Kollektivet måste organisera sig

Korta och tillfälliga rörelser kan göras med minimal organisation. Men en folkrörelse oavsett livslängd behöver permanenta nätverk, det vill säga mer eller mindre permanenta grupper med täta kontakter mellan deltagarna.

Denna organisation är nödvändig av flera skäl.
– Det är nödvändigt för artikulation. Det krävs mycket organiserad kommunikation mellan medlemmarna för att de tillsammans ska kunna artikulera rörelsens identitet och syfte, få riklig och korrekt information om situationen och möta motståndarens desinformation.
– Det är nödvändigt för mobilisering. Stora, samlade resurser behövs för att nå det potentiella stödet, och även ett socialt sammanhang som kan bära en rörelse över tillfälliga nedgångar.
– Det är nödvändigt för planering av åtgärder.
– Men framför allt är det ofrånkomligt för att man kontinuerligt ska kunna genomföra de kollektiva riter som gör att rörelsekollektivet känner sig starkt och i stånd att handla. Individer som bara träffas på facebooknöjer sig med gnäll.

Organisation är de fattigas resurs. Men det är inte lätt att organisera.

Organisationen underlättas av tidigare organisering. Ju fler och tätare nätverk det finns inom konfliktkategorin sedan tidigare, desto lättare är det att bygga nya för nya ändamål. Detta gäller även för nätverk som är så informella att de snarare kan kallas ”sociala utrymmen”, till exempel arbetsplatser, stadsdelar och lokalsamhällen; ju tätare dessa är, och ju mer oberoende de är av motståndarnas utrymmen, desto lättare är de att organisera. Arbetarrörelser har till exempel haft lättare att organisera och vara effektiva i stora industrier än i små verkstäder. Lokala stadsrörelser är lättare att organisera om de har till exempel ett kulturhus som bas. Ett kollektivt "vi" är inte lätt att föreställa sig. Det behövs en hel repertoar av möten, kollektiva riter och en gemensam samling heliga ting, inte minst en gemensam plats. Ett facebookkonto räcker inte.

Men det finns en hake med organisationer.

Varje formell organisation är ett steg bort från de spontana livsyttringarna, och därmed också ett steg bort från vad folkrörelserna är till för att försvara. Särskilt fyra problem eller dilemman har observerats, dilemman av typen ”ändamålen fördärvas av medlen”.

1. Konflikten mellan demokrati och snabba beslut. I en folkrörelse är demokrati inte bara ett medel – lekmännen vet bäst vilket som är deras mål – utan också ett mål i sig, som förebild för det ”goda samhället”. Men under tiden måste makten att besluta centraliseras så att organisationen snabbt kan använda sin fulla styrka i en konflikt. Denna centralisering har ofta som en konsekvens att kreativiteten minskar – för få personer blir nyckelpersoner, monopoliserar uppmärksamheten och kväver alla idéer från andra. Det här är en konflikt som inte har några uppenbara bra lösningar.

2. Maktkoncentration. Syftet med att organisera är att hantera kommunikationen mellan deltagarna, och oundvikligen kan personer i nyckelpositioner samla illegitim makt för att manipulera kommunikationen till egen vinning. Detta har i såväl liberal som anarkistisk tradition blivit ett argument mot all organisering – men problemet är förmodligen värre i den typ av informella organisationer anarkister oftast föredrar.

3. Byråkratisering. Detta är ett specialfall av maktkoncentration, vilket innebär att anställda funktionärer får mer och mer inflytande. Anställning av vissa funktioner är ofta oundviklig i en stor rörelse. Men här ligger ett verkligt och viktigt problem. För det första orsakar anställningar snabbt höga fasta kostnader, vilket tvingar fram ständiga mobiliseringar av resurser utan särskilda syften. För det andra, och viktigare, har en anställd andra syften än lekmannamedlemmen – bra anställningsvillkor och fasta organisationsstrukturer - blir detta viktigare än det officiella målet.

4. Organisatorisk splittring. Folkrörelsernas heterogena organisationer har ofta setts som en svaghet. Internt käbbel och möjligheten det ger motståndaren att söndra och härska har ofta betonats, och på senare tid har så kallat nischbeteende observerats från små, avskilda "NGOer" som plockar russinen utan att ta ansvar för helheten. Men det kan också finnas en källa till styrka i splittring (”konstruktiv oenighet”) – mobiliseringar kan vara bredare om särskilda intressen inom konfliktkollektivet har möjlighet att organisera sig separat, de demokratiska diskussionerna kan bli öppnare och det kan till och med finnas en möjlighet att skapa en användbar arbetsfördelning där radikala grupper skrämmer motståndaren till att möta de mer moderatas krav.