Generellt om folkrörelser
Gamla folkrörelser (före 1800)
Arbetarrörelser
Nationella rörelser
Bonderörelser
Kvinnorörelser
Pariarörelser
Fredsrörelser
Miljörörelser
Andra allmänningsrörelser
 
Tillbaka till Litteraturiindex
 

Kommenterad lista över folkrörelselitteratur

 

Generellt om folkrörelser

 

 

 

Veit Michael Bader: Kollektives Handeln (Leske+Budrich 1991)

Standardverket, som dock är nästan okänt utanför Tyskland. Tyskt noggrann utredning om folkrörelser -- redovisar enligt egen utsago "delteorier" om folkrörelser men ingen har gjort det fullständigare. Kapitelrubriker, som följer en ordning som går från ursprung till resultat enligt vad man skulle kunna kalla en "folkrörelsecykel": Objektiva levnadslägen, Habitus, Kollektiv identitet, Intressen, Artikulation, ideologi och utopi, Organisation, Mobilisering, Handlingsmöjligheter, Dynamik och Följder av konflikt. Ett längre referat finns i Demokratins bärare, Kapitel 1.

 

Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly: Dynamics of contention, Cambridge University Press 2001

Ett liknande försök att sammanfatta alla teorier om folkrörelser, med enligt min smak ett lite kluvet resultat. Utgångspunkten är att all konfliktfylld politik i princip är samma fenomen, dvs både folkrörelser och krig. Vilket leder till att det hela blir orimligt abstrakt och ännu mindre egentligen kan sägas än vad ändå Bader lyckas med. Men den har ändå en del fördelar som gör den läsvärd. Den slår fast att folkrörelsepolitik är relationell -- det är någon som handlar, i ständigt samspel med andra parter som också handlar, och att de som handlar formerar både sig själva och sina mål under tiden, som respons. Den illustrerar, till skillnad från Bader, sina stundom snåriga teser med spännande ögonblicksbilder av folklig kamp. Och den är verkligt stark på att formulera begrepp för olika mekanismer som enligt författarna styr alla mobiliseringar, typ "mäklarskap" (aktörer som sätter från början skilda kategorier i samband med varandra och får dem att börja agera samfällt) eller "social tillägnelse" (den process då en social kategori börjar tematisera en fråga eller tänka i termer av att en fråga är viktig).

 

Charles Tilly: From mobilization to revolution, Addison Wesley 1978

Något mindre grundlig amerikansk klassiker; tes: Folkrörelse = resursmobilisering, dvs att kollektiv i kamp försöker mobilisera så mycket resurser som möjligt på sin sida, och hur detta går till. Innehåll: Befintliga teorier, Intresse, organisering och mobilisering, handlingsformer. Detta kan ses som klassikern inom den s.k. resursmobiliseringsskolan, en riktning inom folkrörelseforskningen som utgår från frågan "hur kan folk vinna trots att dom definitionsmässigt är i underläge?" Det kan dom, säger Tilly, genom att blockera motpartens resurser och genom att vara snabba.

 

Daniel Foss & Ralph Larkin: Beyond revolution, Bergin & Garvey 1986

Protest mot Tilly. Tes: Folkrörelse = väckelse. Skildrar hur ingrodda och förlamande föreställningar av världen skingras av nya befriande utopier som skapas genom att man handlar kollektivt. Innehåll: Sociala rörelsers uppträdandeformer, Tidigare forskning, Reproduktion av sociala privilegier, Intensifiering av konflikter, Omtolkning av den sociala verkligheten. Empirin i boken utgår i första hand (men inte enbart) från 60-70-talens ungdomsrörelser.

