A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V X Y Z Å Ä Ö

Folkrörelselexikon

 

M

 

Maffia.

Ett institutionellt parallellt maktsystem vid sidan av staten som inte erkänner dennas våldsmonopol. De är organiserade hierarkiskt runt patronage, dvs lokala honoratiores och notabiliteter som byter tjänster mot stöd med underlydande klienter (se Paternalism). Maffior är typiska resultat av staters halvt misslyckade försök att lägga under sig en periferi, oavsett om denna periferi är geografisk (som i Syditalien) eller består av någon etnisk minoritet (som i USA).

Maffiors uppbyggnad i patroner och klienter gör att deras systemkritiska potential är ytterst liten. De övergår lätt i vanlig affärsverksamhet; i regel är också syftet med maffiaorganiseringen att erbjuda ett skydd för sådan affärsverksamhet gentemot den främmande staten och gentemot främmande gruppers konkurrens.

Det är fruktbart att skilja maffior från vanlig illegal affärsverksamhet just på grund av detta stöd som alltså inte bara grundar sig på terror.

Litt: E.J. Hobsbawm: Primitive rebels, Manchester University Press 1959.

 

Makt.

Förmåga att driva igenom sin önskan. Makt i en konfliktsituation betyder följaktligen också förmåga att blockera motpartens önskan -- att skapa vanmakt.

Det finns olika former av makt för en folkrörelse.

Makt som förmåga att få andra att göra något de inte vill nås genom hot. Det är den klassiska konfliktsituationens maktform. Hot om förlorad legitimitet på grund av inkompetens och omoral, hot om förlorat folkligt stöd på grund av att man själv har bättre förslag, hot om ökade kostnader eller t.o.m. våld. Denna typ av makt försöker folkrörelser få genom konfrontation.

Makt som förmåga att få något att fungera nås genom att erbjuda något som motparten har svårt att tacka nej till. Det är den maktform som är aktuell då konflikten inte är så uttalad, eller som t.o.m. kan upplösa en konflikt. Makt som erbjudan fungerar bara om det man erbjuder också löser motpartens problem, och om man faktiskt kan genomföra saken. Denna typ av makt försöker folkrörelser nå genom alternativsamhället.

Se också Hegemoni, Härskarteknik.

 

Maktbalans.

"Resultanten" av samtliga aktörers strävan efter makt. Det är maktbalansen som en folkrörelse hoppas ändra med sin mobilisering och sin verksamhet generellt, för att därigenom uppnå bättre villkor.

Av detta framgår att man aldrig kan säga exakt vilket resultat en viss aktion eller en viss mobilisering kommer att få. Det är maktbalansen som ändras, och resultatet av detta kan, inom ramar, bli vad som helst.

 

Maktkoncentration.

Till följd av organisering uppstår viktiga nyckelpositioner, och de personer som uppehåller dessa positioner samlar mer makt än andra. Delvis är detta avsiktligt: syftet med organiseringen är att denna makt -- denna förmåga -- ska användas för att samla hela organisationens styrka i en konflikt. Men det finns alltid en risk att de också använder den till att främja egenintressen på kollektivets bekostnad.

I den mån nyckelpositionerna besätts av lekmän är risken liten. Det finns alltid tillräckligt många nyckelpositioner för att deras oftast oeniga innehavare ska kunna spelas ut mot varandra av organisationens övriga medlemmar. Först när de besätts av funktionärer blir risken akut, eftersom dessa har ett gemensamt egenintresse i förhållande till medlemmarna, nämligen anställningstrygghet och lön.

Se vidare Komplex deltagardemokrati.

 

Maoism.

Ett försök att hävda bondedemokratin i Kina gentemot funktionärerna. Så hävdade maoismen t.ex. kritikrätt, lokalsamhällets makt och initiativ, samt den jämlika fördelningen av överskottet.

