A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V X Y Z Å Ä Ö

Folkrörelselexikon

 

F

 

Fackförening.

Samarbetsform för direkta producenter, i synnerhet proletariserade sådana, i form av permanent massorganisation, se Arbetarrörelse. Utvecklades ur skråväsendets gesällorganisationer och syftar till att hindra priskonkurrens mellan medlemmarna och till att organisera stöd mot kapitalister, vilket var särskilt viktigt medan arbetsplatserna var små och arbetarna sårbara. Ju större arbetsplatserna har blivit och ju mer processorienterad arbetsprocessen, desto mer är det arbetsprocessen i sig själv som organiserar de direkta producenterna och desto mer kan de utnyttja arbetets egen organisering till att utöva påtryckningar på kapitalisterna (genom att obstruera den; se Arbetsplatsmakt).

Detta hindrar inte att fackföreningar kan utnyttjas och skulle kunna utnyttjas ännu mycket mer för annat, t.ex. som offentlighet och som finansiellt och organisatoriskt stöd för kamp om hegemonin i samhället. Att detta görs så lite beror förmodligen på arbetarrörelsens generella strategiproblem och på att de i så hög grad domineras av funktionärer med egen anställningstrygghet att tänka på i första hand.

Fackföreningar kan organiseras kring yrken (t.ex. gammaldags hantverkarföreningar), företag och branscher (som de svenska fackförbunden i regel) eller städer (som polska Solidaritet).

 

Falsk motsättning.

Konfliktfråga där ingen av ståndpunkterna är rimlig eller där båda är förenliga, helt eller delvis. I strategiska och taktiska konflikter är falska motsättningar ytterst vanliga, beroende på att dessa frågor är så svåra. Särskilt vanliga blir de då man försöker diskutera dem abstrakt, med hänvisning till traditionella ideologier, istället för att se på den konkreta situationen.

En typ av falsk motsättning är att man diskuterar i termer av oförenligheter då det kan handla om tyngdpunkt och fokus längs en skala (ex: parlamentarism eller antiparlamentarism -- kanske är det rimliga mindre parlamentarism och mer folkrörelsearbete än idag). En annan typ är då de hävdade ståndpunkterna inte tömmer ut möjligheterna (ex: reform eller revolution, som förbiser andra möjligheter än regeringsmakt att verka för förändringar).

 

Fascism.

Politiskt förhållningssätt som betonar och kräver mer av hierarki och underkastelse. Syftet torde vara värn om privilegier, men det är inte alls säkert att de privilegier som avses är de nu existerande. Fascism kan lika gärna vara en ideologi för att legitimera plundring.

Traditionellt har fascistiska rörelser uppkommit som svar på starka underklassmobiliseringar som kört fast, och bestått av folk ett litet stycke upp i hierarkin som sett sitt övertag hotat. I Italien (där namnet myntades) var fascismen en rörelse av demobiliserade soldater som angrep fackföreningsmöten i slutet av de s.k. "två röda åren", i Tyskland var nazismen en rörelse av exsoldater och arbetslösa ungdomar som med stöd av ruinhotade småföretagare och tjänstemän angrep kommunister i efterdyningarna av arbetarresningar, i Spanien var falangisterna en sammanslutning av överklassungdomar och kriminella som överföll fackföreningsaktivister, etc. Fascismen byggs upp som ett klientsystem kring notabiliteter som i Spanien eller runt en professionell NGO som i Tyskland; i båda fallen är appellen trygghet.

Litt: Peter Fritzsche: Rehearsal for fascism, Oxford University Press 1989.

 

Feminism.

Tradition av förhållningssätt och tolkning av världen med viss förankring inom kvinnorörelsen. Utgår från mannens förtryck av kvinnan som förklaringsmodell för alla former av förtryck och ser "kön" som en social konstruktion för legitimering av förtrycket.