 

James Jasper: The art of Moral Protest: Culture, Biography and Creativity in Social Movements, University of Chicago Press 1997

En protest mot den folkrörelseforskning som bara sysslar med yttre förutsättningar; vill istället betona de aktivas egna motiv i termer av kultur och moral. En lovvärd satsning, men tyvärr lite hafsigt genomförd - eftersom Jasper nästan uteslutande fokuserar på amerikanska medelklassrörelser tror man lätt att det bara är dessa som har någon moral och kultur att tala om, och rimligen blir de också av rätt speciellt slag. I och för sig är det inte förvånande att han är så snäv, han hör till dem som tror på stora skillnader mellan s.k. "nya sociala rörelser" och andra, men det resulterar alltså i att han förlorar rätt många poänger för sin tes.

 

Ron Eyerman & Andrew Jamison: Social movements - a cognitive approach, Polity Press 1991

En undersökning av hur en folkrörelse = uppbygget av en förståelse hos dem som deltar, genom deltagande i ett gemensamt projekt. Rörelsen börjar, enligt författarna, för att den gängse samhälleliga förståelsen för något inte stämmer med verkligheten, och den upphör när den samhälleliga förståelsen har bringats i samklang med verkligheten. Den nordiska miljörörelsen jämte den amerikanska medborgarrättsrörelsen tjänar som exempel - vilket i och för sig krossar tesen eftersom ingen av dessa rörelser vann mer än måttliga eftergifter från etablissemanget men ändå får sägas ha disintegrerat. En viss övervikt åt akademiskt namedropping gör boken mindre läsvänlig än den är värd; den hör till de tunna böcker man gärna skulle ha velat se mycket tjockare, med många fler exempel och lite mindre akademisk legitimering.´


Rick Fantasia: Cultures of solidarity, University of California Press 1988

Empiri för Eyerman och Jamison ovan. Visar hur arbetare som är indragna i en konflikt - tre fall - utvecklar ett "vi" och en solidaritet inom gruppen till och med i USA. I det tredje av de skildrade fallen utvecklas denna solidaritet till och med över en hel stads arbetarklass.

 

Hanspeter Kriesi et al: New social movements in Western Europa, University College of London 1995

Utvecking av Tilly. Använder 80-talets fredsrörelsemobilisering (och andra socialt närstående mobiliseringar) till att klarlägga vad en mobilisering är, och hur den går till, och hur den är beroende av både sina motparters handlingar och organisatoriska struktur och sina egna strategiska och taktiska val. Slutsatsen är ungefär att en rörelse kan uppstå där det finns ett utrymme att tematisera något intresse, och där det kan framstå som möjligt att vinna en kamp. Den uppstår på så sätt att tämligen tillfälligt bildade grupper tar initiativ, för de är de enda som tar några nya initiativ. Den fortsätter dock på så vis att starkare aktörer griper in, t.ex. väletablerade organisationer. Dessa driver på mobiliseringen under en tid, men sedan låter sig en stor mängd deltagare köpas upp i statskontrollerade strukturer för små fördelar, medan folk som har större ambitioner marginaliseras; om några av dem dessutom låter sig provoceras till illegitima handlingar är rörelsen dömd.

 

Ruud Koopmans: Democracy from below - New social movements and the political system in West Germany, Westview Press 1995

En tolkning av 60-80-talens starka folkrörelsemobiliseringar i Västtyskland. Tyvärr gör Koopmans allt för att pressa in historien i sin POS-modell, dvs att allt avgörs av rörelsens reaktioner på de politiska eliternas ståndpunkter och inget av interna utvecklingar inom rörelsernas egen kultur. Men man får ändå några skildringar av avgörande tabbar som ledde till nederlag som t.ex. fredsrörelsens oförmåga att hitta en väg mellan partifolkets och de stenkastande autonomas konkurrerande elitismer.
På köpet får man en elementär genomgång av olika folkrörelseteoretiska riktningar.

