De gick mot havet för att samla salt

Manifest från Saltmarschkommittén 2005

En motståndsrörelse växer fram
Det är nu 75 år sedan Gandhi började gå mot havet för att samla salt. På vägen följdes han av fler och fler människor. Det brittiska imperiet hade lagt skatt på saltet och förhindrade de fattiga att fortsätta utvinna det. Gandhi och hans anhängare trotsade förbudet och gick mot havet för att samla upp saltet. Detta salt blev början till slutet för det brittiska imperiet.

Ä n idag går den nya saltmarschens anhängare genom världen. En motståndsrörelse växer fram, mer och mer global till sin form: Utan den skulle teman som global rättvisa, miljöförstöring och det globala kapitalets underminering av våra livsvillkor inte vara så levande som de är idag.
Motståndsrörelsen ifrågasätter ett världsystem som är historiskt unikt såväl i sitt omfång och sin makt. En civilisation som är unik både i sin ojämlikhet och sin resursförbrukning, men också i sin kunskap och medvetenhet om detta.

Klyftorna i världen är idag så djupa att de kan betraktas som global apartheid. Det förtryck och den begränsning av tillgången till livsviktiga resurser för flertalet av befolkningen som apartheidsystemet innebar är idag upplyft på ett globalt plan.

Att underminera makten
Privatiseringar och nedskärningar av gemensamma tillgångar och resurser är något som har tilltagit de senaste årtiondena både i rika och fattiga länder. Den oppositionella rörelsen är idag en internationell rörelse riktad mot internationella ekonomiska strukturer. Men det är också på varje plats en lokal rörelse med välfärdskramare och trädkramare i många länder. Uppgiften för den internationella rörelsen är att underminera den nuvarande ordningens legitimitet och makt. Det är vägen till havet; det är saltmarschen idag.

I Gandhis icke-våldsliga konfrontation med makten avslöjas maktens våld, som i en fortlöpande process underminerar sig själv. Det omfattande maktutövandet bidrar till maktens egen tilltagande demoralisering.
När motståndet påverkar den bestående ordningen på ett sådant sätt att det skapas inre oro kommer reaktionerna med försök att kriminalisera det. Så var också fallet under Gandhis konfrontation med makten: batongslag och fängslanden. Men idag har kriminaliseringen av sociala protester både till stor del sk ärpts och internationaliserats.

Från välfärdsstat till säkerhetstat
Terroristlagarna och ”kriget mot terrorn” är den nuvarande slutpunkten i en process som har pågått i åtskilliga år. I stigande grad viker de socialdemoktratiska eller social-liberala välfärdssamhällena för den nyliberala säkerhetsstaten och illustrerar därmed den förda reformpolitikens sårbarhet.
Sociala och politiska lösningar har trängts i bakgrunden till förmån för modeller som bygger på maktutövning, kriminalisering, ökat utmätande av straff, utvidgande av polisens befogenheter och inskränkningar i medborgarnas skydd gentemot staternas säkerhetspolitiska intressen.
Den social-liberala reformmodellen ger vika för öppet tvång och maktanvändning och i sista hand för militär makt, för krig och ockupation. Danmark är idag ett land som villigt deltar i en krigskoalition med utsikt till fler krig. Sverige är genom sin omfattande vapenexport starkt integrerat i krigens omättliga marknad.
I dessa tider har motståndsrörelser från ockuperade områden, av förföljda minoriteter och från samhällen präglade av avgrundsdjupa orättvisor och statligt godtycke stämplats som terroristiska. I dagens läge skulle Gandhis konfrontativa strategi utan tvivel hamna innanf ör en sådan definition.