Feminismen är relativt färsk som utarbetad tradition och i stort sett ett barn av 1960-talets folkrörelseuppsving. Men rötter finns i 1800-talets kvinnorörelser. Flera strömningar finns därför inom den breda feministiska ramen, som rester av skilda mobiliseringserfarenheter. Vissa betonar hur lika kvinnor och män är vilket ses som ett skäl att båda ska ha samma rätt. Andra betonar hur olika de är varför samhället ska utformas så att det ger utrymme för kvinnor. En stark tradition inom feminismen är också att se alla hierarkier som döljande patriarkala dominansformer, se Patriarkat. Istället föredrar man nätverk och flata strukturer.

Allt tyder på att traditionerna blir allt mångfaldigare: som ett resultat av Syd-rörelsers växande betydelse tenderar exempelvis hittills försummade fackliga synpunkter att få större betydelse.

Litt: Gerda Lerner: The creation of patriarchy, Oxford University Press 1986, Renate Bridenthal et al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998. Etc.

 

Flat struktur.

Se Hierarki.

 

Fokus.

Något som en bred folkrörelse gemensamt kan rikta sin uppmärksamhet på och kämpa för.

I en bred rörelse finns alltid många lokala eller partiella frågor som upptar de aktivas intresse och uppmärksamhet. Om dessa frågor får dominera rörelsens arbete helt splittras den upp och förlorar sin gemensamma identitet och sin gemensamma samhällsnärvaro, och därmed sin makt. Därför behövs ett enande projekt omkring vilket rörelsens aktiva kan mötas och lära sig lita på varandra.

Ett effektivt fokus har stark symbolik och förmåga att sammanfatta det alla rörelsens deltagare förväntar sig av en seger. En sådan stark symbolik hade regeringsmakten som var fokus för både arbetarrörelsen och de nationella rörelserna under 1900-talet (se Regeringsmaktsstrategin). Betecknande nog var det den arbetarrörelse som inte hade något fokus, den nordamerikanska sedan föreningsrätten hade garanterats, som snabbast disintegrerade och förlorade inflytande.

Att upprätta ett fokus är den yttersta uppgiften för en strategi.

 

Folk.

Ett begrepp som används i två betydelser:

1. Likamed nation.

2. De icke-privilegierade, de "breda lagren" som det heter med ett gammalt uttryck. Ungefär detsamma som de direkta producenterna. Samir Amin har föreslagit ytterligare en definition: de som förlorar mer än de tjänar på världsmarknadssystemet.

Att samma uttryck används i två betydelser torde hänga samman med de nationella rörelsernas ursprung i demokratiska uppror. Eller också kan det syfta på att överklasser tenderar att bryta förbindelserna med "de breda lagren" inom "nationen" och etablera starkare förbindelser med överklasser internationellt.

 

Folkets hus.

Samlingsplats för arbetarrörelsens organisationer, som också kunde fungera som mötesplats för arbetarrörelsens medlemmar och lokal för formande av rörelsekultur. Företeelsen är internationell; i Sverige invigdes det första Folkets hus i Malmö 189?.

I takt med arbetarrörelsens byråkratisering har Folkets hus i allt mindre grad kunnat behålla sin roll som samlingsplats för folkrörelsekulturen; vissa har t.o.m. förvandlas till kongresshus som lika gärna ger rum åt näringslivet. Därför har nya rörelser gärna etablerat nya lokaler, som oftast har fått andra namn; på grund av rörelsernas sektorssplittring gärna sektoriserade namn av typen Solidaritetshuset, Ungdomshuset el.dyl (se Enfrågerörelse).

 

Folkhemmet.

Namn på det ambitiösa försöket till integration i Sverige och i Skandinavien allmänt, som i mycket tjänade som inspirationskälla för andra centrumländer. Kärnan var ett långtgående socialförsäkringssystem som syftade dels till att garantera de arbetande mot olyckor, ålderdom och konjunkturer, dels till att hålla "hela folket i arbete" och därigenom både hålla produktionen uppe, stärka arbetarrörelsens förhandlingsposition och skydda arbetskraftens värde mot det förfall som långvarig arbetslöshet orsakar.

Medlen var försäkringar, arbetsmarknadspolitik (bl.a. offentligt bostadsbyggande och gynnande av expansiva branscher) samt offentligt finansierad service som bröt ut viktiga verksamheter ur marknaden och gjorde dem tillgängliga för alla oavsett köpkraft (se Moralisk ekonomi).

