre äldsta svenska folkrörelserna" och kunde sammanfatta med vad som ville framstå som tyngd genom att hänvisa till att symposiet haft "med konferensdeltagare från de flesta stora organisationer".

Bland de forskningsfrågor kommittén såg som angelägna ingick de nya folkrörelserna som en lika central punkt som pionjärtiden för de klassiska folkrörelserna tillsammans med frågorna om organisationernas byråkratisering, folkrörelsernas betydelse för det politiska beslutsfattandet och om de är ett korporativt inslag i samhället samt deras roll i det framtida samhället. T.o.m. Hilding Johansson med sin centrala roll som ordförande för folkrörelseforskningsdelegationen hade nu gett med sig och såg miljörörelsen trots dess litenhet uttryckligen som en folkrörelse. I sin egen definition hade han motsatt sig att nya proteströrelser var folkrörelser när de saknade rikstäckande stor medlemsuppslutning. Nu var hans argumentet slirigt i sin oklara hållning så att ingen uppgörelse behövde göras med hans och den förhärskande folkrörelsedefinitionen: "Det är alldeles uppenbart att, även om miljörörelsen inte har något stort medlemstal, så spelar den dock en helt annan roll idag än den gjorde tidigare." Utöver miljörörelsen pekas också handikapprörelsen, pensionärsrörelsen och invandrarnas organisationer ut som folkrörelser som uppstått de senaste föregående årtiondena. Av dessa var bara handikapprörelsen med på symposiet och fredsrörelsen som vid den tidpunkten som symposiet hölls var den både i Sverige och i Europa starkast växande folkrörelsen i protest mot världsordningen negligerades nästan helt trots att den både tillhörde de nya och gamla folkrörelserna.

Men medan nya folkrörelser gavs en viss plats i inledningsanföranden från forskarhåll så var deras roll helt annorlunda på det övriga symposiet. Medan F 80 genomsyrats av självkritik och ständig diskussion om de icke inbjudna nya folkrörelserna var det nu åter självupptagenhet som gällde. Ingen av inledarna från folkrörelser tog upp de nya folkrörelserna annat än som något negativt. Man var knappast heller längre självkritiska även om någon tog upp frågor av mer allmänt intresse för alla folkrörelser medan huvudfokus låg på den egna rörelsen.

Man nöjde sig med att forskningssystemet skulle ta hand om frågan om nya folkrörelser. Dynamik inom folkrörelsekomplexet genom direktkontakt gällde det att undvika. Som nytt inslag i de gamla folkrörelsernas möten tillsammans med staten kom man dock på en ny metod för att upprätthålla skenet av förnyelse och kritik, en metod som skulle återkomma senare på liknande möten om folkrörelser och framtiden i statens hägn. Istället för att bjuda in oppositionella folkrörelser direkt handplockades personer från etablerade parlamentariska eller andra institutioner i samhället som fick föra fram radikala tankar. På så sätt kunde CH Hermansson från Vänsterpartiet kommunisterna och forskare framföra något av alternativrörelsens synsätt. De blev ett ofarligt filter av individer genom att sakna bas i de rörelser vilkas synsätt de delvis fick stå för och samtidigt kunde symposiets organisatörer framställa sig som öppna för ny kritik.

Företrädarna från forskningens etablerade institutioner hade en mycket klar bild av hur man skulle gå tillväga. Hans Ladberg som företrädde Forskningsrådsnämnden hade sin bestämda syn om vilken forskning som folkrörelserna efterfrågade.

"Jag har det intrycket att de ideella folkrörelserna i väldigt hög grad fortfarande efterfrågar en forskning som är mycket tillbakablickande och mycket inåtblickande. Det är forskning om folkrörelserna själva, om folkrörelsernas historia, om föreningslivets förutsättningar och teknikaliteter, om påverkansteknik, om massmedias syn på folkrörelserna o s v.
Jag är själv historiker till professionen och låt mig alltså göra en markeringen att forskning om folkrörelserna också är av intresse och att det är viktigt med perspektiv. Men jag tror, att det är viktigt, att folkrörelserna så mycket man någonsin kan formulerar sina forskningsbehov i termer av de sakfrågor som folkrörelserna är intresserade av, så att man får en ökad kunskap och en ökad beredskap för att föra ut det budskap som folkrörelserna har." [34]

När det gällde vem som skulle ha rätten att kalla sig för forskare och styra vad som betraktas som vetenskaplig kunskap var Ladberg lika klar:

"Nu vill jag betona att jag ser det här ur professionell forskningssynpunkt. Jag måste erkänna att jag var lite oförstående inför det inledningsanförande som kom i debattens inledning, om något slags motsatsställning mellan amatörforskning å ena sidan och professionell forskning å andra sidan. Min utgångspunkt måste vara, att all forskning skalla vara professionell. Sedan kan det finnas samarbete mellan professionella forskare och amatörforskare. Jag vill heller inte se att forskning är något som i första hand skall utgöra folkrörelsernas egen verksamhet. Den forskning som vi skall ha skall bedrivas i de professionella miljöerna och av professionella forskare. Jag tror att man skall ha den respekten för forskaryrket." [35]

Ord och inga visor kom här från forskningens högborg. Den luddighet som fanns på dessa symposiers möten om folkrörelsebegreppet fanns inte när det gäller vem som skulle bjudas in och vem som skulle forska. Nya eller små folkrörelser hade inte med saken att göra utan blev i praktiken något som den professionella forskningen skulle ta hand om. Amatörforskare som de gamla folkrörelserna kallade sina egna aktivister som sökte ny kunskap ville man gärna skulle samverka med professionella forskare för att bättre lära sig forskningens metodik och teori. Här ville man gärna få lite mer ömsesidig respekt och hitta samarbetsprojekt. Men när det kom till kritan var det klart var skåpet skulle stå. Forskningsrådet sa sig inte ha resurser för samarbete och var det annars skulle finnas var oklart. Den roll som forskningsrådet ville ge amatörforskare och folkrörelser var klar, det gällde att formulera forskningsuppgifter och föra fram dem i en sådan form att de kunde tävla med andra projekt så skulle den professionella forskningen sedan ta hand om saken.

Om man ser vetenskapligt på det synsätt som kom fram om nya folkrörelser på dessa symposier så ligger inte problemet i att den bild Ingelstam eller Toresson ger av att den rörelse som kommer till uttryck genom Alternativ stads organisering av Almstriden eller Miljöförbundets initiativ att bilda Folkkampanjen inte bars upp i hög grad av människor som kom från gamla folkrörelser. Även Fogelström pekar på att ett problem för fredsrörelsen är att medlemmarna i denna folkrörelse bärs fram av ett engagemang som främst har sitt ursprung i religiös, liberal eller socialistisk tro, skilda synsätt som ibland kom i motsats till varandra. Ingelstam och Toresson har till viss del rätt, problemet är att det de säger är trivialt och gäller alla folkrörelser vilket framgår av t.ex. Sven Lundkvists och annan folkrörelseforskning. Det är påståendet att Alternativ stad, Almstriden och Folkkampanjen inte har någon egen folkrörelsekärna som inte bara är en restprodukt av andra sedan 1800-talet etablerade folkrörelser som är felaktig tillsammans med mytbildningen om nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen som i huvudsak enhetliga fenomen.

Som ledare för Sekretariatet för framtidsstudier kunde Lars Ingelstam också se till att flera projekt skapades på motsatta villkor än det som gavs för gamla folkrörelser. Här inbjöds nya folkrörelser att utveckla sina idéer men på villkor att Sekretariatet kunde handplocka enskilda individer som togs ur sitt kollektiva demokratiska sammanhang och för egen del fick privilegierade resurser att formulera sina tankar. På så sätt kunde en journalist som Claes Sjöberg ges frikostiga möjligheter att sammanfatta den nya alternativrörelsen i Alternativen från A till Ö eller individer från Framtiden i våra händer skriva rapporten Ambassadör med tjänstecykel med en titel lånad från en framtidsscenario skrivet av bl.a. Lars Ingelstam.

Det var inte medlemmarna på basplanet i de gamla folkrörelserna som var ointresserade av kontakt. Tvärtom fanns en undersökning som visade att en mycket stor andel av dessa var positiva till samarbeta med den nya alternativrörelsen. (Har någon uppgifter om denna undersökning som jag läst om för länge sedan). Men de professionella som styrde de etablerade folkrörelserna utestängde den nya folkrörelserna från diskussionen om folkrörelsernas framtid och forskningen samtidigt som de i marginalen på ett individuellt plan kunde ges en begränsad roll i statligt finansierade framtidsstudierna.

Förtvining av folkrörelsebegreppet och forskningen

Den långvariga kampanjen med SSU i spetsen för att splittra gamla och nya folkrörelser ledde till förtvining av folkrörelsebegreppet och forskningen. Den stora forskningssatsningen på folkrörelsernas historia som pågått sedan 1960-talet avslutades. 1977 kom det samlande verket Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920 av Sven Lundkvist. Sedan dess har det i Sverige inte gjorts någon ny samlad större satsning på forskning om folkrörelser eller sociala rörelser. Stora bibliografier sammanställdes med alla böcker som skrivits om de tre stora folkrörelserna samtidigt som försök att ge en överblick och teori om vad en folkrörelse är som allmänt fenomen upprepade sig själv.

Den centrala metoden för att definiera folkrörelsebegreppet blev att ställa upp listor på de egenskaper som tillskrevs en folkrörelse. Det centrala var att de skulle vara en organisation. Vad rörelseledet i begreppet innebar blev aldrig definierat. Allt längre listor formulerades och kopierades i lite olika varianter i texter från statliga utredningar och böcker skrivna av akademiker och professionella företrädare för gamla väletablerade folkrörelser. Den särskilt ofta anlitade Hilding Johansson blev den som mest urvattnade begreppet på allt oppositionellt innehåll som historikerna försökt vidmakthålla. De flesta rikstäckande organisationer blir folkrörelser om de har ett idémässig program och medlemsaktivitet i lokala föreningar. Men han antyder också öppningar mot en ny syn på begreppet folkrörelse tvärtemot den han tidigare stått för. Han nämner flera nya rörelser som Lottarrörelsen, kvinnoföreningar som Grupp 8 och Fredrika Bremerförbundet, handikapprörelsen, Pensionärernas riksförbund och aktionsgrupper med mer kortvariga lokala eller internationella mål. Men en ny rörelse får benämningen folkrörelse och på andra grunder än att det är en stor representativ riksorganisation och istället en tonvikt lagd på "militanta toner" i kampen som gjort att miljögruppers aktioner lett till uppmärksamhet och ökat miljöintresset: "Det har uppstått en ny folkrörelse med miljön i centrum, även om flera grupper är löst organiserade och flera organisationer har litet medlemsantal." [36] Johansson hade också börjat lansera begreppet gemensamma sektorn som skulle innefatta både folkrörelserna, staten och kommunerna.

De klassiska folkrörelserna bands upp än tätare till staten. Arbetarrörelsen var redan starkt uppknuten till staten och dominerade också under den borgerliga regeringen Referensgruppen för folkrörelsefrågor och dess symposier. De två övriga klassiska folkrörelserna knöts upp till staten genom att statliga nämnder skapades för att administrera stödet till den frireligiösa rörelsen och nykterhetsrörelsen. Styrelsemedlemmarna kommer från själva rörelserna och staten konfirmerar deras nominering [37]. De professionellt styrda folkrörelserna fortsatte att se som en huvuduppgift att utestänga nya folkrörelser. Det gällde också om dessa nya folkrörelser var gamla som fredsrörelsen. Inget som riskerade att göra begreppet folkrörelser till något aktuellt dynamiskt inriktat på framtiden fick förekomma om det inte var stort och anpassat till staten.

Statliga resurser som gavs till gamla folkrörelserna för egen forskning ledde knappast till någon förnyelse av kunskapen. Den akademiska forskningen sökte inte skapa kunskap och teorier som kunde klargöra skillnader och likheter mellan olika stadier i gamla eller nya folkrörelsers utveckling och än mindre kunskap om hela folkrörelsekomplexets utveckling. De gamla idébärande folkrörelserna hade tillsammans med staten effektivt stoppat nya idéer om varför folkrörelser kunde vara en viktig kraft i det dagens samhälle och för de globala frågor som nu blev alltmer aktuella. De nya folkrörelserna sågs mer som ett hot som måste bemästras än en tillgång. Resultatet blev förstelning av tänkandet och att gamla och nya folkrörelsers gemensamma motståndare i form av ekonomism och marknadstänkande för de flesta eller alla samhällsfrågor lämnades fritt spelrum.

Domen i efterhand mot tidigare folkrörelseforskning kan dock ses som övermaga och framförallt ett sätt att dölja nyare forsknings kanske lika stora brister. Vetenskapsrådet betecknar denna tidigare forskning i en rapport 2003 med orden: "Utmärkande för en stor del av forskningen om folkrörelser är att den är historiskt tillbakablickande och i mycket också nationellt inåtvänd, i det att den ger särartsperspektiv på dessa rörelser som något unikt för Sverige och svensk samhällsutveckling." [38] Av Sven Lundkvists bok framgår dock en stark anknytning till etablerad framförallt amerikansk teoribildning om voluntary associations men också om sociala rörelser och sociala konflikter. Hans redogörelse innefattar också vikten av solidaritet mellan folkrörelser och hur de gemensamt bekämpade statlig repression och skapade former för fritt kunskapssökande som demokratiserade samhället.

På en punkt är dock kritiken särskilt berättigad. Det ligger ett okritiskt drag över sättet att definiera folkrörelsebegreppet hos etablerade forskare och organisationer samt det statliga utredningsväsendet. Å ena sidan definieras begreppet så att folkrörelser enbart är organisationer som på förhand ges en positiv karaktär. Det gör det oanvändbart för att analysera situationer som t.ex. framväxten av en fascistisk folkrörelse eller en nynationalistisk främlingsfientlig folkrörelse. Det gör det också svårt att göra internationella jämförelser. Det blir dessutom svårt att kritiskt studera frågor där det kan visa sig att även folkrörelser som har vad som allmänt ses som goda mål kan vara förtryckande eller enbart blir en kanal för begränsade delar av befolkningen som redan har goda andra möjligheter att påverka samhället. Å andra sidan blir begreppet okritiskt genom metoden att göra listor på önskvärda egenskaper istället för en teoretisk bestämning. Här är svagheten och förtviningen hos det etablerade tidiga 1980-talets folkrörelsebegrepp som mest uppenbar. Engberg pekar på detta problem med uppräkningsdefinitioner. De blir svåra att använda eftersom det inte utifrån definitionerna går att avgöra vilka egenskaper som är viktigare än andra (Engberg 1986). Han skriver vidare:

"Här räcker det med att konstatera att "folkrörelse" ses som segrarnas koncept. De organisationer som är framgångsrika, visar en positiv medlemstrend, startar nya lokala organisationer och förmår påverka människor och politik - de förtjänar i högre grad än andra att kallas folkrörelse […]. Det förhållningssättet gör att det är en empirisk fråga att fastställa vilka organisationer som är segrarna, dvs folkrörelser. En eventuell bestämning av folkrörelse blir ett forskningsresultat snarare än en utgångspunkt." [39] (s. 192 ff.)

Det omdöme som Wijkström et al ger om det tidiga 1980-talets folkrörelsebegrepp blir därför hård:

"Förutom att det idag tycks röra sig om vad som måste förstås som en organisation, och att det åtminstone historiskt har kommit att ses som ett honnörsord, tycks vi hitta få gemensamma nämnare. Snarare verkar det ha handlat om ett begrepp som har använts för att inkludera respektive stänga ute olika typer av organisationer." [40]

Alternativrörelsen bryter dödläget

Reaktionerna på detta dödläge kom från två håll. Det ena var miljörörelsen och särskilt Alternativ stad, det andra var svenska akademiker med amerikansk bakgrund.

Sommaren 1981 ordnade Miljöförbundet strategiläger på kursgården Lindsberg utanför Falun. Här ifrågasattes både innehåll och form för den fortsatta kampen mot miljöförstöringen. Mot att förvandlas till en enfrågerörelse som bedriver kampanjer och påverkan inom en viss nisch så ställdes parollerna fred, bröd och arbete som den övergripande strategin för att vinna miljökampen. Mot den anglo-amerikanska parollen tänk globalt, handla lokalt ställdes tänk globalt, handla globalt. Samtidigt var Miljöförbundets lokalgrupper aktiva med att i praktiken bygga alternativ lokalt i form av nykooperativ för försäljning av ekologiskt odlade varor och andra miljövänliga produkter. Men denna verksamhet sågs som ett led i ett folkrörelsearbete för att samtidigt påverka samhället och världen i stort. Tillsammans skulle olika folkrörelser kämpa för en förändring av samhället, en sorts sentida version av ett folkrörelsekomplex för 1980-talet utan att Thörnbergs begrepp var känt för de aktiva.

Denna breda folkrörelseinriktning kom snart i konflikt med de gamla folkrörelsernas syn. I takt med att allt färre intresserade sig för möten om folkrörelser kunde till slut även nya folkrörelser bli inbjudna på seminarier ordnade av gamla folkrörelser. Här var svårigheten att kommunicera påtaglig. En avgörande dialog utspann sig på ett av dessa möten mellan nestorn bland folkrörelsebegreppets uttolkare i Sverige, nykterhetsrörelsens och socialdemokratins Hilding Johansson och Alternativ stad aktivisten Jan Wiklund. Johansson menade att olika folkrörelser inte har intresse för varandra, helt enligt den indelning i tre stora folkrörelser utan en teori om vad de har gemensamt eller hur de påverkar varandra som blivit stadfäst i Sverige. Mot detta synsätt hävdade Jan Wiklund att han lärt sig mer av intresse för den rörelse han var aktiv i av boken Den svenska godtemplarrörelsen och samhället än någonting annat. Den boken skrevs 1947 av Hilding Johansson.

Man skulle kunna förvänta sig att detta intresse för de gamla folkrörelsernas kunskaper skulle leda till ett ömsesidigt intresse för att starta en dialog. Resultatet blev det motsatta och istället följde 20 år av självisolering från de gamla folkrörelsernas sida gentemot nya folkrörelser om det inte rörde sig om inlån av individer för att visa en ny sida av sig själv eller tillfälliga opinionsutspel. Kring en diskussion om en syn på folkrörelsebegreppet där man utgick från att olika folkrörelser kan lära sig något av varandra och har något gemensamt var de gamla folkrörelserna avvisande. Det stod i strid med synen att varje folkrörelse skulle var och en för sig hålla sig inom sitt område och vara fast organiserade med en legitimering i en pionjärtid i opposition mot överheten. Här var nya folkrörelser som hävdade att det fanns något gemensamt, inte minst mellan de gamla folkrörelsernas pionjärtid och den nya tidens folkrörelser men också mellan gamla och nya folkrörelser idag ett hot snarare än en möjlighet. På samma möten som Johansson avfärdade folkrörelsers intresse av varandra ägnades också möda åt att påstå att OK var en folkrörelse, en kooperation som senare såldes till Q8.

De nya folkrörelserna satsade istället på att bygga upp ett allsidigt samarbete inom den nordiska alternativrörelsen. Syftet var att samla miljö-, freds, kvinno- och solidaritetsrörelsen kring en rad olika projekt för global rättvisa, självtillit, solidaritet och resursbevarande med hjälp av bl.a. Dela lika dagen, en vandringsutställning för alternativ och Alternativ Framtid-utredningen. Inom utredningen kom motsättningarna mellan akademiker och aktivister upp till ytan. Utredningen hade främst stöd i Norge där den lyckades få 50 miljoner i statligt stöd.

Ett nordiskt samarbete uppstod kring formuleringen av uppdraget som visade på skillnader mellan den svenska folkrörelsesynen och den norska mer statscentrerade. Återigen utspann sig en avgörande dialog, nu på ett nordiskt möte under förstudierna inför det större projektet. Denna gång mellan nestorn och fredsforskaren Johan Galtung och miljöaktivisten Björn Eriksson. Galtung tolkade det mandat som uppdragsgivarna formulerat som ett uttryck för stalinism och inte trotskism. Mandatet talade om möjligheten för Norden att vara modell för ett framtida samhälle och rättvist samarbete med tredje världen. Det kunde tolkas som att uppdragsgivarna satsade på idén om alternativ i ett land eler en liten grupp av länder istället för den syn som tillskrivs Trotskij om permanent revolution i alla länder hela tiden.

Björn Eriksson menade att detta var en missuppfattning av Trotskijs syn. Trotskij förordade också att ett eller flera länder skulle gå före, skillnaden gentemot Stalin låg snarare i synen på hur förändring i andra länder skulle stödjas. Hos Stalin blev det revolutionära landets utrikespolitiska behov avgörande genom att förändringen sågs som en fråga om statlig politik, hos Trotskij var det snarare fråga om att folkrörelser i det revolutionära landet stödde folkrörelser i andra länder, en syn som Björn Eriksson menade innebar att trotskismen snarare än stalinismen låg närmare det synsätt som nordiska alternativrörelsen hade. Galtung kontrade med ett snabbt erkännande av att Eriksson hade rätt och att han i fortsättningen skulle akta sig för ishackor anspelande på det vapen som Stalins agent mördade den landsflyktige Trotskij med i Mexiko. Därmed upphörde också lika snabbt den principiella diskussionen.

Den svenska folkrörelselinjen skulle möta fortsatta problem både inom det norska och svenska alternativ framtid projektet. Visserligen lyckades man gång på gång få en majoritet bland uppdragsgivarorganisationerna att stödja en syn där folkrörelserna sågs som centrala på alla nivåer för den samhällsförändring som framtidsstudien skulle utreda. Men forskarna i bägge ländernas lyckades antingen genom ointresse och förordande av alternativa modeller som att lokala exempel skulle smitta av sig på varandra så att en förändring skulle uppstå eller mer statscentrerade synsätt helt marginalisera det kunskapsintresse som alternativrörelserna bakom projektet hade.