Charles Tilly: Social movements 1768-2004, Paradigm publishers 2004

En historik över den enda sorts folkrörelser som Tilly accepterar som folkrörelser eller "sociala rörelser" -- en folkkategori som utvecklar ett långsiktigt "vi" och som genom att demonstrera respektabilitet, enighet, massa och engagemang sätter press på överheten. Sådana ska ha börjat i England 1768 i samband med kraven på demokratisering då, och sen spritt sig hyggligt om än inte i hela världen så i stora delar av. Tilly sätter denna sorts folkliga politik i samband med den då nya sortens stater som styrdes av ett borgerskap som hävdade att de representerade "folket", och inte bara av en dynasti, vilket gav folket en hållhake. Ett problem som Tilly inte diskuterar är att hans folkrörelsebegrepp utesluter de folkrörelser som bygger på direkt aktion, t.ex. arbetarrörelser som bygger på strejken och nationella och andra rörelser som bygger på bojkotten. Vad han verkligen diskuterar är sådana folkrörelsers framtidsutsikter -- som inte ser alltför ljusa ut tycker Tilly, i beaktande av att de globala makthavarna inte alls hänvisar till folket som källa för legitimitet utan snarare till BNP och survival of the fittest.

PS: Tilly är inte helt nöjd med att behöva slåss om folkrörelsebegreppet -- han anser att det behövs ett begrepp för den här typen av rörelser, till skillnad från fackföreningar och liknande, men kommer inte på nåt bättre. Den som kommer på ett bra begrepp kan skriva till Charles Tilly.

 

Sidney Tarrow: Power in movement, Cambridge University Press 1994

Åtar sig att besvara frågan "vad är det som gör att en folkrörelse har framgång". Nu lyckas han väl inte helt med det men en massa tankeväckande frågor blir resta på vägen. Till exempel att det smartaste sättet att organisera handling i en rörelse inte är organisationen utan nätverket av organisationer, och varför det är så. Eller hur de "öppningar i systemet" ser ut som gör det möjligt för en folkrörelse att uppstå. Eller vilka faktorer det är som bringar en folkrörelse på fall, i regel (jo, det är de gräl som uppstår när vissa börjar sträva efter att konsolidera vunna framgångar medan andra vill radikalisera rörelsen). Historiska exempel används flitigt. Även Tarrow anser att något stort i folkrörelsernas historia hände ca 1800 men använder en lite mindre storståtlig terminologi för det.

 

Sidney Tarrow: The new transnational activism, Cambridge University Press 2005

Tarrows speciella grej är att tolka folkrörelsemobiliseringar utifrån de gynnsamma tillfällen som yppar sig och låter en opposition få grepp på utvecklingen, och här använder han det rastret för att förstå de senaste årens globala rättviserörelse. Hans slutsats är bland annat, efter att han har tittat på en massa roande exempel, att det inte är globaliseringen i sig som mobiliseringarna handlar om, utan de politiska försöken att hantera den. Och det är ju också rätt självklart; oppositionen opponerar mot vad makten gör. En annan av Tarrows slutsatser är att det finns ingen "global" rörelse; alla utslag av den är fast rotade i lokala förutsättningar och består av lokalt baserade människor som försöker hitta allierade för sin egen kamp om lokala yttringar av globala maktförhållanden. Detta är mindre självklart - det är bara när man engagerar sig i sånt som folk lokalt och nationellt tycker är viktigt som man kan bli en kraft att räkna med.

 

Kurt Schock: Unarmed insurrections - people power movements in nondemocracies, University of Minnesota Press 2005

Utifrån sex exempel funderar Schock på när ickevåldsrörelser lyckas eller misslyckas. Hans slutsats är att de är framgångsrika om de är uthålliga och om de kan orsaka politisk splittring i den härskande eliten - och utreder också villkoren för detta. Intressant är också kritiken av den enligt Schock traditionellt alltför snäva definitionen av "ickevåldsmotstånd" - allt utom krig bör räknas dit, och huruvida deltagarna är moralister eller inte är irrelevant.