Den skandinaviska folkhemsmodellen skilde sig från andra integrationsmodeller främst genom sitt nära samarbete mellan folkrörelser och stat. Syftet från modellens skapare var att göra statsförvaltningen mindre byråkratisk genom påverkan från folkrörelserna. Men påverkan gick även åt andra hållet varför folkrörelserna byråkratiserades istället.

Som idégivare brukar nämnas de danska socialdemokraterna K.K.Steincke och C.V. Bramsnæs. Termen Folkhemmet myntades dock av den liberale politikern Alfred Pettersson i Påboda 1909 i annat syfte.

Folkhemspolitiken föll under 1980-talet av skäl som är desamma över hela jorden -- se Integration.

Litt: Per Nyström: Välfärdsstaten och dess styrmekanismer, i I folkets tjänst, Ordfront 1983.

 

Folkhögskola.

Skolform som utvecklades av den danska bonderörelsen för att ge bönder tillräckliga kunskaper att delta i politiken och samhällslivet. Den förutsätter därför endast sådana förkunskaper som kan inhämtas i den obligatoriska skolan.

Folkhögskolans pedagogik utformades av N.S.Grundtvig och K.Kold, bygger på föreställningen om utbildning som ett självständigt aktivt sökande efter kunskap och genomförs genom en ständigt pågående diskussion mellan lärare och elever samt med ett minimum av plugg av färdiga texter. Vägledande är underklassens muntlighetskultur till skillnad från elitgruppers skriftlighetskultur.

Den första folkhögskolan etablerades i Rødding i Sønderjylland 1844, de första tre svenska öppnades 1868. Folkhögskolorna fick störst genomslag i Danmark och Norge där de fortfarande framgångsrikt kan vara en bas för bekämpande av den traditionella korvstoppningsundervisningen även i den statliga skolan. Finns folkhögskolor eller något liknande utanför Norden? Sen när?

De första folkhögskolorna var nationella och kristna. Sedan även andra folkrörelser, t.ex. arbetarrörelsen, etablerat folkhögskolor har det ideologiska innehållet vidgats. I Sverige har också landstingen utnyttjat folkhögskoleformen för att tillgodose bildningsbehov som det statliga systemet inte har klarat av.

Litt: Erica Simon: Nationell väckelse och folklig kultur i Skandinavien. Linköpings Universitet 1990.

 

Folklighet.

Förmåga att på ett otvunget sätt använda de symboler, de uttrycksformer, den kultur och den habitus som folket ser som sina egna. Dit kan höra att tala med korta meningar och konkreta ord och att referera till sådant som de flesta känner till eller i alla fall kan föreställa sig. Men dit hör också att undvika dialekter, kroppsspråk och symboler som är vanliga i akademiska, aristokratiska eller andra elitistiska miljöer.

Folklighet i offentliga sammanhang är ovanligt även bland folket, där elitistiska uttryckssätt gärna imiteras pga. dåligt kulturellt självförtroende. När någon visar folklighet tyder det på stort självförtroende, vilket oftast får respons.

 

Folkrörelse.

Kollektiv aktör som försvarar medlemmarna gentemot världsmarknadssystemets konsekvenser eller staters och näringslivets rutinbundna beteende. Folkrörelser bärs upp av lekmän, som tillhör de klasser eller kategorier som saknar privilegier genom stat eller näringsliv.

Folkrörelser är, till skillnad från stat och näringsliv, inte rutinbundna. De är brott med rutinen. Det gör dem känsliga för val av strategier. De kan göra fel och de är instabila. Men under den tid de hinner undvika fel kan de vara mycket kraftfulla.

Eftersom folkrörelser inte är rutinbundna är de också svårare att beskriva. De är kaotiska. Men vissa kännetecken finns.

Folkrörelser växer ur det civila samhället, vilket innebär att det som gäller i det civila samhället också gäller i folkrörelser. De styrs alltså mer av ömsesidigheten än av över- och underordning eller av marknaden. Rollspecificeringen är alltså svag. Det innebär också att de är rationella, åtminstone minst lika rationella som de människor som ingår i dem.