Ett framtidsstudieprojekt om folkrörelsernas framtida roll skapades istället av Institutet för framtidsstudier där Alternativ framtid gavs en underordnad roll [41]. Här frikopplades studiet av folkrörelsers olika former från en samlad syn på ett rättvist och miljövänligt samhälle med undantag för Alternativ framtid där istället framtidsvisionen frikopplades av de akademiska forskarna från de initiativtagande folkrörelsernas vision om hur alla folkrörelser kunde delta i en förändring mot detta gemensamma mål. Möjligheterna att få stöd från etablerade institutioner eller gamla folkrörelser visade sig inte existera för ett kunskapsintresse som tilltrodde folkrörelsers samarbete, eller om man så vill Thörnbergs folkrörelsekomplex, en viktig roll för framtiden.

Istället kom detta kunskapsintresse i skarp konflikt med de "alternativa" forskare som gavs ensamrätt att forska enligt etablerade institutioners regler. Folkrörelsebegreppet förklarades av forskarna vara ointressant i både Sverige och Norge och något som ingen av det officiella systemet godkänd forskare var villig att söka kunskap om. Istället menade forskarna att alternativrörelsen måste godkänna forskarnas syn på att samhällsförändring sker genom någon form av diffus spridning som uppstår när många små lokala alternativ växer fram. Det var på det lokala planet helhetliga alternativ kunde uppstå som möttes av systemets möjligheter och begränsningar. En mängd annan forskning och publicering om alternativrörelsen uppstod också skild från alternativrörelsen på akademikers villkor där en mängd nya begrepp som kontrapunktisk togs i bruk. Dessa lanserades lika snabbt som de glömdes bort.

Inom Alternativ stad och Miljöförbundet ledde redan tidigt de växande problemen med att få gehör för en folkrörelselinje från andra än alternativrörelsen till bildandet av en arbetsgrupp 1983 som till en början kallades Motmaktsgruppen men snart ändrade namn till Folkrörelsestudiegruppen. Gruppen ordnade sitt första utåtriktade seminarium på temat Att nå segrar med deltagare från hyresgäst-, miljö-, solidaritets- och fredsrörelsen. Inspiration kom från analys av egna erfarenheter i kamp mot citysanering och kärnkraft, från näringslivets konsulter och militärstrateger. Gruppen formulerade också Motmaktsmanifestet Folkrörelser kan, vill och törs. Här beskrevs de rutiner som utgår från marknad och staten som otillräckliga för att skapa samhällsförändring och att folkrörelser som samarbetar över alla gränser istället är den avgörande kraften för att vi ska få en bättre värld. Det var en utopi rakt motsatt den som socialdemokraternas egenmaktsideologi och näringslivets ideologer betonade när de satte civilsamhällets lokala gemenskap i Sverige i centrum:

"Utvecklingen pekar mot en omfattande och mångsidig kris för världens folkmajoritet. Breda folkgrupper i världen stöts ut från deltagande i samhällets utveckling, kulturella skapande, socialt erkännande, politik och ideologi. Utrymmet för det privilegierade fåtalet växer på majoritetens och naturens bekostnad.
Men eftersom krisen är så omfattande öppnar den nya möjligheter. Just krisens vidd gör det möjligt för en bredare folkrörelse att se bortom delproblemen och söka en hållbar lösning på helheten. Dess djup och dess allsidighet är därför inte bara förskräckande utan också hoppingivande."

Denna globala analys kombinerades med en stor tilltro till folkrörelser. Under rubriken Den enda kraft som har både motiv och förmåga att driva utvecklingen rätt är folkrörelserna beskrevs vad en folkrörelse är och varför de kan förändra världen:

"Folkrörelserna - gamla, nya och kommande - är, och kan i ännu högre grad bli, en aktör på världsscenen av samma betydelse som stater och kapitalgrupper.
Folkrörelser är folk i rörelse för mer eller mindre klart definierade mål. De kan ta sig olika former - formella eller informella, stora eller små. Gemensamt för dem är att de använder känsla, program och handling för att förverkliga sina mål själva, samtidigt som de ställer krav på systemet. En levande folkrörelse tenderar mot att bli systemkritisk eftersom den sätter sina egna mänskliga mål före systemets formella. Samtidigt är folkrörelser oberoende av de stela tids- och planeringshorisonter stat och marknad måste arbeta under, vilket ger dem större frihet att ta itu med väsentligheterna.
Därför kan folkrörelserna agera, och fungera frigörande, på alla de fält som är nödvändiga - samtidigt som de båda andra huvudaktörerna stat och kapital är låsta i sina roller. Därför är folkrörelserna fria att skapa de politiska omständigheter som stat och kapital sedan är tvungna att arbeta i."

Manifestet kritiserade också att folkrörelserna, gamla och nya, lider av blockeringar till nationalstaten, mindrevärdeskomplex och gamla organisationsmönster. Men dessa blockeringar sågs inte som grundläggande. De kan övervinnas om folkrörelserna lär sig handla som en hel rörelse med strävan efter hegemoni samhället istället för att handla som särorganisationer som strävar efter marginella fördelar. Lösningen sågs i transnationellt folkrörelsesamarbete:

"Var för sig är varje rörelse alltför begränsad för att besegra världens dominerande maktstrukturer. Bara i det transnationella samarbetet - såväl samarbete mellan likartade rörelse på olika plaster som en allians mellan dessa olika rörelser - finns den tyngd, kompetens och auktoritet som krävs om man vill ändra historiens gång."

Ett sånt samarbete är inte lätt enligt manifestet och hävdar att även i framtiden lokalt och nationellt begränsad kamp för frigörelse kommer att vara den främsta grundstenen i ett transnationellt folkrörelsesamarbete. Men det krävs dessutom en "samtidighet" där rörelser både bibehåller sitt ursprungliga mål för sin mobilisering och vidgar sina perspektiv, visar på hur den personliga insatsen är förbunden med den transnationella kraftsamlingen och samtidig mobilisering transnationellt för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra. Den främsta metoden beskrevs också:

"Den samordnande faktorn för folkrörelserna ligger inte främst i formella samarbetsavtal utan i den folkrörelseoffentlighet som växer fram när rörelserna bryter sin sektoriella isolering."

Den tidigare samordningen påstods ha varit via överläggningar mellan folkrörelserna toppskikt och välfärdstaten och dess institutioner. Men den tillsammans med tron på att en eller annan form för Partiet ska stå för samordningen sades ha mist mycket av sin tilltro. Tiden började mogna för folkrörelsernas "självständiga samverkan med syfte att vinna världen." [42]

Centralt i Folkrörelsestudiegruppens syn stod vikten av organisering av erfarenheter och att en folkrörelse samtidigt både söker förändra hela samhället och leva som man lär.

Därmed påbörjades ett långvarigt engagemang för att öka kunskapen om folkrörelser genom deltagande i pressdebatten, ordnande av seminarier, utgivning av aktivistkalender för alla folkrörelser och häften om nordisk folkrörelsetradition, Gyllenhammars och andra europeiska direktörers framtidsplaner, Antiimperialism inför 1990-talet, globala miljöhot, alternativ till Öresundbron och liknande ämnen. Samtidigt var gruppens medlemmar särskilt engagerade i kampanjer för vinbojkott av Frankrike, för Europas skogar, mot motorvägsbyggen och för högteknologisk kollektivtrafik och arbetet kring Alternativ framtid. Folkrörelsestudiegruppen bidrog till att ett trettiotal seminarier hölls under 1980-talet och ett tjugotal häften gavs ut, allt med mycket små medel.

Linjen att tänka globalt och handla globalt genom folkrörelsesamarbete fick gehör inom Miljöförbundet och flera närstående organisationer och mynnade ut i bl.a. en Dela lika dag 1984. Den ordnades till stöd för indianernas kamp i Kanada mot svenska bolags giftbesprutning, konsumentrörelsens kamp i tredje världen mot transnationella företag och Svenska Afghanistankommittén humanitära arbete i gerillaområdena i Afghanistan.

Denna form för bred antiimperialism mötte på starkt ideologiskt motstånd från alternativrörelsens närstående organisationer. Kommunistisk ungdom tog avstånd från kampanjen eftersom Sovjetunionen utmålades som ockupanter och imperialister. Övriga vänstern inklusive tidningen Arbetaren men inte Syndikalisterna som deltog i Alternativkampanjen ställde sig lika kallsinnig. Vänsterns främsta skäl var att alternativrörelsen för dem enbart var enfrågerörelser som ännu inte nått det medvetna stadium som vänsterns med sin allsidiga syn stod för. Miljöpartister var lika upprörda över att alternativrörelsen inte begränsade sig till att betona småskalighetens betydelse utan istället styrdes av antiimperialistiska tankegångar från Moskva. Övriga gamla folkrörelser och politiska partier var ointresserade. Att få genomslag för en folkrörelselinje där samarbete kring olika globala och lokala frågor betonades visade sig bli bemött med kraftigt motstånd från de som skulle kunna ha varit allierade.

Det gällde också de etablerade folkrörelserna. Bland dess frodades också ett intresse för den typ av lokalt folkrörelseverksamhet genom byggande av alternativ som var starkt inom alternativrörelsen. Inte minst inom Miljöförbundet startades en stor mängd nykooperativ för försäljning av ekologiska produkter och påtryckning mot övrig handel att göra detsamma vilket förenades med visioner om globalt folkrörelsesamarbete.

Berndt Lindholm inledde boken Rörelsen och folkhemmet med att ifrågasätta en ledare i tidningen Arbetaren med rubriken "Debatten som inte finns." Ledaren menade att det fanns en avsaknad inom socialdemokratin men inte övriga vänstern m hur socialismen egentligen ska se ut och vilken roll gamla och nya folkrörelser kan spela. Arbetaren menade att "Rörelsebyråkrafterna blir alltmer lika statsbyråkraterna. Stat, näringsliv och organisationerna har vävts samman." Men tidningen såg ett visst hopp i det socialdemokratiska Socialistiskt forum där Lindholm och Jan Lindhagen fört en diskussion. Lindholm menade att den debatt Arbetaren efterlyste var i full gång.

"Hela arbetarrörelsen står inför en ny fas i den historiska uppgiften att förverkliga demokratins idéer. För arbetarrörelsen är demokrati inte bara ett formellt system för beslutsfattande och representation. För oss har demokratin en mycket djupare innebörd. Demokrati som livsform som förutsätter att alla medborgare är delaktiga i samhällsarbetet och beslutsfattandet på ett eller annat sätt. […] Vi står således inför en ny demokratiseringsprocess. Historien visar att alla gånger då demokratin har vidgats så har det också lett till att människor har blivit aktivare. Demokratin frigör mänskliga resurser och ökar människornas sociala medvetande. Människors engagemang och kunskaper måste därför tas till vara inom den gemensamma sektorn. Det skulle leda till högre effektivitet och tillföra nya kvaliteter. Om medborgarna får direkt kontakt med det arbete som utförs blir de också mer medvetna om hur nödvändigt och krävande detta arbete är och hur stora sociala problemen i samhället ännu är. SLÄPP MEDBORGARNA LOSS OCH DET BLIR VÅR!" [43]

Här kan skönjas en liknande folkrörelseutopi som i Motmanifestet men med än större tilltro till att alla människor ska delta och mer lokalt och nationellt inriktad än globalt. Lindholms beskrivning av rörelsetraditionen inom arbetarrörelsen var något miljörörelsens kunde känna igen sig i och i praktiken sökte förverkliga på 1980-talet. Man kan tycka att det kunde funnits någon vilja till kontakt mellan folkrörelsesocialisterna och alternativrörelsen som hade mer gemensamt än de hade med mer statsorienterad reformistisk eller revolutionär vänster. Miljörörelsen skulle inte uttryckt sig så som Lindholm gjorde när han beskrev 1970-talets Folkrörelsekampanj startad av SSU, men i andemeningen stod man för en liknande hållning om än med mer betoning på självtillit och solidarisk livsstil. Folkrörelsekampanjen hade kritiserat att arbetarrörelsen och folkrörelserna aningslöst låtit samhällets institutioner ta över verksamheter som gav rörelsen dess karaktär:

"Man glömde med andra ord socialpedagogiken, dvs att det socialistisk medvetandet stärks genom att organisationernas medlemmar själva medverkar i att omsätta de politiska reformerna i praktisk politik. De socialistiskt syftande reformismen tänkte sig att alla skulle medverka i samhällsbygget som präglades av självförvaltning och solidaritet." menade Lindholm. [44]

Men Lindholm tog aldrig i sin bok tag i den fråga som Arbetaren ställt trots att han påstod att den debatt som tidningen efterlyste var i full gång. Vilken roll nya folkrörelser kunde spela intresserade varken honom eller andra inom vänstern annat än som underordnat inslag i vänsterns olika reformistiska eller revolutionära strategier.

De upprepade motgångarna för alternativrörelsens folkrörelselinje under 1980-talet ledde också till slut till motsättningar inom Miljöförbundet. De främsta partipolitiska krafter som fortfarande verkade inom Miljöförbundet på riksplanet var Miljöpartiet och i mindre grad det trotskistiska Socialistiska partiet. Medan Folkrörelsestudiegruppen och Alternativ stad höll fast vid en syn på brett folkrörelsesamarbete kring olika sociala och ekologiska frågor började trotskisterna och vänstern i allmänhet snäva in sin strategi. Det blev tydligt i och med konflikterna kring den av Volvochefen Gyllenhammar initierade European Roundtable of Industrialists och dess framtidsplaner för sociala nedskärningar, byggandet av motorvägar och etablerandet av en inre marknad.

Här sökte svenska miljörörelsen skapa breda allianser mot Europadirektörernas politik vilket fanns förutsättningar för eftersom det samtidigt med planer om motorvägsbyggen på Västkusten också fanns växande motstånd i fackföreningsrörelsen mot ökade orättvisor och sociala nedskärningar. En sådan sammanlänkning intresserade dock inte vänstern inklusive trotskisterna. Istället för ett direkt samarbete mellan kämpande folkrörelser föredrog vänstern att både bidra till en radikal miljökamp och en radikal arbetarkamp men att hålla dessa isolerade med sig själva som enda förbindelselänk. Istället för folkrörelsesamarbete önskade de mindre vänstergrupperna starta ett nytt arbetarparti grundat på det missnöje som fanns inom facket mot ökade orättvisor i samhället. Att sammanblanda detta med gemensam kamp mot Europadirektörernas framtidsplaner eller miljöfrågor sågs som otaktiskt. På egen hand hade inte de som stod för en folkrörelselinje i Miljöförbundet tillräckligt med kontakter i arbetarrörelsen för att få till stånd ett samarbete vilket gjorde att det rann ut i sanden.

Ny social rörelseteori

Tre akademiker med amerikanska bakgrund kom att förnya den svenska akademiska forskningen om folkrörelser under 1980-talet och 1990-talet. Där akademiker med svensk bakgrund gav upp intresset för att sätta in de svenska folkrörelser i ett bredare teoretiskt sammanhang eller sätta in både gamla och nya folkrörelser i ett gemensamt sammanhang blev det istället Andrew Jamison, Ron Eyerman och Michele Micheletti som lossade på förtviningen hos akademiker och gamla folkrörelser.

I mitten av 1980-talet påbörjade Ron Eyerman och Andrew Jamison ett långvarigt kunskapssökande om nya sociala rörelser. Här sattes folkrörelser in i ett brett samhällsmässigt sammanhang där rörelsernas kognitiva, tekniska och organisatoriska förmåga sågs som viktiga för att skapa ny kunskap och samhällsförändringar. De forskade om miljörörelsen i olika länder, om medborgarrättsrörelsen i USA och musikens betydelse för folkrörelser. Deras teoretiska verk Social Movements: A Cognitive Approach om folkrörelser ur ett kognitivt perspektiv har varit mer nydanade än någon annan svensk forskning om folkrörelser och fått stort internationellt erkännande. Eyerman och Jamison menar att:

"Sociala rörelser har historiskt fungerat som en viktig del i den vetenskapliga, teknologiska och sociala utvecklingen. Som ägare av kritik och alternativa visioner har de sociala rörelserna - från de religiösa rörelserna i modernitetens födelse, till artonhundratalets arbetarrörelse och vidare till vår tids miljörörelser och kvinnorörelser - fört fram nya kriterier för tekniks, social och kognitiv utveckling. På så vis fungerar de som en renoverande kraft i långsiktiga skiften i samhällsutvecklingen." [45]

De två forskarnas genomslagskraft kom sig av att de sökte i sin analys av miljörörelsen som ny social rörelse överbrygga de två dominerande teoribildningarna kring folkrörelser. De ställer bestämda krav på en folkrörelse och menar:

"For us, a social movement exists when a distinct set of knowledge interest is present in the consciousness of activists and reflected in organisation, when these knowledge inteterests form the basis not only for collective identity but also co-ordination and co-operation between those organisations which identify themselves on their basis." [46]

Eyerman och Jamison förenade de två främsta teoribildningarna och band samman kunskapsintresse och politisk strategi vilket gav deras forskning en stor betydelse:

"From research mobilisation studies we take the point of view that contemporary social movements are composed of a plurarity of organisations and groups engaged in strategic action on a political field, competing and bargaining with their counterparts from the established political culture, as well as with each other. However, we reject resource mobilisation's utilitarian and indivualist assupmtion, its conception of activists as rational actors motivated by self-interest, calculating the costs and benefits of participating in movment organisations, where the latter are seen as mere instruments to such aims. In this rejection we side with 'identity theorists like Habermas and Touraine, seeing contemporary sopcial movments as attempts at the formation of new collective identities in late modern societies, i.e. societies where older forms of collective identity, such as class and ethnicity, have been undermined." [47]

Grunden var lagd för en samlande teoretisk och empirisk förståelse av både gamla dagars och vårt tids folkrörelser ur både nationellt och globalt perspektiv men också folkrörelsernas betydelse för förändring av hela samhället. De två forskarnas syn hade en kritisk förståelse av folkrörelsernas utveckling som visade hur den globala miljörörelsens professionalisering bidrog till bristande självständighet. Ett perspektiv som förblivit aktuellt och även kan användas för att förstå gamla folkrörelsers utveckling på samma sätt som teorins syn på folkrörelsernas kognitiva praxis lämnar stora möjligheter för nydanande forskning. Deras teoretiska landvinningar är inte minst intressanta därför att de innebar en lika kritisk distans till nya som gamla folkrörelser och inte minst de svenska nya och gamla folkrörelserna nära knytning till partier och staten.

Michele Micheletti blir den som gör en sammanfattande framställning om både gamla och nya folkrörelser i Sverige i ett bredare perspektiv i boken Det civila samhället och staten: medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik. Äntligen kunde kvinnorörelsen, fredsrörelsen och andra undanskuffade folkrörelser inta en central plats i den svenska folkrörelsehistorien. Den teoretiska ramen är en mer traditionell liberal samhällsförståelse som den uttrycks i amerikansk statsvetenskap men för första gången sätts alla folkrörelser och ideell verksamhet under olika tider in i ett gemensamt sammanhang och beskrivs empiriskt. Något som akademiker med svensk bakgrund hela tiden avstått från. Micheletti skiljer på ideella organisationer och intresseorganisationer och betonar riskerna med att det civila samhället växer samman med staten:

"Folkrörelserna genomgick en rad prövningar, men de blev så småningom legitima politiska aktörer. Den offentliga statusen innebar att de politiska partierna såg dem i ett positivt ljus. Deras uppförande ansågs inte längre vara politiskt avvikande; inte heller sågs de som besvärliga protestgrupper. Deras ledare konsulterades av regeringen. De hade genomgått den första fasen i sin livscykel och var nu institutionaliserade. Flera folkrörelser började erhålla statsbidrag. Det förekom ofta att en sympatiserande riksdagsledamot motionerade i riksdagen om stöd till folkrörelser och folkrörelserna accepterade villigt det ekonomiska stödet […]" [48]

När sedan folkrörelserna alltmer blir än mer nära knutna till staten efter den tidiga första perioden av erkännande upphör också förståelsen av skillnaden mellan samhälle och stat. De stora folkrörelserna inlemmas i olika demokratiska men också korporativa råd och organ tillsammans med näringslivets företrädare. Statsminister Tage Erlander lanserar termen det starka samhället om välfärdsstaten efter vad Micheletti betecknar som den andra perioden av medborgarsammanslutningarnas framväxt, den första med det ofta liberala förenings- eller som det också kallades assocationsväsendet på 1800-talet och den andra med oppositionella folkrörelser 1870- 1920:.

"Termen det starka samhället symboliserar också frånfället av det oberoende civila samhälle som växt sig starkt under den andra perioden. Den tydliga skillnaden mellan civilt samhälle och stat försvann från medborgarnas föreställningsvärld. Staten och det civila samhället blev sammanflätade med varandra". [49]

Men den officiella folkrörelsesynen ifrågasattes också bland forskare med svensk bakgrund. Nydanande inom den traditionella svenska folkrörelseforskningen blev Torkel Jansson genom sin gentemot staten konfliktorienterande forskning om föreningarna i associationsväsendet innan det hunnit bli stora och välorganiserade. Central var också Lena Hellbloms avhandling Från primitiv till organiserad demokrati som utgavs 1985. Den klargjorde motsättningarna inom en folkrörelse och folkbildningen där lokala folkrörelsekrafter hindrades från att demokratisera samhället av överordnade organ som trädde i deras ställe så att erfarenhetsutbyte hindrades. Den kulturella frigörande kraften hos en folkrörelse som arbetarrörelsen hindrades av en sedan 1940-talet vald väg att förorda organisering av effektiva centrala förhandlingar.

Men någon uppgörelse med det svenska folkrörelsebegreppet som bara innefattar stora välorganiserade organisationer ledde varken Eyermans, Jamisons, Michellettis, Janssons eller Hellbloms forskning till.

Den officiella definitionens av folkrörelser förblev opåverkad och lika förtvinad som förut. Istället för en nydanande teoriutveckling som erkände konflikter både inom samhället och inom folkrörelser avvecklades en samlad folkrörelseforskning och en folkrörelseutredning tillsattes [50]. En av dess främsta syften var att göra det möjligt för folkrörelser, föreningar och kooperativ att ta större ansvar för vissa verksamheter som bedrivs i offentlig regi. Den föreslog också former för att ändra det statliga bidragssystemet till folkrörelserna som ledde till resultat. Dess förslag till att öka kunskapen om förenings- och organisationslivet avvisades både av forskarsamhället och av de etablerade folkrörelserna.