 

Alain Touraine: Return of the actor, University of Minnesota Press 1988

Fransksociologisk (dvs överteoretisk) utredning av folkrörelser. Touraine teoretiserar om en sorts stegring, från kollektivt beteende, över kamp, till sociala rörelser som är en höjdpunkt. Innehåll: Sociala rörelser, Identitet, Samhällsförändring, Nya konflikter, Rörelsernas tillbakagång, Revolution och demokrati. Fråga mig inte vad poängen är.

 

Åsa Wettergren & Andrew Jamison: Sociala rörelser - politik och kultur, Studentlitteratur 2006

Äntligen lite folkrörelsestudier på svenska universitet. Ganska spretigt och oordnat - men sådant är läget. Roligast i antologin tycker jag är Ron Eyermans kapitel om vad folkrörelser egentligen gör när de (be)rör; det borde utvecklas till en hel bok som skulle kunna bli grundkurs för mer än en rörelse. Men här finns också en studie av vilka som träffas på sociala forum, ett avslöjande av danska antifascisters omedvetet machistiska praxis, och en suverän historik av anti-apartheidrörelsen som den globala rättviserörelsens anfader i Nord. Liksom Jamisons eget kapitel om vad som händer när rörelsers kunskaper institutionaliseras till universitetskunskap. Med mera. Möjligen skulle man kunna invända mot ett ibland ganska internt och mystifierande språkbruk, men det speglar väl bara unga akademikers osäkra ställning i akademierna - de väletablerade Eyermans och Jamisons kapitel är till exempel glasklara.

 

Samir Amin m.fl: Transforming the revolution -- social movements and the world system. Monthly Review Press 1990

Läget idag inom folkrörelsevärlden. Tre kapitel: Arbetarrörelsen 1800-2000, De nationella rörelserna i periferin under 1900-talet, "Nya sociala rörelser" som enligt författarna inte är så nya. Plus en sammanfattning. Tes: samtliga folkliga rörelser står inför en ny situation som beror av kapitalismens begynnande sönderfall plus deras egen strategis (att ta makten i staten) taktiska framgångar och strategiska misslyckande.

 

Charles Tilly: The contentious French -- four centuries of popular struggle. Harvard University Press 1986.

Illustrationen av begreppet "repertoar", dvs hur folkliga kampformer har förändrats över århundradena. Bred och mustig skildring av den franska folkrörelsescenen från skatteuppror över bröduppror till strejker, massmöten och demonstrationer. Föga av teoritugg, men desto mer av scener.

 

Jan Wiklund: Demokratins bärare: det globala folkrörelsesystemet. Opublicerat

Historik över globala folkrörelser, den mest fullständiga som finns. Kapitel: Aktörerna -- stater, kapital och folkrörelser. Scenen: världen. Folkrörelser före världsmarknadssystemet. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna. Systemperiferins försvar mot centrum. Bönders försvar mot matmarknaderna. De marginaliserades försvar. Civilsamhällets försvar. Folkrörelsesystemet. Men läs själv så slipper jag referera!

 

Max Beer: Allgemeine Geschichte des Sozialismus und der sozialen Kämpfe, Verlag für Sozialwissenschaft, Berlin 1924, sv övers Socialismens historia, Fram 1925-26.

En generell folkrörelsehistoria skriven för arbetarrörelsen, vilket innebär att bara sådana rörelser som Beer såg som relevanta för socialdemokratiska arbetare observeras. Men inom den ramen går han långt. Roligast blir han när han skildrar kristendomens framväxt -- även om det framgår ack så tydligt att han använder den historien för att angripa det pampvälde han inte vågar angripa direkt inom arbetarrörelsen. Det anmärkningsvärda med denna bok är också att det är den såvitt jag vet hittills enda utgivna som försöker ta ett empiriskt historiskt helhetsgrepp på folkrörelser.

 

Michael Edwards & David Hulme (eds): Making a difference, NGOs and development in a changing world, Earthscan 1992

En analys av NGO-begreppet som bland annat försöker skilja diverse professionell välgörenhet från folkrörelser.

