|
Jag vill uppmärksamma Ryska ambassaden på problem för
en god relation mellan alla folk i Nordeuropa grundad på allas
lika värde. Problemet skapas av en statlig svensk utställning.
Den bild som utställningen ger av andra världskriget är
på några punkter en historieförfalskning och på andra
en skönmålning som inte är acceptabel även om man
tar hänsyn till att förenkling alltid är nödvändig
i pedagogiska sammanhang.
Jag har påpekat bristerna i utställningen för den ansvariga
myndigheten men svaret har varit att myndigheten och dess samarbetspartners
förnekar att utställningen innehåller några fel. Myndighetens
samarbetspartners hävdar dessutom principen att utställningens
illustrationer inte behöver vara sanna därför att de är
till för att ”illustrera”, inte ”dokumentera”.
Eftersom de ansvariga för utställningen vägrar rätta
till historieförfalskningen och skönmålningen och dessutom
principiellt anser sig ha rätt att hantera illustrationer till utställningen
utan större hänsyn till sanningen så vänder jag mig
till er i hopp om att det kan leda till en mer konstruktiv diskussion. En
utställning gjord av en fristående institution hade varit ett
mindre problem. Men i och med att det är en myndighet som står
för utställningen blir den svenska staten ansvarig för bilden
som utställningen är ett uttryck för, en bild som är
skadlig för goda grannrelationer. Detta inte minst genom det sätt
som ryska folkets lidande osynliggörs och angripare som terroriserar
sovjetisk civilbefolkning får sin roll skönmålad.
Den ansvariga myndigheten är Forum för levande historia som tillsammans
med Historiska institutionen vid Lund universitete, Landsarkivet i Lund,
Föreningen Gamla Christianstad och Regionmuséet Kristianstad
har producerat vandringsutställningen Baltutlämningen. Denna utställning
handlar om interneringen och utlämningen av närmare 2500 tyskar
och 150 balter i tysk uniform efter andra världskriget till Sovjetunionen.
I utställningen ingår 10 skärmar som ger en allmän bild
av andra världskriget. Den bild som här ges av det ryska folket
och av vad utställningen kallar ”Stalins Ryssland” men också det
mer korrekta ”Sovjet” är på flera punkter historieförfalskning
och skönmålar små staters roll. Dessutom skönmålas
balters deltagande i förintelsen. Det är inte acceptabelt, inte
minst med tanke på vikten av att utgå från alla människors
lika värde när historia skrivs.
Det som är problematiskt med utställningen är att små stater
och deras befolkning ensidigt ges en offerroll medan de två stormakterna
Sovjet och Tyskland och deras ledare framhävs som ensamma orsaken till
lidande. Fakta som framhäver Sovjets och Tysklands eller Stalins och
Hitlers lika stora skuld lyfts fram, medan fakta som klargör skillnaden
mellan dessa stater förminskas eller osynliggörs helt. Bildmässigt
framhävs detta synsätt särskilt effektivt med Hakkorsflaggan
och den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran hängande bredvid
varandra i mittenav utställningen och bilder på Hitler och Stalin
inplastade på golvet så man får uppleva känslan av
att lätt kunna stampa på dem. Förståelsen av andra
världskriget sätts på undantag framför att fria till
publikens känslor. Extrema ideologier hos stormakter ses som orsaken
till det onda medan små stater ägnar sig åt realpolitiskt
nödvändiga eftergifter. Stormakter anses däremot inte ha samma
behov av realpolitiskt förhållningssätt utan styras av mer
ideologiska extrema intressen om de inte är västmakter.
Detta visar sig både i utställningens syn på Finlands roll
och balters deltagande i brott mot mänskligheten samt urvalet av vilken
utrotnings- och etnisk rensningspolitik och vilka politiska skiljelinjer
som utställningen väljer att uppmärksamma. Det jag särskilt önskar
att Ryska ambassaden uppmärksammar är utställningen syn på Finlands
roll som angripare, utställningens urval av offer för brott mot
mänskligheten och likgitlighet för ryssars, vitryssars och ukrainares
lidande, balters deltagande i förintelsen, Sveriges eftergifter som
skönmålas eller görs osynliga, likställandet av Sovjet
och Tyskland som två onda system och den ensidiga bilden av Sovjet
med hjälp av historieförfalskningar.