Maoismen manifesterade sig i ett antal kampanjer som alla misslyckades. Ty den rörde aldrig grunden för funktionärernas makt: deras monopol på organisering, som enligt maoismen ansågs nödvändig för att garantera periferilandets nationella utveckling. Kritikrätt, och i ännu högre grad makt och initiativ förutsätter en oberoende aktör, dvs organiseringar som är oberoende av statsfunktionärerna och fria att utveckla sin egen hegemonisträvan.

Internationellt har maoism något oegentligt blivit ett samlingsbegrepp för 70-talets radikaliserade ungdomsrörelser i centrum, i synnerhet för dem som hade solidaritet med periferin som kärna.

 

Marginalisering.

Att göra vissa skikts uppfattningar inom ett samhälle, en organisation eller en folkrörelse irrelevanta vid beslutsfattande (se även Diskriminering, Integration).

Under den integrationsprocess som pågått sedan 1600-talet har alltid vissa grupper integrerats först och följaktligen andra marginaliserats: t.ex. icke-europeer, invandrare, kvinnor, religiösa eller språkliga minoriteter. Detta har varit ett sätt för de makthavande att vinna stöd, ty medborgarrätt är naturligtvis värdefullare, och mer att vara tacksam för, om den inte delas av alla. Det har därför ofta varit möjligt att få ett masstöd för marginalisering och för de makthavande själva.

De marginaliserades folkliga rörelser, ofta kallade medborgarrättsrörelser, tog fram till 1968 oftast fasta på att integrationen skulle vara fullständig för alla, och att alla skulle nå medborgarrätt. Idag har fokus ofta flyttats till att nå särrättigheter för enskilda marginaliserade grupper.

 

Marknad.

Scenen för byte av likvärdiga produkter mellan köpare och säljare, varvid båda parter försöker maximera sin vinst. Marknader har "alltid" funnits, men det är först under världsmarknadssystemet som marknaden har blivit en metafor och ett mönster för allt mänskligt handlande. Det är först under världsmarknadssamhället ekonomin har blivit monocentrisk, dvs att allting kan bytas mot allting annat, med pengar som måttstock; se vidare Förvaruligande. Alla andra ekonomiska system har arbetat med olika sfärer för olika mänskliga behov. Folkrörelsernas mål har oftast varit att bibehålla en sådan uppdelning.

Ty denna monocentricitet, eller marknadens oförmåga att skilja mellan nödvändiga mänskliga behov och frivoliteter, är orsak till många av världsmarknadssystemets konflikter. Den gör det möjligt för de rikas frivoliteter att slå ut de fattigas nödtorft med hjälp av överlägsen köpkraft, oavsett om det handlar om mat för dagen eller om ekosystemets långsiktiga stabilitet och överlevnad -- företeelser som i andra system har stått utanför marknaden.

Trots marknadens allestädesnärvaro är det fel att se marknadens regler som dominerande allt ekonomiskt handlande. Bara de små aktörerna är hänvisade till marknaden. De stora kan alltid kringgå den genom att dels mobilisera statens över- och underordningsmekanismer, dels genom att (med hjälp av statligt stöd) skapa monopol på resurser, kunskaper och kontaktvägar; se vidare Näringslivet.

Även folkrörelser är förstås ett försök att kringgå marknaden, dels genom att mobilisera det civila samhällets ömsesidighet som alternativ till bytandet av likvärdigheter, dels genom att göra överenskommelser om att upphäva monocentriciteten.

 

Marsch.

Uttryck använt parallellt med demonstration, i synnerhet längre sådan.

 

Marxism.

Tradition av förhållningssätt och tolkning av världen med viss förankring inom arbetarrörelsen och de nationella rörelserna. Kärnan är att konflikten mellan materiella intressen är det grundläggande i tillvaron, och att konflikterna utspelas mellan olika •klasser. Historien ses därför som en historia om klasskamp, och industrisamhället kännetecknas enligt marxismen främst av kampen mellan arbetare och kapitalister, om makt och om produktionens överskott.

Vissa andra ståndpunkter har också haft en stark ställning inom den marxistiska traditionen. Att utvecklingen är enkelriktad och går mot bättre tider har ansetts följa av klasskampen (eller är kanske bara en följd av ett okritiskt övertagande av 1800-talets liberala utvecklingsoptimism). Produktivkrafternas utveckling, dvs produktionsapparatens allt större kraftfullhet, har oftast antagits vara något okomplicerat gott.