 

Ponna Wignaraja (ed): New social movements in the south, Zed 1993

Antologi; innehåll: Rajni Kothari: Massor, klasser och staten (om hur den medelklass som styr bara tänker på att utnyttja sina egna folk till att bli rika i det internationella systemet och varför folk därför måste organisera sig själva). Samir Amin: Folkrörelser i periferin (om "återkompradoriseringen", dvs hur sydstaternas härskare ger fan i det nationella självhävdandet, om folkrörelsers nya strategi). Harsh Sethi: Miljökamp i Indien (en utmärkt genomgång av vad miljörörelsen gör, varför, vem som gör det, vilka deras problem är; önskar att sådant fanns för andra länder). M.m.

 

J Craig Jenkins & Bert Klandermans (ed): The politics of social protest, University College of London Press 1995

Samlingsvolym med diverse uppsatser om 70-80-talets folkrörelser. De i mitt tycke roligaste är Diarmuid Maguire: Opposition movements and opposition parties, som visar hur åttitalets fredsrörelse i England och Italien kvävdes av beroendet av socialdemokrater respektive kommunister, samt Donatella della Porta & Dieter Rucht: Left-libertarian movements in context, som visar hur beroende dessa anti-etablissemangs- och anti-statliga rörelsers handlingsmönster i själva verket var av regeringars bemötande. Hela boken är starkt präglad av den s.k. POS-skolan (står för political opportunity structure), vari folkrörelsers handlingar i första hand tolkas som styrda av de öppningar som finns hos staten och partiväsendet, vilket möjligen gör ovanstående kapitel lite överdrivna.

 

Sidney Tarrow: Democracy and disorder; protest and politics in Italy 1965-1975, Clarendon Press 1989

Skriven av POS-skolans skapare. Beskriver med Italien som exempel hur en folkrörelsecykel skapas på grund av att konflikter blir tydligare i ett skede av stor förändring, hur de börjar i gamla intresseorganisationer men hur snart nya mobiliseringscentra tar över verksamheten. Tarrow skildrar hur dessa konkurrerar med varandra om att dra till sig folk och på så sätt breddar protesterna, men till slut stat och kapital kan kooptera viktiga personer och köpa ut många, varvid de som inte vill låta sig köpas ut isoleras, i desperation tar till metoder som deras egen potentiella bas fördömer, och dödar rörelsen. Men konsekvenserna av alltihop är att mycket av det rörelsen har förespråkat ändå förverkligas menar Tarrow, bland annat ett mer demokratiskt samhälle. Styrkan är, som hos Tilly ovan, scenerna, empirin. Svagheten är att han -- trots hänvisningar till "praktisera målet" som den italienska termen lyder för att handla som om rörelsens mål redan är uppnått -- tycks utgå från att det systemintegrerade parlamentariskt fixerade spelet ändå är politikens kärna och det rörelserna gör på egen hand bara är subaltern "påtryckning".

 

Robert Lumley: States of emergency -- cultures of revolt in Italy from 1968 to 1978, Verso 1990

Handlar om exakt samma skeende som Tarrows bok, men utan så mycket teoretiserande och med fokus på vad folk gjorde, både i form av handlingar och allmänt uppträdande, och på den tidens kulturella yttringar och deltagarnas känsla av upprymdhet och kreativitet. Samt på den snabba institutionaliseringen med påföljande marginaliseringen av fotfolket vilket gjorde sånt som Röda Brigaderna till en rimlig lösning för en del besvikna.

 

Peter Waterman: Globalization, social movements and the new internationalisms, Mansell 1998

Utreder frågan om folkrörelserna kan ta sig ur den inskränkta nationella scenen och börja samarbeta mot en motståndare som är global. Skrevs strax innan Seattle, vilket är orsak till det lite väl teoretiska anslaget. Pekar realistiskt på vilka brister som finns inom arbetar-, kvinno- och miljörörelser, men missar helt småböndernas helt avgörande roll i nutidens globala folkrörelsesamarbete. Det roligaste kapitlet är det som handlar om hamnarbetarnas (europeiskt) internationella mobilisering från 80-talet och framåt, och hur deras egna formella organisationer klampar ivägen för dem hela tiden under sken att hjälpa till.

