A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V X Y Z Å Ä Ö

Folkrörelselexikon

 

P

 

Pacifism.

Förhållningssätt med viss förankring i fredsrörelsen och andra rörelser med betydande deltagande från den akademiska medelklassen. Hävdar att våld aldrig är legitimt i en konfrontation.

Om fördelar och nackdelar, se våld.

 

Pariarörelser.

Självförsvar hos kategorier som nedvärderas av pseudo-biologiska skäl som exempelvis härkomst, kön eller ålder.

Skälet till nedvärderingen är att den nedvärderade kan förmås arbeta på ofördelaktigare villkor än andra, om några nedvärderas medan andra inte gör det kan man uppnå en hierarkisk arbetsmarknad där de arbetande inte solidariserar sig med varandra och där de som har den lägsta positionen håller till godo med den.

Exempel på pariarörelser är kvinnorörelser och minoritetsrörelser av olika slag. Se också ungdomsrörelser, medborgarrättsrörelser.

Nedvärderade kategoriers otrygga position har ofta föranlett deras rörelser att avstå från öppna utmaningar av typen strejk, och fokuseratkulturell kamp. Syftet är att slå hål på förtryckets ideologiska legitimering, men den oavsedda bieffekten blir att denna typ av kamp gynnar utbildade personer inom rörelsen varvid deras intressen tillgodoses på bekostnad av majoritetens.

 

Parlamentarism.

1. Regeringen är ansvarig inför ett folkvalt parlament. Från 1800-talet ett klassiskt medborgarrättsrörelsekrav som antas garantera folklig kontroll över regeringen. Kontrollen har visat sig vara verklig men begränsad, eftersom folkrörelser har svårare än regeringar att kontrollera parlamentariska församlingar.

2. Ett icke vedertaget begrepp för yrkespolitikers krav på ensamrätt på att tolka folkviljan. Det mytiska "folket", förkroppsligat i parlamentet, har makt/rätt att åsidosätta eller ogiltigförklara varje mobilisering av det verkliga folket eller delar därav. Denna konflikt mellan "folket" och "folkets representanter" är klassisk och har fått förnyad aktualitet i samband med regeringsmaktsstrategin och behovet av legitimering av denna i den krissituation den kommit in i. Se vidare Demokrati, Rösträtt.

Litt: Joshua Miller: The rise and fall of democracy in early America, Pennsylvania State University Press 1991.

 

Parti.

Organisationsform med viss privilegierad rätt att formulera intressen (se också Ideologi) och samhällets dagordning, och som har regeringsmakten som det yttersta målet. Traditionellt finns det tre typer av partier.

Det borgerliga partiet, som utgår från yrkespolitikers behov av en organiserad apparat för val. Dessa partier accepterar en väl utvecklad arbetsdelning inom borgerskapet där politikerna är en relativt underordnad grupp, och ingriper inte särskilt kraftigt i sin publiks livsföring.

Massrörelsepartiet, som utgår från en folkrörelses behov av parlamentarisk representation. När rörelsen väl antagit en regeringsmaktsstrategi blir partiet, som utövar denna regeringsmakt, rörelsens kärna och ledning på alla nivåer, politisk, kulturell och ekonomisk, och får således en central ställning i deltagarnas liv. Denna ställnings legitimitet undergrävs dock efterhand av det ökande funktionärsvälde som följer i regeringsmaktsstrategins spår.

Kaderpartiet, som är en hybrid mellan dessa, dvs ett parti av yrkespolitiker som arbetar för att göra folkliga massrörelser till bas för egen maktutövning. Dessa har varit vanligast i de nationella rörelserna, som ju bygger på en bräcklig klassallians där den utbildade medelklassen har hegemoni.

Partier representerar i regel en klass' eller en grupps intressen. De kan göra detta mer eller mindre väl och därmed få större eller mindre stöd. Med minskande manöverutrymme för staterna, som är partiernas arena, och ökande utrymme för marknaden och näringslivet får alla partier svårare att arbeta. Därför kan det antas att intresset för partier kommer att minska i framtiden, vilket möjligen (men inte säkert) gynnar andra typer av folkrörelseorganisering.

Folkrörelser har ofta stora problem med partier, även med partier som "representerar" folkrörelser. Det beror på att partiers intresse- och målformulering redan från början tar sikte på kompromiss, inte minst kompromiss med statsintresset, samtidigt som deras rätt att formulera är privilegierad inom samhällsordningen. Folkrörelser måste därför kämpa för sin blotta rätt att formulera sig självständigt utan partiövervakning (se Förmedling, Skuggrörelse).

Litt: Jan Lindhagen & Macke Nilsson: Hotet mot arbetarrörelsen, Tiden 1970. Fler?

 

Paternalism.

I folkrörelsesammanhang folkliga organisationers beroende av sina motparters välvilja. Paternalistiska organisationer, dvs organisationer med folkligt medlemskap men dominerade av notabiliteter, näringslivet eller staten, är vanliga där de direkta producenterna själva inte förmår hävda sig -- ett exempel är vad som i arbetarrörelsetraditionen kallas 'gula fackföreningar', dvs fackföreningar som styrs av företaget. Men paternalistiska förhållanden kan också råda mellan formellt medlemsstyrda organisationer och t.ex en bidragsgivande stat.

