Innehåll
 
Vad är alternativrörelsen?
Rötterna 1800-1950
1. Världsmedborgarrörelsen och poliskravallerna i Karlskrona
2. Vapensmugglare och brobyggare
3. Internationella Arbetslag - alternativrörelsens osynliga kitt
4. Miljoner mot atombomben, och Världsungdomsfestivalerna
5. Gandhiinspirerad fredsrörelse bryter med kalla kriget
6. Det bespottade genombrottet
7. Det utopiska ambulansförsvaret
8. Inga lövkrattare i biståndsarbetet
9. Unga teosofer skapar solidariska skolor och smugglar svart valpropaganda
10. Hedningar, kristna, unga och arbetare mot apartheid
11. Nordisk politisk förnyelse
 
Toppmötes-protester i Norden
Gandhi och Norden 1917 - 2004
 
Landbeskrivningar

Finland - Danmark - Norge - Sverige

 

Enligt Leksikon.org

Danmark - Finland - Färöarna - Grönland - Island - Norge - Sameland - Sverige

 
 

Nordisk folkrörelsehistoria

 

6. Det bespottade genombrottet

 

Av Tord Björk

 

Atommarscherna

I Norden startade nya folkrörelsers politisering och mer direktdemokratiska former för kampen i större skala 1960. I flera bussar åkte nordbor med färjor över till atommarscherna i England där mötet med folk från hela världen inspirerade till att genomföra liknande aktioner hemma. Den första atommarschen i Norden inspirerad av brittiska fredsrörelsen Campaign for Nuclear Disarmament, CND, hölls på Island i juni 1960 i protest mot amerikanska Keflavikbasen [1], den andra atommarschen i Norden genomfördes i Danmark på hösten 1960 mellan Holbæk och Köpenhamn [2], i Sverige genomfördes Ursviksmarschen [3] hösten 1961 och i Norge marsch från Tönsberg 1963 [4] med krav om stopp för atomvapen. I Finland startade finlandssvenskar Kampanjen mot atomvapen enligt modell från Storbritannien. De följs snart av den mer framgångsrika Sadankomitea - De hundras kommitté 1963 [5]. Denna organisation har liknande krav som atommarscherna i övriga Norden om än utan att arrangera marscher utan bara mer sedvanliga demonstrationer och anpassat till finska förhållanden inspirerade av Bertrand Russells kommitté i Storbritannien med samma namn.

Finland som inte hade sett demonstrationer med studenter överhuvudtaget efter andra världskriget och än mindre direkta aktioner och civil olydnad förutom strejker chockades. Demonstranterna möttes av spottloskor. Intresserade folkmassor mötte upp vid paneldebatter samtidigt som genomslaget via det samtidigt etablerade TV nätet var stort. En medvetenhet om globala problem med krav på unilateral nedrustning inte bara av kärnvapen utan också av finska försvaret satte sinnen i brand i en nation som genomlidit stora förluster i vinterkriget mot Sovjetunionen. De Hundras kommittté tog också redan från början upp frågor om global rättvisa med argumentet att orättvisor var de en förekommer är ett hot mot världsfreden [6].

På Island fick de nya idéerna snabbt gensvar. 1951 hade isländska regeringen utan lagligt godkännande i alltinget upplåtit Keflavik åt amerikanarna för en militärbas. 19 juni 1960 marscherade 200 personer i regnväder från basen 50 km till Reykjavik där 5.000 personer slöt upp i Keflavikurgangan. Det var mer än tre gånger så stor andel av befolkningen som det kom som mest på atomprotestmanifestationer i början av 1960 i något annat nordiskt land. Keflavikmarschen skedde i protest mot den amerikanska militärens närvaro och för ett neutralt Island. I september bildades den nya organisationen … med flera framträdande medlemmar [7]. 1961 marscherade 400 personer hela vägen.

I Norge startade atomdemonstranter hösten 1960 Aksjon for Atomavrustning parallellt och delvis i samarbete med Protest mot atomvåpen - de 13 [8]. Den senare var en självutnämnd grupp på 13 personer i ledande positioner i fackföreningsrörelse, universitet, kulturliv och självständiga yrken. De 13 startade en namninsamling som samlade 223 000 underskrifter. 19 mars 1961 ordnades 1962 hade det politiska intresset blivit så stort att samtliga folketingspartier tackade ja till att hålla tal vid avslutningen på Rådshusplatsen där 30 000 personer samlats. Det blev höjdpunkten på kampanjen. Året därpå hölls den sista danska påskmarschen med 2.500 deltagare mellan Haderslev och tyska gränsen i protest mot NATO-planer på en atomvapenstyrka där också Västtyskland skulle ingå. Den kunde man inte stoppa men i valrörelsen 1964 där Atomkampagnen bedrev ett omfattande informationsverksamhet om var kandidaterna stod i atomvapenfrågan blev det klart att inget parti längre gick in för att atomvapen på dansk jord. Antiatomvapenrörelsen hade segrat på sin mest mobiliserande punkt. Internationellt hade en avspänning inletts och mobiliseringen avstannade.