 

Joe Foweraker & Ann Craig (ed): Popular movements and political change in Mexico, Lynne Rienner 1990

En rimligt allsidig bok om färska folkrörelsemobiliseringar i ett sydland. Bara ett av de femton kapitlen handlar om zapatisterna vilket visar att det finns en livaktig miljö runt dem som har gjort det möjligt för dem att överleva. Här finns också kapitel som visar hur kåkstadsrörelser med 85% kvinnligt deltagande kämpar för vatten och el och förändrar kommunalpolitiken och hur textilarbeterskor i maquiladoras väcker fackföreningsrörelsen till liv efter tre generationer av statsuppknytning. Ändå lämnar boken en viss irritation efter sig: där finns alltför mycket analyser av sånt som läsaren inte har en aning om, varför analyserna blir lite ut i luften; mer strikta berättelser med kanske tredjedelen så mycket analys hade passat åtminstone mej bättre.

 

Craig Calhoun: "New social movements" in the early nineteenth century, Artikel, Social Sciences History 17, 1993

Den slutliga begravningen av teorin om "nya sociala rörelser" som var så populär på 80-talet. Calhoun visar att allt som då ansågs nytt -- föga fokus på klass, tematisering av ämnen som miljö, genus och identitet, ointresse för statliga lösningar, platta organisationer -- var synnerligen närvarande både under folkrörelseuppsvinget 1905-1914 och ännu mer före 1848. Snarare än att fråga sig vad som hände 1968, menar Calhoun, borde man fråga sig varför dessa så typiska folkrörelseuttryck var så frånvarande i slutet av 1800-talet och ännu mer mellan 1920 och 1968. Kan det vara så att det är typiska uttryck för en kreativ period, rentav?

 

David Meyer & Sidney Tarrow: The social movement society, Rowman & Littlefield 1998.

Med stjärnor inom den akademiska folkrörelseforskningen som Tarrow, Bert Klandermans, Dieter Rucht, Donatella della Porta m.fl. bland författarna blir denna bok ändå något av en besvikelse. Den innehåller åtskilligt med data från vitt skilda länder som visar deras tes -- att den politiska aktiviteten ligger på en oförändrat hög nivå och snarast stiger, och att s.k. okonventionell folkrörelsepolitik stiger ännu mer -- men vad betyder det? Att samhället demokratiseras som författarna menar? Eller att de framgångsrika nyliberala angreppen från antidemokratiska eliter driver folk att försvara sig, ganska desperat som det verkar?

 

Global social movements before and after 9.11; Journal of World System Research X:1, 2004.

En sammanställning från ett dussintal forskare. En del är påtagligt mer akademiska än andra, och även en del av dem som verkligen har gjort sig möda att samla empiri har ibland lagt lite lustiga tonvikter. Men det är faktiskt kul att läsa om exempelvis hur olika mobiliseringar för samma mål kan se väldigt olika ut på olika platser. Kolla själv, det är lätt.

 

Ruth Reitan: Global activism, Routledge 2007.

Den hittills bästa beskrivningen av den såkallade globala rättviserörelsen (rörelsen för global rättivisa ska det väl heta?). Här får vi veta hur alla dess rötter uppstod - det kyrkliga initiativet Jubel2000 som uppstod ur IMF-kravallerna i syd, Via Campesina som uppstod ur jordbrukskrisen och ur motstånd mot nordliga NGOer, det amerikanska motståndet mot NAFTA som började samarbeta med syd-NGOer som Focus och Third World Network, och Peoples' Global Action som inspirerades av zapatisterna som i sin tur är en befrielseteologiskt inspirerad jordreformrörelse. Tyvärr skäms boken något av att huvudsyftet är att belägga teser ur forskningsvärlden, inte att redogöra för vad som har hänt.

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org