1. Finlands roll som angripare
Ingenstans i utställningen talas om att Finland var en angripare och
ockupationsmakt under andra världskriget. Det felaktiga intrycket detta
ger förstärks av en falskritad karta över Europa 1942 där
Finlands gränser är desamma som före andra världskriget.
Detta som om angreppet på Östra karelen aldrig har skett, angreppet
som skedde vid samma tid som Tyskland och deras övriga militära
allierade anföll Sovjet längs hela Östfronten 1941. Därtill
ges Finland en helt annan färg än Tyskland och dess övriga
militära allierade vilket ytterligare förstärker intrycket
av att Finland har en annan roll än angriparens. Det som desto mera
tas upp i utställningen på flera ställen är Finlands
försvar mot det sovjetiska anfallet 1939 som skedde mot en fiende med
mångfaldigt större resurser. Utställningen nämner i
samband med beskrivningen av Sveriges eftergifter till Nazi-tyskland att
Finland har en militär allians med Nazi-tyskland men inte i vilket syfte,
det enda finska syfte som uttryckligen nämns i utställningen är
försvar mot Sovjetunionen.
Det är anmärkningsvärt att en svensk statlig myndighet på detta
sätt sprider en falsk bild av andra världskriget efter 1941. Det är än
mer märkligt att utställarna valt att i sina svar på kritiken
särskilt betona att bilden som ges av Finland är korrekt och upprepa
samma skeva bild som ges i utställningen. I Aftonbladet skriver utställarna: ”Linderborg
hävdar att vi ger en felaktig bild av Finland. Det stämmer inte.” Några
argument i sak förs inte fram. I Kristianstadsbladet skriver myndighetens
samarbetspartners:
” Finlands roll under kriget är komplicerat. Att landet helt oprovocerat
anfölls av Sovjetunionen hösten 1939 är klart. Finland tillhörde
inte Axelmakterna under andra världskriget men stred på Tysklands
sida i samband med fortsättningskriget. Detta förhållande kan
illustreras på olika sätt.”
Utställarna vidhåller att deras karta där det inte framgår
att Finland angriper och ockuperar delar av Sovjetunionen är ett korrekt
sätt att beskriva Finlands roll. Med påståendet att Finlands
roll är komplicerad fortsätter utställarna att vägra
utpeka Finland som angripare vilket gör sakförhållanden otydligare
och mer komplicerat än det i verkligheten var. I ett svar från
Forum från levande historia påstås att ”Den omdiskuterade
kartbilden som visar Finlands position/roll har rättats till och förtydligats.
Finland var aldrig någon axelmakt, men tillhörde heller aldrig
de allierade eller neutrala staterna. På tidigare kartbild framställdes
detta oklart.” Men kartbildens gränser har inte rättats till
och den nya färgen som ges Finland är också missvisande vilket
gör att kartan fortsätter vara felaktig. Utställningens texter
som undviker att utpeka Finland som angripare kvarstår. Det är
beklagligt att utställarna vägrar ta kritiken på allvar och
fortsätter med sin historieförfalskning. Det är svårt
att hitta en sämre ursäkt för den svenska statspropagandan
där ett brott mot mänskligheten och angreppskrig helt kan döljas
genom det falska påståendet att angreppskrig och ockupation är
så komplicerade att de därför inte kan påtalas.
2. Utställningens urval av offer för brott mot mänskligheten.
Grunden för god grannsämja är att samma värderingar läggs
till grund för en beskrivning och bedömning av alla parter i en
konflikt. Det är inte ideologiska skygglappar som ska avgöra vilka
lidanden eller angrepp som ska räknas i historien som viktiga utan en
strävan att så långt som möjligt beskriva alla folk
utifrån samma måttstock som man själv vill bli bedömd
efter.