Folkrörelser uttrycker konflikter som samtidigt är ekonomiska, politiska och kulturella. De kan inte reduceras till enkla "intressen"; de försvarar samtidigt en världsbild och ett sätt att tänka. Konflikterna är aldrig triviala, utan berör de spontana livsyttringarna.

Folkrörelser omfattar en sekvens som är mer cirkulär än linjär:

  • det finns en grupp, kategori, klass som misshandlas av systemet, staten eller näringslivet, se Konfliktgrupp,

  • inom den gruppen växer det fram ett gemensamt förhållningssätt till världen, en habitus,

  • ur förhållningssättet skapas en gemensam identitet,

  • ett medvetet föreställt intresse formuleras och ett språk som förklarar läget, se Ideologi,

  • kopplat till föreställning om alternativ, se också Utopi,

  • kollektivet organiseras,

  • resurserna mobiliseras,

  • och gruppen handlar, se Konfrontation, Alternativsamhälle, Makt;

  • genom intresse- och alternativformulering, organisering, mobilisering och handling nyskapas slutligen gruppen, kategorin eller klassen, och sekvensen fortsätter.

Resultatet av en folkrörelses handlingar kan aldrig avgöras på förhand och blir alltid en form av kompromiss med motparten, en kompromiss som oftast innehåller en form av institutionalisering av konflikten. Men samtidigt stärks det civila samhälle folkrörelsen uppstod ur, tack vare de institutioner och den kompetens folkrörelsen bygger upp bland sina lekmän.

Litt: Veit Michael Bader: Kollektives Handeln, Leske & Budrich 1991.

 

Fordism.

Arbetsregim inom industrin, dominerad av stora enheter, långa serier, många arbetare och löpande band. Tack vare de stora investeringarna och den sammanhängande produktionsprocessen är fordistiska industrier känsliga för störningar och ger därmed arbetarna mycket stora möjligheter till påtryckning; detta är förstås grunden till arbetarrörelsens förkärlek för stordrift.

I centrum var fordismens och arbetarrörelsens glansperiod tiden mellan andra världskriget och 1973. Därefter har den fordistiska storindustrin i stor utsträckning flyttats till halvperiferin, där arbetarrörelsens ställning följaktligen har stärkts.

Litt: Giovanni Arrighi: The Marxist century, the American century, i Amin et al: Transforming the revolution, Monthly Review Press 1990.

 

Fredsrörelse.

Folkrörelse med syfte att göra slut på krig eller se till att krig inte bryter ut. Med en vidare definition en folkrörelse som syftar till att hindra våld mellan aktörer.

Sådana rörelser kan ha vitt skilda utgångspunkter

Dels kan de utgå från det högst prosaiska och rimliga intresset från människor att slippa delta i krig. Dit hör de s.k. bondefrederna -- dvs bönder på ömse sidor om en gräns kom överens om att hålla fred oavsett vad härskarna beslutade. Dit hör de franska ungdomarnas vägran att delta i Algerietkriget på 50-talet och de amerikanska ungdomarnas vägran att delta i Vietnamkriget på 60- och 70-talen. Dit hör förstås också den tidiga arbetarrörelsens antimilitarism.

Dels kan de utgå från principiella pacifistiska ställningstaganden (som givetvis får sin styrka av att de uppträder som svar på destruktiva krig). Dit hör den kyrkligt inspirerade Gudsfredsrörelsen på 900- och 1000-talen (som dock också utvecklades till kommunrörelse när stadsinvånare slöt sig samman i "kommuner" med syfte att tvinga baroner att hålla fred). Dit hör 1900-talets fredsorganisationer som har haft sina höjdperioder inte under krig utan under perioder av dyrbara rustningar och efter krig.

Hänförandet till den egna eller andra gruppen är förstås hårdraget. Men det har visat sig att det lätt uppstår konflikter mellan dem. Mer ideologiskt pacifistiska grupperingar tenderar att förlita sig till att nya hierarkier ska garantera freden (kungen på medeltiden, FN, EU eller t.o.m. NATO idag), medan de som utgår från vägran att delta i krig är misstänksammare mot sådant och hellre förlitar sig till folklig mobilisering.