Paternalistiska organisationer kan ofta ge sina 'medlemmar' vissa fördelar, men givetvis bara så länge det passar de paternalistiska ledarna. Trots att det finns vissa exempel på att medlemmar i paternalistiska organisationer kan bryta sig loss ur beroendet -- t.ex. inom den brasilianska arbetarrörelsen -- brukar paternalism också uppmuntra till ett subalternt och barnsligt förhållningssätt (se Önskelistesyndromet).

 

Patriarkat.

Makt som bygger på faderlig auktoritet (av latin pater = far). Enligt feministisk teori all illegitim makts källa.

Patriarkatets ursprung är de patrilineära klanerna, som med staternas uppkomst ytterligare centraliserade makten till männen -- det var enkelt för staterna att låta det manliga familjeöverhuvudet representera familjen eller klanen fullt ut.

Idag tar sig patriarkatet uttryck i löneskillnader, könsfördelning av funktioner inom stat och näringsliv, samt inte minst det obetalda arbete kvinnor får göra då produktionen för marknaden sköts av proletärer.

Även inom det civila samhället finns patriarkala traditioner som har att göra med att makt beundras och efterliknas. Så är det inte minst inom folkrörelser, vars organisationer gärna formas med stater och företag som förebild trots den minskade effektivitet detta ger folkrörelser (se Elitism).

 

Periferi.

Systemperiferi. Ett område som marginaliseras av ett centrum via ekonomisk, politisk och kulturell maktutövning, dvs genom att berövas kontroll över investeringar, kooption och koder.

På den globala nivån den del av världsmarknadssystemet där de minst kapitalintensiva och minst monopoliserade verksamheterna bedrivs. I periferin finns också den största andelen fattiga i systemet. Medan systemet har växt har vissa tidigare periferier lyckats utveckla sig till centrum, men andelen periferi har trots detta förblivit ungefär konstant. Den globala periferin lever (nätt och jämt) på råvaruutvinning och arbetskraftsexport. BNP/inv ligger under 2.000 USD.

På den regionala nivån brukar periferin kallas provins.

 

Permanent organisation.

1800-talets stora sociala uppfinning: organisationen med medlemskap och avlönade funktionärer. Se Massorganisation.

 

Petition.

Sammanfattning av krav som framförs till en motpart. Att samla namn för en petition och att lämna fram resultatet är ofta en utmärkt form för propaganda. I synnerhet att samla namn tvingar en att möta många människor och förklara sin ståndpunkt för dem.

När petitionen har lämnats är dess kraft överspelad, men det som finns kvar är den organisation man har byggt upp i samband med namninsamlingen. Den kan då användas till annat.

 

Pojkfotbollssyndromet.

Att alltid vara på bollen, dvs i folkrörelsesammanhang att alla gör samma sak, nämligen det som ger mest uppmärksamhet.

Pojkfotbollssyndromet är ett resultat av en rörelses oförmåga att anta en strategi som anvisar komplexa handlingsvägar där olika typer av handlingar förstärker varandra.

Det spegelvända misstaget är smörgåsbordssyndromet. Se även Svagaste länken.

 

Politik.

Hantering av konflikter som uppstår i kollektiva processer. Folkrörelsers verksamhet är i eminent mening politik, och därmed alla uppslagsord i detta lexikon.

Det är således fel att påstå att "allt är politik". Men det finns politiska aspekter på allt, i den meningen att det kan uppstå konflikter om allt och att allt kan utnyttjas i konflikter.

 

Politisk klass.

Funktionärsskikt som stelnat och vars livsbetingelser och intressen avskiljts från dem det skulle representera. Begreppet myntades med hänvisning till Italiens korrumperade politiker.

 

Populism.

1. Politisk mobilisering som företräder en bred folklig allians, t.ex. de antikoloniala rörelserna. Brukar spricka sönder i sina beståndsdelar så snart den har vunnit, eller så snart dess motståndare har lyckats köpa över någon väsentlig deltagare i alliansen. Eftersom ett sådant söndersprickande brukar leda till desillusion bland deltagarna, och eftersom populistiska mobiliseringar ibland kräver att deltagarna ligger lågt med sina mer specifika krav, brukar underklassrörelser med viss rätt vara skeptiska till populistiska mobiliseringar, medan medelklassen älskar dem. Deras styrka är att de faktiskt brukar vara mycket effektiva inom sitt speciella avgränsade fält.

2. Försvar av folklig kultur mot en (antifolklig) elitkultur, eller försvar av folkliga intressen mot övre-medelklassintressen. I den meningen är det ett av de mest hatade begreppen i de akademiska medelklassens ordförråd och spelar samma roll som demokrati gjorde fram till detta begrepps tämjning i början av 1900-talet.

