• "Befolkningsfrågan" var i stort sett borta från dagordningen - även om de båda huvudkritikerna Indien och Kina förde sin egen tämligen rabiata befolkningspolitik.

• USA-organisationernas dominans i miljöpolitiken var bruten och Sydländernas inflytande skulle bara märkas mer och mer.

• Den tekniska syn på miljöfrågan som t.ex. Aspen-institutet och Rom-klubben gjort sig till talesmän för tvingades föra en kamp mot en mer social syn. Deras datastyrda dröm fick konkurrens av begrepp som "miljörättvisa" och "miljöutrymme", och den officiella kompromissen inehöll en stark dos av reformistisk politik där rättvisa, rimlighet och demokratiskt deltagande hade ett stort utrymme.

• Och de stora internationella konferenserna form var fastslagen - ett möte för regeringar, ett möte för mer eller mindre etablerade organsationer, och ett möte för de radikala kritikerna.

En utveckling av detta kan läsas här.

Konferensen om Miljö och Utveckling i Rio 1992 befäste tre av dessa fyra punkter. Emellertid dog den sociala synen i det nyliberala isvattnet och Aspen-institutets dröm om automatisk styrning via marknaden tog sig tillbaka till de formella och informella styrdokumenten.