Vidgat lekmannaintresse för folkrörelsekunskap

Inom folkrörelserna fortsatte dock intresset för vad folkrörelser är och hur de utvecklas, LO gav ut en bok om sig själva som folkrörelse och inom folkhögskolevärlden värnades också intresset för folkrörelser. Aktiv var också Folkrörelsestudiegruppen vars medlemmar sökte verka för breda folkrörelsesamarbeten. De växande globala miljöproblemen och den internationellt växande miljö- och solidaritetsrörelsen öppnade nya möjligheter. Miljöförbundet Jordens Vänner kom att ta initiativ till flera internationella miljöaktioner som kom att först för första gången innebära gemensamma aktioner i Väst- och Östeuropa för att rädda Europas skogar i brett samarbete med ungdomsorganisationer. Sedan till trafikaktionsdagar i hela Europa och motorvägsprotester som även fick inspiration från trädkramarrörelsen i Indien. De ökade kontakterna mynnade ut i internationella klimataktionsdagar som koordinerades tillsammans med finska solidaritetsorganisationen KePa och genomfördes i 70 länder på 500 platser i början av 1990-talet.

Ökade kontakter med tredje världens folkrörelser, inte minst indiska ökade den systemkritiska insikten. Medan vänstern inom miljörörelsen motsatte sig att man skulle ta upp klassfrågor och skjuta fram social rättvisa som viktigt inför den växande globala diskussionen om ett hållbart samhälle gav tredje världens NGO-, system- och utvecklingskritik utrymme för Folkrörelsestudiegruppens betoning av globalt folkrörelsesamarbete. Redan 1984 fick Folkrörelsestudiegruppen kontakt med Lokayan, en liknande grupp i Indien, kontakterna med miljörörelsen men också många folkrörelsesamarbeten i Latinamerika utökades under flera resor av många medlemmar i gruppen till Urugay, Argentina, Brasilien och Chile. Detta väckte kunskap om NGOs och frivilligorganisationers negativa inverkan på folkrörelser. Den ökande professionaliseringen av miljörörelsen var också ett växande tema.

Genom att ordna seminarier och ge ut material om globala miljö- och solidaritetsfrågor som grundläggande kritiserade det etablerade begreppet hållbar utveckling och den samarbetspolitik som utvecklades kring denna lösning som sågs som att skjuta problemen framför sig och ge en falsk bild av intressegemenskap som inte fanns kunde ett kritiskt globalt folkrörelseperspektiv bibehållas. Det skedde främst inom folkrörelsesamarbeten som till en början utvecklades inom Norden och Sverige och sedan fick visst genomslag utanför Norden som SEED Forum, SEED nätverket och ANPED. I antologin den globala konflikten om miljön och framtiden påbörjades analyser av det internationella folkrörelsesarbetet i samband med det toppmöten som FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Kontakterna med Finland och Indien fortsatte kring utvecklingskritik och folkrörelsesamarbete.

Men det fanns svårigheter i att bibehålla nätverk med breda ambitioner att förena global rättvisa och miljöfrågor i Sverige i mitten av 1990-talet. Den tilltagande professionaliseringen gav större möjligheter åt mer specialinriktat arbete som bistånds för ekologiska projekt eller nätverk som kritiserade Världsbanken. Strukturella problem fanns också i förhållande till den akademiska forskningen. När Folkrörelsestudiegruppen gjorde försök att få delta i ett seminarium om folkrörelser i tredje världen på Lunds universitet blev man avvisade eftersom man inte var akademiker.

Folkrörelseintresset höll dock i sig. Inom den kämpande fackföreningsrörelsen formulerades erfarenheter till tankar om en folkrörelselinje inom svensk politik och inom ickevåldsrörelsen fanns hela tiden ett intresse för motstånd. Men kunskapsintresset inom icke-våldsrörelsen kom i konflikt med de etablerade folkrörelsernas synätt. En kurs organiserad av plogbillsrörelsen som stöddes av Färnebo folkhögskola om civil olydnad där också träning i civil olydnad ingick fråntogs sitt stöd av Folkbildningsrådet. Att statliga medel inte kund användas till en sådan kurs är logiskt, problemet är att Folkbildningsrådet också hävdade att studerande i utövandet av civil olydnad inte var folkbildning. Därmed bestämde sig det från staten formellt sätt fristående Folkbildningsrådet att ta ställning i en konflikt mellan staten och en folkrörelse och ställd sig på statens sida. En principiell frikoppling mellan folkbildning och kollektiv samhällsförändring var därmed tagen.

Folkrörelsestudiegruppen fortsatte samla kunskap om folkrörelsers erfarenheter och ordna seminarier. Gruppen började också satsa på större projekt kring globala folkrörelsers utveckling. Tord Björk tog upp det globala NGO-systemets framväxt ur ett folkrörelseperspektiv med FN-konferenser 1972 och 1992 som exempel och analyserade toppmötesprotester i Madrid 1994 och Amsterdam 1997. Jan Wiklund påbörjade en studie av globala folkrörelsers utveckling de senaste 2 500 åren. Företrädare för gruppen hade många internationella kontakter och bidrog till seminarier i Bergen, Helsingfors, Tallin, Berlin, Madrid, Amsterdam, Santiago de Chile, Montevideo och Porto Alegre. 1998 startade gruppen hemsidan www.folkrorelser.nu för att främja folkrörelsekunskap som innefattade hela folkrörelsekomplexet och betonade vikten av självständig organisering och skillnaderna mellan folkrörelser, frivilligorganisationer och NGOs.

Det etablerade 1990-talets avståndstagande från en samlad folkrörelsesyn

Inom de gamla folkrörelserna och staten upplöstes alltmer en samlande syn på folkrörelser. Det kom till uttryck på regeringes framtidsseminarium om folkrörelserna 1991. Ett nytt begrepp hade börjat ersätta folkrörelser:

"Syftet med regeringens framtidsseminarium om folkrörelserna var att inbjuda ett antal folkrörelser, samhällsdebattörer och forskare till en dialog om ideella rörelsers roll i framtiden." [51]

En av deltagarna var inte sen att utnyttja den möjlighet detta gav. Mats Johansson från Timbro satte fingret på en central ändring som skiftet från begreppet folkrörelse till ideell rörelse förde med sig:

"I inbjudan står att vi skall diskutera ideella rörelsers roll i en föränderlig omvärld. Jag undrar om inte det är en del av skojeriet i den här branschen. Vi kallar alla folkrörelser för ideella, medan många av dem i själva verket är förklädda förespråkare för grupp- eller klassintressen." [52]

De inbjudna deltagarna företrädde också vitt skilda intressen och föredragen var av mycket skiftande karaktär. Dessa handlade mer om folkrörelsernas ändrade förutsättningar än folkrörelsernas utveckling. Folkrörelsebegreppet var på glid och även miljörörelsen och fredsrörelsens sågs av företrädare för socialdemokratin som folkrörelser men de inom dessa folkrörelser som var intresserade av brett folkrörelsesamarbete och att stå i opposition till statsmakten var inte inbjudna. För unga aktivister var Ylva Johansson inbjuden föreläsare från Vänsterpartiet och andra från Next stop. De betonade bägge tillfälliga ungdomsprojekt och autonoma gruppers betydelse utan att problematisera vem som i så fall står för hur detta kan leda till samhällsförändring eller hur de kan vara led i en framväxande folkrörelse. Den som tydligast markerade nödvändigheten att förnya synen på folkrörelser och inte stirra sig blind på storleken i form av medlemssiffror var Michele Micheletti men hon var inte inbjuden för att inleda utan bara som deltagare. Den som yttrade sig flest gånger i debatten var Mats Johansson.

Tre partianknutna utopier om folkrörelserna eller som det allt oftare kom att kallas civilsamhället konkurrerade med varandra. Den ena med det näringslivsfinansierade Timbro och Moderaterna ideolog Hans Zetterberg i spetsen stod för visionen om civilsamhällets gemenskap och kritik av den stora staten och överpolitisering. Den andra innefattade socialdemokratisk och vänsterpartistisk folkrörelsevänster som hoppades på egenmakt och deltagande demokrati och till viss del delade högerns kritik av en dominerande stat och dess kolonialisering av civilsamhället. Sedan fanns de som försvarade folkhemmet och en stark välfärdsstat. Peter Antman gick i artikeln Det livsfarliga föreningslivet till skarp kritik:

"Till idealbilden av vår demokrati hör att man inte bara uttrycker sin politiska vilja på valdagen utan att man däremellan är med och arbetar i om inte ett parti så i någon organisation. Vid sidan av riksdagsdemokratin har en andra kanal funnits, den vi ofta lite slarvigt kallar folkrörelserna. Och idén om den andra kanalen är så fastvuxen i våra huvuden att varje protest omedelbart ges namnet folkrörelse. Ja, 'De nya folkrörelserna' har blivit ett begrepp för de senaste decenniernas olika protesrörelser. Ordet tycks än i dag ha en oerhört positiv klang. Det doftar medbestämmande, aktiva och engagerade människor, protest och demokrati - folk i rörelse mot något mål. En rad nästan mytiska kodord verkar länka begreppet till vårt politiska undermedvetna." [53]

Antman gick vidare och gav en annorlunda, inte fullt lika heroisk bild av folkrörelsernas historia som den gängse i Sverige:

"Folkrörelserna fick en viktig del i den svenska demokratin genom att både vara delaktiga när besluten utformades och när de sedan genomfördes. Man deltog i offentliga utredningar, svarade på remisser och satt med i lekmannastyrelser i förvaltningarna. Folkrörelserna förde fram sina medlemmars intressen samtidigt som de förankrade besluten hos dem. Förvisso tämjde man folkrörelserna genom att få dem att ta på sig ett allmänintresse, men samtidigt slapp man ett samhälle präglat av en mängd ojämkbara intressekonflikter. Utan tvekan är detta grunden till mycket av det unika i den svenska modellen - sen kan man se på det negativt eller positivt.
Problemet är att om man låter bli att använda ordet folkrörelser slarvigt och i stället kallar de flesta organisationer för vad de faktiskt är, nämligen intresseorganisationer, så försvinner det magiska skimret. Snarare rynkar man på näsan och tänker på dessa toppstyrda jättekolosser där en avgrund mellan medlemmarna och de som styr råder. För om man tillämpar den klassiska definitionen på folkrörelser - som visserligen inte är oomtvistad med ändå kan sägas utgöras av frivillig grund, stor anslutning med geografisk spridning, fast demokratisk sammanslutning och ideella inslag med totalanspråk i målsättningen - så finns det i princip inga folkrörelser längre. Ändå lever folkrörelsetanken vidare - främst inom socialdemokratin och vänstern - som ett löfte om förnyelse."

Sedan visade Antman på den forskning som visade hur det stod till med det stort omskrivna engagemanget i föreningslivet. Visst är många medlemmar i föreningar, men allt färre är aktiva. Han hade också starka andra invändningar även mot vilka som var aktiva:

"Dessutom är föreningslivet kraftigt elitistisk till sin karaktär. För det första är det en liten elit som bär upp det - eldsjälarna utgör ungefär fem procent av befolkningen. Får man tro maktutredningen står över 40 procent helt utanför föreningslivet. För det andra, och det är egentligen värre, är tjänstemännen - med betoning på män - överrepresenterade bland medlemmarna och grovt överrepresenterade bland de aktiva. Till exempel är andelen föreningslösa eller de som är med endast i någon enstaka organisation dubbelt så stor inom arbetarklassen som inom medelklassen. Det politiska livet bärs i stor utsträckning upp av den bildade medelklassen - lärare, läkare, bibliotekarier och liknande.
Tvärtemot vad man, framför allt inom socialdemokratin, föreställt sig kompenserar inte organisering bristande individuella resurser. Organisering stärker redan resursstarka personer. Hårdrar man det kan man säga att organisations-Sverige snarare förstärker ojämlikheter vad gäller makt och inflytande än tvärtom. Inom maktutredningen ryms ett perspektiv som blivit mycket lite uppmärksammat: Samtidigt som man målar upp den optimistiska bilden av hur aktiviteten ökat i samhället konstaterar man helt kallt att "klasskillnaderna blivit skarpare". Ja, i det politiska klimat man tycker sig se växa fram där egna initiativ blir allt viktigare blir samtidigt social ställning allt betydelsefullare. Arbetare är inte överrepresenterade inom ett enda område vi förknippar med makt och inflytande, däremot är de underrepresenterade inom de flesta. Med några undantag. Den representativa demokratins två vägar, röstdeltagande och partiaktivitet, samt inom facket."

Antman såg vad han kallade socialdemokratins folkrörelsemyt som en dröm som bäddade vägen för högern. Genom begreppet civila samhället som ideologisk täckmantel för privatisering.

Istället för en nydanande teoriutveckling lämnade också svensk akademisk forskning i hög grad teoriutveckling som innefattade alla folkrörelser i både Sverige och världen bakom sig. Detta till förmån för att bidra med empiriskt material och ad hoc anpassning till importerade trender från EU och USA frikopplade från förståelse av att civila samhället kan vara inbäddat i samhällskonflikter. Termer som civilsamhälle och ideell sektor lanserades. En politiskt beslutad förskjutning av det teoretiska intresset påbörjades.

Thörnbergs folkrörelsekomplex styckades på så sätt sönder ännu mer till förmån för nischspecialisering och flykt från det ursprungliga demokratiska syftet med folkrörelserna som de allmänt erkänts både av forskare och allmänheten.

Denna sönderstyckning skedde både genom avstyckning från helheten av de mest till synes framgångsrika delarna av komplexet och paradoxal svartmålning av tidigare forskning som sedan används för att ny forskning ska bygga på samma typ av inskränkthet som man kritiserar den gamla för.

Den tidigare forskningen stämplades på detta sätt som inskränkt till att studera organisationer men inte verksamhet. Därtill anklagades den för att ha hämmat forskarnas intresse genom att sätta det interna organisationsintresset före mer grundläggande frågor av allmänt intresse. De forskningsmedel som ställts till de etablerade folkrörelsernas förfogande sågs därför leda till forskning med låg kvalité. Att nya och små folkrörelser sökte ställa mer övergripande frågor men stängdes ute från etablerade möjligheter att samlat bidra till sökandet efter kunskap är något som helt osynliggörs i denna paradoxala manöver.

Problem uppstod när den borgerliga regeringen lanserade den främsta formen för styckningsförfarandet av folkrörelsekomplexet. Modellen är den rakt motsatta den som borgerliga politiker använde i argumentation mot folkrörelsekampanjen på 1970-talet. Då kritiserade de borgerliga risken för att den av socialdemokratin stöttade omorienteringen av synen på folkrörelser skulle leda till att offentlig verksamhet togs över av ideella föreningar och folkrörelser. Nu var det exakt det man tidigare kritiserat som man eftersträvade. Folkrörelseforskning om den odelbara kulturella, sociala, politiska och ekonomiska betydelsen av folkrörelsers verksamhet skulle ersättas med synen på att det fanns en ideell sektor. Denna ideella sektor skulle ses inte minst som ett icke-vinstdrivande komplement till statlig verksamhet och vinstdrivande företag, gärna enligt amerikansk forskning om sådan verksamhet.

Problemet var att den av partipolitiskt ideologiska skäl efterfrågade forskningen var minst lika mycket som den akademiska forskningen tidigare om inte mer inriktad på organisation. Därmed innebar begreppet sektor ett stort problem. Den tillsatte utredaren Erik Amnå vägrade acceptera det påbjudna begreppet utan förändrade uppdraget till att istället gälla ideell verksamhet. Han refererade till det angloamerikanska bruket av "The third sector" som forskarna där börjat ersätta mer skatteregelsbaserade benämningar som icke vinstdrivande sektor. Han menade om dessa sektorsbegrepp att:

"Gemensamt för dem alla är att de föreställer sig att samhällslivet låter sig uppdelas i ett varierande antal, mer eller mindre åtskiljbara sfärer såsom staten, markanden och den ideella sektorn - något som de har en ganska svag empirisk grund för. Förespråkarna för sektorsbegreppet föreställer sig ofta att det finns en given helhet." [54]

På så sätt kunde den nya ansatsen framställas som bättre än tidigare påstått organisationsinriktad forskning. Samtidigt började denna forskning i praktiken vara inriktad på organisationer i hög grad inriktad på att ge empiriska nationellt svenskt begränsade belägg för amerikanska forskningsteorier. Bland de forskare som anlitats för att bidra till utredningen förslag till framtida forskningsprogram fanns ingen av de ledande nydanande sociala rörelseteoretiker.

Men motiveringen för denna nya inriktning togs från en syn som chefen Åke Andersson för Institutet för framtidsstudier lanserat om ett s.k. K-samhälle. Vetenskapsrådet sammanfattar Amnås syn på den rådande samhällsutvecklingen som skulle ligga till grund för ett omfattande forskningsprogram om ideell verksamhet för 100 miljoner:

"Programmet kom att ta sin utgångspunkt i 90-talets snabba förändring av det traditionella industrisamhälle som var resultatet av drygt 100 år av folkrörelsearbete på skilda samhällsområden. Det nya samhälle som började se dagens ljus karaktäriserades som ett nätverksamhälle, byggt på kunskap, kultur, kompetens och kommunikation. Kompetenta, välutbildade medborgare, solidariska individualister med s.k. postmaterialistiska värderingsgrund skulle snart komma att avlösa solidariska kollektivister med en stark materialistiska värdegrund för sociala handlande. Detta enligt ledande samhälls- och kulturforskare." [55]

De gamla folkrörelserna dömdes ut genom att Amnå anslöt sig till Maktutredningens omdöme:

"Folkrörelserna har förvandlats till förvaltning. I medlemmens perspektiv är organisationen därmed inte längre ett instrument för förändring, utan en serviceproducent jämförbar med offentliga myndigheter." [56]

Än en gång rann dock alla förslag om en samlad satsning på forskning om folkrörelser och ideell verksamhet ut i sanden.

Specialiseringen tilltog. Folkbildningsforskningen frigjorde sig från det demokratiska idealet att folkbildningen skulle vara kopplad till kollektiv samhällsförändring vilket sker genom gamla, nya eller kommande folkrörelser i någon form. Nu bildades ett eget nätverk för folkbildningsforskningen utan den barlast som tydligen folkrörelse- eller sociala rörelsetanken innebar. Att den nydanande svenska sociala rörelseforskningen gav extra stor vikt åt den kognitiva praxisen hos folkrörelser var inget som ledde till något intresse för en gemensam teoriutveckling, istället gällde det att separera folkbildningsforskningen till en egen nisch.

Den form för nätverksbyggande som etablerade forskningsinstitutioner förordade finns också för ideella organisationer. Vid Sköndalsinstitutet finns profilområdet Studier av det civila samhället och dess sociala innebörder som är knutet till både nordiska och utomnordiska förgreningar. Nätverket Ideell Arena startat 1998 är ett samarbetsprojekt för ledarskapsutveckling inom ideella sektorn vars synpunkter ges stort utrymme i officiella rapporter om folkrörelseforskning. Arbetarrörelsens arkiv försvarar också en stark plats åt arbetarrörelseforskningen medan övriga folkrörelser saknar samlande kraft och folkrörelsekomplexet i sin helhet kommit alltmer i skymundan för den akademiska forskningen. Enskilda forskares insatser fanns också som ofta använde sig av social rörelseteori, förutom Eyerman och Jamison kom andra som Håkan Thörn som sökte ett samlat grepp om folkrörelsernas utveckling och förhållandet till modernitet. Men även om de forskare som bygger upp en internationellt erkänd kompetens i Sverige kring sociala rörelsebegreppet ges stöd för enskilda projekt tas knappast med när samlande initiativ som statliga utredningar om folkrörelser och demokrati görs.

Vetenskapsrådet konstaterar i sin sammanfattning av denna forskarepok att "Vägen tillbaka till 1970-talets Uppsala och något som liknar det långvarigt finansierade och mycket omfattande program för s.k. storforskning och kompetensuppbyggnad om de svenska folkrörelserna är således mycket lång."

Forskning och folkbildning som led i repression

Folkrörelserna utvecklade ett alltmer sammanflätat samarbete över alla gränser och sektorer. Med den globala småbrukarrörelsen Via Campesina i allians med miljörörelsen och med samtidigt uppsving för antirasistisk och facklig kamp skedde ett uppsving för folkrörelsesamarbete. Det tog sig uttryck i massdemonstrationen i Bangalore mot WTO 1993, upproret i Chiapas mot Nordamerikanska frihandelsavtalet 1994, alleuropeiska marscher mot arbetslöshet och social utslagning från Europas alla yttersta hörn till EU-toppmötet i Amsterdam 1997 och protesterna mot WTO i Seattle 1999.

De oppositionella folkrörelserna i Sverige deltog från första stund i detta globala folkrörelsesamarbete. Miljöförbundet Jordens Vänner, Syndikalisterna och olika arbetslöshetsföreningar organiserade Europamarschen mot arbetslöshet på dess väg från Ivalo i Finland till Amsterdam och reste senare i bussar till toppmötesprotesterna där fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser från hela Europa deltog.

I Sverige kom dock folkrörelsebegreppets glidning att leda till en rad skov i synen på folkrörelsesamarbete och en sammanhållen möjlighet till demokratiskt inflytande via folkrörelser. Inom den akademiska vetenskapen valde etablerade forskningsfinansiärer att främja forskning om folkrörelser kring symptom som våld i stället för folkrörelsesamarbete. Regeringen satsade på utredningar om folkrörelser som kriminella rörelser ledda av dolda krafter med bara brottslighet som syfte. Vetenskapen användes för att legitimera att en folkrörelse sökte sin identitet i våld och inte politik vilket motiverade ingripanden mot demonstrationer. Folkbildningspolitiken användes för att legitimera attacker och ekonomisk bestraffning grundat på lögner i riksdagen mot en folkhögskola kopplad till folkrörelser. Folkrörelser som bibehöll idén att förändra både genom sätt att leva och den statliga politiken missgynnades medan de som ställde upp på splittringen av folkrörelsetanken gavs frikostigt stöd. Folkrörelser som mobiliserade eftersatta grupper utsattes för starka påtryckningar att acceptera korruption och att välja att enbart ha resurser som skilde på ekonomi och politik där ekonomiska frågor skulle ges allt och det politiska inget. Folkbildningen skildes från folkrörelserna i privilegierade projekt med mycket stöd.