3. Också medelklasspolitikers strävan att söka folkligt stöd har kallats populistisk, vilket gör att termen har blivit näst intill oanvändbart mångtydig. Det som ger en kärna av sanning i denna användning av begreppet är att folkligt stöd inte går att vinna utan att i någon mån ge efter för folkliga krav eller åtminstone folkliga kulturuttryck. Medelklasspolitiker som strävar efter folkligt stöd tvingas därför åtminstone låtsas som om de uppfyller någon av definitionerna 1 eller 2.

 

Pragmatism.

Att styras av praktisk erfarenhet istället för av förutfattade meningar. Används stundom om avståndstagande från ideologier, vilket är något oegentligt -- (goda) ideologier är kollektiva sammanfattningar av den praktiska erfarenheten och står inte i strid med denna.

Om opportunism betyder att målen är utbytbara betyder pragmatism att medlen är det.

I den politiska debatten får pragmatism ofta också stå för medlöperi, att "följa minsta motståndets väg", och att undvika konflikter och utmaningar (det antas att det är dit den praktiska erfarenheten leder när den inte vägleds av en ideologi). Det är förstås alldeles fel: all erfarenhet säger att konflikter inte kan undvikas, bara skjutas upp, och att uppskjutande oftast gör konflikterna värre (se Opportunism).

 

Principer.

Se Ideologi.

 

Program.

1. Sammanfattning av ideologi och strategi; sammanfattar alla för en folkrörelse relevanta frågor som vem är vi? vad vill vi? varför är vi förtryckta/utsugna/diskriminerade? vem är skyldig? vad ska vi göra åt det? hur? vad är viktigast och vad är mindre viktigt? Ett program kan vara uttryckligt eller underförstått, och ett uttryckligt program kan uppfattas olika av olika medlemskategorier.

Ett program syftar till att vägleda folkrörelsens medlemmar för handling, men också till att stärka sammanhållning och identitet, och att kommunicera folkrörelsens ståndpunkter utåt för att mobilisera. Dessa syften är delvis motstridiga -- mobilisering kan t.ex. kräva överdrifter och identitetsstärkande kan kräva förenkling, vilket strider mot vägledningsmålet, och programdiskussioner i sig skapar splittring som strider mot sammanhållningen. Varje program är en tvetydig kompromiss mellan de olika kraven. Ett programs kvalitet ligger inte främst i innehållets korrekthet utan i hur väl syftena tillgodoses i framtagningsprocessen.

2. Verksamhetsplaner, även för organisationers delverksamheter, brukar genom på grund av ords inflation också kallas program.

 

Progressiv.

Av lat. progressus = framsteg. Brukas numera mest som eufemism för vänstern, men har historiskt (t.ex. i Frankrike och USA) mest använts om den fraktion av den gamla vänsterkoalitionen som betonat utveckling mer än jämlikhet.

 

Proletarisering.

Förvaruligande av arbetskraften. Att arbetskraft alltmer säljs på marknaden för lön i stället för att användas i den arbetandes egna verksamhet. Proletariseringen har fortskridit under hela världsmarknadssystemets historia och torde nu omfatta ca 20-30% av världens befolkning. Kanske en minst lika stor andel omfattas till hälften -- de är halvproletariserade, använder en del av sin arbetskraft i egen (oftast mycket olönsam) verksamhet och säljer resten.

Proletarisering ger upphov till nya behov hos dem som utsätts för den -- eftersom de blir mer utsatta för marknadskrafterna än dem som arbetar i självhushåll kräver de mer kontanta pengar och mer utarbetade trygghetssystem för att överleva än halvproletariserade eller ickeproletariserade. Proletarisering är därför en tvetydig fördel för kapitalägare, och de har också historiskt försökt fördröja den och lita till halvproletärer. De proletariserades nya behov uttrycks i arbetarrörelsen.

 

Propaganda.

Spridning av ett synsätt, en förklaringsmodell eller en ideologi. Propagandan är inte direkt ingripande i politiken och syftar inte direkt till handling. Begreppet kommer ursprungligen från den katolska missionen. Se också Agitation.

Folkrörelsers styrka i propagandakriget är deras förmåga till muntillmunkontakter. Inget tryckt, tele- eller etersänt medium slår den effekt levande människor utövar i samtal, i synnerhet om det är folk man känner och umgås med dagligen. Det var på detta faktum som Folkebevegelsen mot EF vann folkomröstningen i Norge 1972; alla näringslivets och statens resurser förlorade mot Kustnorges sociala kontakter.

 

Protestvåg.

Se Uppsving.

 

Puritanism.

Egentligen beteckning på de kalvinister som organiserade den engelska revolutionen på 1600-talet och krossade 1500-1600-talens kungliga diktatur som modell i Europa. I överförd betydelse starka krav på den egna etiska perfektionen, t.ex. genom avstående från lust och flärd (av lat. puritas = renhet).

Eftersom puritanismen är en sorts självålagd återhållsamhet vad gäller krav på privilegier och belöningar sänker den priset för mobiliseringar och leder till större effektivitet. Dessutom inger den förtroende så länge rörelsen är mäktig och framgångsrik.

Om rörelsen lider nederlag skapar å andra sidan puritanism snarare löje än respekt eftersom det rörelsen avstår från är sådant den ändå inte har någon möjlighet att få.

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org