Så sker inte i utställningen Baltutlämningen. Fokus ligger
som rimligt är på vad som gällde för den situation flyende
tyska och baltiska soldater i den tyska armén varit inblandade i.
Därför är det relevant vad som hände med civilbefolkningen
både i Baltikum och de områden i Sovjetunionen som den tyska
armén som vid krigslutet kapitulerade i Baltikum behärskat.
Men utställarna väljer att följa samma linje som Forum för
levande historia följer i sitt allmänna arbete, att osynliggöra
det största folkmordsförsöket under andra världskriget.
Myndigheten är specialiserad på att belysa förintelsen och
andra brott mot mänskligheten. I sin informationsbroschyr talas särskilt
detaljerat om vilka som drabbades av nazisternas politik: ”Bland de
drabbade fanns utöver miljontals judar, och hundratusentals romer, politiska
motståndare, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas Vittnen, sovjetiska
krigsfångar och polska civila.”
Nazisternas och den tyska arméns plan för att massmörda
30 miljoner ryssar, vitryssar, ukrainare och andra folk i Sovjetunionen där även
Finland spelade en roll om än begränsad resulterade i ett tjugotal
miljoner civila offer. Detta folkmordsförsök som i antal offer
räknat mångdubbelt överstiger vad som drabbade andra folk
under andra världskriget är lika borttrollat ur Forum för
levande historias allmänna informationsbroschyr om sin verksamhet som
det är i utställningen om de soldater som kom från den armé som
utförde massmördandet.
Jag ber om ursäkt för den likgiltighet för det lidande
den ryska, vitryska och ukrainska befolkningen fick utstå som den
statliga myndighetens utställning är ett uttryck för.
Detta inte minst efter att det visat sig finnas en direkt ovilja från
myndighetens och dess samarbetspartners sida trots påpekanden att
rätta till den ideologiska snedvridning som utställningens
skönmålning och felaktigheter uttrycker.
Utställningen är noga med att ta upp de övergrepp som skedde
på den baltiska befolkningen under sovjetisk ockupation med deportationer
och terror mot delande balter. Man är också noga med att poängtera
Finlands hjälteroll som försvarare mot Sovjetunionen men undviker
helt att ta upp övergreppen på den ryska befolkningen i ockuperat
område undr fortsättningskriget som i andel drabbade översteg
den andel som drabbades av sovjetiska övergrepp i Baltikum. Finlands
roll blev inte bara att återta landområden som gått förlorade
i fredsavtalet efter vinterkriget. Man ockuperade också områden
i Östkarelen, som aldrig tillhört Finland sedan avtal om landsgränser
uppkom på 1300-talet. Där utsattes den ryska befolkningen för
en etnisk rensningspolitik. Över hälften av befolkningen sattes
i koncentrationsläger där många svalt till döds. Genom
tvångsförflyttningar försökte man skilja den finsk-ugriska
befolkningen från den slaviska. Den finskättade befolkningen fick
större livsmedelsransoner och högre lön än ryssarna.
Utställarna försvarar sitt osynliggörande av finska statens
skapande av överdödlighet och andra övergrepp på ryssar
med att Finlands roll var komplicerad, en helt oacceptabel förklaring. Även
om befolkningen i det ockuperade området inte var så stor är
det ingen orsak till att bortförklara den på det sätt som
utställarna gör.
Desto mer omfattande i antal räknat var övergreppen på rysk,
vitrysk och ukrainsk civilbefolkning. Inte heller den berörs av utställningen
trots att den folkmordspolitik som riktades mot den sovjetiska civilbefolkningen
utfördes av den armé som de internerade soldaterna kom ifrån.
Anfallskriget mot Sovjetunionen var inget vanligt krig utan innefattade ett
omfattande program för massmord på civila.