De folkrörelsesamarbeten som växte fram under 1990-talet lokalt i Stockholm i motståndet mot motorvägsbyggen och globalt mot MAI, WTO, Världsbanken och IMF ökade kunskapsintresset för denna form för samverkan inom folkrörelsekomplexet. Det etablerade forskarsamhället valde i denna situation väg för vilket kunskapsintresse som främst skulle främjas. Abby Peterson hade börjat forska om folkrörelsesamarbete brukande den amerikanska termen regnbågsallianser och sökte nu pengar för mer omfattande forskning kring detta. Istället fick hon medel för andra projekt där ett helt annat kunskapsintresse än alliansbyggande stod i centrum, nämligen kollektiva rörelser och våld.

Därmed påbörjades en uppgörelse med Thörnbergs dynamiska syn på folkrörelser och massan och ersattes med en mer ålderdomlig 1800-talspräglad definition av massan som våldsbenägen och kriminell ledd av dolda krafter. 1998 satte justitieminister Freivalds igång ett omfattande kunskapssökande för att identifiera "ideologisk motiverad brottslighet." Nya antirasistiska, djurrätts- och miljörörelser sägs vara ledda av personer utan varje intresse för de sakfrågor rörelserna driver. Istället är de enbart ute efter att med brottsliga medel omstörta samhället. Därför behövs en särskild polisverksamhet riktad mot brottslighet som är ideologiskt motiverad. I början av sommaren 1999 kommer en Säporapport där syndikalism och anarkism utpekas som ideologier bakom den nya brottsligheten som ses som en fara för samhällets försörjning. Hotbilden skiljer sig därmed från den som utgår från högern. Vid samma tid påstår Säpo att högerextremismen inte utgör någon fara för rikets säkerhet.

Gatufester och kulturkrockar hade ordnats sedan länge i Stockholm. I september 1999 ordnade gatufesten Reclaim the City på Götgatan. Den politisk plattformen formulerades på ett flygblad tvärtemot den professionaliserade NGO och folkrörelsebyråkratins insnävningen av samhällsfrågorna. Hela folkrörelseutopin från Global rättvisa till friheten att tigga i tunnelbanan fanns med i kampen mot ett alltmer kontrollerande och kommersialiserat samhälle. När gatufesten pågått ett tag spärrade polisen in deltagarna från två håll utan att beordra skingring. När en person försökte ta sig in till festen utifrån använde polisen batongerna och fick motta några enstaka flaskor som kastades mot dem. Därmed bestämde polisen att alla 350 utgjorde ett samfällt våldsamt upplopp. De var alla kollektivt ansvariga för vad några enstaka personer gjort. Utan att beordra skingring attackerade polisen under flera timmar de instängda gatufestdeltagarna med ridpiskor från hästryggar, hundar och batonger. 250 omhändertogs i bussar, resten som man saknade bussar till fortsatte polisen att anfalla under en timme.

Det politiska budskapet bakom gatufesten osynliggjordes. Tongivande var Aftonbladet där en ledarskribent citerade en Göteborgsforskare som påstått att det inte var politiska motiv bakom många ungdomsprotester utan handlade om att skaffa sig en identitet genom konfrontation med polisen. Polischefen tog till sig argumentet i samma tidning som en förklaring till händelseförloppet. En ny syn på demonstrerande folkmassor gör sig gällande där den etablerade vetenskapens teori om massan som i grunden icke-politisk som söker sitt innehåll i våld börjar göra sin tjänst. Det ursprungliga politiska budskapet glömdes nästan helt bort. På samma sätt som Freivalds frånkänner de nya rörelserna politiska motiv frånkänns gatufesterna ett politiskt syfte och omvandlas till ett ordningsproblem. En efterföljande stöddemonstration får god uppslutning och angrips inte av polisen men konflikten kvarstår olöst.

Försöken att stämpla folkrörelser som kriminella fortsätter. I SVT:s nyhetsprogram påstods att Färneboskolans kurs i vägmotstånd var utbildning i sabotage. Denna folkhögskola drivs av miljö-, freds- och solidaritetsrörelsen. Skolans lärare och ansvariga hade inte intervjuats, bara enskilda elever och Folkbildningsrådet som skulle ställas till svars för att statliga medel gick till en skola som påstods uppmuntra till skadegörelse. Skolans informationsmaterial citerades sönderklippt. Regeringens kampanj mot ideologiskt motiverad brottslighet användes som bevis för allvaret. I riksdagen gick moderaterna och socialdemokratiska undervisningsministern till fortsatt attack. Utan att någon granskning gjorts hävdade ministern att skolan begått fel. Folkbildningsrådet som är folkhögskolornas och andra folkbildningsorganisationers eget organ samtidigt som det utövar myndighetsfunktioner skickade sedan utsända för att granska skolan. De kom inte fram till att något fel gjorts med kursen, det är tillåtet och rätt att diskutera om olika former för förändring inklusive sabotage men otillåtet att undervisa i sabotage. Istället för att själva visa på vilka punkter skolans kursinformation varit felaktig eller otydlig fick man skolan att själva påstå att kursinformation inte varit helt bra, men oklart på vilka punkter. Skolan anmälde SVT till granskningsnämnden som fällde inslaget på grunderna att skolan inte fått komma till tals. Folkbildningsrådet beslutade att dra in pengarna för kursen med motiveringen att skolans information om kursen hade kunnat skrivits på ett bättre sätt så den inte misstolkas. Beslutsunderlaget innehöll ingen argumentation om på vilka punkter informationen var felaktig eller oklart formulerad. SVT:s vrångbild blev sanningen för ministern först och Folkbildningsrådet sedan utan att någon av dem argumenterade i sak.

Som reaktion på de växande folkrörelseprotesterna mot miljöförstöringen och ökade klyftor i samhället och världen gick staten in för att splittra politik, juridik, moral och ekonomi också på andra sätt.

Till de folkrörelser som var beredda att ingå i kampanjer som accepterade splittringen gavs nu mycket frikostigt stöd medan de som vägrade acceptera den och bibehöll den sedvanliga nordiska folkrörelsesynen att folklig mobilisering innebar både att ställa krav på förändring enligt de egna idealen i vardagen och samtidigt kräva förändringar av hela samhället ställdes utanför. Flera miljoner gavs via EU till en folkrörelsekampanj mot rasism 1998 under förutsättning att kampanjen avstod från att ta upp statlig politik och begränsade sig till vardagsrasism. Nätverket mot rasism valde att avstå för att istället bekämpa både vardagsrasism och statlig rasism samlat medan andra deltog under ledarskap av Mona Sahlin i den välfinansierade kampanjen.

Det gällde också att splittra politik och ekonomi. Arbetslösa börjar organisera sig i hela Europa. I Sverige först genom lokala organisationer och sedan började diskussioner om en riksorganisation. I januari 1998 bildas Alliansen för arbete i Hofors. Bakom ryggen på styrelsen förbereder arbetslösa personer handplockade av socialdemokratiska Broderskapsrörelsen en ansökan i samarbete med arbetsmarknadsdepartementet. Det sker i Alliansen för arbetes namn. Pengarna skulle gå till löner för de handplockade personerna och sociala ekonomiprojekt för arbetslösa i enlighet med EU:s strategi, ingenting till kostnader för Alliansen för arbete som skulle stå för ansökan. När manipulationerna upptäcktes av styrelsen ledde det till hotbrev från Broderskapsrörelsen som hävdade att Alliansen för arbete måste acceptera ansökan som den var. Samtidigt visade det sig att riksorganisationens revisor, som var präst, också var inblandad i projektet utan styrelsens kännedom. Svenska kyrkan stod just i ett läge med en ny roll när man skulle skilja sig från staten och letade efter nya uppgifter och engagerade sig för arbetslösa. Aktiva i Socialistiska Partiet och tidningen Internationalen gick ut skarpt mot Alliansen för arbete för att de inte ville acceptera manipulationerna. Övriga vänstern visade ointresse för saken eller satsade på egen verksamhet inriktad på arbetslösa. Alliansen för arbete vägrade korrumperar sig genom att acceptera påtryckningarna för att i efterhand godkänna det av utomstående arrangerade projektet. Samtidigt som hundratusentals kronor på detta sätt skulle styrts över till social ekonomi skulle föreningsverksamheten i övrigt leva enbart på att de arbetslösa som drev styrelsearbetet skulle ta av egna fattiga medel för att driva politik. Socialdemokrater med stöd av trotskister sökte skapa en konkurrerande organisation men den upphörde snart och efter et tag klarade sig inte heller Alliansen för arbete. Den nya politiken splittrade inte bara folkrörelsers möjlighet att hantera politik och ekonomi samlat utan också nya folkrörelser helt och hållet.

Stödet till folkbildning användes också för att splittra folkrörelsebegreppets helhet på annat sätt. 20 miljoner gavs för folkbildning om EMU 1999 när övriga EU började och de flesta svenska partier började satsa på Euron medan svenska folket tvekade. Nu valde staten genom den tillsatta delegationen för fördelning av medlen att splittra folkbildningen från folkrörelsen genom att tolka riksdagsbeslutet som att medlen enbart kunde skänkas till organisationer som hade som huvudsyfte att ägna sig åt folkbildning. Motivet var att endast så kunde det garanteras att studiematerialet blev kunskapssökande. På så sätt kunde medlen inte gå till ideell folkbildning i folkrörelser som bygger på engagemang och ställningstagande utan istället främst till professionellt styrd verksamhet. Efter denna styckning av det svenska folkbildningsidealet där kopplingen till folkrörelser står centralt som huvudmotiveringen följde nästa steg i splittringsprocessen. Efter att ha sett till att Folkrörelsen nej till EU och andra ideellt arbetande folkrörelser inte kunde komma på fråga eftersom de påstods vara oförmögna att producera kunskapssökande material gick istället medlen till stor del till propagandister på ja-sidans partikanslier.

Medan folkrörelser med bestämdhet ansågs inte kunna göra godtagbart folkbildningsmaterial menade delegationen i nästa stund att när en folkbildningsorganisation gjorde det så behövdes inga krav ställas alls. Man beslutade att hur studiematerialet i folkbildningen såg ut var helt ointressant. Studiematerialet som folkbildningsorganisationerna tog fram var inte "balanserade och kan ej så heller vara". Härmed lämnades fritt fram för ja-partipropagandan bakvägen. Anställd personal på partikanslier kunde utforma studiematerial åt anställd personal på folkbildningsorganisationer medan ideella folkrörelsers folkbildning kunde svältas ut. För att betona sin auktoritet när den svenska folkbildningstraditionen avfärdas förtydligar delegationen sig:

"Ledamöterna är överens om sin precisering av förordningstexten och argumenterar för att folkbildningen förväntas presentera en allsidig bild av en fråga vilket inte kampanjer kan förväntas göra. Folkbildning innebär att studierna skall ge deltagarna tolkningsföreträde och möjlighet till personligt ställningstagande vilket inte en organisation som tagit ställning kan förväntas uppmuntra." [57]

Att kollektivt frigöra sig och söka kunskap i strid med makthavares tolkningsföreträde som folkrörelser alltid gjort förvandlas av den statliga delegationen till en smutsig hantering som hindrar personliga ställningstagande vilket ska ersättas av förment neutrala handläggares administration i professionella organisationer.

Resultatet blev en skandal som krävde en statlig utredning för att förklara hur så mycket pengar kunde leda till så lite resultat. Dyra studiecirkelutbildningar med personer utan intresserad omgivning som utkommenderats tycks vara det dominerande mönstret. Sammanlagt utbildades 5.500 cirkelledare som knappt lyckades värva tre personer var till kurser. De statliga utredarna kan konstatera att det inte blev så mycket traditionell folkbildning för de 20 miljonerna. För att frisera resultatet rapporterade en del studieförbund höga siffror för ur folkbildningssynpunkt meningslös verksamhet. Vuxenskolan hade spritt en broschyr i 150.000 exemplar och lyckades på så sätt ensamma uppnå 10 gånger fler möjliga personkontakter än alla studieförbundens studiecirklar tillsammans.

Om det var illa med uppslutningen i de välfinansierade studiecirklarna var det än värre med studiematerialet. Här tvingas de statliga utredarna konstatera i sin sammanfattning att: "Av de tre studiematerial som granskats problematiserar två av dem inte nämnvärt en svensk EMU-anslutning, medan det tredje mer tydligt uppmanar till förutsättningslösa diskussioner." KFUK-KFUM anlitade Kristdemokraternas partisekretare för att skriva studiematerialet. Här gällde det att bereda marken för partiledningens ja-linje med hjälp av de statliga folkbildningspengarna. De statliga utredarna höjer inte minst ögonbrynen för hur denna folkbildningssatsning helt och hållet var ett led i förberedelserna för Kristdemokratiska partistämman. Moderaternas Medborgarskolan gick än längre i ja-propaganda i sitt studiehäfte. Här förklarades att det var helt orealistiskt att Sverige stannar utanför EMU. Något sådant gällde det uppenbarligen att undvika: "Sverige kommer då att på sikt bli en bananrepublik…" hävdade författaren. När det gällde medlemskapet i EMU var studiehäftet lika tvärsäkert. Tack vare medlemskapet i EU "… har Du redan nu en ekonomisk frihet som Du tidigare endast kunde drömma om". Studiematerialet anger endast negativa konsekvenser av att inte gå med i EMU. ABF:s material granskas också och man finner det betydligt bättre än det kristdemokratiska och moderata. Sammantaget konstaterar de statliga utredarna att alla studieförbund klagat på dåligt intresse.

Vi får också en ny typ av folkrörelser som inte bara vävs in i staten men som i praktiken startats av den. Regeringen initierade ett brottsförebyggand program med namnet Allas vårt ansvar som förvekligades i förhållande till civilsamhället. Mobiliseringen av samhället, ideologiskt och praktiskt sker här enligt Magnus Hörnqvist på ett nytt sätt jämfört med tidigare. "Utgående från statsapparatens undersida skapades förgreningar ut i civilsamhället, som överbryggade klyftorna som vidgades mellan rika och fattiga och hålrummen som uppstod då välfärdstaten krymptes." [58] Hörnqvist konstaterar att de nybildade förmedlingarna skiljer sig från den tidigare svenska modellen genom att den prioriterar ordning snarare än välfärd. Hans publikation har fått det intresseväckande namnet Allas vårt ansvar - i praktiken. En statligt organiserad folkrörelse mot brott.

Mot slutet av 1990-talet ändrades därmed statens politik mot folkrörelser radikalt där valet alltmer tycks stå mellan förvaltning av outsourcad offentlig verksamhet eller att bli en ordningsfråga med folkbildningen som ett reservat frikopplat från sin tidigare samhällsförändrande roll i kollektiva rörelser. Samtidigt med detta skedde en svängning också inom den akademiska forskningen mot än mer uttalad splittring snarare än kompletterande syn på samma samhällsfenomen. Genom den näst intill omärkliga glidning som skett i det etablerade vetenskapliga och statliga utredningsspråket från folkrörelse till ideell verksamhet och frivilligorganisation inom civila samhället kunde folkrörelsebegreppet i officiella sammanhang tömmas på sin oppositionella kraft och inordnas som komplement till stat och marknad. Denna glidning saknade vetenskapligt teoretiskt och empiriskt underbyggd grund och hade inte heller med det faktiska språkbruket att göra bland de som verkade i de existerande oppositionella rörelser och ofta använde folkrörelse som samlande term vare sig de var aktiva i LO, miljöaktivister eller antirasister.

Men genom att glidningen i det officiella språkbruket skedde med skenet av vetenskaplighet och legitimerades av etablerade vetenskapliga institutioner var grunden lagd för en kognitiv förskjutning av hela synen på folkrörelsernas roll i samhället. Glidningen skedde också genom att offra den internationellt mest ansedda svenska forskningen på området och ersätta den med en begränsande internationell forskningssyn anpassad till statlig utredningsprosa. Vetenskap som kunde sätta in folkrörelse och ideell verksamhet i ett större samhällsförändrande sammanhang sattes åt sidan. Detta till förmån för ett sektorsbegrepp som en given storhet som osynliggör folkrörelser i opposition till de sektorsuppdelningar som denna vetenskapsideologi ser som på förhand givna. Genom att göra glidningen så omärklig och långsam som möjligt tycktes den knappast ske, inte minst eftersom oppositionella folkrörelser och de internationellt ledande svenska folkrörelseforskarna utestängdes från processen.

Deltagande eller uppstyckad demokrati

Medan denna upplösning av folkrörelsebegreppet pågick tillsattes Demokratiutredningen. I denna utredning fick vad som kallats för folkrörelseminoriteten inom socialdemokratin en stark ställning eftersom nykterhetsrörelsens Göransson tillsattes som ordförande. Därmed kunde man hoppas på att en motvikt mot upplösningen av folkrörelsebegreppet till förmån för ideell sektor och kriminalisering.

Resultatet av utredningen var imponerande i omfattning och ger mycket för den som behöver material i alla möjliga demokratiska frågor. Huvudtankarna var också något som folkrörelseaktivister oavsett i vilket sammanhang de verkade i kunde känna igen sig i.

Huvudsekreteraren Erik Amnå med frireligiös bakgrund frågar sig om deltagardemokratin som varit folkbildningens ideal nu är ett avslutat kapitel och vi nu kan lämna plats åt en "elitfokuserad och medialt regisserad servicedemokrati." Han oroar sig för en amerikanisering med allt starkare domstolsinslag och balans mellan olika institutioner där demokratin framförallt verkar genom efterhandskontroll. "Sverige tillhör ett annat tänkesätt" menar han där demokratisk styrning och kontroll sker i inflödet till politiken. Vi är med redan på förhand när politiken skapas och bygger vår demokrati på förtroenden. I bilden av att man skapar förtroende för varandra i en folkrörelse genom praktiska insatser som att bära stolar på möten kan vilken anarkist eller frireligiös som helst känna igen sig.

Men trots den självkritiska hållningen som öppnar för ett välkomnande av alla kollektiva rörelser vare sig de är små eller stora, horisontellt eller hierarkiskt demokratiska, nya eller gamla så använder sig Demokratiutredningen av ett organisationsfixerat inskränkt folkrörelsebegrepp:

"stora och välorganiserade organisationer, som finns på olika nivåer i samhället, både lokalt, regionalt och på riksplanet. Organisationerna är hierarkiska och bygger på den representativa demokratins princip om en medlem/medlemsförening, en röst. Dessutom bör de vara varaktiga och ha en samhällsförändrande ambition." [59]

Vetenskapsrådet pekar i sin redovisning av folkrörelseforskningen [60] på att detta folkrörelsebegrepp innebär att både äldre och nyare rörelser innefattas men missar därmed det som forskningen om nya folkrörelser/sociala rörelser och dess rörelser själva ser som centralt, nämligen det direkta deltagandet i folkrörelsens olika uttryck under så horisontella och direktdemokratiska former som möjligt. Därmed blir Demokratiutredningens utvidgning av folkrörelsebegreppet enbart skenbar och tar bara med de organisationer som liknar de äldre samtidigt som både de äldres och nyares pionjärtid utesluts definitionsmässigt från att vara folkrörelser.

Resultatet utan ett samlande folkrörelsebegrepp eller en annan fast teoretisk syn på folk i gemens möjlighet att i olika former delta i demokratin på ett självständigt och ömsesidigt stärkande sätt blir därmed osammanhängande. Till viss del erkänner forskarna att det finns ett problem på de mest uppenbara punkterna där folkrörelsers som samlar sin kraft genom att söka leva som man lära och förändra samhället visar sin självständighet gentemot staten. Utredarna lyfter fram betydelsen av civil olydnad och nya folkrörelser och menar vidare att civil olydnad bör ses som ett naturligt inslag i en mogen demokrati. De avslutar sitt resonemang med "Det är därför absolut nödvändigt att det inleds en öppnare dialog om den civila olydnadens plats i den moderna demokratin."

