Folkrörelselexikon

K

Kamp.

Utkämpande av konflikt. Se Konfrontation. Dock brukar kamp syfta på en lång tidsföljd av konfrontationer.

Kampanj.

Se Aktion. Dock brukar kampanj i dagligt tal syfta på en tidsmässigt utdragen följd av flera aktioner.

Kapitalism.

Ett begrepp som nyttjas omväxlande med världsmarknadssystemet, men som har något annan tonvikt. Medan "världsmarknadssystemet" tar fasta på systemet som helhet tar "kapitalism" mer fasta på produktionsprocessen på varje ställe för sig, i det att man beskriver världsmarknadssystemet som innehållande både kapitalistiska och andra produktionssätt.

Begreppet är omstritt. Den som myntade det, Werner Sombart, avsåg med det att det fasta kapitalet var större än det rörliga, något nytt på hans tid. Karl Marx och hans vapendragare karl Kautsky avsåg att de som arbetade och de som ägde produktionsmedlen var helt olika människor i olika klasser. David Ellerman har omformulerat detta som att det råder kapitalism när det är lättare för kapital att hyra arbete än för arbete att hyra kapital. Fernand Braudel avsåg med kapitalism att stat och näringsliv samarbetade om att bedriva kapitalackumulation med våld.

Dock kan man hävda att det i det kapitalistiska produktionssättet finns en kapitalistisk part som äger redskapen och en proletär part som anställs för lön för att bruka redskapen för att framställa varor som kapitalisten säljer på en marknad och tillgodogör sig vinsten av. Kapitalistens syfte är att öka sitt kapital, som är det sammanlagda värdet på redskap, råvaror, produkter etc. Detta är nödvändigt för kapitalisten, eftersom den som förbiser detta blir utkonkurrerad av andra mer nitiska kapitalister och tvingas lämna sin kapitalistroll. Proletärens syfte är bara att överleva på så rimliga villkor som möjligt.

Den grundläggande ojämlikhet och osäkerhet som finns i detta system är basen för arbetarrörelsen, som hävdar arbetarnas intressen inom systemet och eventuellt också strävar efter att ersätta det med ett system som avskaffar kapitalisternas monopolställning.

Litt: Karl Marx: Kapitalet, Bo Cavefors Bokförlag 1969. Kapitalets produktionsprocess, Förlaget Barrikaden 1976. Joseph Schumpeter: The theory of economic development, Harvard University Press 1935.

Kapitalist.

Ägare av kapital. Se Näringslivet.

Katalysator.

"Utlösare". En mindre händelse som utlöser en stor, en person som utlöser ett händelseförlopp etc. Dit kan räknas demonstrationerna för mat som utlöste ryska revolutionen, basarens motstånd mot förstatligande av grosshandeln som utlöste iranska revolutionen, eller Rosa Parks som vägrade resa sig från det "vita" bussätet och utlöste den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

Alla "första steg" i en konfrontation kan kallas katalysatoriska. Men svårigheten att bedöma en katalysators kraft är något av det knepigaste som finns i folkrörelseverksamhet. 1985 kan en vinbojkott mot franska kärnvapenprov falla platt till marken, 1995 kan samma idé tas upp igen och få betydande framgång. Framgången beror varken på idén i sig eller på behovet (om Rosa Parks hade gjort samma sak tio år tidigare hade det inte blivit någon medborgarrättsrörelse, trots att behoven var större då) utan på hela samhällssituationen -- i vinbojkottens fall antagligen att det kalla krigets slut hade gjort kärnvapenprov obehövliga ur alla synvinklar och därmed ännu mer motbjudande.

Klan.

Grupp av släkter som hävdar gemensamt ursprung. Det dominerande organisationsmönstret genom det mesta av människans historia, kanske det enda som är möjligt i ett glest befolkat samhälle utan stat, och fortfarande vanligt i glest befolkade samhällen.

En klan kan vara patrilineär, dvs räkna släktskap far till son, eller matrilineär, dvs efter mor till dotter. I patrilineära klaner tenderar kvinnor att bli splittrade outsiders utan makt, medan män brukar kunna hävda sig bättre i matrilineära klaner tack vare parallell organisering. Den patrilineära klanens långa historia är förmodligen huvudskälet till förtrycket av kvinnor. Se också Patriarkat.

Klass.

Kategori av människor som fullgör viss huvudfunktion i ett samhälle.