Den marxistiska traditionen har präglats av att den inleddes som ett tvåpersonersprojekt, skapat av de våldsamt produktiva Karl Marx och Friedrich Engels mellan 1848 och 1883. Deras idiosynkrasier, t.ex. Marx' grälsjuka, har därmed präglat traditionen. I början var den dock nära knuten till arbetarrörelsens praktik, nämligen till de olika Internationalerna, vars funktionärer fick rollen som marxismens prästerskap. Denna koppling, som ständigt korrigerade teorin, upphörde successivt under 1900-talet, då istället å ena sidan de nationella rörelsernas funktionärer, å andra sidan universitetsfolk ryckte fram som marxister. Orsaken är kanske att marxismen är en kritisk teori som inte har något att säga en statsadministratör, även om han stöder sig på arbetarrörelsen.

Liksom alla ideologier som handhas av professionella funktionärer har marxismen haft starka tendenser till dogmatisering (och till motdogmatisering i händerna på fundamentalistiska lekmän som utmanat funktionärsväldet). Troligen var det detta som fick Marx att på äldre dagar hävda att han inte var marxist.

Litt: Arnold Ljungdal: Marxismens världsbild, PAN/Norstedts 1967; Perry Anderson: Considerations on western Marxism, Verso 1976.

 

Massmöte.

Metod att visa upp krav och/eller en maktposition i offentligheten i hopp om att få kraven förverkligade. Men funktionen är kanske i lika hög grad att skapa förbindelser mellan deltagarna och stärka dessas självkänsla och identitet.

Liksom demonstrationen utvecklades massmötet av den engelska arbetarrörelsen i början av 1800-talet, närmast med förebilder i frikyrkans friluftsgudstjänster varifrån man hämtade massmötestekniker som kampsången och talarstolen.

 

Massorganisation.

Organisation som söker och delvis lyckas organisera alla som angås av ett problem. Motsatsen är smågrupp. Organisationstypen uppfanns av Catholic Association på Irland 1823 och har särskilt praktiserats av arbetarrörelsen och de nationella rörelserna.

Enligt den klassiska arbetarrörelsedebatten är massorganisationens fördel att den skapar ett större politiskt tryck i frågan samt att den bidrar till den gemensamma identiteten och underlättar mobiliseringen, medan dess nackdel är att den kräver anställda funktionärer som lätt utvecklar egenintressen som går på tvärs mot organisationens lekmäns.

Massorganisationen var enligt en del historiker den sociala teknik som gjorde folkmajoriteten i stånd att bromsa den genomsnittligt fallande levnadsstandarden under världsmarknadssystemet under 1900-talet. Ty den gav också folkrörelserna en möjlighet till massförankrad långsiktig strategi och översikt över motståndaren som mindre organisationer saknar.

Efter 1968 har massorganisationer fått svårigheter med legitimiteten. Det beror på två saker: Dels har den inneboende konflikten mellan funktionärer och lekmän nu gått mycket långt. Och dels har väldigt många massorganisationer låtit sig koopteras av världsmarknadssystemet och staten och blivit verktyg i dess integrationspolitik. Med integrationspolitikens fall bör dock åtminstone det senare skälet falla bort.

 

Materiell bas.

Se Resurs.

 

Medborgare.

Uttryck för den integrerande statens förståelse av människorna som delägare i staten. Uttryck också för många folkrörelsers utnyttjande av den integrerande statens teman då de ställer krav på staten. Poängen från rörelsernas sida är att staten har förpliktelser mot medborgarna och måste tillgodose deras krav. Nackdelen med betraktelsesättet är givetvis att medborgare tenderar att identifiera sig även med statens mer obskyra intressen, t.ex. förtryck av marginaliserade, den internationella konkurrensen, för att inte tala om krig.