I Sverige fick den nya fredsrörelsen ett närmast utopiskt program och startade tidigare än i övriga nordiska länder. Deltagandet var inte lika stort i manifestationer som i framförallt Danmark men politiken var bredare, nya aktionsformer användes tidigare och förankringen i bredare organisationer var lika stor som i övriga Norden om inte större och framförallt mer beslutsam. Direkta aktioner redan 1956, stora debatter 1958 och böcker med kraftigt genomslag i massmedia understryker visionen om att avrusta Sverige och istället satsa på bistånd till u-länder. Kampanjen mot Atomvapen och långa protestmarscher startade också i Sverige. Men skillnaden gentemot Danmark var att här öppnades för ett samarbete mellan kommunister och pacifister i ledningen som var demokratiskt möjlig att välja för medlemmarna. 1961 samlade marschen till Ursvik 300 deltagare i tåget och betydligt fler vid det avslutande mötet. 1962 gick 600-800 den 32 kilometer långa sträckan från Södertälje till Stockholm och 3 000 samlades vid avslutningen. Svenskarna fortsatte sedan att marschera varje år även efter 1964 när övriga Norden för en tid avbröt denna tradition. Kommittén för icke-våldsaktioner som startade 1961 genomförde protester både vid USA:s, Sovjets och Frankrikes ambassar mot atombomben och riktade sedan också demonstrationer mot rasförtrycket i Sydafrika och Francoregimen i Spanien samt mot försvarsmakten och värnplikt [9]. Kommittén bestod av unga aktivister, hade ingen styrelse eller fasta medlemmar, ingen fast adress och ingen egen tidning men genomförde protesturnéer runtom i hela landet samt till NATO-högkvarteret i Oslo.

 

Förelöpare till Miljöpartiet

De nya rörelserna påverkade också det parlamentariska systemet eller blev påverkade av det. 1960 startade fredsaktivister partiet Framstegsunionen, en förelöpare till dagens miljöparti [10]. Framstegsunionen fick bara några tusen röster försvann sedan snabbt. Men den nya rörelsen vinner ändå framgångar både när det gäller Sveriges politik i frågan om atombombsbeväpning och bistånd till u-länder. Ett försök av pacifister att starta Fredspolitisk Folkeparti sker också i Danmark 1963 men helt utan framgång [11]. I Finland stärks vänstern i riksdagen och socialdemokratin blir populär bland den nya generationens fredsrörelse på universiteten [12]. I Sverige sker en förnyelse av kommunistpartiet som ändrar namn till Vänsterpartiet kommunisterna 1964. I Norge och Danmark skedde förändringar genom bildande av Socialistiska partier som bröt sig ur socialdemokraterna respektive kommunistpartiet. Socialistisk Folkeparti bildades i Danmark redan 1958 ur DKP efter den kris som Sovjets invasion av Ungern 1956 förde med sig. Revolutionære Socialister bildades redan 1957 av trotskister och andra socialister och fick redan då hundratals anhängare som sedan anslöt sig till det nya större partiet. Socialistisk Folkeparti vann platser i Folketinget 1960 på nedrustningsfrågan och en mer aktivistisk socialistisk politik. Sosialistisk Folkeparti bildades i Norge 1961 efter flera års motsättningar inom Arbeiderpartiet i utrikespolitiska frågor kring atomvapen och NATO-medlemskapet. Men också kring bristande demokrati inom det socialdemokratiska partiet som uteslöt oppositionella ur partiet och anklagades för att vara "et auktoritært byråkrati med liten takhøyde" där partiledningen använde "antiintellektualismen som effektiv middel i kampen om maktposisjonar i arbeiderrørsla" [13].