Bristen på en sammanhängande syn på folk i gemens möjlighet att horisontellt och hierarkiskt i olika demokratiska former delta för att förändra samhället leder till olyckliga konsekvenser. Demokratiutredningen blir starten på en statlig satsning på att ge bidrag till demokratiprojekt enligt den modell för tillfälliga bidrag för aktuella teman som lett till splittring av folkrörelserna och deras omvandling till konkurrerande s.k. ideella organisationer eller NGOer. medan långvarigt stöd för demokratisk och därmed folkrörelsernas infrastruktur får större problem [61]. Lika lite som Demokratiutredningen förhöll sig till den pågående mest akuta splittringen av sammanhållen folkrörelseverksamhet eller sökte ge kunskap för att motverka den, lika lite ledde den till satsningar som gjorde att splittringen kunde motverkas. Det bestående resultatet blev mer att demokrati blev en professionell angelägenhet, snarare än att Demokratiutredningen hjälpte allmänheten med kunskap som kunde kanaliseras genom mobiliserande gränsöverskridande folkrörelser.
Återigen ställdes också de mest kvalificerade nya sociala rörelseteoretikerna utanför och inte heller vände man sig till de rörelser som kallas nya sociala rörelser och som bearbetat sina erfarenheter. Istället sattes flera socialdemokratiska journalister in för att skriva om dessa nya sociala rörelser. På sedvanligt sätt för de klassiska folkrörelserna som intog nyckelrollerna i utredningen genom ordförande- och sekreterarskapet talades om de nya folkrörelserna men knappast med dem. En kvalificerad användning av lekmanna- eller akademisk forskning om folkrörelser och sociala rörelser undvek man.
Utredningen betonar den deltagande demokratin men trots att den producerade ett femtiotal böcker glömdes den rätt snart. Särskilt allvarlig var hur sönderstyckningen av idealet om koppling mellan folkrörelse och folkbildning fick vetenskaplig legitimitet. Denna kognitiva praxis hos folkrörelserna har varit en grundstolpe i den svenska demokratin. Att just Demokratiutredningen ger legitimitet åt denna sönderstyckning förtjänar särskild uppmärksamhet. Den som formulerar denna vetenskapliga legitimering är professor Staffan Persson, tillika medlem i styrelsen för Folkbildningsrådet som beslutade om att dra in medlen till samhällsförändrande miljökursen på Färnebo folkhögskola. Han skriver om folkbildningen och särskilt studiecirkelns betydelse för demokratin och kollektiv handling som formar samhället. Persson är också oroad för att folkbildningen som i många andra länder försvinner och ersätts av vuxenutbildning underordnad behovet av att underlätta "kapitalets globala rörelser".
I sin undersökning visar Persson att samhällsförändring varit ett mål för både bildningsideal och statsbidragen samtidigt som att det för studiecirklar idag är svårt att spåra tydliga tecken på något sådant.
Persson är bara en bland flera som anpassat sig till en retorik som liknar allvarlig tilltro till självständighet och vilja att skapa ett jämlikt samhälle men tappat tilliten till den folkliga majoritetens gemenskap på vägen. Han använder sig av den vanliga metaforen om ett tvåtredjedelssamhälle och ser det som en utmaning för folkrörelserna att vara ett motstånd för utanförskapet hos den tredjedel som kan hamna utanför de privilegierades skara. Denna samhällssyn framstår som engagerad i att kämpa för de utanförstående men förvandlas någonstans på vägen till motsatsen. Tankemissen består i ett skifte från den gamla folkrörelseinsikten om att majoriteten bildar allianser mot de rika och mäktiga. Detta med hjälp av generell välfärdspolitik, utvidgning av demokratin, förbättring av miljön, folkbildning, enande i vardagen mot förtryckande livsstil och kultur och kamp för en omvandling av ekonomin. Istället ska vi nu engagera oss för de svaga och eftersatta grupperna, inte genom att politiskt ena oss och tillsammans vara en majoritet där ingen betraktas som svag.
När väl tankemissen är gjord följer en avpolitiseringen av samhälle och folkbildningstankar. Frågan förvandlas till kultur. Folkbildningens uppgift blir för Persson att stärka de utanförstående gruppernas "sociala nätverk" och deras förmåga att "bygga kulturella identiteter." Sedan är det inte långt till att lämna politiken nästan helt till förmån för den nya tiden som innebär att vi måste stödja pluralism i det mångkulturella samhället genom autonoma identiteter åt de utanförstående. På så sätt finns det hopp för arbetslösa, invandrare och andra. "Utanförskapet är i hög grad relaterat till att man känner sig främmande för den dominerande kulturen."
Att folkbildningen kan leda till kollektiv politisk handling ser Persson dessutom som en riskfylld väg. Studiecirklar och för den delen folkhögskolor var från början en specialiserad del av folkrörelserna och det var i dem kursdeltagarna handlade för att förändra samhället. Idag har folkbildningen blivit alltmer autonom från folkrörelserna vilket gör att Persson ser det som rimligt att studiecirkelns bidrag till att förändra samhället minskat. Mängder av faktorer från tro på stordrift hos både folkrörelser och kommuner till globaliseringen och ökad tilltro till marknaden ser han har bidragit till att folkrörelserna blir alltmer vanmäktiga. Utifrån denna analys kommer Persson fram till att det inte är studiecirklarna som misslyckas när de inte alls leder som tänkt till samhällsförändrande handling vilket var och är huvudmotivet för samhällsstöd till folkbildningen. Det är folkrörelserna eller det "civila samhället" som misslyckats och en vilja att åter söka stärka folkbildningens bidrag till demokratin och att forma samhället avråds från - "Lösningen är knappast att koppla studiecirklarna hårdare till rörelser och organisationer - det skulle förmodligen bara leda till en kris i deltagandet i cirkelverksamheten." Att riskera denna verksamhet på detta sätt hotar något som "kvantitativt är en succé." Kvar för Persson blir bara att ge upp och "acceptera begränsningarna." Så enkelt försvann hundra år av demokratiska samhällsförändrande ideal för folkbildningen [62].

Folkrörelsesamarbetet tar fart

Samtidigt som Demokratiutredningen spred dessa nedvärderande tankar om möjligheten att förena folkbildning med samhällsförändrande folkrörelser förberedde folkrörelser den kanske största koncentrerade folkbildningssatsningen någonsin i Sverige. Det internationella folkrörelsekomplexet var på väg till Sverige och förberedelser behövdes. Från hela Norden samlades 110 deltagare från olika folkrörelser tillsammans med deltagare från Via Campesina i Indien, aktiva i Europamarschen och andra håll till ett motmaktsläger i Falun 1999. Ur detta växte den internationella Göteborgsaktionen 2001 för ett annorlunda Europa med 87 medlemsorganisationer från antirasist-, arbetar-, bonde-, EU-motstånds-, freds-, miljö- och solidaritetsrörelser samt center-, miljö- och vänsterpartiorganisationer, främst från Norden. Syftet var att motverka att offentlig sektor och miljö blir handelsvara, EU:s militarisering, ett nyliberalt EMU och Schengenavtalet och för detta ordna demonstrationer och samordna en bred folkbildning samt organisera en 5-dagars motkonferens [63]. De deltagande organisationerna och samarbetsorganisationen Attac planerade också ett flertal egna internationella konferenser. Folkrörelsen Nej till EU samlade också det svenska Nätverket Göteborg 2001 med syftet att säga nej till medlemskap i EU och EMU och organisera en demonstration och endags motkonferens.

Folkrörelsestudiegruppens kunskaper och kontakter kom väl till pass. Den splittring som vänsterorganisationer stod för kunde motverkas med en syn på folkrörelsesamarbete som viktigare än vänsterns ideologiska motsättningar. En sammanhållande kraft var Miljöförbundet Jordens Vänner. Men även inom denna organisation fanns stora motsättningar. 1995 hade en sammanslagning skett mellan Miljöförbundet som tydligt stod för en traditionell svensk folkrörelsesyn och Jordens Vänner med en mer individualistisk och professionell inställning nära knuten till den internationella organisation friends of the Earth till Miljöförbundet Jordens Vänner, MJV. I den nya organisationen var fortfarande folkrörelsesamarbete sett som så viktigt att det var inskrivet i stadgarna. Men i praktiken växte bidragsberoendet och beroendet av den internationella organisationen.

Mot den traditionella nordiska och nederländska modellen för stöd till folkbildning vid toppmöten införde nu utrikesminister Anna Lindh en modell som främjade konkurrens och professionaliserade marknadslösningar istället för folkrörelsesamarbete [64]. 1997 i Amsterdam, 1999 i Tammerfors och Helsingfors och 2002 i Köpenhamn hade staten och myndigheter gett stöd i god tid för samlade folkrörelseaktiviteter där de som stod i opposition också kunde få del av resurserna. Sverige valde en motsatt väg och satsade lika mycket resurser, 16 miljoner sammanlagt, men spridde dem på så enskilda projekt som möjligt och främst till enstaka folkbildningsorganisationer och så lite som möjligt till folkrörelser medan samarbeten inte fick något alls. På så sätt maximerades splittring av resurser och koppling mellan folkbildning och folkrörelser.

Det visade sig snart att det därmed blev ett tomrum kring själva höjdpunkten på EU-ordförandeskapet förutom de demonstrationer som planerades. I sista stund togs nu två andra initiativ som bägge hade det gemensamt att de inte var kopplade till demonstrationer eller nätverken för folkrörelsesamarbete utan fristående och tillfälliga. Det ena var Fritt forum med mer utomhusprägel, det andra NGO Forum. Bägge fick snabbt extra stöd medan nätverken fortfarande inte fick stöd. Med NGO Forum visade arbetarrörelsens flaggskepp för folkrörelsers folkbildande verksamhet, ABF, vilken syn man hade på folkrörelser. Alltid hade i definitionen av folkrörelsebegreppet ingått att en sådan skulle vara öppen för alla och inte bygga på att en organisation bjöd in vilka medlemmar den ville ha. Därför påpekades noga att Rotary och Lions inte var folkrörelser. Inför toppmötet i Göteborg avstod ABF från att stödja folkrörelsesamarbeten utan satsade istället på samarbete med Rotary och Lions inom ramen för NGO Forum. Kostnaden för att delta i detta forum var också satt så högt att folkrörelseaktivister inte hade råd, dessutom var NGO Forum lagd flera veckor före toppmötet så det var omöjligt att koppla den till demonstrationer och andra folkrörelseaktiviteter. När Göteborgsaktionen kontaktade regeringskansliet för att få stöd efter att statsministern sagt sig vara intresserad av dialog med motdemonstranterna hänvisades till NGO Forum.

Folkrörelsetanken stod dock på en höjdpunkt och gamla folkrörelser av olika slag tycktes välkomna det nya globala uppsvinget och räkna det till folkrörelsefamiljen. I en debattartikel i Aftonbladet framförde i början av 2001 företrädare för facket, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen, handikapprörelsen, Cancerfonden och Röda korset att ett samlat forskningsprogram borde startas med 110 miljoner om ideell verksamhet. I detta innefattades folkrörelser. Det sågs som en viktig demokratisk insats, - " Under ordförandeskapet i EU denna vår borde detta vara ett av Sveriges tyngsta bidrag till diskussionen om 'demokratiunderskottet' i unionen." Konkreta frågor man önskade sig få svar på var sådant som vad som hände med idealiteten i idrottsrörelsen om den bolagiseras och "Vad ligger egentligen bakom demonstrationerna i Seattle och Prag - är det huliganism eller embryot till den nya tidens folkrörelse?" Kvaliten var också något man lade stor vikt vid genom att citera det förslag till handlingsprogram som Erik Amnå formulerade 1995 [65]:

"Forskningen är i detta sammanhang ett nyckelområde. Men det krävs - som det står i handlingsprogrammet - att ett större anslag frigörs för att etablera detta nya kunskaps- och forskningsområde och för att 'locka flera större forskargrupper att tävla om att få vara med i den typen av djärv, otraditionell och originell kunskapsbildning som kan kasta nytt ljus över den svenska ideella verksamheten' [66] "

Sällan tycktes förutsättningarna ha varit så goda för att främja ett sökande efter kunskap om folkrörelser där gamla folkrörelser var öppna inte bara för nya folkrörelser utan också folkrörelser i vardande.

Gensvaret på internationella folkrörelsesamarbetet

I april grep polisen in mot en bred folkrörelsedemonstration i Malmö i april 2001 vid EU finansministermöte. Demonstrationen leddes in på fel väg där 266 personer omhändertogs, många brutalt, och behandlades som en kriminell folkhop. Ingripandet hade inte föregåtts av någon handling från demonstranterna som motiverade en sådan polisinsats [67]. Dialogen mellan demonstrationsledning och polis som varit intensiv under förberedelsetiden visade sig när demonstrationen skulle starta vara ingenting värd utan bröts ensidigt från polisens sida. De lokala riksdagspartierna hyllade insatsen som ett stöd för demokratin i polisnämnden. Demonstrationsrätten upplevdes som i praktiken avskaffad. Nu var det inte ens möjligt för folkrörelser som sökte och fick tillstånd från polisen att demonstrera enligt tillståndet.

Resultatet blev att de som varit misstänksamma mot polisen och regeringen stärktes i sitt synsätt och många som trott att man kan lita på överenskommelser med polisen tänkte om. Samtidigt var svårigheterna att samordna aktiviteterna stora. Inga pengar fanns för ett kontor eller anställda och som bidrag till Göteborgsaktionens fem dagars internationella konferens med 70 talare fanns 20 000 från Färnebo folkhögskola som den samlade intäkten. Talarna betalade dock sina resor och hotellvistelser själva eller inlånades från andra arrangemang så på olika sätt var ett stort antal internationella gäster på väg varav 35 talare från tredje världens folkrörelser till toppmötesaktiviteterna.

Göteborgspolisen bytte taktik och skapade en psykotaktisk enhet som skulle förhandla och föra dialog med demonstranterna enligt amerikanska modell. Statsminister Göran Persson som i december sagt i massmedia att han önskade dialog med motdemonstranterna och sedan vägrat svara på propåer under fyra månader fick nu bråttom och gick med på en debatt med demonstrationsnätverken strax före EU-toppmötet. Dagarna före toppmötet fick demonstrationsnätverken 75 000 för att föra ut information och Göteborgsaktionen medel för det stora deltagandet från tredje världen från SIDA [68].

När Göteborgsaktionens motkonferensen och informationscentral skulle öppna på Hvitfeldtska gymnasiet inringade polisen skolan med 150 containrar och stormade sedan byggnaderna. Det skedde också efter amerikansk modell som utvecklats efter WTO-mötet i Seattle men antog i Sverige under den amerikautbildade insatschefen Håkan Jaldung mångdubbelt större dimensioner. Den förskjutning av folkrörelsebegreppet till ett tudelat med å ena sidan en ideell sektor och å andra sidan en kollektiv våldsfaktor och ordningsproblem fick nu fullt utlopp. Å ena sidan NGO Forum med ABF och Rotary, å andra sidan "en nästan arméliknande skapelse", "en militärt organiserad grupp", välfinansierad och välutrustad med statminister Göran Perssons ord [69]. Däremellan alla större folkrörelsekonferenslokaler och människor som råkade befinna sig på fel tid och plats.

Kunskapshanteringen sköttes så att alla normala instanser och sätt att hantera konflikter inom landet sattes åt sidan. Säkerhetspolisen som hade infiltrerat skolan och man kunde förvänta sig hade ett avgörande ord för att ge en svensk bedömning av underrättelserna såg ingen anledning till stormning. Istället var det någon annan av ett tiotal underrättelseorganisationer uppbyggda efter Freivalds beslut om bekämpande av ideologisk brottslighet eller militärens olika organ för varje försvarsgren i linje med amerikanska motsvarigheter som fick styra beslutet [70]. All normal hantering för att skaffa sig kunskap genom att tillsammans med mötesarrangörerna gå in i skolan och undersöka om där pågick det som polisen oroade sig för avvisades också. Den hotbild som stormningen byggde på visade sig vara falsk och någon utrustning som motiverade polisens insats hittades aldrig på Hvitfeldtska gymnasiet. Men effekten av att avskaffa mötesfriheten och stänga inne 600 personer hade avsedd verkan enligt polisen.

Polisens ingripande utlöste kravaller och en förändring av språkbruket så att försök att i massmedia beskriva händelseförloppet ifrågasattes om det inte tillskrev polisen ett situationsbestämt syfte inom lagens ramar och motparten ett på förhand brottsligt syfte. Kunskapsinnehållet av hur händelseförloppet beskrevs sattes på så sätt ur spel och ersattes av på förhand givna mallar i massmedia [71]. Det parlamentariska systemet uppträdde på samma sätt. Även de partier som är medlemmar i demonstrationsnätverket som hyr skolan avstår från att ens ta reda på information från de ansvariga inom nätverket, än mindre att söka agera tillsammans för att kunna bidra med kunskap om händelseförloppet. Det enda undantaget bland politikerna var finske utrikesministern Erkki Tuomioja som litar på den information han får från finska medlemmar i Attac där han också själv är medlem och utifrån detta skarpt kritiserar polisens ingripande mot Hvitfeldtska gymnasiet [72]. I övrigt ansluter sig det parlamentariska systemet till den tudelning av folkrörelsebegreppet som skett och med Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman i spetsen tar man avstånd från den brottsliga massan. Ofta utan att nämna sitt eget beteende att vägra söka kunskap om händelseförloppet eller ens granska det lagliga eller bristerna i polisens beteende mot vad som varit sedvänja i Sverige. Istället för sammanhållning bakom demokratiska grundprinciper och avgränsning av ansvar till dem som begått kritiserbara handlingar skapas ett klimat där ansvaret på demonstrantsidan är utan gräns för vad alla andra demonstranter gör medan polisen och politikerna inte har ett samlat ansvar.

Kunskapshanteringen är inte bara passivt accepterande av en tudelad bild. Verklighetsbeskrivningen anpassas också för att ge en entydig bild av en brottslig massa. TV förfalskar i nyhetssändningarna tidsföljden i händelseförloppet den avgörande dagen när konfrontationerna mellan polis och demonstranter eskalerar på Berzeliigatan och sedan Avenyn. SVT sätter in bilderna på en demonstrant som kastar föremål på polisen innan bilderna med polishundar som attackerar demonstranter och tillfogar en ännu mer förvrängd berättelse vilket ger den motsatta bilden av det faktiska händelseförloppet som var att först gick polisen in med våld och sedan efter en stund startade en motreaktion [73]. Regeringspartiorganets ledarskribent ges stort utrymme och ändrar sin vittnesbeskrivning så att frågan om vem som startar konfrontationerna till en början påstås vara oklar medan han senare om samma händelse ändrar det till att det är klart att demonstranterna börjar [74]. Ingen i demonstrationsledning får komma till tals. Ingen korrigering av den omvända ordningen på händelserna genom videoklippningen sker heller.

Konfrontationerna fortsätter öka samtidigt med att kunskapshanteringen hos politiker och myndigheter har allt mindre med verkligheten att göra. Sammantaget frihetsberövas över tusen personer, 90 demonstranter och 53 poliser skadades så allvarligt att de togs in på sjukhus [75]. Motkonferensen får flyttas gång på gång efter polisens stormningar av nya konferenslokaler. Tiotusentals deltar ändå i seminarier och demonstrationer som blir fredliga när polisen inte ingriper men möjligheten att utveckla styrkan hos en svensk del av det internationella folkrörelsekomplexet hindras effektivt.

I de efterföljande rättegångarna behandlas kunskap på liknande sätt som under toppmötet [76]. Videofilm klipps ihop med annat ljud så att hotfullheten blir påtaglig vilket sägs ske i pedagogiskt syfte. Mest avgörande är att de som anklagas för våldsamt upplopp sägs vara skyldiga också till vad alla andra som begått samma brott gjort på andra platser i Göteborg dessa dagar vilket gör att de påstås tillsammans utgöra ett hot mot demokratin vilket kräver extra hårda straff. Denna samfällda brottsliga massa döms sedan tillsammans till närmare 50 års fängelse. I enstaka fall sänker HD straffet genom att påstå att detta inte är rimligt men det stora flertalet döms för vad alla sammantaget gjorde i Göteborg. Återigen avviker Finland från mönstret helt. Här tas en rättegång 2006 upp förberedd av det svenska åklagarväsendet och polisens avdelning som tar fram videoklipp [77]. Åklagarväsendet menar att inget annat än ett års fängelse kan komma ifråga för det brott finnarna anklagas för. De var klädda med skyddsutrustning som vita overaller och hade sökt tränga sig ut från Hvitfeldtska gymnasiet, en handling som utförd på samma sätt lett till fällande dom och fängelse i Sverige. Den finska rätten avfärdar först det svenska videomaterialet som visar mängder av kravaller i Göteborg där finländarna inte deltar. Sedan konstaterar de att finländarna heller inte utövat något våld på den oklippta video som visar att de är med och söker tränga sig ut. De två frias efter att den finska rättvisan hanterat frågan inte som om det handlat om en över stora delar av Göteborg under flera dagar samfälld brottslig massa utan som individer i en folkrörelse på sedvanlig sätt enligt västerländska rättstatliga principer, något som inte längre var möjligt i Sverige. Betecknande är också den närmast totala frånvaron av stöd till de anklagade i Sverige och särskilt från partier. I Finland hade de anklagade efter Göteborg fått ökat förtroende, en hade valts till ordförande för Grön ungdom och den andra till kandidat i val för Vänsterförbundet.

Efter konfrontationen med folkrörelsesamarbetet

I Sverige fördjupas en klyfta mellan det parlamentariska systemet och oppositionella folkrörelser. Istället för samlad politisk motoffensiv för de sakfrågor man enats om och för demokratiska rättigheter och en folkrörelsekritik av både voluntaristisk stenkastning och fragmenterande NGO-projekt inom den ideella sektorn tar vänsterns interna dispyter överhanden. Här finns redan färdiga konkurrerande ideologier om hur man ska tolka situationen. Miljörörelsen kan inte längre fungera som sammanhållande länk för ett brett systemkritiskt folkrörelsesamarbete när vänsterns dominerar.

Nu tas nya initiativ av staten att skapa ett forskarbaserat folkrörelsebegrepp och syn på demokratin och civila samhället. När väl det första steget var taget 1995 som skilde på tidigare folkrörelseforskning som varit för organisationsfixerad vilket gjorde att man nu behövde en forskning inriktad på ideell verksamhet var det dags för nästa steg. Regeringen ger 2002 i uppdrag åt Vetenskapsrådet att granska forskningen om folkrörelser och demokrati samt offentlig förvaltning [78].

Vetenskapsrådet pekar i rapporten Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser på allvarliga problem med detta forskningsområde i Sverige. Rapporten ta upp att en påtagligt stor del av forskningen om demokrati utförs av doktorander vilket "gynnar välavgränsade och 'säkra' forskningsuppgifter." En förnyelse uppstår under senare år menar rapporten när man "velat undersöka djupare dimensioner av demokratin än det formellt organisatoriska." När det gäller folkrörelser döms mycket av forskningen ut: "Utmärkande för en stor del av forskningen om folkrörelser är att den är historiskt tillbakablickande och i mycket också nationellt inåtvänd, i det att den ger särartsperspektiv på dessa rörelser som något unikt för Sverige och svensk samhällsutveckling."

I sin bedömning hävdar Vetenskapsrådet att det är viktigt att lyfta fram frågor av principiell natur som inte har vad man kallar någon klar problemägare med intresse av att finansiera forskning och därför riskerar att hamna i skymundan. Som exempel ges "medborgarnas inbördes solidaritet och tillit till varandra och eliterna, om förhållandet mellan staten och medborgarnas organisationer i det civila samhället, om statens legitimitet inom olika områden eller om förhållandet mellan statens suveränitet och mänskliga rättigheter." Det ligger en fara både i att alltför tydligt rikta in forskningen mot sådant som för ögonblicket står i fokus och att hamna i bakvatten och på så sätt bli begränsad till redan välbekanta frågeställningar och splittras på detaljfrågor. Metoden för att istället främja med fundamental och gränsöverskridande forskning är satsning på att skapa ett mindre antal starka forskningsmiljöer med kvalificerade grundforskare med olika ämnesinriktning kompletterat med ett internationellt nätverk.