Fredsrörelsen organiseras internationellt bl.a. i War Resister's International, Pax Christi International och Women's International for Peace and Freedom.

 

Frihet.

Se Självstyre resp Liberalism.

 

Frivilligorganisation.

Organisation inom det civila samhället som bygger på välgörenhet, dvs att en grupp människor ensidigt hjälper en annan grupp (jfr Solidaritet).

Välgörenhet är oundvikligt vid katastrofer, men har en biverkning: eftersom den hjälpta gruppen saknar inflytande över den hjälpande uppstår en paternalistisk relation: den hjälpande gruppen kan ställa alla villkoren och kan inte sällan permanenta denna till fördel för sin egen makt och mottagargruppens vanmakt.

Vissa frivilligorganisationer som t.ex. Oxfam försöker undvika detta genom att samtidigt verka politiskt för att de samhällsrutiner som skapar hjälpbehov utplånas.

 

Fråga.

Se Tematisering.

 

Fundamentalism.

Den egentliga innebörden av fundamentalism är att vidhålla den exakta ordalydelsen i en text som utgör fundamentet för en ideologisk rörelse, t.ex. Bibeln, Koranen eller Kapitalet. Fundamentalism är oftast uttryck för ett demokratiskt uppror mot yrkesintellektuella som genom lång tids verksamhet har utarbetat en sofistikerad teoribildning till skydd för sin makt. Så var t.ex. den kristna fundamentalismen i 1800-talets Skandinavien en demokratisk rörelse mot prästerskapets makt, liksom den islamska fundamentalismen idag till stor del riktas mot 'ulamas konservativa stöd till en samhällsordning som dömer majoriteten till fattigdom.

Att upproret tar sig fundamentalistiska former beror helt enkelt på att en teori måste vara enkel för att kunna användas av intellektuellt otränade mot intellektuellt utbildade. Att hänvisa till en allmänt tillgänglig skrift är enklare än att hänvisa till en lång teoretisk tradition. Det kan också kännas nödvändigt att svara med motfundamentalism då makten är fundamentalistisk, t.ex. nu då fundamentalistiska liberaler styr. Fundamentalismens svaghet är att den fastnar i att försvara de för rörelsen oväsentliga detaljer som dess motståndare ofta väljer att föra striden kring. Ju mer detta sker, desto mer socialt konservativ blir rörelsen.

Stundom används begreppet fundamentalism också som beteckning på vägran att kompromissa om en rörelses kärna, t.ex. om den del av de tyska Gröna som vill hålla fast vid partiets miljörörelsekaraktär gentemot dem som vill utveckla det till ett vanligt parlamentariskt parti.

 

Funktionär.

Person som anställs av en rörelse för att göra sådant som lekmännen inte hinner med. Eftersom funktionären och lekmannen har olika förhållningssätt till rörelsen uppkommer lätt konflikter mellan dem: Funktionärens intresse är främst att få ut sin lön, göra karriär och undvika att rörelsens organisatoriska struktur rubbas. Lekmannens intresse är att rörelsens mål uppnås, helst utan att de sociala offren blir för stora.

Funktionärerna får lätt en nyckelroll i organisationen, eftersom de gör nödvändiga arbetsuppgifter, arbetar där på heltid och har god kontakt med varandra. Detta ger dem stor makt att tillgodose sina egna mål på lekmännens bekostnad, och att utnyttja organisationen i eget intresse.

Svårigheten att handskas med detta har varit folkrörelsernas allra värsta problem genom tiderna -- se t.ex. Kristendom och Arbetarrörelse. Delvis hänger det samman med att det är svårt att demokratiskt kontrollera hur fackkunskap används. Det klassiska försvaret har varit anarkisternas: att behålla organisationerna så små att funktionärer blir obehövliga -- men därmed berövar man också rörelsen slagkraft och effektivitet. Andra möjligheter är att hålla funktionärerna få i förhållande till lekmännen, att hålla dem borta från de mest politiska uppgifterna, att hålla deras tjänstgöringstider korta, att låta deras kontakter med lekmännen lokalt vara mer utvecklade än deras kontakter med varandra och med rörelsens ledning, och att låta dem arbeta mer med mobilisering än med ställföreträdande aktivism. Se vidare Rörelsedemokrati.