I både Norge och Danmark blev frågan om anslutning till EG grund till bredare tvärpolitiska diskussioner i början av 1960-talet. I Norge avlöstes atomvapenrörelsens kortvariga kommitté De 13 av Aksjon mot norsk medlemskap i Fellesmarkedet - de 143 [14]. I Danmark fanns en stor skepsis hos fredsrörelsen gentemot EG, i viss grad också i fackföreningsrörelsen och bland ett fåtal partier och enstaka politiker. Två nya riksorganisationer startade, Kommiteen til bevarelse av Danmarks frihed på ett möte i Århus och Komiteen til oplysning om Rom-unionen som bildades i Köpenhamn. De två kommittéerna bildade härefter Samarbejds-utvalget for komiteerne mod Danmarks indlemmande i Rom-unionen [15]. Ett kontor startades med anställd personal men fick snabbt kraftigt skära ner och baseras på frivillig arbetskraft och någon utåtriktad verksamhet blev inte av. Istället uppstod Oplysningsfonden om Danmark og Rom-unionen välfinansierad av en av Danmarks ledande industrimän, A.P. Møller. Fonden gav ut informationsmaterial och arrangerade möter. Kommittéernas försök att skapa folkligt engagemang misslyckades, inte minst beroende på att vänstern hölls utanför samarbetet av rädsla för kommuniststämpling. Frågan om anslutning till Europeiska gemenskapen blev snabbt inaktuell när Frankrike 1963 sa nej till utvidgning.

 

Direkt aktion

Det fanns dock fler frågor än freden och EG som väckte intresse. I Norge gick unga aktivister mest radikalt tillväga genom flera direkta aktioner. 1961 stoppades den västtyske försvarsministern Strauss kortege genom ockupation av Skedsmokorset [16]. 1962 belägrades en handelsmässa för Spanien i Oslo och fick ställas in efter den stora manifestationen [17]. Rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika väckte också protester, bl.a. hölls två demonstrationer mot tennismatcher mellan Norge och ett vitt lag från Sydafrika. Vid de stora demonstrationerna vid Madserud 1963 stormade 200 av demonstranterna in på banan. 20 personer greps av polisen och en av demonstranterna måste föras till sjukhus [18]. Vid det andra tillfället hade 30-40 aktivister tagit sig in och förstörde spelet genom att kasta tennisbollar på banan. Konfrontationerna med polisen som var satta att sköta ordningen blev dock inte så hårda. Dessa var äldre konstaplar med erfarenhet av att ha satts av tyskarna i koncentrationsläger bara 16 år tidigare under kriget. De hade god förståelse för ungdomar som protesterade mot förtryckande regimer [19]. De förklarade för aktivisterna att de måste göra sitt jobb. Matcherna måste ställas in men spelades senare på samma plats under stark polisbevakning. Den radikala norska aktivismen mot Sydafrika blev internationellt pådrivande [20]. I Sverige hade protester också genomförts vid David Cup-matcher mot Sydafrika 1960, 1962 och 1964 men inte alls så beslutsamma som de norska [21].

Solidaritet med kampen mot rasåtskillnadspolitiken och för majoritetsstyre i Södra Afrika blev snart en massrörelse med hjälp av de flesta etablerade kulturella och politiska krafterna i samhället i hela Norden. De stora tidningarna, kyrkan, författare, LO, kooperationen, alla etablerade ungdomsorganisationer, liberaler, socialdemokrater, centerpartister, kommunister och en och annan värdekonservativ slöt alla upp i kampen. Efter Sharpevillemassakern då ickevåldskampen mot Sydafrikas passlagar slutade i polisens massmord på demonstrerande svarta startades bojkotter, stora insamlingar till rasförtryckets offer och växande politiskt stöd för de framväxande befrielserörelserna i hela Södra Afrika.

I den i hela Norden framväxande rörelsen blommade snabbt ett engagemang för fred och global rättvisa, för Algeriets och Sydafrika befrielse och för bistånd och vapenvägran. Den nordiska alternativrörelsen hade fått sitt genombrott.




--------------------------------------------------------------------------------

[1] www.fridur.is, Sagan

[2] Liversage, s14-15

[3] Östberg, s43

[4] Pax leksikon: Atomprotestbevegelsen

[5] Finnish Peacemaking, s24f

[6] Soiri och Peltola, 1999, s19

[7] www.fridur.is, Sagan

[8] Pax Leksikon, Atomprotestkampanjen

[9] Säkerhetstjänstkommissionen

[10] Fogelsström, s 262f; Intervju med Roland von Malmborg

[11] Terp, www.fredsakademiet.dk/library/dkpeace/dkpeace15.htm

[12] Dreams of Solidarity

[13] Hjellum, s30.

[14] Pax Leksikon Atomprotestkampanjen

[15] Rasmussen, s67ff

[16] Grasrothåndbok, 1974, s71.

[17] Grasrothåndbok, 1974, s72.

[18] Grasrothåndbok, 1974, s73.

[19] Intervju med nn, Grästorp 7/8 2004

[20] Intervju med Ole Kopreitan, 13/9 2004.

[21] Sellström, 1999, s348.


 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.nu

www.folkrorelser.nu