Tyvärr har frågan om förtryck och hot mot olika folkgrupper
i Nordeuropa viss aktualitet. General Kari Hietanen krävde för
några år sedan att Karelen som förlorades under andra världskriget
lämnades tillbaka till Finland. Hans syn på rysk befolkning framgick
av hans lösning på vart invånarna med fel etnisk bakgrund
skulle ta vägen: ”Flytta på en kvarts miljon människor
kan inte vara en omöjlig uppgift för en stormakt.” Utställningen
Baltutlämningens likgiltighet inför rysk civilbefolknings livsvillkor
ingår i en lång och tyvärr aktuell tradition som inte kan
accepteras.
3. Balters deltagande i förintelsen
Det är inte bara ryssar som utsattes för terror av den tyska armén. Än
mer systematisk var arméns utrotandet av judar. Forum för levande
historia har ett särskilt ansvar att informera om förintelsen.
Det är därför en plikt att lyfta fram detta perspektiv. Det
görs också i utställningen där Nazi-Tysklands förföljelse
av judar är det första tyska övergreppet som tas upp och det
enda övergrepp mot civilbefolkning som nämns i samband med anfallet
på Sovjetunionen.
Men det sker på ett sätt som får judeutrotningen att framstå som
enbart resultat av tysk politik utan något samband med politiken i
högerdiktaturerna i de baltiska staterna före kriget. Istället ägnar
sig utställningen Baltutlämningen åt at skönmåla
balters deltagande i judeutrotningen. Utställningen målar upp
en bild av baltiska SS-soldater som antingen frihetshjältar eller deltagare
i förintelsen för att sedan hävda att deltagelsen inte är
vetenskapligt bevisad och därför handlar om deltagande i eventuella övergrepp
på judar. Under en period erkänns att en lettisk SS-trupp under
tysk ledning deltog i mord på judar, det är all baltiskt deltagande
i judeutrotning som utställningen vill erkänna. Att SS-trupperna
deltog i massmorden på ryssar räknas överhuvudtaget inte
som redan påpekats.
Samtidigt publicerar Forum för levande historia en artikel på sin
hemsida med en helt annan syn.
"Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska
och litauiska förband var inblandade på alla nivåer
både i Förintelsen av judar, liksom i massmorden på kommunister,
krigsfångar, romer och andra. De hjälpte till att spärra
av de områden som offren leddes genom, de deltog i jakten genom
gatorna och skogarna och de lät sig lånas till exekutionsplutonerna."
Utställarna för ut dubbla budskap på ett sätt som är
skadligt för goda grannrelationer. För den egna inhemska publiken
förs en bild ut via hemsidan av omfattande baltiskt deltagande i
förintelsen medan utställningen som ska vandra vidare med sitt
statliga budskap till Baltikum för ut en helt annan version.
4. Sveriges eftergifter skönmålas eller görs osynliga
Utställningen osynliggör delar av Sveriges eftergiftspolitik gentemot
Nazityskland. Resultaten och ibland besluten av den politik Sverige följer
i transiteringsfrågan för att hindra kamp mot Nazi-tyska trupper
eller hjälpa stridande Nazi-tyska trupper undanhålls utställningens
besökare. Den redan kända transiteringstrafiken av tyska soldater
skönmålas med hjälp av foton som illustrerar motsatsen till
hur permittenttrafiken normalt gick till. Det är allvarligt att den
svenska staten inte gör upp med sitt förflutna och öppet redovisar
hur eftergifterna såg ut.
Striderna i Europa mellan Nazityska reguljära trupper och deras motståndare
började i Spanien 1937 under en längre tid fram till 1939. Istället
för att ge stöd åt dem som ville göra motstånd
förbjöd Sverige och andra demokratiska länder transitering
av personer villiga att bekämpa fascismen och sina medborgare att delta
som frivilliga i kampen. Demokratierna ansåg att detta förräderi
mot den spanska demokratin var nödvändigt som en realpolitiskt
nödvändig eftergift mot den framväxande fascismen och vägrade
att ge stöd med hänvisning till neutraliteten. Det enda land som
aktivt stödde spanska republiken i kampen mot fascismen i Spanien var
Sovjetunionen. Fascisterna kunde med hjälp av både tyska och italienska
reguljära förband och demokratiernas undfallenhet krossa den valda
regeringen och vinna inbördeskriget åt högern.