Detta innebär att terrroristlagarna och det så kallade ”kriget mot terrorn” är ett krig som till slut också riktar sig mot det folkliga motståndet mot en global ekonomisk politik som i så många länder i världen betyder ökad marginalisering, växande oro och motstånd. Terroristlagarna och ”kriget mot terrorn” är den disciplineringsform, som understödjer den påtvingade marknadsliberalisering som idag är kapitalismens globala ekonomiska ordning.
Också i den internationella biståndspolitiken vinner de säkerhetspolitiska hänsynen över politiska och sociala lösningsmodeller. I en rörelse bort ifrån en tidigare humanitär ideologi är den internationella biståndspolitiken nu i mindre grad inriktad på fattigdomsbekämpning och i högre grad på bekämpning av de fattigas uppror. De fattigas potential som terroristhot har ryckt i f örgrunden.

Överlevandets mirakel
Lösningen för samhället idag är inte en återgång till gamla föreställningar om grundläggande värden. I stället behövs en radikal humanisering av de globala ekonomiska processer där utstötta och marginaliserade individer och kulturer integreras i ett demokratiskt och ekologiskt hållbart världssamhälle.

Den globala motståndsrörelsen består av människor som till synes krossats av makten, gjorts hemlösa, tystats och fördrivits, rättslösa, förvirrade och förtvivlade , i kamp för att h ålla ihop vardagen och livet.

Det är småbönder som ännu klänger sig fast vid jorden. Det är de jordlösa och fördrivna som i miljoner strömmar till slumstäderna, till eländets metropoler, där överlevandet är ett dagligt mirakel. Här finns maktens motpol. Här är det kapitalistiska ackumulationstvångets avigsida, att vara ber övad allt.

Ä nnu har de omvälvningar som medföljer den nyliberala politikens globala tvångsinlösningar ännu inte fullt ut slagit igenom i verkligheten. Oron och oordningen är ännu mest av lokal karaktär.
I de lokala oroligheter och krig som ofta definieras som etniska och religiösa är de första offren även offer för globala villkor. Men denna oordning riskerar att gripa mer och mer omkring sig och hota den nuvarande globala regimen.

En kamp för livet och för jorden
I desintegrationen, marginaliseringen och utstötningen av enorma befolkningsgrupper i världen skapas grogrund för nya röster. I ett virrvarr av frågor och svar ljuder dessa röster, en kakafoni av religiös väckelse och fundamentalism, av jordockupation och djävulsutdrivning, av orkestrar och organisationer, av uppståndelse och uppgivenhet, av magi och migration, av kriminalitet och karneval, av missbruk och misär, av salsa och saltmarsch.

Det är en här, endast beväpnad med livet, människans korta liv, ett motstånd som inte alltid syns men alltid är i rörelse. En styrka som är förvirrande för makten och besvärlig för makten, oförståelig, tyngande och omkostningskrävande f ör den.

Motståndet har inget centrum, ingen ledande instans, ingen entydig organisationsprincip. Det är i stället dess skillnader och dess mångfaldighet som avspeglas i de otaliga positioner varifrån makten utmanas p å lokal, nationell, regional och global nivå.

Det är en kamp om jorden, om vattnet och om luften. En kamp för livet och f ör jorden mot kapitalets expropiering av jord och liv.

Här kommer makten att lära känna sin sårbarhet. Här kommer motståndet att lära känna maktens sårbarhet men också sin egen, i en hittintills osedd och oförutsägbar global l äroprocess.

Saltet samlas upp, havet salt och jordens salt. Saltmarschen finner sin väg.

Erik Stinus, författare, Köpenhamn
Jan Øberg, Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, Lund
Louise Pettersson, Folkrörelsestudiegruppen, Kristianstad
Manne Gerell, människorättsaktivist, International Solidarity Movement Malmö
Patrick Mac Manus, Foreningen Oprør, Köpenhamn
Per Warming, trubadur, Köpenhamn
Ruth Sillemann, Lakshmi Ashrams Venner, Köpenhamn
Sara Mathai Stinus, Kunstnere for Fred, Köpenhamn
Stig Broqvist, miljöaktivist och välfärdskramare, Helsingborg
Tord Björk, Miljöförbundet Jordens Vänner, Kristianstad