Klasser kan underindelas hur mycket som helst. I avgörande konflikter tenderar de dock att samlas kring ett fåtal poler, även om de också tenderar att omgrupperas under tiden konflikten utspelar sig. Det är dessa konflikter som skapar klassidentiteter (som kan skilja sig från de klasser som samhällsforskarna kan finna under relativt konfliktfria perioder).

En klassisk beskrivning av klasserna i Sverige är Göran Therborns från 1972 (Zenit 2/1972, i sammanfattning):

• Arbetarklassen 53% (Kärna 17%, Yttre kärna 8%, Inre periferi 17%, Yttre periferi 11%, grundat på företagsstorlek och utsikter till egenföretagande)

• Mellanskikt 28% (Närstående arbetarna 8%, Övriga 20%)

• Småborgerligheten 14% (Halvproletärer 6%, Huvudskikt 8%)

• Speciella kategorier 2% (högre tjänstemän m.fl.)

• Borgarklassen 1%

Sammanställningen avsåg att bedöma vilka som kunde ställa sig på arbetarnas sida i en konflikt mellan dessa och borgerskapet.

Sedan 1972 har Speciella kategorier, Småborgerligheten (huvudskikt) och delar av Mellanskikt (övriga) tenderat att växa ihop i en ny talrik övre medelklass, vars enhet i stor utsträckning grundas på politisk mobilisering mot integrationspolitiken. I gengäld har troligen Arbetarklass (kärna) minskat då mycket av tillverkningsindustrin flyttats till halvperiferin. Detta har försvagat arbetarna politiskt (i Sverige).

Enligt SCB fördelas klasserna i Sverige så här:

I ett land som Brasilien skulle tablån se mycket annorlunda ut. Vi skulle få föra in en stor grupp halvproletärer, dvs folk som arbetar avlönat på deltid och i någon egen mycket olönsam verksamhet på deltid. Det är troligt att klassen bönder skulle få särredovisas och kanske delas upp, varav en del ange självhushållsbönder.

För enkelhetens skull brukar man också dela in klasserna i två grupper, överklass och underklass(er). Överklass avser då dem som har tillräckligt stor makt att förse sig med privilegier gentemot majoriteten.

Litt: Katalys rapport no. 59 Klasstrukturen i Sverige – Struktur, klass och inkomster: kontinuitet och förändring 1985-2015

Klassmedvetande.

Se Identitet.

Kolonialism.

Medlet med vilket centrum spred världsmarknadssystemet, dvs militär ockupation.

Inleddes med Spaniens ockupation av Sydamerika från 1492 och framåt. Fortsattes med Hollands punktvisa ockupation av ostindiska öar från 1620 och med Frankrikes och Englands atlantiska bosättarkolonier med slavarbete från ca 1650. Slutfördes under 1800-talet då de flesta centrumstater ockuperade vad som fanns kvar av världen.

Bekämpades av de nationella rörelserna från ca 1900. Efter andra världskriget hade motståndet från främst den indiska och den vietnamesiska nationella rörelsen gjort kolonialismen olönsam. Den ersattes då av andra former av monopol.

Litt: L.S.Stavrianos: Global rift, William Morrow 1981.

Kommunrörelse.

Folkrörelse som syftar till att värna lokalsamhällets självstyre och/eller allmänningar mot utomstående maktgrupper, t.ex. stater, klaner, näringsliv eller världsmarknadssystemet i sin helhet.

Kommunrörelser kan ta sig samma former som nationella rörelser och i världsmarknadssystemets barndom var det ungefär samma sak: i såväl medeltida kommunrörelser som i den amerikanska självständighetsrörelsen var det invånarna i en stad som gick samman och värnade om stadens självständighet mot utomstående hierarkier. Senare, när de nationella rörelserna hade "vunnit" och var i färd med att bygga upp en egen stat, uppstod det förstås konflikter dem emellan.

Ju mer världsmarknadssystemet har växt och förkvävt självstyret har dock kommunrörelsernas mål modererats; inte sällan är det idag överlevnad, eller åtminstone någon roll för det civila samhällets ömsesidighetsmekanismer, vid sidan av världsmarknad eller statlig omfördelning.

Se också Kooperation.

Kommunism.

Egendomsgemenskap. I folkrörelsepolitiska sammanhang avses dock inte boendekollektiv utan dels de små radikala hantverkargrupper som deltog i de revolutionära rörelserna runt 1848, dels de socialdemokrater inom arbetarrörelsen som bröt med majoriteten under påverkan av den ryska revolutionen och stödde denna.

