Kollektivet måste konfrontera omvärlden

Folkrörelsernas handlingar är av två slag: att tvinga motståndaren att anpassa sig till rörelsens krav, och att med egna händer förverkliga de önskade målen i det civila samhälle de representerar.

Konfrontationer

Konfrontationer syftar till att förstöra motståndarens kommandokedja och öka hans kostnader. Detta görs vanligtvis med traditionella medel som förändras långsamt över tid: skatteuppror, brödbeslag, och på senare tid strejker, ockupationer, bojkotter och massmöten/demonstrationer eller andra former av att visa massa och enighet.
Konfliktsättet måste väljas så att hela kollektivet kan användas till det yttersta – vilket för övrigt var orsaken bakom Gandhis insisterande på fredliga medel; våld tenderar att minska antalet deltagare, och därmed också ens resurser. Det är därför en stabil repertoar och en bekant terräng kan vara att föredra. Men nya, oväntade repertoarer kan skapas ur den välbekanta terrängen, och det tenderar att slå igenom mer än den vanliga repertoaren. Nya repertoarer höjer osäkerheten för motståndaren och därmed också hans kostnader.

Syftet med konfrontationer är att tvinga motparten till eftergifter. Målet med kriget är fred, som militärteoretikerna säger; fred på sina egna villkor. Men det finns en speciell dynamik i konfrontationer som får dem att utvecklas på ett sätt som ingen har tänkt på. Det finns en hel teoretisk tradition om detta: konfliktteori.

Vanligtvis handlar konfliktteori bara om två parter, men i folkrörelseaktioner finns det många, vilket gör konfliktteori knepig. Det finns dock några saker i konfliktteorin som gäller:

För det första definierar parterna konfliktens karaktär, hur dumma de än kan verka. Det innebär till exempel att det som gäller är parternas subjektiva uppfattning om konflikternas kostnader och intäkter. Den part som först tycker att kostnaderna överstiger intäkterna är först med att begära fred.

För det andra finns det objektiva begränsningar för vilka strategier som är möjliga att välja.
– Ju mindre resurspotential och ju svagare kollektiv identitet, desto snävare är begränsningarna. Dessutom begränsas möjligheterna av tidigare artikulationer; det är inte möjligt att ändra artikulation över en natt.
– Ju mer parterna har med varandra att göra i vardagen, desto större är deras möjligheter. För då är de också beroende av varandra och kan utöva press på varandra.
– Kvalitativa teman lockar till tuffare konflikter än kvantitativa, irreversibla teman lockar till tuffare konflikter än reversibla.
– Kulturen i stort, liksom de subkulturer hos den del av allmänheten man kommunicerar med, avgör vilka medel som är acceptabla. Vissa kulturer accepterar våld, till exempel, andra gör det inte.

För det tredje har konfrontationer en tendens att eskalera och dra med sig nya parter, teman och mål, samtidigt som parterna blir mindre benägna att kompromissa om en rimlig fred. Med tiden satsar parterna resurser de vill ha utdelning av, den kollektiva identiteten stärks, radikala utopier och mål formuleras, konfliktorganisationerna tenderar att tas över av militanta som ser konflikten som ett mål i sig och en bas för sin egen makt, och gränserna för de kulturellt accepterade medlen vidgas. Det är dock också möjligt att det blir tydligare vad som skiljer parterna; verkliga motståndare kan dyka upp och falska konflikter kan försvinna.
Upptrappning kan ha såväl fördelar som nackdelar. Till fördelarna hör naturligtvis utsikterna till betydande framsteg. Till nackdelarna hör förvrängningen av deltagarnas uppfattning om konflikten, som kan öka medan konflikten eskalerar. Konflikter är alltid riskfyllda. Så bilderna av motståndaren som deltagarna gör är inte alltid korrekta; de tenderar att vara svartvita. Vilket gör det svårt för motståndaren att acceptera någon eftergift hur rimlig den än är.

Det finns dock de-eskalerande tekniker man kan lära sig av M.K. Gandhi, de gör det lättare för motståndaren att ge upp.

Alternativsamhällen

Att leva som om de önskade förändringarna redan fanns där kan göra förändringarna oundvikliga. Genom att genomföra de reformer de kämpar för inom det civila samhället stärker deltagarna sina egna förmågor – praktiska och andliga. Och genom att utforma offentliga organ enligt det civila samhällets normer – enligt ömsesidighet och socialt ansvar snarare än hierarki och marknad – bidrar rörelserna till att stärka det civila samhället på statens och näringslivets bekostnad. Och detta är faktiskt syftet med folkrörelser.

Det finns dock en risk här. Alternativsamhällen som inte bryr sig om att påtvinga majoritetssamhället sina normer – inte bryr sig om att vara hegemoniska – kommer förmodligen att sluta som folkloristiska museer, eller affärsföretag, eller delar av välfärdsbyråkratin. Å andra sidan kommer en rörelse som inte bryr sig om att bygga ett alternativsamhälle inom majoritetssamhället att sluta som en oviktig, ooriginell och subaltern ”påtryckargrupp”.

En rörelse som gör båda kan få hegemoni i samhället, nationellt och globalt.

Litteratur
Det finns massor av aktivisthandböcker.
Den som ändå är mest användbar är den äldsta: Saul Alinsky: Rules for radicals, Vintage Books 1969, eftersom den också handlar om varför man gör si eller så. Tips kan bli föråldrade, men tänket är evigt.
Användbar är också Peter Drucker: The effective executive, Pan 1967, eftersom han insisterar på att "executive" är alla som får något att hända.