Forum för levande historia är en myndighet med särskilt uppdrag
att lyfta fram ett demokratiskt perspektiv på historien. Det är
därför anmärkningsvärt att Sveriges svek mot de som ville
försvara demokratin mot Nazityskland och fascismen i Spanien och Sovjets
stöd till kampen för spanska republiken mot fascismen helt suddas
ut ur historien.
Oförmågan hos utställningen att systematiskt ur ett demokratiskt
och rättvist perspektiv lyfta fram Sveriges anpassning till förmån
för Nazityskland och dess militära förmåga leder till
en farlig självöverskattning. Sverige och andra småstaters
eftergifter ses som realpolitiskt nödvändiga. När stormakten
Sovjet handlar på ett liknande sätt och säger sig anpassa
sig till Nazi-tysklands militära förmåga ses det tvärtom
som utslag av stormaktens ideologiska extremism.
När kriget mot Nazityskland i Europa 1939 fortsatte med det snabba tyska överfallet
på Västra och centrala Polen och därefter Sovjets anfall
och ockupation av östra Polen stod Sverige utanför medan Storbritannien
och Frankrike nu valde att sluta med eftergiftspolitiken och förklarade
Tyskland krig men utan att göra något.
En längre period utan krigshandlingar tog vid innan Sverige på nytt
visade var man stod. När Storbritannien och Frankrike inledde sin operation
för att stoppa tyska malmtillförseln från svenska malmfälten
via Narvik hann Nazi-Tyskland först. De lyckades inta malmhamnen Narvik
men drevs snart därifrån av allierade trupper. En mindre tysk
trupp under General Dietls ledning inringades på norska sidan kring
malmbanan. När deras situation var som värst fick de flera gånger
viktig och kanske avgörande förstärkning av matförråd
och militär personal men inte större mängder vapen via svenska
järnvägsnätet. Att denna hade militär betydelse har varit
allmänt påtalat i Norge sedan länge men också erkänt
i svenska historiska standardverk. Utställningen Baltutlämningen
påstår falskeligen att militärt betydelsfulla trupptransporter
och inte bara utbyte av soldater på permission via Sverige skedde först
1941.
Utställningen sätter fokus på transiteringen av 2 miljoner
tyska soldater på permission som beslutades om efter att striderna
i Norge upphört och på transporten av den tyska beväpnade
Engelbrechtdivsionen från Norge via Sverige till Finland för att
där anfalla Sovjet 1941. Detta görs genom att använda ett
skönmålande foto som länge använts i den svenska propagandan
för att felaktigt påstå att trupptransporterna genom Sverige
normalt skedde under svensk beväpnad kontroll i godsvagnar. Utställarna
påstod först att fotot föreställda transitering av Engelbrechtdivisionen
vilket sedan länge har bevisats är en historieförfalskning.
När detta påpekades behöll den statliga myndigheten Forum
för levande historia bilden i utställningen men forsatte påstå att
det kunde handla om en transitering av tyska soldater eller tyska krigsfångar
i en ändring av bildtexten. Detta som om det fortfarande kunde röra
sig om en lämplig illustration av eftergiftspolitiken och att det första
påståendet kunde vara sant. Utställarna valde inte att istället
för den missvisande bilden visa ett mer typiskt foto av transiteringen
med en svensk och tysk officer arm i arm tillsammans med tyska soldater framför
sittvagnar, ett foto som dessutom hade väl illustrerat Sveriges ekonomiska
relationer med Tyskland under större delen av andra världskriget.