Medan sympatierna för den ryska revolutionen i början hade varit vida inom arbetarrörelsen krympte den kommunistiska rörelsen i takt med att dess ledare inom det ryska kommunistiska partiet alltmer trängde ut det som varit revolutionär arbetarrörelse till förmån för den ryska statens (och sina egna) intressen. Å andra sidan växte den kommunistiska riktningen inom de nationella rörelserna i takt med att Ryssland alltmer sågs som en rimlig förebild för dessa. Det är symptomatiskt att de enda kommunistiska partier som nått någon framgång i centrumländer är det franska och det italienska, och båda gjorde det som förespråkare för nationella värden under ockupation.

Den kommunistiska strategin för samhällsomvandling är liksom den socialdemokratiska regeringsmakt. Men eftersom den kommunistiska strategin utformades i periferin kunde den inte lita till integration av de direkta producenterna på grundval av ett befintligt överskott, utan måste först skapa detta överskott genom att försöka avancera i världsmarknadshierarkin. Deta gjordes genom strikt statlig kontroll i syfte att utnyttja både kapital och arbete maximalt, genom delvis utbrytning ur världsmarknaden och genom forcerad industrialisering grundad på importsubstitution.

Den kommunistiska strategin har snabbt förlorat stöd både i arbetarrörelsen och de nationella rörelserna efter 1968. Bakgrunden är regeringsmaktsstrategins allmänna bakslag, som har slagit så mycket hårdare i det kommunistiska fallet eftersom det litat så extremt på den.

Kompetens.

Eftersom folkrörelsers möjligheter att nå sina mål i hög grad beror av deras förmåga att genomföra goda mobiliseringar är de också i hög grad beroende av skicklighet och kompetens.

Skicklighet och kompetens kan existera på olika nivåer. Folkrörelsers verksamhet är politisk och politik är både ett hantverk och en konst.

Kompetens på lärlingsnivån kan bestå i att kunna organisera en strejk eller en demonstration, ge ut en tidskrift eller genomföra ett attentat utan att åka fast. Man skulle också kunna kalla det teknisk kompetens.

Kompetens på gesällnivå kan vara att förstå hur allt detta kan utföras med bästa möjliga effekt för det mål man arbetar för. Dvs hygglig insikt i taktik och strategi.

Kompetens på mästarnivå innebär dessutom att kunna navigera i de osäkra vatten politiken består av. Att kunna bedöma vilka åtgärder som ska vidtas vid vilket tillfälle. Att veta hur man vänder sig till olika publiker för att vinna största möjliga stöd bland möjliga allierade och största möjliga förlamning hos motparten -- och också kunna genomföra det.

Komplex deltagardemokrati.

Ett försök att förlika rörelsedemokrati med effektivitet och förmåga till snabba beslut. Innebär att bara det som är nödvändigt centraliseras samtidigt som centralmakten också används för att bygga ut de strukturer som gör det demokratiska deltagandet effektivt, främst den horisontella kommunikationen. Samtidigt behålls olika arbetsgruppers fulla självstyre, och direktdemokrati tillämpas i särskilt viktiga frågor.

Komprador.

Gammal portugisisk beteckning för europeisk köpmans förbindelseman i Ostasien. I överförd bemärkelse inhemsk agent för centrumintressen i periferin. Av port. comprar = köpa.

Under kolonialtiden förmedlades de europeiska företagens affärer lokalt av inhemska köpmän; det var detta som gjorde de lokala kapitalisterna till en något opålitlig bundsförvant för de nationella rörelserna. I de självständiga periferistaterna har man, i synnerhet efter 1980, talat om återkompradorisering som begrepp för när de styrande nöjer sig med att agera som representanter för de centrumbaserade transnationella företagen istället för att försöka försöka avancera sitt lands intressen.

Kompromiss.

Varje kamp mellan två parter slutar med en kompromiss såvida inte ena parten förintas. Det finns två sorts kompromisser.

Den ena är den som fortfarande är värd att kämpa för -- "en halv limpa är också bröd". Den andra är den som i praktiken är ett kamouflerat totalt nederlag -- "ett halvt barn är inget barn alls". Bara den förra, eller verkliga kompromissen som tillgodoser båda parternas gränsvillkor kan bestå, eftersom det bara är den som alla inblandade kommer att försvara. Den kompromiss som är ett kamouflerat nederlag kommer på kort tid att utvecklas till ett totalt nederlag eftersom den part som är i underläge sällan kan mobilisera någon kraft för att försvara den.