Statens tvetydiga beteende mot sina förmenta medborgare har inspirerat medborgarrättsrörelser som har ställt krav på lika medborgarrätt.

 

Medborgarrättsrörelse.

Folkrörelse som hävdar en missgynnad grupps rätt som medborgare i en stat. Länge förblev medborgarbegreppet knutet till staden; först med franska revolutionen knöts det till ett land. Under världsmarknadssystemet kan man urskilja tre vågor av medborgarrättsrörelse.

Dels av de uteslutna, de marginaliserade i Nord, främst arbetare och kvinnor men också olika slags minoriteter, som försökte bryta överklassens monopol på statlig makt (se Rösträtt). De kämpade dessutom för ett bredare medborgarbegrepp, ett som motsvarade medlemskapet i den traditionella byn, dvs ett som innefattade sociala rättigheter (se Moralisk ekonomi). I många länder fick de mer eller mindre stöd av medelklasser som såg sig trängda av överklassens krav.

Dels av invånare i ockuperade länder i Syd, som försökte bryta kolonialmaktens rasistiska diskriminering och förtryck (se Nationella rörelser). Eftersom motparten i deras fall var en utomstående makt tenderade kravet på lika rätt länge att gälla gentemot Nord, men i takt med att de inhemska eliterna alltmer går de transnationella marknadernas ärenden vaknar nu allmänt medborgarrättskraven även på hemmaplan.

Dels breda folkliga allianser i de fall makten i en stat har erövrats av ett litet kotteri, t.ex. militären eller ett minoritetsparti. Eftersom dessa rörelser drivs av breda allianser brukar det bli de mer välbeställda inom alliansen som drar de största fördelarna av en seger (se Populism).

Idag finns tre fokus för medborgarrättsrörelser. Dels försvaret av den moraliska ekonomin mot köpmännens krav på överordnad makt. Dels försvaret av alla rättigheters globala räckvidd i en allt mer globaliserad värld. Dels kvinnors försvar mot patriarkaliska samhällsstrukturer (se Kvinnorörelse).

I takt med staternas allt större problem finns en tendens att medborgarrättsrörelser förlorar i intresse och ersätts av identitetsrörelser som inte strävar efter rätt i staten utan rätt att ställa sig vid sidan av staten. Det finns också en tendens att olika marginaliserade grupper börjar kräva särrättigheter istället för att kräva lika rätt för alla, något som paradoxalt nog stärker staten som garant för dessa särrättigheter.

Se även Pariarörelser.

 

Medelklassradikalism.

Tendens inom en folkrörelse att strunta i materiella och kollektiva motiv och uteslutande fokusera på individens goda samvete. Förekommer lite för mycket inom bl.a. centrumländernas miljö- och fredsrörelser och andra rörelser som domineras av folk som har en tryggad försörjning och/eller kommer från en relativt välbärgad bakgrund (se även Populism).

Empiriskt sett har medelklassradikalismen en högst begränsad appell, jämfört med materiella och kollektiva appeller, och bidrar till att en rörelse förblir liten.

 

Media.

Massmedia. Se vidare Offentlighet. Ursprungligen en skapelse av medborgarrättsrörelser i form av periodiska tidningar med bred spridning, men togs över av stat och näringsliv i slutet av 1800-talet på grund av att kapitalbehovet för framställning ökade. Idag främst ett sätt att skapa folkligt stillatigande inför antidemokratiska åtgärder. Metoden är överröstning; genom att lägga oerhört stora röstresurser i få munnar skapas hegemoni därför att oppositionella synpunkter framstår som irrelevanta på grund av sin obetydlighet. 1920 beräknas 90% av all kommunikation ha varit horisontell och ömsesidig, dvs ha gått mellan likar. Idag är 90% vertikal och ensidig, dvs riktas från eliter via massmedia till medborgarna.

Mer konkret handlar det om att premiera formellt makthavandes och eliters synpunkter före de direkta producenternas, nyheter, ovanligheter och våld före det vardagliga, form före innehåll, person före sak och enkla budskap före komplicerade.

