Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
FolkrörelseteoriKategoriHabitusIdentitetIntresseArtikuleringOrganiseringMobiliseringRelationerHandlingResultat
Tillbaka till huvudsidan
|
Kollektivet måste konfrontera omvärlden
Folkrörelsernas handlingar är av två slag: att tvinga motståndaren att anpassa sig till rörelsens krav, och att med egna händer förverkliga de önskade målen i det civila samhälle de representerar. Konfrontationer Konfrontationer syftar till att förstöra
motståndarens
kommandokedja och öka hans kostnader. Detta görs vanligtvis
med traditionella medel som förändras långsamt över
tid: skatteuppror, brödbeslag, och på senare tid strejker,
ockupationer, bojkotter och massmöten/demonstrationer eller
andra former av att visa massa och enighet. Syftet med konfrontationer är att tvinga motparten till eftergifter. Målet med kriget är fred, som militärteoretikerna säger; fred på sina egna villkor. Men det finns en speciell dynamik i konfrontationer som får dem att utvecklas på ett sätt som ingen har tänkt på. Det finns en hel teoretisk tradition om detta: konfliktteori. Vanligtvis handlar konfliktteori bara om två parter, men i folkrörelseaktioner finns det många, vilket gör konfliktteori knepig. Det finns dock några saker i konfliktteorin som gäller: För det första definierar parterna konfliktens karaktär, hur dumma de än kan verka. Det innebär till exempel att det som gäller är parternas subjektiva uppfattning om konflikternas kostnader och intäkter. Den part som först tycker att kostnaderna överstiger intäkterna är först med att begära fred. För
det andra finns det objektiva begränsningar för
vilka strategier som är möjliga att välja. För det tredje har konfrontationer en tendens att eskalera
och dra med sig nya parter, teman och mål, samtidigt som parterna
blir mindre benägna att kompromissa om en rimlig fred. Med tiden
satsar parterna resurser de vill ha utdelning av, den kollektiva
identiteten stärks, radikala utopier och mål formuleras,
konfliktorganisationerna tenderar att tas över av militanta
som ser konflikten som ett mål i sig och en bas för sin
egen makt, och gränserna för de kulturellt accepterade
medlen vidgas. Det är dock också möjligt att det
blir tydligare vad som skiljer parterna; verkliga motståndare
kan dyka upp och falska konflikter kan försvinna. Det finns dock de-eskalerande tekniker man kan lära sig av M.K. Gandhi, de gör det lättare för motståndaren att ge upp. Alternativsamhällen Att leva som om de önskade förändringarna redan fanns där kan göra förändringarna oundvikliga. Genom att genomföra de reformer de kämpar för inom det civila samhället stärker deltagarna sina egna förmågor – praktiska och andliga. Och genom att utforma offentliga organ enligt det civila samhällets normer – enligt ömsesidighet och socialt ansvar snarare än hierarki och marknad – bidrar rörelserna till att stärka det civila samhället på statens och näringslivets bekostnad. Och detta är faktiskt syftet med folkrörelser. Det finns dock en risk här. Alternativsamhällen som inte bryr sig om att påtvinga majoritetssamhället sina normer – inte bryr sig om att vara hegemoniska – kommer förmodligen att sluta som folkloristiska museer, eller affärsföretag, eller delar av välfärdsbyråkratin. Å andra sidan kommer en rörelse som inte bryr sig om att bygga ett alternativsamhälle inom majoritetssamhället att sluta som en oviktig, ooriginell och subaltern ”påtryckargrupp”. En rörelse som gör båda kan få hegemoni i samhället, nationellt och globalt. Litteratur
|