Kompromisser förekommer också i allianser. I varje allians är det svårt att tillgodose alla parters intressen fullt ut. Här är det särskilt nödvändigt att kompromissen blir så substansiell som möjligt -- att den finner ett sätt att enas om sådant som båda parter ser som väsentligt snarare än att bara hitta halvvägslösningar och att utväxla eftergifter -- eftersom alliansesns syfte är att säkerställa allas aktiva insats och inte bara att köpa ut någon. Den metafor som kan komma i fråga här är "ett plus ett blir tre".

Många utgår i sitt kompromissande från "vad som är realistiskt", t.o.m. innan de sätter målen. Det leder alltid till att kompromissen blir sämre än nödvändigt. Metoden att göra "rätt" kompromiss är att först formulera vad man egentligen syftar till, och sedan göra kompromissen utan att skada det väsentligaste.

Litt: Den som har formulerat tesen om de två typerna av kompromisser och klargjort vad som krävs för "rätt" kompromiss är Peter F. Drucker: The effective executive, Pan Books 1967.

Konflikt.

Konflikt uppstår om två parters mål är oförenliga. I folkrörelsesammanhang är den grundläggande konflikten den mellan de spontana livsyttringarna och världsmarknadssystemets krav. En sekundär konfliktkälla är striden om överskottet i samhället.

Konflikter kan vara akuta eller latenta. I en akut konflikt pågår en kamp eller konfrontation mellan parterna, i en latent inser parterna inte att deras intressen är oförenliga och håller fred tills vidare.

En central princip i konfliktteorin är att parterna är likvärdiga. Oavsett hur stora skillnaderna i resurser är, gäller för båda parter att en kamp kostar, och den inte får kosta mer än den smakar. För båda parter gäller det att göra motpartens kampbudget mer negativ än ens egen, och få motparten att vara den första som tycker konflikten är olönsam.

Detta kan illustreras med Ho Chi Minhs yttrande till fransmännen: Ni kommer att döda tio av oss, och vi kommer att döda en av er. Men till slut blir det ni som tröttnar.

Detta låter ana att en svagare part kan besegra en starkare genom att vara skickligare än motparten på att hanterar budgeten, eller genom att konflikten är riggad till den svagares fördel.

Att föra en kamp handlar om att maximera sina egna resurser och vinster och minimera motståndarens, samt att minimera sina egna kostnader och maximera motståndarens. Det finns många sätt att göra detta.

Kostnaderna avgörs dels av vad motståndaren gör, dels av omständigheternas tvång och objektiva svårigheter som t.ex. tidsåtgång och osäkerhet, något militärstrateger kallar friktion.

Till resurser hör också inte bara pengar, utan också sådant som kunskap, mod, offervilja och beslutsamhet; sådant som militärstrateger kallar moraliska faktorer.

Vinsten är förstås det man slåss om. Den kan ha olika värde för parterna, vilket avgör hur mycket resurser de är beredda att offra. När allt kom omkring var Vietnam mer värt för vietnameserna än för Frankrike.

Alla dessa faktorer kan påverkas, t.o.m. motståndarens drag.

Resursbalansen påverkas genom mobilisering. Till mobilisering hör också allianser och propaganda. Förhoppningsvis ska en god mobilisering också ta resurser från motparten. Se vidare Samtidighet.

Kostnadsbalansen påverkas genom hushållning och en god strategi som koncentrerar arbetet på den kombination som är effektivast. Man kan också locka motparten till oöverlagda handlingar som ökar hans kostnader. Den irländska nationella rörelsen 1919 kunde genom överlägsen information slå ut en tusendubbelt starkare motståndare, eftersom den visste exakt vilka hans känsliga punkter var medan motparten gick vilse i dimma som irländarna spred.

Vinstbalansen kan påverkas genom val av mål och ibland genom kloka kompromisser som bevarar ens egen kampvilja men utplånar motpartens. Se vidare Konfliktnivå.

Litt: Pau Puig i Scotoni: Att förstå revolutionen, Zenit 1980.

Konfliktkollektiv.

Den kategori eller grupp som är utsatt för förtryck, utsugning eller diskriminering och så småningom bestämmer sig för att göra något åt det.

Från kategori till folkrörelse och handling är det lång väg. Först måste de utbilda en någorlunda gemensam habitus eller förhållningssätt och en gemensam identitet som kollektiv. Sen måste de formulera en ideologi om vad som är fel och varför, de måste sammanfatta detta i ett program och de måste organisera sig själva, allt under inflytande av ständiga konfrontationer som påverkar ideologi och program. Vid varje steg lurar faror.