Jag tillhör dem som försvarar Sveriges fega anpassningspolitik
under andra världskriget. Sverige kunde säkert ha gjort många
saker bättre men omringade av Tyskland och dess allierade fanns inte
något stort manöverutrymme. Politik är inte lätt och
realpolitiska eftergifter kan vara növändiga för alla. Men
jag kan inte acceptera att vi efteråt ljuger om saken eller döljer
vad vi gjort. Inte heller att vi godtyckligt sätter annan måttstock
på vårt eget handlande än på andras samt inte respekterar
de som istället för oss försvarade Spanska republiken och
offrade sina liv för att befria Tyskland och Europa från nazismen.
5. Likställandet av Sovjet och Tyskland som två onda system.
Jag är lärare i expo (utställningsdesign) och särskilt
upprörd över hur utställarna använt sig av en kombination
av bilder, föremål och text för att väcka känslor
mer än förståelse. Det bildmässiga grepp de använder
i utställningen mitt med Stalin och Hitler på golvet att trampa
på under nazist och Sovjetflaggan följs upp i utställningens
inledande skärmar.
5.1
På den första skärmen visas en foto av Hitler och ett annat
av Stalin med rubriken ”Fascism och kommunism under 1930-talet” men
bara Tyskland och Sovjetunionen tas upp. Ytterligare ett foto visas med hakkorsfanor
och uniformerade partimedlemmar på massmöte i Nazi-tyskland.
5.2
På andra skärmen ser vi Stalin i mitten på ett foto tillsammans
med Nazi-tysklands och Sovjets utrikesministrar som undertecknar Molotov-Ribbentroppakten
om icke-agreppsavtal med hemliga tillägg om uppdelning av intressezoner
i Östeuropa. Rubriken till fotot är ”Krigsutbrottet 1939”.
I texten tas upp att Polen anfölls av Tyskland och att genom Molotov-Ribbentroppakten ”var
Polens öde beseglat, attackerat som det var från två håll,
och det andra världskriget var inlett. I egenskap av garantimakter för
Polens självständighet och oberoende drogs Storbritannien och Frankrike
in i krigsutbrottet från allra första början.” En besökare
kan närmast få intrycket att Sovjet orsakade kriget genom pakten
med Nazi-Tyskland och genom attack på Polen kom i krig med Storbrittanien
och Frankrike.
5.3
På tredje skärmen kommer de första bilderna av anfallande
soldater. På ett stort dominerande foto ser vi två soldater ur
Röda armén med bajonetterna på som rusar fram mot en sommarhimmel
i ett busklandskap under rubriken ”Sovjets aggression västerut.” Det är
den största bilden av alla om kriget innan utställningen övergår
till att ta upp Sveriges roll. Ytterligare en anonym liten bild visar ryggen
på soldater som rycker framåt mot områden som utsätts
för våldsam artillerield sommartid i trädlöst landskap
samt en lite större bild på finska soldater som förbereder
sig i vinterlandskap för försvar mot Sovjets anfall. Texten börjar
med: ”Några veckor efter Nazi-Tysklands anfall mot Polen 1:a
september 1939 anföll Sovjetunionen Polen från öster och
tio dagar senare kapitulerade Warszawa. Tyskland och Sovjet delade nu upp
Polen mellan sig.” Vidare beskriver texten hur Sovjet hade fria händer
att ockupera de baltiska staterna vilket inleddes med avtal om militärbaser
1939 och att de i kraft av sin militära närvaro kunde utlysa nyval
i juni 1940 med enbart kommunister valbara. De nya parlamenten begärde
att respektive land skulle anslutas till Sovjet vilket skedde varpå en
terror mot ledande balter inleddes och mycket omfattande deportationer till
Sibiren genomfördes. Texten avslutas med en beskrivning av hur Sovjet
anföll Finland vintern 1939 med en stor övermakt men att finnarna
försvarade sig bra och att fred slöts ”så småningom” med
landavträdelser men bevarad självständighet. En besökare
får närmast intrycket att Sovjet våldsamt anfaller Polen
och Warszawa och även om inte texten men fotot säger det uttryckligen
militärt angriper och krigar också mot baltiska staterna förutom
mot Finland.