Folkrörelser är inte beroende av medier. Organisationer och lokalsamhällen fyller samma funktion för dem; ett framgångsrikt kultiverande av dessa kan dessutom tvinga medier till större tillmötesgående.

Många har hoppats att Internet ska kunna återställa ömsesidigheten i offentligheten. Andra har befarat att denna ömsesidighet ska bli en angelägenhet för de välbärgade. Syds folkrörelser har visat att dessa farhågor åtminstone delvis är oberättigade.

Litt: Noam Chomsky: Manufacturing consent, The political economy of the mass media, Pantheon 1988.

 

Miljökris.

Att exploatering av naturen hotar att underminera fortsatt resursutnyttjande genom förstörelse av resurbasen.

Miljöförstöring tar sig två former:

-- Överexploatering av resurser, dvs användande av naturen som plundringskälla för industri och kommersialiserat jordbruk. Överutnyttjade av jord och vatten i monokulturer leder till utrotande av arter, erosion, försaltning och ökenspridning.

-- Utsläpp av konstgjorda och naturvidriga ämnen i det naturliga kretsloppet, dvs användande av naturen som soptipp. De tre mest förödande utsläppstyperna är koldioxid från förbränning av fossila bränslen, organiska halogenföreningar (t.ex. CFC, PCB, DDT) och tungmetaller.

Förödelse av resursbasen har drabbat även tidigare kulturer t.ex. den babyloniska och den romerska. Men den miljökris som har uppstått inom världsmarknadssystemet är allvarligare än någonsin. Detta kan tillskrivas fem faktorer, som har ett starkt internt samband.

Dels tvingar den konkurrens som finns inom systemet exploatörerna att bortse från den långsiktiga hållbarheten och bara ta hänsyn till exploateringens kortsiktiga lönsamhet, som till yttermera visso kräver ensidighet och monokulturer för att bli maximal.

Dels gör systemets globalisering av produktionsprocesserna exploatörerna oberoende av de lokala resursernas långsiktiga vidmakthållande, samtidigt som det gör dem okänsliga för lokalsamhällens protester.

Dels finns inom världsmarknadssystemet, till skillnad från de traditionella lokalsamhällena, inget sätt att skilja mellan nödvändiga och överflödiga behov, vilket leder till att frivoliteter kan slå ut en resursbas' långsiktiga hållbarhet utan annan grund än att det finns en konsument som kan betala (se Moralisk ekonomi, Marknad).

Dels är den högst värderade kunskapen inom världsmarknadssystemet, den s.k. vetenskapen, segmenterad och reduktionistisk och bortser från ett segments påverkan på ett annat.

Dels finns inget skydd inom den romerska rätten för allmänningar som t.ex. luft och vatten, och för kollektivs rätt.

Miljökrisen är ämnet för miljörörelsens arbete. Även bonderörelser och kommunrörelser bekämpar den.

 

Miljörörelse.

Folkrörelse som försvarar natur, lokalsamhällen och ickeförvaruligade mänskliga relationer mot exploatering.

Lokala miljörörelser har funnits länge tillbaka men först med att det ekonomiska kretsloppet började omfatta en mycket stor del av det ekologiska under högkonjunkturen efter 1945 blev miljörörelserna mer omfattande.

I centrumländerna var det motståndet mot kärnkraften på 70-talet som ledde till en mer omfattande organisering utöver den lokala, följt av 80- och 90-talens motstånd mot motorvägsbyggen. Överallt har det varit ungdomar ur mellanskikten som har gått före, i allians med lokalsamhällen som drabbas särskilt hårt. I periferiländerna bygger miljörörelser mest på självhushållsbönders motstånd mot utomståendes exploatering av lokala allmänningar, t.ex. vatten, skog och berggrund. I centrumländerna är det utsläpp som står i fokus, i periferiländerna överexploatering.

Med denna brokiga sammansättning är det naturligt att miljörörelsernas förmåga till enhetlig organisering har varit svag. Ett ännu större problem har dock varit det faktum att miljökrisen är allmän och i viss mening hotar även makthavarna; detta har lett till etablering av ett otal stats- och näringslivsstödda institut som konkurrerar med miljörörelsen om att företräda naturens intressen i offentligheten -- trots att de på grund av sina uppdragsgivares dubbla intressen aldrig kan bli särskilt effektiva i att faktiskt försvara dem i en konfliktsituation.