Rapporten från Vetenskapsrådet tycks i den delen som handlar om folkrörelser bekräfta att den inriktning som den borgerliga regeringen en gång valde är den rätta. Vetenskapsrådets rapport betonar i sin sammanfattning att det är just forskningen om "civila samhället med dess ideella sektor och frivilligorganisationer" som är nydanande medan forskning kring begreppet social rörelse inte ges denna kvalitativa stämpel [79]. Det etablerade forskarsverige har på detta sätt lyckats både äta kakan och ha den kvar. Den tidigare forskningens stora problem sades vara dess organisationsfixering därför att den inte ser till verksamheten vilket gjort den inskränkt. Därför ska nu en minst lika organisationsfixerad forskning ta vid där den gamla synen på folkrörelse som en kraft som utmanar staten och sociala maktrelationer ersätts med det betydligt mer menlösa begreppet ideell sektor och frivillig organisation, eller i sin mest extrema tappning där föreningslivets fråntas all samhällsförändrande roll och reduceras till tillväxtbefrämjande social ekonomi [80]. Tillsammans med den påstått nydanande svängningen mot ideell sektor och frivilligorganisationer marginaliseras betydelsen av begreppet social rörelse och folkrörelse genom Vetenskapsrådets rapport.

Riksbankens jubileumsfond stärkte sedan denna syn i skiftet bort från folkrörelser och sociala rörelser mot en forskning om civilsamhällets ideella sektor och dess frivilligorganisationer. De önskade att ge forskningen om civilsamhället "förutsättningar att ta ett kvalitativt språng" och "utveckla en egen teorigrund som öppnar för en utveckling som går bortom de gängse internationella ansatserna." Gärna bidra "till att öka förståelsen av det genuint svenska/nordiska, inte minst i ljuset av den allt snabbare globaliseringen." och att det är viktigt med ansatser som når bortom den traditionella forskning som utgår från stat och marknad.

Erik Amnå fick uppdraget att vara samlande gestalt igen. I boken Civilsamhället - Några forskningsfrågor som publicerades hösten 2005 hävdar han att begreppet civilsamhälle har lyckats bryta loss svenska folkrörelser och föreningar ur dess statsförankring.

Sociala rörelseforskningen används återigen som ett märkligt alibi för att visa på en påstådd inskränkthet hos tidigare folkrörelseforskning. Men när väl den sociala rörelseteorin sagts vara viktigt för en ny förståelse så lämnas den i praktiken därhän och ersätts av begreppet civilsamhälle som tillskrivs den nydanande karaktär som i minst lika hög grad kan tillskrivas sociala rörelseteori, eller för den delen Thörnbergs term folkrörelsekomplexet som den akademiska forskningen valde att bortse ifrån.

Amnå ser Vetenskapsrådets karakteristik av vikten av detta begrepp och hur det tillsammans med ideell sektor och frivilligorganisationer varit nydanande, som intressant i ett återblickande sken. Tio år tidigare hade begreppet "civilsamhälle" karakteriserats som ett närmast obrukbart begrepp i vetenskapliga sammanhang. Ett knappt årtionde senare hade det i hög grad blivit en akademisk fråga som vetenskapssamhället bedömde redan ha genererat intressanta perspektiv på svenskt samhällsliv och dessutom innehålla betydande vetenskapliga potentialer enligt Amnå. Han menar att trots sin idéhistoriska dubbeltydighet och sin tveeggade idépolitiska attraktivitet förefaller begreppet civilsamhället utmana samhällsforskningen. Kritiskt använt framstår det särskilt fruktbart för processer som skär över gamla gränser - mellan stat och marknad, lokalt och nationellt, nationellt och globalt [81]. Men motsättningarna i begreppet blir olösta, inte minst jämfört med hur det i praktiken används och i förhållande till Amnås tidigare position. Vetenskapsrådet lyfter fram begreppet främst kopplat till ideell sektor och dess frivilligorganisationer. Det är också kring organisationsfixerade begrepp som mycket av civilsamhällsforskningen pågår. Det råder därmed en anmärkningsvärt oklarhet kring begreppet ideell sektor som introducerades av borgerliga regeringen som centralt och är det i civilsamhällsforskningen. Det blir problematiskt inte minst i Amnås fall eftersom han tidigare förklarat att ideell sektor vara vetenskapligt oanvändbart.

Forskning och utredning spelade också en central roll för bearbetning av Göteborgshändelserna. Folkrörelsestudiegruppen tillsammans med Demokratinätet ordnade ett år efteråt i Göteborg ett seminarium där ett stort antal av de forskare och andra rapportförfattare deltog för att diskutera vad som hänt och varför. Det blev första gången som polisen, folkrörelserna, forskarna, massmedia och även en företrädare för regeringskansliet samlades för att diskutera den kunskap som kommit fram om händelserna. De enda som inte deltog var partierna. Folkrörelsestudiegruppen sammanställde för seminariet en dokumentation av den forskning och annan information som fanns tillgänglig om händelserna och tog fram en egen rapport om toppmötesprotesternas utveckling sedan demonstrationen mot finansministermötet på Lidingö 1968 och kravallerna vid Världsbanksmötet i Köpenhamn 1970 samt toppmötesprotesterna och alternativa aktiviteter vid FN-konferensen i Stockholm 1972 som blev stilbildande för demokratisering av toppmöten i resten av världen. Ett nytt seminarium hålls också fem år efter händelserna i Göteborg 2006.

En liknande roll spelade den av regeringen tillsatta Göteborgskommittén [82]. Den tog inte upp positiva tidigare exempel som Folkrörelsestudiegruppen utan jämförde ingående med konfrontationerna vid toppmöten i Seattle, Prag, Nice och Malmö för att sedan behandla Göteborgshändelserna. På flera seminarier inbjöds och diskuterade kommittén med inblandade parter vad som hänt. Resultatet blev en på flera punkter omskrivning av det som skett jämfört med den rapportering som förekommit i dominerande massmedia. Bristerna i polisens agerande och de för varje dag alltmer överdrivna underrättelserapporterna som låg till grund för polisens handlade blev belysta medan mindre nytt fanns att tillföra om det våld som demonstranter utövat som redan beskrivits ingående och ibland med i felaktiga proportioner. Göteborgskommittén blev på så sätt viktig för att ge händelserna en mer balanserad bild även om man valde att inte ta upp en hel del avgörande kunskap som fanns i det omfattande utredningsmaterialet, däribland informationen om insatschefens starka band till USA genom sina många polisutbildningsvistelser i landet. Inte heller belystes att den för Sverige och Europa helt nya provocerande polistaktiken med proaktivt agerande kom från den amerikanska polisens ändrade agerande efter Seattle eller var den hotbild kom från som gjorde att polisen startade sin upptrappning av konfrontationerna i Göteborg.

Detta tog istället forskaren Hans Abrahamsson upp i sin omfattande belysning av Göteborgshändelserna i flera böcker. Han gick vidare där Göteborgskommittén stannat och tog upp hur hotbilden kommit till Sverige i den grundliga boken.. Framförallt blev han ledande för en omfattande och livaktig diskussion underbyggd av forskning om den typ av konfrontativ dialog som särskilt Attac verkat för i samband med toppmötet i Göteborg och senare.

Kännetecknande är att det är i forskningen som de stora konfrontationerna uppstår efter Göteborg medan det bland partierna hålls nästan helt tyst förutom kring ett lagförslag om maskeringsförbud. Ingenstans står teorier, och intressantare empiri, längre ifrån varandra än bland forskarna. Den skildring utan angivande av källor som finns i boken Vid demokratins yttersta gräns utgiven av Göteborgs universitet om hur kravallerna uppstår är mer extrem än den som de olika polisrapporterna ger och samarbetet kring denna forskarbok spricker. Särskilt psykförsvaret rapporter och forskare vid Umeås universitet tillsammans med Hans Abrahamssons böcker gör mycket för att upplösa den svart-vita bild som funnits och pekar på vikten av att se dynamiken i händelseförloppet på bägge sidor. Men det växer inte fram något mer tydligt teoretiskt synsätt som kan hävda ett folkrörelsebegrepp eller social rörelseteori för att knyta an händelserna till svenska och internationella historiska erfarenheter som kan utmana i Sverige förhärskande teorier såsom de tas upp i Vetenskapsrådets rapport. Däremot bidrar forskningen till en förändring av polisens taktik mot mer dialog, men övriga samhället ställs av de begränsade synsätten i hög grad utanför den omprövning som kan vara motiverad.

Överhuvud taget så sker knappast någon integrering av den svenska teoretiska diskussionen. Den marginalisering av social rörelseteori och folkrörelsebegreppet som Vetenskapsrådet står för utmanas dock. Forskare med Adrienne Sörbom, Magnus Wennerhag och Stellan Vinthagen i spetsen särskilt intresserade av globala rättviserörelsen men också andra folkrörelser startar 2002 Rörelsenätverket [83]. Nätverket där både akademiker och aktivister kan delta träffas regelbundet för att diskutera insända uppsatser och ett gemensamt tema. Därmed upphävs den strukturella blockering som existerat sedan Thörnberg gick ur tiden för ett halvt sekel sedan mellan akademisk och lekmannaforskningens värld och de två perspektiven kan mötas på lika villkor.

Folkrörelsestudiegruppen fortsätter också sin verksamhet. Starkare band knyts till det indisk-finska Demokratiforum Vasudhaiva Kutumbakam och Network Institute on Global Democracy, NIGD [84]. Jan Wiklund skriver färdigt sitt omfattande verk om de globala folkrörelserna historia sedan 2 500 år och Tord Björk påbörjar sin publicering av artiklar om det nordiska folkrörelsekomplexet efter 1930-talet fram till 1970 där framväxten av den nordiska alternativrörelsen tas upp. Tillsammans med Demokratiforum medverkar Folkrörelsestudiegruppen till att uppmärksamma global folkrörelsehändelser och medverkar till firandet av 75-årsminnet av Saltmarschen och sammanställandet av material om Gandhi och självständighetsrörelsen. 2006 skrivs en bok till India Social Forum om Gandhi och indiska folkrörelsers inflytande i Norden 1917-2006 och bidrag till NIGD om internationaliseringen av partier. Folkrörelsestudiegruppen samarbetar också allt aktivare med Rörelsenätverket.

De skilda villkoren för Folkrörelsestudiegruppens verksamhet och klassiska folkrörelsers eller akademikers börjar dock bli påtaglig. Flera bokförlag i Sverige och utomlands refuserar Jan Wiklunds globala folkrörelsehistoria med hänvisning till att de bara ger ut akademisk litteratur. Några inkomster för sin lekmannaforskning annat än privata egna medel har aldrig funnits. Möjligheten att samla in, bearbeta och sprida material är därför begränsade. Bristen på samlade arkiv för alternativrörelsen börjar bli påtaglig även om glädjande framsteg nyligen gjorts när det gäller solidaritetsrörelsen för Södra Afrika med Afrikagrupperna och Nordiska Afrikainstitutet som pådrivande. Att det överhuvudtaget finns någon lekmannaforskning värd att ta hänsyn till utanför akademikernas krets förnekas av Vetenskapsrådet och många andra både etablerade institutioner och organisationer knutna till arbetarrörelsen och vänstern. Första gången arbetarrörelsens etablerade organisationer som ABF samarbetat och inte som tidigare t.o.m. aktivt förnekat alternativrörelsens existens var efter Folkrörelsestudiegruppens 23 år av engagemang för folkrörelser av alla de slag i hela världen.

Allmänt har folkrörelsesamarbetet börjat få förnyad fart efter den splittring som uppstod efter toppmötet i Göteborg 2001. Särskilt viktig har varit Flyktingamnesti där AFA-aktivister tillsammans med Svenska kyrkan, invandrargrupper och andra samverkat. Den splittring som partier stått för, inte minst KPML(r) och vänsterpartiet, där AFA-aktivister skulle drivas ut ur alla samarbeten har motverkats och den förlamning som spridit sig i kölvattnet på välfinansierade tillfällighetsprojekt med statliga medel utan basverksamhet som partierna förordat har visat sig oförmögen till det som folkrörelsesamverkan mellan alla engagerade lyckas med. Antikrigsdemonstrationerna och kampanjen mot EMU i folkomröstningen har fört kraven från Göteborg vidare och Nätverket Gemensam välfärd startat av Attac, Miljöförbundet Jordens Vänner och fack i Malmö har överbryggat klyftan mellan toppmötesallianserna och LO. Särskilt Attac har lyckats få LO att närma sig alternativrörelsen på det sätt som är det vanliga i alla andra västeuropeiska länder. Sociala forum och socialistiska forum omdöpta till sociala forum har på liknande sätt, ofta med ABF som starkt stöd, skapat en arena för erfarenhetsutbyte.

Inom vänstern och arbetarrörelsen väcks ett visst förnyat intresse för folkrörelser. Att det finns folkrörelser utanför arbetarrörelsen och vänstern blir påtagligt när den globala småbrukar- och lantarbetarrörelsen Via Campesina som tidigt samarbetade med miljörörelsen också upptäcks av vänstern. Globalt motstånd, folkbildning och folkrörelser är återkommande teman i tidskrifter, bokutgivning och seminarier som förlag nära knutna till arbetarrörelsen ordnar.

Striden om folkrörelsebegreppet idag

Ett samlande begrepp om folkrörelser och teoribildning saknas fortfarande. Den av staten främjade ideella sektorsteorin ges starkt stöd och har en dominerande roll i den pågående Folkrörelseutredningen. Konflikten mellan olika folkrörelsebegrepp blir allt tydligare.

I den forskningspolitiska propositionen 2005 återgav regeringen Vetenskapsrådets bedömning att det är framför allt forskningen om det civila samhället, såsom den ideella sektorn och frivilligorganisationer, som enligt regeringen har kommit att utmärka sig som nydanande. Därmed blev Vetenskapsrådet marginalisering av både folkrörelse- och sociala rörelsebegreppet något som staten anslöt sig till. Det var med civilsamhällets, ideella organisationer och frivilligorganisationers perspektiv gamla och nya folkrörelser skulle betraktas på ett nydanande sätt. Hur denna nydanande forskning skulle organiseras skulle den 2006 tillsatta Folkrörelseutredningen föreslå vid halvårsskiftet sommaren 2007.

Därmed är en strid om folkörelsebegreppet påtaglig. Å ena sidan står de som ser betydelsen av folkrörelser eller sociala rörelser på ett liknande sätt där social förändring och opposition till stat och marknad är väsentligt med ett begrepp som betonar dynamisk verksamhet och rörelseledet i båda orden. Å andra sidan står de som Vetenskapsrådet framställer som nydanande. När en av dessa forskare, Filip Wijkström, tillsammans med Stefan Einarsson och Ola Larsson får i uppdrag av Statskontoret hösten 2003 att undersöka den samlade bidragsgivning till folkrörelserna blir resultatet omfattande [85]. Statskontoret ser det som ett viktigt bidrag därför att:

"Frågan debatteras flitigt såväl inom berörda myndigheter som bland de ideella organisationerna. Rapporten kan i dessa diskussioner och överväganden på ett konstruktivt sätt bidra med nya perspektiv och tankesätt som knyter an till såväl historiska som idémässiga traditioner."

Vilken är då den nydanande teori som dess forskare bygger på? De skriver:

"Just det enkla begreppet 'organisationerna' är också det vi oftast väljer att använda. Inspirationen kommer från Gunnar Heckschers numera klassiska analys från 1951, med titeln 'Staten och organisationerna' (Heckscher 1951). På ett övergripande plan väljer vi dock, i linje med resonemang som utvecklats inom forskningsprogrammet, se Wijkström och Lundström (2002), att också använda begreppet 'civilsamhälle' respektive "ideell sektor". Vi väljer medvetet att inte själva använda vare sig 'folkrörelse" eller 'föreningsliv' i texten, då vi menar att båda dessa begrepp är för snäva i sin aktuella användning… "

Vi är alltså tillbaka till 1950-talets samhälle där konflikter och rörelser som utmanande tycktes vara ett förbipasserat stadium. Hur Vetenskapsrådet kan påstå att denna typ av folkrörelseteori är nydanande är lite svårt att förstå.

Som argument för att bunta ihop folkrörelser som arbetarrörelsen och miljörörelsen med föreningar som Rotary eller stiftelser hävdar forskarna att folkrörelser är ett för begränsat begrepp eftersom alla organisationer inte täcks in.

Men även när dessa forskare enbart koncentrerar sig på folkrörelsebegreppet blir det entydigt var de står. De menar att det kan "vara värt att notera att vi med folkrörelse idag, i all väsentlig mening, förstår en organisation" och hävdar vidare:

"Allra helst gäller detta om vi betraktar hur begreppet är konstruerat i den statliga eller kommunala bidragsgivningen. Vi kan utan alltför mycket analys anta att det åtminstone tidigare har funnits en idémässig koppling mellan folkrörelsebegreppet och det internationella och mer teoretiskt grundade begreppet "sociala rörelser" (social movement). Denna förståelse är i stort sett helt frånvarande när begreppet folkrörelse nu för tiden definieras och diskuteras, åtminstone i ett svenskt statligt eller kommunalt sammanhang."

Eftersom staten gett upp att förstå samhället med hjälp av teoretiskt grundade begrepp tycks forskarna mena att även de inte behöver ta sådana krav på allvar. Styrkan i Wijkströms m.fl. forskning ligger i empirin. Genom omfattande studier har dessa forskare visat på ett skifte i folkrörelseorganisationernas och närstående organisationers inre karaktär. De menar att vi går från ett tidigare mer självständigt medlemsstyrt ideal över en fas där man ofta varit integrerad i staten till att organisationerna idag alltmer agerar som på en marknad.

Det är väsentligt att vi har en forskning som inte utgår från en idylliserad bild av att folkrörelser är "eviga" och alltid desamma, åtminstone om de tillhör de klassiska, ett kritiskt förhållningssätt som också måste gälla nya eller förment spontana rörelser och frivilligorganisationer och ideell verksamhet. Men visst kan både lekmannaforskning med utgångspunkt i folkrörelsebegreppet eller akademiker med utgångspunkt i social rörelseteori komma fram till samma sak, dessutom hjälpta av en betydligt mer kritisk teoretisk förståelse än den som en organisationsfixerad teori kan ge. Den styrka som finns i organisationsfixerade perspektivet ligger på det formella ekonomiska planet där det funnits ett behov av att söka kunskap om ideella organisationer ekonomiska rutiner, men när detta ekonomiskt grundade synsätt utsträcks till att gälla folkrörelsers verksamhet allmänt blir resultatet en tillbakabildning av vetenskapen om folkrörelser.

Den professionella eliten i fackföreningsrörelsen kunde hitta legitimering för sin ledarskapssyn hos Heckscher och andra akademikers organisationsfixering för 50 år för att bekämpa ett synsätt där individen växte genom kollektiv kamp. Idag stödjer staten en annan ledarskapsutbildning och till den anpassad organisationsfixerad teoribildning för den ideella sektorn. Akademikernas marginalisering av lekmannaforskningens teoribildning om folkrörelser på 1950-talet var ett tillbakaslag vetenskapligt. När våra dagars ledarskapsutbildning för s.k. ideella organisationer skaffar sig akademisk legitimering leder det också till ett teoretiskt bakslag.

Ett annat resultat av den pågående striden om folkrörelsebegreppet är att den mest nydanande akademiska svenska forskningen mätt enligt konventionella mått drivits ut ur landet. Vetenskapsrådet anger i sin rapport om folkrörelseforskningen att hur mycket en publikation citeras av annan forskning inom samma område är ett centralt mått för att mäta kvalitén på forskningen. Detta kvantitativa mått på kvalitén kan ifrågasättas ur flera aspekter, inte minst när det gäller folkrörelseforskning. Det är inte bara en fråga om att detta inte alltid säger så mycket om den nydanande eller annan form för kvalité utan lika gärna kan vara ett mått på rundgång i forskarvärlden där man bekräftar varandra för att främja t.ex. skallmätningens betydelse för rasbiologin. Det är också frågan om att olika maktförhållande kan underlätta för publicering av viss syn på folkrörelser medan annan syn trängs undan pga av rådande system Kunskap om folkrörelser ur ett amerikansk perspektiv systematisk kan gynnas då landets ställning i den globala ekonomin gör att det kan producera fler rapporter än andra länder. Staten och kapitalägare i förlagsbranschen bygga ett system där ett fritt kunskapssökande bland lekmän systematiskt missgynnas. En bok med i huvudsak empiriskt material som bekräftar en teori som tagits fram i ett annat land kan påstås vara mera värd än en nydanande bok som utifrån ett empiriskt material bidrar främst med teoretiska nyvinningar.

Men man kan begära att etablerade institutioner som i så hög grad betonar vikten av att denna form för mätning bör leva upp till sina egna krav. Vetenskapsrådets rapport Hur mycket citeras svenska publikationer från 2006 jämför svensk forskning med resten av världen. Det visar sig då att Sverige halkat efter övriga Europa och inte minst jämförbara länder som Danmark, Nederländerna och Tyskland. Trenden har varit negativ under hela den studerade perioden 1982-2004 jämfört med Europa. Den påtagligt främsta orsaken till detta när man jämför med närstående länder är att dessa har fått en högre andel högt citerade publikationer. Sverige halkar alltså särskilt efter när det gäller förmåga att främja unika forskningsinsatser som är av så hög kvalité att den får stort genomslag i andra länder.

Vetenskapsrådet pekar särskilt ut fem personer inom den nydanande forskningen inom området folkrörelser i Sverige: Eva Jeppson-Grassman, Tommy Lundström, Lars Svedberg, Lars Trädgårdh och Filip Wjkström. De sägs ha stått för banbrytande insatser bortom den nationellt inåtblickande folkrörelseforskningen och Wjkström pekas ut särskilt som betydelsefull pionjär [86].

Vilken internationell betydelse har då dessa forskare haft enligt de kriterier som Vetenskapsrådet själva anger för forskningen. Även om citeringsstatistik kan ifrågasättas som metod för bedömning av vad som är nydanande och inte så används det likafullt inom etablerad forskning. Åtminstone för forskare med likvärdiga möjligheter till publicering och litteratur på engelska bör det ge vissa möjligheter till jämförelser.