Konfliktkollektivet kan vara mer eller mindre enhetligt från början. Om det redan har formats som kollektiv av andra händelser och omständigheter och redan har en gemensam habitus och en gemensam identitet går det fortare och lättare.

Konfliktnivå.

Totalmängden resurser, kostnader och vinst som ingår i konflikten. Vilken part konflikten gynnar kan bero på vilken nivå man håller sig på.

Ett trivialt exempel på detta är den rörelse som är ganska jämspelt med staten så länge vapnen är massmöten, demonstrationer och ockupationer -- men som får stryk när den börjar ta till våld. Den förde upp konflikten på en nivå där den var den svagare.

Ett viktigt skäl till att folkrörelser i regel gynnas av att konfliktnivån kan hållas låg är att deras motparter, stat och näringsliv, nästan alltid har större resurser men kan ha politiskt svårt att mobilisera dessa. Om konfliktnivån trappas upp blir parterna tvungna att mobilisera allt de har varvid stat och näringsliv oftast vinner. Det är ingen slump att det oftast är dessa som trissar upp nivån, bl.a. genom att använda våld.

Ett annat självklart skäl är att fred har ett egenvärde för det civila samhälle som folkrörelser i sista hand är till för att skydda.

Trots detta trappar folkrörelser ibland upp konflikter bortom det rimligas gräns (se Upptrappning). En metod att undgå detta kan vara den gandhianska strategin.

Dock är hög konfliktnivå stundom lönsam även för folkrörelser. Ett specialfall är när konfrontationen går så fort att motparten inte hinner med. Förutsättningarna för detta är dock sällsynta, se Revolution. Vidare är det inte alltid man har möjlighet att välja.

Konfrontation.

Akut konflikt mellan två parter. Tar sig uttryck i aktioner som syftar till att beröva motparten resurser och få honom att tycka att konflikten kostar mer än den smakar och ge upp.

Konfrontationer följer en egen logik, eller rättare sagt en hel serie.

Dels har den folkliga sidan i konfrontationen ganska snäva valmöjligheter för handling, se repertoar. De begränsas av resurspotentialen, av hur konflikten artikulerats tidigare, av hur mycket parterna har att göra med varandra och således hur stort håll på varandra de har. De avgörs av vad som tematiseras i konflikten -- kvalitativa teman lockar till tuffare metoder än kvantitativa, irreversibla teman till tuffare metoder än reversibla. De påverkas av allmänpolitiska konjunkturer, se samtidighet. Och slutligen lägger kulturen fast bestämda innebörder i olika handlingar som alla parter måste ta hänsyn till.

Dels tenderar de att trappas upp, beroende på att alltmer resurser läggs ner på den som parterna vill ha valuta för, på att alltfler teman dras in, och på att parterna får en alltmer negativ uppfattning av motparten ju mer de skadar varandra, se •upptrappning. Upptrappningen kan brytas genom aktiv nedtrappning eller gandhiansk strategi.

Konjunktur.

Används i två betydelser:

1. I historisk mening "tillfälligt sammanträffande" till skillnad från långsiktig tendens. T.ex. kan det sägas vara konjunkturellt att Tyskland åkte på stryk i världskrigen, medan Västeuropas stabila placering i världsmarknadssystemets centrum är en långsiktig tendens.

Den för folkrörelser intressantaste aspekten är folkrörelsers egna konjunkturer i form av uppsving och nedsving. Sådana lyder lagen "när det ser ut att vara lätt att vinna segrar är det många som försöker", och om det är lätt eller inte beror på hur hög grad av samtidighet som råder med andra folkrörelser, se d:o.

2. I ekonomisk mening svängning mellan goda och dåliga tider. Ekonomerna har funnit åtminstone två olika svängningsrytmer, eventuellt tre.

Dels de korta konjunkturerna på 4-6 år. Vad de beror på är mycket omstritt; man har pekat på näringslivets fårskocksbeteende i det att företag investerar eller inte när andra företag investerar eller inte.

Dels de långa konjunkturerna på ca 50 år, de s.k. kondratievvågorna. De anses bero på att det under dem finns ett större samhälleligt investeringsprojekt som "alla" är eniga om. T.ex. bars den våg som hade sin höjdpunkt runt 1805 av textilindustrins utbyggnad, den som hade sin höjdpunkt ca 1860 av järnvägen, den som hade sin höjdpunt ca 1905 av kemisk och elektrisk industri, och den som hade sin höjdpunkt ca 1960 av bil- och elektronikindustri. Nästa kondratievvåg skulle i så fall bäras av informationsteknologi och genmanipulering är det tänkt.