Jag är ingen historiker men foton och texter förefaller valda för
att ge en bestämd bild av Sovjet som en alltigenom aggressiv part i
allians med Nazi-Tyskland samt antyda att man är i krig med Storbritannien
och Frankrike. Att Sovjet anföll Finland är helt klart och framgår
tydligt av fotot med finska försvarare under vinterkriget. Var de andra
fotona på anfallande sovjetiska eller anonyma soldater kommer ifrån
kan man undra. Sovjets annektering och ockupation av de baltiska staterna
skedde vad jag vet genom förhandlingar utan något militärt
anfall. Att deportationerna skedde med tvång och våld i kraft
av militär närvaro därefter kan inte betvivlas men illustreras
knappast med framrusande soldater. Sovjets anfall på Polen som i utställningens
tillsammans med Nazi-Tysklands anfall sägs besegla Polens öde och
därmed inleda andra världskriget kunde vara värd utställningens
mest aggressiva illustration som symbol för hur andra världskriget
startade. Men hur skedde detta anfall? Enligt mina källor så finns
nya uppgifter från gamla hemliga sovjetiska arkiv att över 700
soldater ur Röda armén dödades under striderna när Östra
Polen ockuperades. Det låter inte som omfattande strider som startar
ett världskrig men med hjälp av foton kanske sådana känslor
kan väckas? Fotots ursprung kan vara värt att också undersöka
tillsammans med frågan vilka känslor utställarna vill väcka
med sitt bildurval och vilken förståelse de vill skapa med text
och foton om andra världskrigets orsak och inledning.
5.4
På skärm fyra kommer den förste tyske soldaten i utställningen
på främmande mark marscherande i lugn takt och god ordning utan
vapen i händerna längs Oslos paradgata omgivna av nyfiken lokalbefolkning
under rubriken ”Nazi-Tysklands aggression”. Ytterligare en bild
visar judiska kvinnor och barn i Auschwitz. En karta visar Tysklands och
axelmakternas största utbredning i Europa under kriget långt in
i Sovjetunionen men utan Finlands ockupation av Östra Karelen. Texten
beskriver först hur Tyskland snabbt efter kriget mot Polen startar en
offensiv västerut mot Holland, Belgien och Frankrike och sedan hur Italien
anslöt sig till Tyskland. Invasionen av Danmark och Norge berörs
och hur kriget sedan spred sig på nästan hela den europeiska kontinenten
och därefter med Japans anfall på USA i december 1941 blir till
ett världskrig.
5.5
Skärm fem domineras av bilden av en sårad rysk soldat som desperat
sträcker ut sin hand efter hjälp och mindre foton på striderna
vid Sevastopol och Stalingrad under rubriken ”Tyskland anfaller Sovjet”.
Texten tar upp Hitlers storoffensiv mot Sovjet och införlivandet av
Baltikum i det stortyska riket som Ostland med omfattande judeutrotning som
följd. Om den avgörande vändningen i kriget skriver utställarna:
” Angreppet på Sovjet förde dock samman Moskva med London och
Washingtom, enligt det gamla talesättet ’min fiendes fiende är
min vän’.
Västmakerna såg därför till att pumpa in mängder
med vapen, ammunition och övrig krigsmateriel samt förnödenheter
till Sovjet via fartygskonvojer över Nordatlanten. Konvojerna anlände
till avlägsna ryska hamnar i norr, främst Murmansk och Arkhangelsk.
I samband med dessa förstärkningar och den hårda ryska
vintern började krigslyckan så sakta vända till ryssarnas
fördel. Den slutliga vändningen skedde vid staden Stalingrad
där en tysk fältarmé blev omringad av övermäktiga
ryska styrkor. Slaget kom att pågå under hårda förhållanden
och över lång tid. I slutändan stupade över en miljon
soldater på båda sidor. Efter Stalingrad befann sig den tyska
krigsmakten på ständig reträtt på i stort sett alla
fronter.”
Här byts bilden av den aggressive röda armé soldaten mot
en ryss som vädjande sträcker ut handen efter hjälp och får
det från västmakterna vars vapen och annan krigsmateriel tillsammans
med vädret vänder på krigssituationen.
