Afrika
Nordafrika-Västasien
- Mauretanien
- Västsahara
- Marocko
- Algeriet
- Tunisien
- Libyen
- Egypten
- Sudan
- Eritrea
- Jemen
- Oman
- Arabemiraten
- Saudi
- Jordanien
- Israel/Palestina
- Libanon
- Syrien
- Bahrein
- Qatar
- Kuwait
- Irak
- Turkiet
- Cypern
- Armenien
- Georgien
- Azerbaijan
- Iran
- Afghanistan
- Turkmenien
- Uzbekien
- Tadzhikien
- Kazachstan
- Kirgisien
Europa
Sydasien
Ostasien
Nordamerika
Latinamerika
 
Tillbaka till Landindex

 

Egypten

 

 

 

Folkmängd 2003: 74,7 milj
Yta: 1.001.000 km2
Produktion 2003: 268 mdr USD

 

 

Kortbeskrivning: Nilens bördiga floddal och delta, centrum för den första centraliserade staten ca 3000 fvt. I ungefär 2500 år styrt av successiva kotterier som dock hade mindre makt än deras gudomliga attribut lät ana, och mycket tyder på att åtminstone en medelklass av hantverkare och byråkrater fick alltstörre inflytande med tiden -- bl.a. förefaller det som arbetares villkor styrdes av kollektivavtal som förhandlades fram av fack som ibland gick i strejk. Från 700-talet fvt erövrat av det ena imperiet efter det andra som använde landet som kornbod som plundrades med höga skatter. Egyptierna reducerade till en underklass som behandlades med rasistiska uteslutningsmetoder av härskarfolken, assyrier, greker och romare, mot vilket de förgäves försökte försvara sig med ständigt nedslagna bondeuppror. Från 200-talets ekonomiska kris måste överheten erkänna egyptierna som medborgare, med tiden integrerade i imperiet via den kristna kyrkan; emellertid tenderade egyptierna att stödja kätterier i protest mot beskattningen.

År 639 erövrades Egypten av de islamska arméerna som allmänt betraktades som befriare. Från 900-talet blev landet centrum inte bara för den islamska kulturen utan också för västra delen av den eurasiska kontinentens handelssystem. Emellertid råkade ekonomi och administration i hopplös förvirring då detta system förföll efter digerdöden och krigsherrar plundrade landet efter behag, samtidigt som de skyddade sig mot folklig opposition genom att kooptera de mest framgångsrika opponenterna i plundringssystemet. Inkorporeringen i det ottomanska imperiet på femtonhundratalet återställde dock det mesta välståndet för en tid.

Europeerna inledde sin periferisering av landet runt 1800 och gav det rollen som bomullsleverantör, med tiden alltmer skuldsatt. I slutet av artonhundratalet föddes tre motståndstraditioner. Dels den militära populismen som hade makten under något år tills den störtades av brittisk ockupation. Dels av en traditionell nationell självständighetsrörelse som alltmer kom under större jordägares kontroll och vid tiden för andra världskriget hade blivit rätt nöjd med tillvaron sådan den var. Dels den islamistiska traditionen, dvs tolkning av "nationell ekonomisk utveckling" och "rättvisa" i islamska termer, organiserad från 1920-talet i Muslimska Brödraskapet. Dessa kunde med hjälp av facklig och politisk kamp få britterna att lämna landet efter andra världskriget men krossades strax därefter av regeringen; dock krossades regeringen själv av en militärkupp omedelbart därefter. Militären satsade på jordreform och nationell utvecklingspolitik och blev för något decennium arabvärldens ledare, men ekonomin råkade i baklås på sjuttitalet och landet hamnade i IMFs klor. På åtti- och nittitalen har islamister i någon mån lyckats organisera ett folkligt motstånd mot detta som annars mest har tagit sig uttryck i IMF-uppror.

Aktuellt: 7 december 2006 började en strejkrörelse som mer eller mindre har rullat på sen dess och närts av dyrare levnadsomkostnader efter finanskraschen 2008. I januari 2011 sammankallade strejkrörelsens stödkommitté en protestdemonstration i Kairo som vidgades långt utöver alla bräddar och efter ett par veckor fick regeringen att avgå.


 

Statistikuppgifter

 
						

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org