Kondratievvågorna har setts som världsmarknadssystemets "andning" på så sätt att deras uppgångar har skapat nya exploateringsmöjligheter medan nedgångarna har lett till att olönsamma verksamheter har lokaliserats ut från centrum till halvperiferi, för att ge plats åt en ny uppgång med nya exploateringsmöjligheter.

Vissa har också tyckt sig urskilja en ca 10-årig konjunktur.

Kondratievvågorna är intressantare för folkrörelserna än de korta konjunkturerna, eftersom de i så hög grad avgör vilka konflikter som är viktiga i samhället. Textilindustrins utbyggnad förde fram arbetarrörelsen som den viktigaste folkliga rörelsen, och det kan mycket väl vara så att genmanipuleringen för fram Syds bonderörelser som huvudaktör. Dessutom skulle man kunna tänka sig att det är lättare att slåss om utvecklingens inriktning innan en ny våg har tagit fart och stora investeringar i den har blivit gjorda.

Litt: Chris Freeman & Francisco Louçã: As time goes by, Oxford University Pres 2001, samt Folkrörelsebloggartkeln Hur folkrörelser tvingar makten att bli seriös.

Konsensus.

Se Samförstånd.

Konservatism.

I grunden den naturliga benägenheten att inte vilja ändra sitt livsmönster. Har under världsmarknadssystemet mest mobiliserats av de branscher som dominerar marknaden mot alla förändringar som skulle hota den dominansen. Men den kan lika gärna mobiliseras till skydd av ens livsvärld mot marknadsinducerade förändringar.

Till exempel fördes den mycket synliga och framgångsrika kampen mot kärnkraften i Tyskland av en allians av radikala stadsungdomar och konservativa bönder.

Det hävdas av en del att endast de konservativa kan vara revolutionärer, eftersom deras liv är beroende av ett försvinnande samhälle. För dem måste allt ändras för att allt ska kunna vara som det är.

Litteratur: Craig Calhoun: The roots of radikalism, University of Chicago Press 2012.

Konspirationism.

Att skylla världens jävligheter på att ”onda” människor avsiktligt jävlas, gärna i organiserad form. En föreställning som gynnas av vår psykologiska benägenhet för moralpositionering, dvs att föreställa sig världen som bestående av onda, goda (vanligen vi själva) och offer, våldsamt förstärkt av medias rapportering, och framför allt av hur film brukar framställa saken.

Konspirationismen bortser från att världens jävligheter uppstår på grund av människors ojämlika möjligheter att tillgodose sina intressen via sin dagliga rutiner, samt på grund av sociala fällor. Av detta skäl får konspirationismen anses vara samhällsbevarande, dvs den lockar inte till att göra något åt dessa ojämlika möjligheter utan bara till att förinta de ”onda”, dvs till olika slags ”endlösung”-lösningar som möjligen byter ut personer men inte förändrar samhället i stort.

Konspirationism har fått ett starkt genomslag under 2000-talet, sannolikt på grund av de klassiska politiska ideologiernas minskade dragningskraft. Dessa byggde ju i hög grad på att de tematiserade bristande och destruktiva rutiner i samhället och därmed vaccinerade mot konspirationistiska tänkesätt.

Konstruktiv oenighet.

Förmåga att få en oenighet om metoder att leda till en bredare och mångsidigare mobilisering för ett gemensamt mål än vad en ensidig metod skulle ha klarat av.

Ett klassiskt exempel på medveten konstruktiv oenighet är det norska EG-motståndet 1973, som nöjde sig med att praktiskt koordinera och finansiera ett otal självständiga nejorganisationer som var och en vände sig till sin publik. Ett lika klassiskt exempel på misslyckande att utnyttja den konstruktiva oenighetens styrka var det svenska kärnkraftsmotståndet 1980 som försökte inordna hela rörelsen under en c- och vpk-dominerad organisation och därmed stötte bort många som misstrodde dessa partier.

Konstruktiv oenighet är svår att föreställa sig för den som är van vid att enighet ger styrka, och ännu svårare att genomföra i praktiken eftersom den kräver att de ingående parterna alla ger avkall på sin naturliga strävan efter hegemoni över rörelsen. Den lyckas därför bäst när parterna är olika och inte har något intresse av att inkräkta på varandras område. Se vidare Samtidighet, Mäklarskap.

