Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
PersonporträttHenri CurielMobiliseringar- gudsfreden och kommunen- det tidiga 1900-talets krigsmotstånd- algerietrörelsen i Frankrike- 50-60-talens kärnvapenmotstånd- vietnamkrigsmotstånd i USA- 80-talets kärnvapenmotstånd- mobiliseringar mot afrikanska inbördeskrig
Tillbaka till FredsrörelserLäs fulltext om folkrörelser här! |
Den franska Algerietrörelsen
Unga män hade ingen lust att bli kanonmat i kolonialkriget i Algeriet och när de kallades in till armén 1954 gick en våg av myterier över landet och kravallpolis måste kallas in. Emellertid gjordes inga försök någonstans att politisera detta krigsmotstånd som snart dog ut. De officiella organisationerna, inklusive kommunistpartiet, ansåg alla att Algeriet var "en del av Frankrike" och att det muslimska upproret självklart måste slås ner. Krigsmotståndare, som ofta kom från kristna kretsar runt Fellowship of Reconciliation, från icke-sekteristisk arbetarrörelsemiljö eller från en allmänradikal miljö som etablerats av motståndsrörelsen, såg därför inget bättre att göra än att bli den algeriska rörelsens förlängda arm i Frankrike och främst smuggla pengar, i djupaste hemlighet. Inget annat hände förrän 1959-60. Då arresterades en grupp pengasmugglare som beslöt använda rättegången som tribun. Och samtidigt offentliggjordes en serie rapporter om tortyr och massakrer mot muslimer och deras franska sympatisörer i Algeriet. Och detta ställde till ett enormt väsen i det debattglada Frankrike. Bilden ovan en demo där åtta dödades av polis vilket sen ledde till ytterligare massdemonstrationer, etc. På grund av den ganska elitistiska karaktären i krigsmotståndet blev det ända till slutet en angelägenhet främst för akademiker. Till skillnad från i USA tio år senare organiserades föga av massmanifestationer (förrän alldeles mot slutet alltså) och ingen värnpliktsvägran. Men vad de franska intellektuella (Sartre, främst) lyckades med var att etablera Tredje världens rätt till självständighet i den offentliga debatten.
|