Miljörörelsen är fortfarande organiserad i oräkneliga smågrupper samt informella och lokala nätverk, men de viktigaste organisationerna på global nivå är Friends of the Earth International och ungdomsnätverket A SEED. En viktig sambandscentral är också Environment Liaison Center.

 

Millennarism.

Folkrörelse med uppfattningen att det goda samhället är nära förestående.

I den klassiska versionen av millennarism väntade sig deltagarna att det goda samhället skulle komma genom någon annans, t.ex. en gudomlig frälsares, handlingar. Själva nöjde man sig med att vänta eller att ändra sin personliga livsstil.

Under 1800- och 1900-talet har millennaristiska förhoppningar följt mycket av massrörelsernas mobilisering, och underlättat denna i hög grad. Massrörelserna har dock förmått uppfordra till deltagande i en kamp för det goda samhället.

Millennariska traditioner ger oftast en ovanlig styrka när de flyter in i vanliga folkrörelser. Det är nämligen delvis självuppfyllande för en mobilisering att dess deltagare tror att den ger stora resultat.

Litt: Eric Hobsbawm: Primitive rebels, Manchester University Press 1959.

 

Minsta gemensamma nämnare.

Se Enhetsfront.

 

Mobilisering.

Att samla alla de resurser en rörelse kan behöva för att vinna en konflikt. Ju större resurserna är och ju större sannolikheten är att de levereras, desto bättre går mobiliseringen. Ju större del av resurserna som kan användas i konfrontationen och ju mindre som går åt till själva mobiliseringen desto större chans att lyckas.

Det en folkrörelse kan påverka är sannolikheten för leverans. Den ökar om gemensam habitus och identitet är starka, om organisationen är god och om programmet är attraktivt.

Folkrörelsers ofta svagare resursbas kan kompenseras genom en effektiv och snabb mobilisering. Den kan också delvis kompenseras genom extern mobilisering, t.ex. genom allianser -- men detta minskar kollektivets handlingsfrihet.

Det finns en spänning mellan mobiliseringars behov av resurser och deras behov av stark identitet mellan mobiliserare och mobiliserad. Ju resursstarkare en organisation blir desto större blir skillnaden i identitet mellan den och dem den försöker tala till. Troligen finns ett optimum nånstans; där mobiliseringen blir ineffektivare ju mer den har att starta med.

Se också Uppsving.

Litt: Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978; Hanspeter Kriesi et.al: New social movements in Western Europe, University College of London Press 1995.

 

Modernitet.

Att leva upp till tidens krav. Med ett världsmarknadssystem som ständigt finner nya områden att exploatera, med konjunktursvängningar som ständigt skapar nya branscher, nya folkvandringar, nya organisationsformer, måste också folkliga rörelser ständigt förnya sig för att behålla sin förmåga att värna majoritetens livsvillkor.

Genom världsmarknadssystemets utveckling har folkrörelsernas repertoar moderniserats, från skatteuppror över bröduppror och jordockupation till strejk, demonstration och massorganisation. Även i uttryckssättet strävar framgångsrika folkrörelser att hålla sig på höjden av sin tid -- de radikalkristna rörelserna på 1500-talet uppfann masstrycket och den amerikanska antikrigsrörelsen på 1960-talet uppfann persondatorn.

Medan ovanstående tar fasta på moderniteten som det i varje ny situation funktionella finns också en modernitet som avser anpassning till tillfälliga estetiska etc. efterfrågesvängningar. Sådana svängningar kan vara rimligt att förhålla sig till, varvid man dock bör hålla i minnet att en framgångsrik rörelse skapar svängningarna själv.

"Modern" har också använts som ett propagandisktiskt värdeord; förespråkare för världsmarknadssystemet talar t.ex. om "det moderna projektet" som en eufemism för dettas utveckling. Se vidare Utveckling.