Om man då jämför de fem utpekade forskarna med annan svensk forskning som inte pekas ut som nydanande eller inte nämns alls av Vetenskapsrådet framgår ett tydligt mönster. Den för allmänheten tillgängliga jämförelsestatistiken för akademisk forskning finns på Google scholar söktjänst [87]. Av denna framgår att Wijkströms mest uppskattade verk The Nonprofit Sector in Sweden skriven tillsammans med Tommy Lundström har uppnått 60 citeringar, sedan har de uppnått för näst mest citerade verk Den ideella sektorn: organisationerna i det civila samhället 13 citeringar och för Från röst till service - Den svenska ideella sektorn i förändring 9 citeringar. Svedberg tillsammans med Lundström når upp till 12 citeringar för främsta gemensamma publikation The Voluntary Sector in a Social Democratic Welfare State-The Case of Sweden och tillsammans med Eva Jeppson-Grassman 9 citeringar för Medborgarskapets gestaltningar- Insatser i och utanför föreningslivet. För sina främsta egna alster med liknande teman uppnår Svedberg och Wijkström 8 citeringar, Lundström 7, Jeppsson-Grassman 5 och Lars Trädgårdh 5.

Det kan jämföras med en bok skriven av svensk akademisk forskning om folkrörelser som överhuvudtaget inte nämns i Vetenskapsrådets omfattande rapport om folkrörelseforskningen. Andrew Jamison och Ron Eyermans Social movement: A cognitive approach som har 238 citeringar. Två övriga gemensamma publiceringar som dock nämns i Vetenskapsrådets rapport men inte bland de nydanande är Music and Social Movements: mobilizing traditions in the twentieth century som uppnår 57 citeringar och The Making of the New Environmental Consciousness A Comparative Study of the Environmental Movements in Sweden, Denmark, and the Netherlands som uppnår 49 citeringar. Jamison uppnår med sitt eget verk The Making of Green Knowledge: Environmental Politics and Cultural Transformation 48 citeringar och Eyerman 22 med Studying collective action. En forskare som till skillnad från Eyerman och Jamison nämns mer positivt genom att hans verk sägs ha fått betydande genomslag även om inte heller han framställs som nydanande är Håkan Thörn. Hans bok Globaliseringens dimensioner: Nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser har uppnått 22 citeringar och Globaliseringens kulturer - Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället 12 citeringar.

Ser man till titlarna så framstår det som den påstått nydanande forskningen om ideell sektor återkommer till samma tema inriktat på Sverige medan den forskning om sociala rörelser som ses som mindre intressant är mer internationell och teoretiskt inriktad. Det gäller i lika hög grad den lekmannaforskning som sedan Thörnberg varit upptagen av världssamhället och internationella samband och lika mycket är det idag, en forskning Vetenskapsrådet helt utesluter.

Det som Vetenskapsrådets rapport hävdar kännetecknande för tidigare svensk folkrörelseforskning är att den varit nationellt inåtvänd medan det ges ett ske av att nydanande forskning inriktad på ideell sektor inte skulle vara det. När Lars Svedberg på Folkrörelseutredningens forskarseminarium 2006 redovisade han ett urval från de 60 avhandlingar som "rör civilsamhället" och skrivits under 2000-talet. 19 av dessa var på väg att presenteras i en bok:

"Alla dessa avhandlingar är enligt Lasse extremt svenskcentrerade. Det som karaktäriserar dessa avhandlingar är enligt honom att det finns en makalös brist på utblick, brist på komparation och brist på mer bestämda anknytningar till teoribildning." [88]

Det är anmärkningsvärt hur nya begrepp som sägs ge mindre nationell inskränkhet och högre nydanande kvalitet leder till motsatsen medan vetenskapsrådets rapport hävdar tvärtom och lyckas även övertyga regeringen på fel grunder om att så är fallet.

Resultatet av statens och det etablerade forskarssamhällets urval och missledande kvalitetsbedömningar har blivit att den mest nydanande och internationellt ansedda folkrörelseforskningen drivits ut ur landet. Både Jamison och Eyerman har fått söka sig utomlands för att komma till miljöer där deras internationellt erkända forskning blir uppskattad. Jamison som inte kunde uppnå professorsställning i Sverige är idag professor i Ålborg. Eyerman är professor på Yale universitetet i USA efter att en tid varit professor i Uppsala, men trots denna ställning inte blev anlitad i mer centrala svenska sammanhang som statliga utredningar eller Vetenskapsrådets granskning av folkrörelseforskningen.

Det pågår en glidning bort från begrepp som folkrörelser och sociala rörelser till civilsamhälle och ideell sektor. Denna studie hävdar att glidningen ges av Vetenskapsrådet och därefter av regeringen ett skimmer av vetenskaplig legitimitet. Rådet har styrts mer av det önsketänkande som råder om civilsamhällets framtida roll i statliga utredningar än av inomvetenskapliga kriterier vilket inger oro för forskningens integritet. Folkrörelsebegreppet i statliga och akademiska sammanhang tycks alltmer bli en dekoration för en operation där man under sken av att man studerar samma sak flyttar fokus från folk i gemen som sluter sig samman i solidaritet över alla gränser till ledarskapsperspektiv för privilegierade som organiserar frivilliginsatser för icke-privilegierade inom ramen för det rådande systemet.

Genom att konsekvent bortse från ny social rörelseteori och lekmannaforskningen om folkrörelser söker en del företrädare för inriktningen mot civilsamhället hitta en egen position. Det kan ske med vällovliga ord om att betona att civilsamhället måste vara fritt både från staten och marknaden och till synes tala politiskt klarspråk om olika teorier. Erik Amnå menar att Folkrörelseutredningens direktiv handlar om civilsamhället som det såg ut för 50 år sedan. Han menar att "spåren från 1900-talets svärmiska folkrörelseforskning förskräcker." och varnar för kunskapsförakt. Amnå menar samtidigt att den kamp han påstår pågår om begreppet civilsamhälle kan vara värt att forska om:

"civilsamhället som ideologiskt projekt, som alltid älskas för sin åtråvärda, partiska nytta, om för vitt skilda ideologiska projekt. Det handlar om en kamp om begreppen.
- Å ena sidan som av skandinavisk socialdemokratins demokratiskt sakraliserade folkrörelser med åtföljande demonisering av civilsamhällets sociala frivilligarbete.
- Å andra sidan av borgerlighetens, numera alliansregeringens haussade civilsamhällen med åtföljande skuldbeläggning av åtminstone betydande delar av 'folkrörelse-Sverige'. " [89]

Det finns anledning att forska om civilsamhällets sociala frivilligarbete och försöken att frånta etablerade folkrörelser deras frigörande roll i samhället men när det sker genom försök att kolonisera folkrörelsebegreppet och tränga ut mer nydanande och kritisk forskning om folkrörelser/sociala rörelser är det till skada både för svensk vetenskap och demokratin.

Lars Trädgårdh ger en kritisk bild av dagsläget för de civilsamhällesutopier om gemenskap som lanserades av både vänster och höger i olika tappning när nyliberalismens växte sig stark.

"Med facit i hand är det nu uppenbart att den Zetterbergska utmaningen från höger i gemenskapens tecken har ebbat ut. Likaså försöket till förnyelse som gjordes av egenmaktsvänstern. Vad som återstår, efter att dammet har lagt sig, är en trött och skamfilad välfärdsstat tvingat till marginella förändringar med på grund av att staten helt enkelt inte längre har råd at hålla vad det utlovade i det klassiska folkhemska sociala kontraktet, och i andra hand som svar på krav som ställts av den nya tidens mer krävande individer och minoriteter."

Trädgårdh tolkar detta som att välfärdstaten frigjorde individerna just från det personliga ansvar som anhängarna civilsamhället gjorde en stor normativ poäng av att förhärliga.

"… trots att utopin om det civila samhället utlovade samma mirakulösa syntes av gemenskap och egenmakt som folkhemmet, visade det sig att begreppet framför allt var ett kollektivistiskt begrepp som gav relativt lite utrymme för individuell autonomi, i motsats till markandens klassiska liberal individualism eller den socialdemokratiska välfärdsstatens statsindivualism.
Detta är tydligt i såväl högerns som vänsterns tappningar. … Folkrörelsernas ursprungliga framgång byggde på att de skapade gemenskap utifrån individens dröm om frihet och emancipation. Vänsterns stora svaghet, dess fäbless för att förledas av sin egen retorik om kollektivism och solidaritet, kombinerad med en blindhet för människans lust efter individuell suveränitet och oberoende, reducerade civilsamhället till ytterligare en omöjlig utopi om gemenskap utan plats för frihetssträvande individer. …
I Timbros variant kom civilsamhället å andra sidan med tiden att alltmer tappa sin anknytning till marknaden, just den sfär där individens frihet värnas om mest." [90]

Medan diskussionen om civilsamhället och social ekonomi pågår i mer slutna kretsar diskuteras folkrörelser bland fler. Inom folkrörelser har både begreppet folkrörelse och social rörelse en central roll. Det gäller inte minst arbetarrörelsen. ABF frågar i sitt studiehäfte till boken I rörelse utgiven 2006:

"Vilka hot och möjligheter finns det för frivilligt och ideellt arbete i dag? Finns det risk för att de gamla folkrörelserna som växte fram som idé- och proteströrelser håller på att omvandlas till eller ersättas av offentligunderstödda frivillighetsorganisationer?"

Här märks att arbetarrörelsen börjar omorientera sig och inse att inte bara gamla folkrörelser utan också nya folkrörelser eller vad de kallar proteströrelsen kan riskera något genom att marginaliseras till förmån för frivilligorganisationer. Det är en utveckling som miljö- och solidaritetsrörelsen påpekat riskerna med sedan länge och som pågår i hela världen när breda folkrörelser marginaliseras till förmån för NGOer.

Ser man till det faktiska bruket av begrepp är fortfarande folkrörelse det allmänt använda inte bara inom de gamla folkrörelserna. Inom solidaritetsrörelsen ser UBV det som viktigt att stödja folkrörelser snarare än NGOer och Forum Syd ser sig som uttryck för folkrörelseverksamhet oavsett att de flera av de mest aktiva organisationerna är mycket små. Miljörörelsen använder folkrörelsebegreppet både hos Naturskyddsföreningen om sig själva och inom andra delar av miljörörelsen betonas folkrörelsesamarbete. Inom de små fredsorganisationerna är folkrörelsebegreppet mer använt än sociala rörelser och i lika flitigt bruk som när PA Fogelström skrev sin bok om kampen för fred. Social rörelse används också men i mindre grad, oftast i verksamhet som domineras av aktivister med akademisk bakgrund och organisationer som ses som stående mer till vänster. Men även inom en ny organisation som Attac kommer folkrörelsebegreppet snarare än sociala rörelsebegreppet fram när väsentliga diskussioner ska föras om karaktären på den egna organisationens arbete. Folkrörelsebegreppet tycks ge en lödigare innebörd när viktiga frågor om folkligt deltagande ska diskuteras. Även bland anarkisterna där sociala rörelser är vanligt i språkbruket förekommer också ofta begreppet folkrörelser om verksamhet där de själva är aktiva och människor mobiliserar för att förändra samhället.

Om arbetarrörelsen är på väg att acceptera en syn på folkrörelser som bryter med den av staten och akademiker påbjudna synen är svårt att veta. De förhärskande inom denna folkrörelse har enbart sett framför sig välorganiserade stora rikstäckande hierarkiska organisationer som folkrörelse men inte deras egen pionjärtid innan de kunde anställa funktionärer och inte våra dagars nya folkrörelser som inte heller har råd med funktionärer. Thörnberg folkrörelsekomplex där även de små ingick har de långe helt avvisat.

I ABF:s studiematerial I Rörelse ingår tre beskrivningar av vad en folkrörelse är. De tar utgångspunkt i hur ABFs dåvarande ordförande Harald Elldin 1946 svarade på frågan Vad är en folkrörelse? Han betonade varaktigheten, många medlemmar, att den är demokratisk genom att vara öppen för alla, ett mål som i någon mening innebär att "förbättra samhällsförhållanden som är stridande mot flertalets intressen". Detta mål menade han innebar att "En folkrörelse är därför en social rörelse. Hänsynstagandet till varandra, också folkrörelser emellan, hör hit." Slutligen betonade han att i en folkrörelse måste man ha "ett mötesliv för att diskutera de gemensamma frågorna."

Materialet hänvisar också Folkrörelseutredningen från 1986 som påstås på oklara grunder ge en mer modern tolkning av begreppet folkrörelse. Denna utredning hänvisade främst till en lista gjord av Lars Svedberg 1979 som sågs som en utgångspunkt för en diskussion om folkrörelsebegreppet som efterlystes av vad man kallade Föreningssverige. Studiematerialet återger i kortform Svedbergs lista, enligt den ska en folkrörelse:

"o ha en ideologi
o bilda opinion
o bestå av en stor mängd medlemmar
o ha en geografisk spridning
o vara öppen för alla
o arbeta demokratiskt
o stå i oberoende ställning till stat och kommun
o innebära gemenskap
o ha en kontinuitet i tiden - alltså inte vara en tillfällig aktionsgrupp"

När det gäller att bilda opinion förstärkte Svedberg sin beskrivning genom att också ta till orden opponera sig. När det gällde antalet så gällde det att man måste omfatta en stor del av folket för att de krav man framför ska uppfattas "som ett uttryck för folkets vilja. Den rörelse som räknar några tusen medlemmar kan sällan förmå samhället att lyssna på deras krav. Däremot kan den rörelse som räknar hundra tusen medlemmar förvänta sig att samhället ska ta större hänsyn till vad denna del av folket ger uttryck för:" När det gäller att vara öppen för alla så var definitionen också tydlig. "Ingen ska förhindras medlemskap i en folkrörelses verksamhet förutsatt att man vill omfatta ideologin. De organisationer som erbjuder medlemskap endast till vissa individer, t.ex. Lions Club och Rotary, kan inte betraktas som folkrörelser." När det gäller att arbeta demokratiskt betonades att "varje medlemskap ha samma möjlighet att väcka förslag och påverka beslut." och att "Samhällsförändringar genom opinionsbildning sker med stöd av demokratiskt fattade beslut." Därutöver pekade studiematerialet på Jalmar Furuskogs definition av en folkrörelse från tidigt 1900-tal [91]. Tyvärr hade man inte med någon av de svar som lyfts fram av de som sammanbinder både gamla och nya folkrörelser genom social rörelseteori eller lekmannaforskning om folkrörelser.

Till de tre svar på frågan man ger om vad en folkrörelse är ställer ABF:s studiehäfte frågor om vad som skiljer och förenar svaren och intressantare, flera frågor under rubriken Nya rörelser och mötesplatser. Här börjar folkrörelsebegreppet användas också om nya sociala rörelser och frågan ställs om vad som förenar och skiljer gamla och nya folkrörelser. Inte minst frågar man:

"Vilka av de nuvarande folkrörelserna är sociala rörelser, som griper in i människors liv och vill de förändra samhällsförhållanden 'som strider mot flertalets intresse', i Harald Elldins mening?"

Här öppnas ett kunskapsintresse för att det som var kärnan i de gamla folkrörelsernas mest frigörande vilja och förmåga idag kan vara något som nya folkrörelser tar sig an.

Studiematerialet frågar sig också om folkrörelserna har "förmågan att vara opinionsbildare och skapa nya mötesplatser och samtalsforum för en mer mångfasetterad samhällsdebatt vid sidan av de stora och alltmer kommersialiserade medierna?" och undrar över hur det är idag: "Har arbetarrörelsen och folkrörelserna blivit en del av makten som inte längre uppmuntrar kritisk reflektion och ifrågasättande?"

I boken Sociala rörelser - politik och kultur som gavs ut 2006 ges ett svar på frågan om vad sociala rörelser är som innefattar både gamla och nya folkrörelser men inte nödvändigtvis alla:

"en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester. För att räkna som social rörelse krävs att protesthandlingarna och den kollektiva identiteten som rörelsen etablerar uppvisar en viss varaktighet över tid." [92]

Här känner vi igen Furuskog och Elldin för att inte tala om Thörnberg mer än Svedberg. Även LO är i konflikt med det etablerade arbetsgivarsystemet även om det oftast sker i så reglerade former att protesthandlingarna kan vara svåra att upptäcka men latent finns de är. Globala rättviserörelsen och djurrättsrörelsen är tydligt sociala rörelser enligt denna definition likasom den kvinnorörelse och fredsrörelse som redan Thörnberg såg som del av folkrörelsekomplexet. Den modell som Wijkström förordar avvisas helt av sociala rörelseteorin och lekmannaforskningen om folkrörelser likaså, att folkrörelser enbart är organisation. Mot detta kan vi ställa författaren P O Enqvist insikt: "En folkrörelse är en rörelse i människors hjärtan, en idé och inte en organisation. Blir idén en organisation dör den."

Lekmannaforskningen betonar en likartad syn som den social rörelseforskningen och kan bidra med definitioner om vad folkrörelser är. Jan Wiklund som studerat folkrörelsernas globala historia de senaste 2 500 åren har kommit fram till detta svar:

"Folkrörelserna bildas av de klasser och grupper av människor som huvudsakligen drabbas av att staters och företags rutiner följs, dvs i första hand de direkta producenterna. De är bärare av demokratin. De har som främsta mål att försvara de direkta producenternas civila samhälle, vardagskultur eller livsvärld, som stater och kapital lever på och/eller inkräktar på. De försvarar deltagarnas intressen, definierat så brett som möjligt i synnerhet när dessa kommer i konflikt med staternas och näringslivets intressen. Intressena kan se mycket olika ut under olika tidpunkter, bland annat beroende på vilka projekt som för tillfället drivs av de andra aktörerna och beroende på vilka konsekvenser dessa har fått för folk i gemen. Folkrörelsernas medel är medlemmarnas ideella bidrag." [93]

Det finns en hel del lekmannaforskning om folkrörelser men det är svårt för den att komma fram i offentligheten. När Hans Nestius gav ut en bok om de sociala nya folkrörelserna på 1960-talet som kämpade för fångars och andras rättigheter genom olika R-förbund var tystnaden påtaglig. Lekmannaforskningens villkor är idag radikalt annorlunda från den tid då Thörnberg förde fram sin kunskap om folkrörelsekomplexet. Thörnberg kunde luta sig mot ett omfattande komplex av folkrörelselokaler och föreläsningsföreningar där han var Sveriges mest anlitade föredragshållare. Folkrörelserna utmanade makten på alla områden och erövrade genom folkhögskolor och egen publiceringsverksamhet även litteraturen. Idag härskar en annan kultur och solidariteten mellan olika folkrörelser som Elldin värdesatte och intresset av att bygga en gemensam kultur byggd på folkrörelsekomplexets styrka är eftersatt.

På 1930-talet blev Thörnberg så ansedd att tre professorer begärde att regeringen skulle ge honom statlig pension så han kunde trygga sin försörjning vilket han också fick enligt en särskild post enbart för honom i statsbudgeten. Han utsågs dessutom till hedersdoktor vid Uppsala universitet och när Sveriges första professorstjänst i sociologi tillsattes menade Torgny Segerstedt som fick tjänsten att Thörnberg egentligen borde haft den men att han tyvärr var för gammal.

Idag utesluter Vetenskapsrådet lekmannaforskningen ur sin redogörelse för svensk forskning om folkrörelser och förklarar att den inte kan vara av intresse. Det är att skända både Thörnberg och Uppsala universitet. Vetenskapsrådet drev redan på 1980-talet linjen om vikten av att enbart professionella forskare kunde bedriva forskning värd namnet. Den forskning som uppstod när både akademiker och gamla folkrörelser som stod nära staten genomtrumfade en organisationsfixerad folkrörelsedefinition som hade inget att göra med varken folkrörelsernas egen pionjärtid eller internationell syn på vad en folkrörelse är innebar allvarliga teoretiska problem som ledde till dålig forskning. Det påpekas med skärpa i senare utvärderingar. Men istället för att se att den avgörande skulden för detta teoretiskt ogrundade folkrörelsebegrepp var akademikernas och den etablerade svenska vetenskapens i än mer grad än de gamla folkrörelsernas så smiter akademikerna från ansvaret för den dåliga kvaliten. Istället skyller man på att forskningen stod för nära folkrörelserna när det snarare var så att både forskningen och de etablerade folkrörelserna tillsammans stod för nära staten.

Det finns bara ett giltigt argument för att främja eller avvisa forskning, det är om den lever upp till kriterier för god vetenskap där det ingår både inomvetenskaplig hållbarhet och att den kan användas i samhället och världen. Vem som gjort forskningen har ingenting med saken att göra. Thörnberg kan vara betydligt bättre än en professionell forskare av idag. Det är ovetenskapligt att påstå att lekmannaforskning eller akademisk forskning är mer vetenskaplig än det andra. Det kan bara en granskning i varje enskilt fall avgöra.

Det finns anledning att återupprätta lekmannaforskningen och dess stärkande förhållande till folkrörelsekomplexet och intresserade forskare på universiteten som kan tänka sig ett jämlikt utbyte av kunskap. Annars är det risk för att den utstötning av avancerad akademisk forskning ut ur landet och den organisationsfixering som både tidigare statsanpassad och nuvarande försök till ny statsanpassning av folkrörelseforskningen blir förhärskande.

Det finns anledning att ta hjälp från många håll, också t.ex. av författarna. Sammanfattningen av vad det mesta av utredningsprosan och till den kopplad forskning om folkrörelser och ideella organisationer producerat kan inspireras av vad Saxon och Såningsmannen ansåg om Dagens Nyheter 1914:

"den 'kulturella' struntförnämhetens och de roterande ståndpunkternas organ".

och bli till det mer moderna:

den professionella struntförnämhetens och de roterande ståndpunkternas forsknings- och utredningsvals.