Kooperation.

Anpassning av traditionell ömsesidig hjälp till världsmarknadssystemets kommersiella villkor, dvs till förvaruligade former.

Kooperation var en av den tidigaste arbetarrörelsens huvudstrategier. Man utgick från producentkooperation, dvs arbetarnas gemensamma ägande av verktyg och maskiner, samt konsumentkooperation, dvs konsumenternas gemensamma kontroll av distributionsvägarna. Medan dessa från början hade setts som två sidor av samma sak växte skillnaderna i storindustrins samhälle. Medan konsumentkooperation fortfarande var lätt att organisera i lokala konsumföreningar (den första från 1844) blev producentkooperation allt svårare och lever idag kvar bara i ekonomiskt och politiskt ointressanta småindustrier där kapitalbehovet inte är så stort.

Ett delvis undantag är bondekooperationen, dvs producentkooperativ för mat (verkligen inte en ointressant bransch!). Den branschen har starka kooperativa inslag för att bonderörelsen har sett det som strategiskt viktigt. Å andra sidan är det det kanske tydligaste exemplet på hur också kooperativt näringsliv, när den folkliga mobiliseringen minskar, tvingas lyda kapitalistiska lagar utan hänsyn till civilt samhälle och spontana livsyttringar.

Kooptering.

Att en grupp själv väljer in nya medlemmar. Denna praxis, som är mycket rimlig för en förening, aktionsgrupp etc, blir mindre rimlig när en styrelse, ett statligt organ etc koopterar nya deltagare som anses representera andra utan att dessa tillfrågas.

Kooptering är en klassisk härskarteknik. Att koopteras in i en fin församling brukar göra den mest oppositionelle mjuk, samtidigt som det lämnar den tidigare omgivning som har skapat honom utan inflytande över hans handlingar.

Motståndet mot missbruk av kooptering skapade inom medborgarrättsrörelserna kravet på val och parlamentarisk representativitet. Eftersom detta inte heller är någon garanti för demokratisk kontroll blir kooptering nu åter allt vanligare utan att folkrörelserna tycks kunna göra något åt det.

Krav.

Det en folkrörelse kräver att motparten ska göra för att konfrontationen ska upphöra.

Krav finns på olika nivåer, s.k. maximikrav som är villkoret för att rörelsen ska sluta att finnas till (se Mål) och minimikrav som är mer kopplat till pågående mobilisering. Krav kan också delas upp på kvalitativa (antingen-eller-krav) och kvantitativa (mer-eller-mindre-krav). De senare är lättare att kompromissa kring och lockar därför inte till ideologibildning och självständiga identiteter i lika hög grad som de förra (se Gränsvillkor).

Krav tenderar att låsas fast och blandas ihop med mål. Arbetarrörelsens pragmatiska krav på åtta timmars arbetsdag för hundra år sen har t.ex. idag blivit ett hinder för att sänka arbetstiden ytterligare, och kalvinisternas krav på religionsfrihet i Holland på 1500-talet blev ett oavsett hinder för fundamentalistiska kalvinisters försök att förtrycka andra strömningar.

Ibland degenererar rörelser till att inte ha några andra mål än krav, dvs krav på vad motparten ska göra, se Önskelistesyndromet.

Kristendom.

Förhållningssätt och ideologi som slog sig fram när antikens bondesamhällen krossades av stora imperier och de utarmade f.d. bönderna måste försöka överleva i den fientliga omgivningen.

Kristendomen byggdes upp i en serie konflikter som var och en resulterade i en ståndpunkt: konflikten med det assyriska imperiets socialdarwinism gav ståndpunkten att allt skapat har rätt att finnas och inte behöver någon ytterligare motivering; konflikten med de feniciska köpmännens tillväxtraseri gav ståndpunkten att rättvisa är viktigare än rikedom; konflikten med den judiska nationalismen gav ståndpunkterna att alla människor har samma värde och att tillvarons mål inte är något politiskt statsbyggarprojekt utan den praktiska solidariteten i vardagen.

Kristendomen organiserades som små föreningar till kollektivets säkerhet, men allteftersom modellen framstod som framgångsrik och rörelsen växte fick funktionärerna allt större makt. På 900-talet organiserade sig dessa bolsjevikiskt i en hierarki och förklarade sig enväldiga över rörelsen, och de följande 600 åren är en historia om hur lekmännen försökte hålla funktionärerna på plats, en historia som ledde fram till reformationen då istället staten tog över kontrollen.