 

Förhandling.

Den aktivitet som syftar till att säkerställa en kompromiss.

I en förhandling mellan antagonistiska parter syftar båda parter dels till att åstadkomma en för båda parter acceptabel kompromiss, som kan garantera ett slut på en akut konfrontation som är dyrbar för båda, dels göra klart för motparten att man själv inte kommer att ge sig billigt. I inget fall är syftet att övertyga motparten att man har rätt, eftersom detta är omöjligt.

I en förhandling mellan allianspartner läggs tonvikten förstås på sökandet efter en godtagbar och konstruktiv kompromiss, eftersom det här är viktigare att säkerställa allianspartnerns engagemang för den gemensamma saken än att vinna poäng över honom.

För att en förhandlingssituation eller en kompromiss över huvud taget ska kunna uppstå krävs att båda parter har något att sälja, exempelvis inställande av fientligheterna eller anbud om gemensam handling. Enbart kring oeniga uppfattningar går det inte att kompromissa. Däremot kan man finna en ny uppfattning som tillgodoser båda parter fullt ut genom att vara bättre för båda parter.

Litt: Thomas C. Schelling: The strategy of conflict, Oxford University Press 1960.

 

Förhållningssätt.

Se Habitus.

 

Förlorade sonen.

Ett uttryck som formats i kristen tradition och som innebär att det är de nya bidragsgivarna som betyder något, inte de som alltid har gnetat på.

I en folkrörelsemobilisering är det lätt gjort att vända sig till personer och organisationer som man alltid har vänt sig till i liknande sammanhang och bett om stöd. De ska man för all del inte glömma bort, men viktigare ändå är att söka stöd av personer och organisationer som ingen förväntar sig ska stödja en men som ändå gör det.

Det är om en fackförening plötsligt stöder en miljögrupp som miljögruppens budskap tas på allvar. Det är när medelklassen börjar stödja en arbetarfacklig protest som den gör effekt. Orsaken är förstås att det är först då som miljögruppens respektive arbetarrörelsens traditionella motparter känner sin politiska bas krympa och blir benägen till eftergifter.

 

Förmedling.

De mekanismer som ser till att en folklig mobilisering leder till en samhällsförändring; i synnerhet de mekanismer som förmedlar folkliga ställningstaganden till officiella beslut.

Det finns i vårt samhälle två typer av privilegierade politiska förmedlingsmekanismer: partier och media.

Förmedlingar har således ingen egen kraft; de reagerar medan folkrörelserna agerar. Det är dock svårt att hindra att förmedlingsmekanismerna stjäl makt över dagordingen och artikuleringen av ideologier från dem den rätteligen tillhör, dvs folkrörelserna. Se också Skuggrörelse.

 

Förtroende.

Se Trovärdighet.

 

Förtryck.

Orättmätig behandling som beror på en våldsbenägen hantering av hierarkier. Exempel kan vara byråkratiska eller militära diktaturer. Se också Utsugning och Diskriminering.

 

Förvaruligande.

Kommersialisering. Processen att mer och mer kan köpas och säljas, vilken är typisk för världsmarknadssystemet. Medan för 500 år sedan nästan bara lyx som inte var strikt nödvändigt var förvaruligad äter sig köpbarheten idag in i det mänskliga livets grundvalar, med genteknik och informationssamhälle som exempel.

Förvaruligande underlättar möjligheten att göra vinst på en verksamhet, men innebär samtidigt att olika säkerhetssystem sätts ur spel. Osäkerheten för de direkta producenterna och för naturen ökar och de spontana livsyttringarna riskerar att skadas, se vidare Marknad.

Därför har de direkta producenterna oftast (men inte alltid) bekämpat förvaruligande -- undantaget gäller då det inte har inkräktat på grundtryggheten, se Antikommersialism. Exempelvis bekämpades kommersialiseringen av maten i bröduppror och jordockupationer, medan Syds bonderörelser idag bekämpar kommersialiseringen av generna.

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org