Men också Strindberg kan bidra när folkrörelser tycks kunna bli omdefinierat så att det inte längre innefattar kollektiv kamp för egna intressen gemensamma med andras utan ska innebära enbart ideell verksamhet i organisationer för andra både i Sverige och resten av världen. När de vänligt sinnade välgörenhetsföreträdarna från den tidens frivilligorganisationer dök upp i stugorna berättar Strindberg om den ömsesidiga reaktionen, en scen som också idag skulle kunna utspelas när en NGO dyker upp i slummen i en storstad i tredje världen:

"- Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörkret från teatern om nätterna; vi ha ingen gas som ni ser, och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna, vi ha ingen vattenledning, och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma...
- Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt...
- Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...
Fruntimmerna hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig."

Lavallas, lavinen, är en massrörelse på Haiti som använder sig av Vita bergens språkbruk också idag och när arbetarförorternas ungdomar invaderar stadens centrum och återtar staden för att begära gemensam frihet från förtryck står det klart att också i vår del av världen finns konflikter och opposition mot den rådande ordningen. Folkrörelsekomplexet lever vidare.

Tord Björk

Noter

1. Heroer på offentlighetens scen, politiker och publicister i Sverige 1809-1914, 1987, Ragnerstam, 1986, Jansson, 1985.
2. I detta och följande om den akademiska folkrörelseforskningen har jag Sven Lundkvist att tacka för mycket, i Isling, red, 1975, s21.
3. Citerat i Dokument från finska inbördeskriget, Hannu Soikkanen, 1980, s190f.

4. Citat av Mannerheim och Renvall i Dokument från finska inbördeskriget, Hannu Soikkanen, 1980, s194.
5. För en kritik av bruket av begreppet medborgarorganisation, se DS 1995:30, s20.
6. Den demokratiska kulturen i Finland började dock tidigt att göra upp med de värsta utslagen av förtryck och man var aldrig lika rasistisk som i Sverige där rasbiologin stod mer högt i kurs. I slutet av denna studie förs fram två exempel på att idag tycks Finland ha fjärmat sig mer från en kollektiv skuldbeläggning av folkrörelser som kriminella fenomen än Sverige och ha en mer demokratisk kultur än grannlandet i väster.
7. Thörnbergs vetenskapliga gärning och hans liv beskrivs av Karl Jäder, 1968.
8. För en omfattande genomgång av det akademiska internationellt förhärskande folkrörelsebegreppet under olika tider, se Eyerman och Jamison, 2005.
9. Thörnberg, 1943, s16.
10. Ibid., s6.
11. Ibid., s14.
12. Citerat av Bengt Göransson, Studiehandledning I rörelse, 2006.
13. Hellblom, 1985, s380.
14. Per Bergman, Synpunkter i fackföreningsfrågan, 1921, citerat av Hellblom, 1985, s12.
15. Nerman, 1938, s2.
16. Citerat av Lundkvist, i Isling, red, 1975, s22.
17. Ibid., s21.
18. Carlsson, 1961, s497.
19. Björk, 2004. Intressant nog osynliggör inte minst Syndikalisterna själva sin centrala roll för folkrörelseuppsvinget under andra halvan av 1900-talet tillsammans med hela den etablerade forskningen från denna tid. Världsmedborgarrörelsen och den tidigare antimilitaristiska majoriteten förlorade den interna maktkampen när Syndikalisterna anpassade sig till kalla kriget under 1950-talet. Denna utstötta aktivism har knappast heller senare återupprättats då den inte passar in i rådande föreställningar av Syndikalisternas styrka som radikala i facklig kamp enbart.
20. För en bred belysning av påverkan från Indiens folkrörelser i hela Norden 1917 - 2006, se Björk, 2006. När det gäller handelsbojkotten som indisk folkrörelsemetod och dess inverkan på antiapartheidrörelsen se, Thörn,
21. Fogelström, 1971, s9.
22. Isaksson, i Hammarström, red, 1975, s191.
23. Johansson, 2001.
24. Stahre, Ulf, Den alternativa staden, Stockholmiana, 19
25. Isling, 1975, s15.
26. Odaterad stencil i Göran Folins privata arkiv.
27. Isling, 1975, s18, citat nedan från olika tidningar kommer från denna boks sammanställning av pressdebatten kring folkrörelsekampanjen Tillsammans för en idé. Håkan A Bengtsson tar till liknande ord 32 år senare: "1970-talets folkrörelsedebatt har i efterhand fått något mytologiskt över sig. SSU:s kampanj 'Tillsammans för en idé' kom i rätt tid." s11 i Bengtsson Håkan A., red., 2006.
28. Citerat av Bo Toresson, 1975, s14. Det följande bygger på sidorna 14-41.
29. Toresson, 1975, s27.
30. Folkrörelse i framtiden, 1981, s45f.
31. Ibid, s3.
32. Ibid, s33.
33. Ibid, s40f.
34. Folkrörelserna och forskningen, s43.
35. Ibid, s42.
36. Johansson, 1980, s76.
37. Micheletti, 1994, s206.
38. Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser, rapport 15, 2003, Vetenskapsrådet, s14.
39. Citerat av Wijkström et al, 2004, s41f, från Engberg 1986, s192 ff.
40. Ibid, s42.
41. Två mindre folkrörelser fick delta i projektet. Dels Fältbiologerna som valde att låta en enskild individ att ta över uppdraget och Alternativ framtids projektgrupp som samlade alternativrörelsen. Projektet frångick inte synen på folkrörelse som något stort och välorganiserat men tillät ändå de två undantagen vara med fast det skedde i sådana former att de antingen inte bidrog kollektivt som andra folkrörelser eller att de förvägrades av godkända forskare att utreda en bred syn på alla folkrörelsers gemensamma möjligheter att bidra till en rättvis och miljövänlig samhällsförändring. Axelsson och Pettersson, red. 1992 samt dokumentation om Alternativ framtid hos författaren, privat arkiv.
42. Motmanifestet är återgivet i Hela livets kalender 1986.
43. Lindholm, 1983, 10f.
44. Ibid, 1983, s42f.
45. Jamison, 2003, s37.
46. Eyerman och Jamison, 1990, s3.
47. Ibid, 1990, s4.
48. Micheletti, 1994, s69.
49. Ibid, 1994, s79f.
50. SOU 1987:33
51. Folkrörelserna - hur ser dom ut i framtiden?, 1991, S5.
52. Ibid, s41.
53. Finns tryckt i boken Systemskifte: Fyra folkhemsdebatter, 1993
54. DS 1995:30, s19.
55. Svensk forskning om demokrati, offentlig verksamhet och folkrörelser, 2003, s199.
56. DS 1995:30, s12, Maktutredningen, SOU 1990:44, s194.
57. Alla citat här och i det följande från DS
58. Hörnqvist, 2001, s50.
59. SOU 2000:1
60. Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser, 2003, s167.
61. Någon fullständig genomgång av Demokratiutredningen har inte varit möjlig att göra. Intrycket grundar sig främst på läsning av det material som direkt har med folkrörelser och folkbildning att göra.
62. För motsatta idéer om att vitalisera folkbildningens nära samband med folkrörelser, se Igeland, 2000.
63. Pettersson, Louise, red., Göteborg 2001. Rapport om Göteborgsaktionen för ett annorulnda Europa och Motkonferensen om miljö, arbete, fred, Schengen och internationell solidaritet, 2002.
64. Vänsterpartisten Sven-Erik Sjöstrand, tidigare styrelsemedlem i Miljöförbundet, kritiserade detta i riksdagen i hösten 2000 men utrikesminister Lindh försvarade modellen.
65. DS 1995:30
66. Aftonbladet, Busar eller folkrörelse? 4 januari, 2001
67. SOU 2002:122, s265f.
68. Omfattande beskrivning av händelserna finns i SOU 2002:122, för folkrörelsernas möten, Pettersson, Louise, red., 2002. En stor mängd länkar finns samlade på www.folkrorelser.nu/gbg2001/gbgindex.html
69. Wijk, 2003, s67.
70. Det hot som polisen efteråt främst betonade var vita overallerna som planerat att med skumgummiutrustning utan våld tränga sig genom poliskedjor vid EU-toppmötet. Utländska underrättelsekällor placerade ett vad det visade sig falskt rykte att 400-500 italienska vita overaller skulle tränga sig in på president Bushs hotell under hans besök. Någon sådan grupp italienska vita overaller befann sig över huvudtaget inte i Göteborg, på Hvitfeldtska handlade det om 30 svenska och finska aktivister. Abrahamsson, 2006.
71. När Göteborgsaktionen beskrev händelseutvecklingen så att polisens ingripande utlöste kravaller blev detta i massmedia angripet som en partsinlaga, när HD senare sänkte straffet till en femtedel för deltagande i kravaller utanför Hvitfeldtska motiverades detta med exakt samma typ av beskrivning, att polisens ingripande utlöste kravaller. Under toppmötesdagarna kunde dock inte denna typ av korrekt verklighetsbeskrivning accepteras i dominerande medier.
72. Författaren deltog på finska utrikesministeriets konferens om Nord-Syd dialog 18 juni 2001 där Tuomioja framförde kritiken.
73. Sundell och Sundell, 2002.
74. SVT 24, 15 juni 2001 och Aftonbladet 16 juni 2001.
75. Wijk, 2003, s188.
76. Ibid.
77. Författaren deltog som vittne för försvaret. Vittnesmål finns inspelade på CD i Tord Björks arkiv.
78. Regeringen säger i sitt brev till Vetenskapsrådet att de frågor man vill ha undersökta inte är "några klart definierade forskningsområden." Och vidare: "Det får därför ankomma på Vetenskapsrådet att avgränsa kartläggningen på det sätt som rådet anser bäst svara mot uppdraget." Bilaga till regeringsbeslut 2002-12-19.
79. I den mer detaljerade delen ges heller ingen annan forskning om folkrörelser denna särskilt kvalitetsstämplande benämning. Men Håkan Thörns forskning kring sociala rörelser utpekas genom att det sägs att den fått betydande genomslag. En del andra forskare ges en mer neutral benämning som framträdande utan att det sägs att deras forskning är nydanande eller betydande. Det framgår också av Vetenskapsrådets rapport att de samtidigt som de lyfter fram viss forskning som nydanande påstår att rådet inte tar ställning till den redovisade forskningens kvalitet eller inomvetenskapliga betydelse. Denna brasklapp kan vara nödvändig sett ur praktisk synvinkel eftersom en sådan rättvis granskning skulle varit ett mycket omfattande arbete. Men rapporten innehåller ändå de facto kvalitetsbedömningar som kan vara styrande för den framtida forskningen.
80. Den av EU lanserade termen social ekonomi ges i rapporten en omfattande om än inte lika central och ej ifrågasatt roll som civilsamhället. "Ett annat, om än mer diffust begrepp är social ekonomi, vars forskningsfält helt eller delvis överlappar benämningar som ideell sektor och frivilligorganisationer." Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser, 2003, s168.
81. Beskrivningen här bygger på Folkörelseutredningens sammanfattning.
82. SOU 2002:122
83. www.folkrorelser.nu/rorelsenatverket
84. www.demokratiaforumii.fi och www.nigd.org
85. Det ursprungliga uppdraget att undersöka folkrörelserna ändras på vägen: "Statskontoret fick under hösten 2003 ett uppdrag från justitiedepartementet med det övergripande syftet att kartlägga den samlade bidragsgivningen till organisationerna ("folkrörelserna") men med fokus på statliga bidrag till ideella föreningar."
86. Svensk forskning om demokrati, offentlig sektor och folkrörelser, 2003, s196.
87. Undersökningen genomförd 11 februari 2007 på www.scholar.google.org
88. Redovisning från Folkrörelseutredningens forskningsseminarium 9 november 2006, s12. I redovisningen av avhandlingarna sägs också att de har en "väldig empirisk vitalitet som är befriad från oket av välfärdspolitisk korrekthet, liksom befriade från oket av nyliberalernas demonisering av stat och offentlig sektor."
89. Ibid, s10.
90. Trädgårdh, 2006, s252.
91. Återgivet på s5 i denna text.
92. Jamison och Wettergren, 2006, s10.
93. Wiklund, 2003.

Bilaga:

Talare på temat folkrörelser och framtiden på konferenser ordnade av staten ensam eller i samråd med etablerade folkrörelser:

1980 Folkrörelser i framtiden, Borgerlig regering i samråd med folkrörelser

Per Arne Aglert, Uppsala, sekreterare i Sveriges frikyrkoråd
Hans Alsén, Uppsala, KF:s ordförande
Sven O. Andersson, Örebro, chefredaktör
Olle Dahlén, Stockholm, riksdagsman
Lars Ingelstam, Linköping, professor
Åke Isling, IOGT-NTO
Jan Nygren, Stockholm, förbundsordförande, SSU
Bengt Sevelius, Stockholm, VD i Riksidrottsförbundet
Annie-Marie Sundbom, Sv. Socialdemokratiska kvinnoförbundet
Ulf Westerberg, Landsorganisationen

1991 Folkrörelserna - Hur ser dom ut i framtiden?, Socialdemokratisk regering

Ann-Marie Lindgren, redaktör tidskriften Tiden
Olof Petersson, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Ylva Johansson, Vänsterpartiet
Ulf Blomdahl, Fritid, Stockholm
Margareta Garpe och Jan Olsson, Arbetarrörelsen Internationella Centrum
Anders Isaksson, journalist/författare

2006 Utmaningar för framtida folkrörelser, Socialdemokratisk regering

Sofia Modigh, IOGT
Ludvig Sandberg, Forum för frivilligt socialt arbete
Katrin Plan, Rädda Barnen
Mattias Claesson, Riksidrottsförbundet
Petra Malmgren, Sverok

Referenser:

Otryckt material:

Göran Folins privata arkiv
Tord Björks privata arkiv

Offentliga publikationer:

Demokratiutredningen, www.demokratitorget.gov.se
DS 1995:30 Handlingsprogram för forskning. Ideell verksamhet, förutsättningar, organisering och betydelse
DS 2001:16 En utvärdering av folkbildning om EMU
F79, Folkrörelserna, forskningen och framtiden.
F80, Folkrörelserna i framtiden
F81, Folkrörelserna och forskningen
Folkrörelserna - hur ser dom ut i framtiden?, Civildepartementet, 1991.
Folkrörelseutredningen, www.folkrorelseutredningen.gov.se
Folkrörelseutredningen, Redovisning för forskningsseminarium 9 november 2006
SAO, Folkrörelse, 1928.
SOU 1987:33 Ju mer vi är tillsammans
SOU 1990:44 Maktutredningen
SOU 2000:1 En uthållig demokrati
SOU 2002:122 Göteborg, Göteborgskommittén
Vetenskapsrådets rapport: Svensk forskning om demokrati, offentlig verksamhet och folkrörelser, 2003
Vetenskapsrådets rapport: Hur citeras svensk publikationer?, 2006

Böcker och artiklar:

Abrahamsson, Hans, Göteborgsmodellen: konflikthantering genom utvidgad demokrati, padrigu, 2002.

Abrahamsson, Hans, Det gyllene tillfället, 2003.

Abrahamsson, Hans, En delad värld, Göteborgshändelserna i backspegeln, 2006.

Abrahamsson, Hans och Björn Hettne, Globaliseringen och dess kritiker: Göteborgshändelserna i ett globalt perspektiv, Padrigu, 2002

Ambassadör med tjänstecykel, Tankar om Sveriges roll i den ekonomiska världsordningen, FIVH, 1981.

Amnå, Erik, red., Civilsamhället - Några forskningsfrågor. 2005.

Antman, Peter, Det livsfarliga föreningslivet, i Systemskifte: Fyra folkhemsdebatter, 1993

Att nå segrar, Motmaktsgruppen, 1983.

Axelsson, Sigbert och Thorleif Pettersson, red. Mot denna framtid, 1992

Bengtsson, Håkan A, Förord, i Bengtsson, Håkan A, red., I rörelse: en bok om folkrörelserna och demokratin, Premium, 2006.

Bergman, Per, Synpunkter i fackföreningsfrågan, 1921

Björk, Tord, The emerging global NGO system, Political Globalisation at UNCHE 1972 and at UNCED 1992, 1997. http://www.folkrorelser.nu/inenglish/stockholm-rio.html

Björk, Tord, Världsmedborgarrörelsen och poliskravallerna, UNCED 1992, 1997. Miljömagasinet 17 december 2004.

Björk, Tord, Reclaim Gandhi: Indian-Nordic Encounters 1917-2006, Folkrörelsestudiegruppen/Vasudhaiva Kutumbakam, 2006

Busar eller folkrörelse? Aftonbladet, 4 januari, 2001

Carlsson, Sten, Svensk historia II, 1961

Eyerman, Ron och Andrew Jamison, The Making of the New Environmental Consciousness A Comparative Study of the Environmental Movements in Sweden, Denmark, and the Netherlands, 1990.

Eyerman, Ron och Andrew Jamison, Social Movements: A Cognitive Approach, 1991.

Eyerman, Ron och Andrew Jamison, Music and Social Movements: mobilizing traditions in the twentieth century, 1990.

Eyerman, Ron och Andrew Jamison, Sociala rörelser i en ny tid, Studentlitteratur, 2005.

Eyerman, Ron, Studying collective action, 1991.

Fogelström, Per-Anders, Kampen för fred - en berättelse om en okänd folkrörelse, 1971.

Hela livets kalender, Folkrörelsestudiegruppen/Alfabeta, 1985.

Göransson, Bengt, Mellan uppoffring och självtillfredsställes, i Bengtsson, Håkan A, red., I rörelse: en bok om folkrörelserna och demokratin, Premium, 2006.

Hammarström, Tommy, red., FNL i Sverige - ett reportage om en folkrörelse under tio år, 1975.

Heroer på offentlighetens scen, politiker och publicister i Sverige 1809-1914, 1987,

Hellblom, Lena, Från primitiv till organiserad demokrati, 1985.

Igeland, Lars, Folkrörelserna inför 2000-talet och folkhögskolans roll i förnyelsearbetet, 2000.

Isakssson, Sture, Segerfesten, i Hammarström, Tommy, red., FNL i Sverige - ett reportage om en folkrörelse under tio år, 1975.

Jamison, Andrew, The Making of Green Knowledge: Environmental Politics and Cultural Transformation, 2001.

Jamison, Andrew, Miljö som politik, 2003.

Jamison, Andrew och Åsa Wettergren, Sociala rörelser - politik och kultur, Studentlitteratur, 2006.

Jeppson-Grassman, Eva, Medborgarskapets gestaltningar- Insatser i och utanför föreningslivet, 1991.

Johansson, Hilding, Den svenska godtemplarrörelsen och samhället, 1947.

Johansson, Hilding, Folkrörelserna i Sverige, 1980.

Johansson, Roger, Kampen om historien - Ådalen 1931 - Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931 - 1996, Det 24, Nordiske historikermøde, Århus, 2001, http://aarhus2001.hum.au.dk/rundborde/rundbord9paper1.html#_edn40

Hellblom, Lena, Från primitiv till organiserad demokrati, Salamander, 1985.
Hörnqvist, Magnus,

Isling, Åke, Upptakten till dagens folkrörelsedebatt, i Isling, Åke, red., Folkrörelserna i ny roll, 1975.

Jansson, Torkel, Adertonhundratalets associationer. Forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800-1870, 1985.

Jäder, Karl, Ett gåtfullt geni, en bok om E.H. Thörnberg och hans livsverk, 1968.

Lindhagen, Jan och Macke Nilsson, Hotet mot arbetarrörelsen, 1970.

Lindholm, Bengt, Rörelsen och folkhemmet, 1985.

Lindroth, Bengt, Bingo! En kritisk granskning av folkrörelserna i Sverige 1850-1975, 1975.

Lundkvist, Sven, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920, 1977.

Lundkvist, Sven, Begreppet folkrörelse - historisk bakgrund, i Isling, Åke, red., Folkrörelserna i ny roll. Sober, 1975.

Micheletti, Michele, Det civila samhället och staten: medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik, 1994.

Nerman, Ture, Arbetarrörelsen hundra år, 1938.

Nerman, Ture, Crusenstolpes kravaller : historiskt reportage från Stockholm sommaren 1838, 1938

Nerman, Ture, Arbetarsångaren Joe Hill : mördare eller martyr?, 1951

Ragnerstam, Bunny, Arbetare i rörelse I, 1986.

Sjöberg, Claes, Alternativen från A till Ö, 1980.

Soikkanen, Hannu, Dokument från finska inbördeskriget, 1980

Stahre, Ulf, Den alternativa staden, 1999

Stora folkrörelser i Paris och ministerförändring, Aftonbladet, 3 mars 1848.

Strindberg, August, Röda rummet, 1879.

Studiehandledning, I rörelse, 2006.

Sundell, Jonny och Weine Sundell, Nyhetsmedierna och Göteborgskravallerna:
En fallstudie av ideologi, indoktrinering och social reproduktion i svenska Nyhetsmedier, Lunds universitet, 2002.

Svedberg, Lars, The Voluntary Sector in a Social Democratic Welfare State-The Case of Sweden, 1991.

Svenstedt, Carl Henrik Arbetarna lämnar fabriken : filmindustrin blir folkrörelse. 1970.

Thörn, Håkan, Globaliseringens kulturer - Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, 1999.

Thörn, Håkan, Globaliseringens dimensioner: Nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. 2002.

Thörn, Håkan, Anti-Apartheid and the Emergence of a Global Civil Society, 2006.

Thörnberg, E.H., Folkrörelser och samhällsliv i Sverige, 1943.

Trädgårdh, Lars, Från SSU:s folkrörelser till Timbros civilsamhälle, i Bengtsson, Håkan A, red., I rörelse: en bok om folkrörelserna och demokratin, Premium, 2006.

Toresson, Bo, Folket och folkrörelserna, 1975.

Wijkström, Filip Wijkström, Stefan Einarsson och Ola Larsson, Staten och det civila samhället, Idétraditioner och tankemodeller i den statliga bidragsgivningen till ideella organisationer, Statskontoret, 2004.

Wijkström, Filip och Tommy Lundström, The Nonprofit Sector in Sweden, 1996

Wijkström, Filip och Tommy Lundström, Den ideella sektorn: organisationerna i det civila samhället, 1991.

Wijkström, Filip och Tommy Lundström, Från röst till service - Den svenska ideella sektorn i förändring, 1991.

Wiklund, Jan, Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, http://www.folkrorelser.nu/demokratins-barare.html

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.nu