Kristna har spelat stor roll i europeiska folkrörelser ända från medeltiden genom att formulera mål för verksamheten. De var drivande när de kungliga enväldena krossades på 1600-talet i Holland och England och integrationspolitiken introducerades. De var också drivande i arbetarrörelsens bildande. I nutiden betyder kristna mycket i folkrörelser i Syd.

Eftersom kristendomen är en ideologisk rörelse lider den också av alla en sådans svagheter. Se också Religion.

Litt: Henry Cöster: Kyrkans historia och historiens kyrka, Symposion 1989. Rodney Stark: The rise of christianity, Harper 1996.

Kulturellt kapital

Förmåga att bestämma vilken habitus som har mest status, som är den "riktiga". Strider om det kulturella kapitalet är ofta fokus för kvinnorörelser och andra pariarörelser. Detta för att deras undertryckta situation i så hög grad motiveras med legitmerande kulturella föreställningar.

Emellertid tenderar det faktum att kampens arena är kulturen att lyfta fram de akademiskt utbildade inom rörelsen och därmed gynna medelklasspersoner inom respektive kategori. Vilket begränsar rörelsens appell.

Kvinnorörelse.

Folkrörelse till skydd för kvinnors intressen i ett patriarkalt samhälle. Den kan rikta sig mot stat, näringsliv och mot kulturella drag i det civila samhället.

Ofta kallas inte kvinnorörelser för kvinnorörelse. Exempelvis var det kvinnor som var drivande i den skandinaviska nykterhetsrörelsen på 1800-talet, eftersom de blev mest lidande av att männen satt på krogen och slösade bort hushållspengarna. Och skyddet för lågavlönade kvinnor på arbetsmarknaden kallas oftast arbetarrörelse och fackföreningar.

Konstruktionen av en kollektiv kvinnlig identitet tycks ha börjat på 1800-talet, i samband med att världsmarknadssystemet organiserade hushåll, dvs försörjningsenheter, där män proletariserades och tjänade pengar på marknaden medan kvinnor förutsattes sköta alla andra uppgifter på oklara och ofta ofördelaktiga villkor och i ett organisatoriskt underläge. Poängen med detta var att man kunde få männen att arbeta för lägre löner om vissa av deras behov täcktes gratis.

Förtrycket går dock längre tillbaka än så, se Klan. Orsaken till att kvinnor hamnade i ovanstående ogynnsamma läge var den sedan gammalt förhärskande arbetsdelningen där kvinnor arbetar i hemmet och männen utanför hemmet (där de har möjlighet att organisera sig och få samhällelig makt).

Det var kvinnor i mellanskikten som först artikulerade behoven, vilket de flesta kvinnorörelser ännu idag lider av. Bl.a. tycks de ha märkligt svårt att tematisera gratisarbetet och kräva ordentlig ersättning. Istället har de oftast tematiserat kulturella frågor där mellanskikten haft såväl försteg som förnämsta intresse.

Kvinnorörelser har, bland annat av detta skäl, ofta haft svårt att mobiliseras. Deras energi har gått åt till att forma identiteter och jämförelsevis lite till att konfrontera, och även imponerande konfrontationer som t.ex. den isländska kvinnliga generalstrejken 1975? blev märkligt sterila.

Emellertid har de kvinnorörelser i Syd som börjat mobilisera från slutet av 70-talet i högre grad ägnat sig åt ekonomiska frågor, och såväl försvarat den "informella sektorn" där de flesta kvinnor arbetar som organiserat kvinnliga löpandebandarbetare. Dessutom utlyste det sydafrikanska facket COSATU en kvinnlig generalstrejk 2002 i protest mot gratisarbetet.

Kärna.

Det avgörande och centrala. Kan oftast uttryckas i en enda mening, hur förvirrad och utdragen än historien verkar. Exempelvis är arbetarrörelsens kärna de proletariserade lönearbetarnas självhävdelse mot kapitalägarna, och miljörörelsens försvaret av människan och naturen mot exploatering.

Strid om vad som är kärnan kan ofta vålla strid i en rörelse. Ett bekant exempel är striden inom antikärnkraftsrörelsen på 70-talet om kärnan var energislöseriet eller kärnkraftsavfallet. Där visade det sig att den förra tolkningen var mycket mer mobiliserande än den senare, trots att den senare var lättare att förstå.