5.6
Skärm sex har rubriken”Freden 1945 Sovjet ockuperar Baltikum” illustrerad
med en första sida ur en tidning, en karta och ett foto på en
tysk stridsvagn under transport på järnväg till ett nyuppsatt
baltiskt förband i den tyska armén som deltog i striderna på östfronten.
Texten behandlar, med tanke på utställningens huvudtema Baltutlämningen,
i första hand utvecklingen i Baltikum med sovjetisk ockupation, deportationer
och en beskrivning av hur unga balter tvångsrekryterades till både
sovjetiska och tyska krigsmakten. Valet mellan att ingå i en lettisk
SS-bataljon och att ingå i den reguljära tyska armén framställs
som valet mellan att stå under lettiska officerare eller tyska i den
reguljära armén. Texten avslutas med ett stycke om att efter
1943 förde Tyskland och dess allierade ett utsiktslöst krig som
slutade med villkorslös kapitulation efter att Berlin hade fallit.
Utställningens övriga skärmar handlar om svensk politik under
andra världskriget, de tyska och baltiska soldatflyktingarnas ankomst,
internering och utlämnande från Sverige samt debatten om de baltiska
SS-soldaternas roll och Baltutlämningen.
6. Den ensidiga bilden av Sovjet med hjälp av historieförfalskningar
För att stärka utställningen Baltutlämningens ensidiga
bild av Sovjetunionen är två av tre Europakartor historieförfalskningar.
Sovjet framställs genom de falska kartorna som en stat som ständigt
expanderar på demokratiska länders bekostnad i konkurrens med
Nazi-Tyskland. En stat som aldrig angrips och ockuperas av ett demokratiskt
land och en stat som aldrig lämnar tillbaka ockuperade områden
till en demokrati.
På en av de falska kartorna över Europa 1942 är Finlands
angrepp och ockupation av Östra Karelen i Sovjetunionen bortsuddat vilket
påpekats ovan i texten om Finlands roll. Men även kartan över
Europa 1945 är falsk. Här markeras med rött ”Sovjetkontrollerat
område 1945”. På denna karta är det Sovjetzonen i
det ockuperade Österrike som är bortsuddat och inte markerat med
rött trots att det var ockuperat av sovjetiska soldater. Övriga
länder i östeuropa och sovjetzonen i Tyskland som blev kommuniststyrda
folkdemokratier eller införlivade med Sovjet är alla markerade
med rött. Till skillnad från vad kartan får det att framstå som
förekom att de landområden Röda armén befriat från
nazismen inte bara blev kommunistiskt styrda länder. Visserligen är
det ett undantag men det är ändå historiskt viktigt att fastställa
att Sovjet efter förhandlingar som garanterade Österrikes neutralitet
lämnade det Sovjetkonrollerade området i öster till den demokratiska Österrikiska
republiken. Även Bornholm som ockuperats lämnaddes tillbaka till
Danmark
Vad exemplen visar är att vi inte har en situation där ena parten,
den stora staten i öster, är ond, och övriga är goda.
Det fanns i praktiken förhandlingsmöjligheter och flera faktorer
som kunde påverka historien.
Men utställarna har valt att välja en ensidig bild även om
det måste ske till priset av flera historieförfalskningar. De är
till och med så fast i sina ideologiska föreställningar att
de vägrar ändra sig även när de får påpekat
för sig att deras karta är falsk.Jag hade förväntat mig
att det skulle gå att få till en debatt inom Sverige så att
utställarna ändrade på sig. När det har visat sig omöjligt
så har jag nu sett det som nödvändigt att vända mig
till er. Era synpunkter kan kanske ha mer konstruktiv verkan än vad
jag som svensk medborgare kunnat få fram för att påverka
den svenska staten att tala sanning och inte med kluven tunga.
Med vänlig hälsning
Tord Björk
Lärare i expo (utställningsdesign och teknik) samt mediekunskap,
Christian 4:s Gymnasium, Kristianstad
|