 

Modularitet.

Vissa forskares namn på att folkrörelsetaktiker som demonstration, massmöte, petition, flygblad och kampskrift etc går att använda för många typer av krav, till skillnad från exempelvis bröduppror som bara fungerar som protest mot att matpriset blir för högt. Strejk ligger nånstans mitt emellan.

Modularitet anses ha varit ett skäl till den drastiskt ökade makt som folkrörelser fick åren runt 1800 - visserligen var bröduppror drivkraften bakom franska revolutionen, men de fick sin explosiva kraft tack vare att de kombinerades med ovanstående taktiker.

Litt: Charles Tilly: Social movements 1768-2004, Paradigm publishers 2004

 

Moralisk ekonomi.

Den ekonomiska grundprincip som reglerade det traditionella bondesamhället världen över och kan formuleras: "alla utan undantag har rätt till åtminstone existensminimum". Den skiljer sig från marknaden därigenom att den kan skilja på nödvändiga och frivola behov.

De folkliga rörelserna har alltid värnat den moraliska ekonomin och krävt att den ska iakttas även av samhällets överhet och överklasser. Bondesamhället tog till uppror om principen inte iakttogs. Arbetarrörelsen skärpte kraven på existensminimum, instiftade sjuk- och arbetslöshetskassor med moralisk ekonomi som grund, och krävde att stat och kommuner skulle iaktta samma princip. Omvänt har överklasserna aldrig erkänt den moraliska ekonomin, utan alltid hävdat att den som inte arbetar åt den inte heller skall äta.

En modern version av moralisk ekonomi är miljörörelsens begrepp jämlikt miljöutrymme -- det erkänner allas existensminimum och tillåter inte någon att inkräkta på det, men förnekar ingens rätt till överflöd därutöver.

Litt: James C. Scott: The moral economy of the peasant, Yale University Press 1976.

 

Moraliska faktorer.

Enligt militärteorin sådant som avgör viljan att utkämpa en konflikt, dvs. solidaritet, mod, förtroende, energi, motivation och uthållighet.

De moraliska faktorerna i en konflikt beror i mycket hög grad på samstämmigheten i kollektivets habitus och identitet, och på dess förmåga att åstadkomma ett tändande program. Eftersom detta är resurser som folkrörelser kan ha i minst lika hög grad som sina annars överlägsna motståndare, och eftersom de moraliska faktorerna är avgörande för en aktörs vilja att utkämpa en konflikt, kan de moraliska faktorerna vara den avgörande fördel som gör att folkrörelsen vinner konflikten. Se också Entusiasm, Väckelse.

 

Moraliskt övertag.

Borde egentligen vara det naturliga för en folkrörelse som kämpar för de direkta producenternas och vanligt folks intressen mot förtryckande rutiner och exploaterande överklasser. Men eftersom makt också innebär makt över tanken, och eftersom all härskarteknik går ut på att hålla folk splittrade från varandra, måste en folkrörelse driva en medveten politik för att etablera det moraliska övertaget, dvs få sina strävanden att förefalla rättvisa och rimliga i offentligheten.

För att etablera ett moraliskt övertag är det sällan nog att få målen accepterade, utan i regel måste också dess medel förefalla legitima i förhållande till rådande tradition -- trots att detta, under rådande ojämlika offentlighetsvillkor, innebär att folkrörelsen i regel måste vara tio gånger mer "moralisk" än dess motpart. En mästare på att hantera detta var Gandhi, som t.o.m. fick motparten att till slut se den indiska självständighetsrörelsen som legitim. Som en inkompetent kontrast kan man å andra sidan visa på den palestinska rörelsen som inte har lyckats framstå som legitim trots att den slåss emot en illegal militär ockupation -- utan tvivel för att den inte har lyckats finna legitima medel.

 

Motkultur.

Habitus och ideologi som odlas, delvis för sin egen skull, av pariagrupper som har ett behov av att tvätta bort den nedvärderande stämpeln i åtminstone sina egna ögon. De i Europa mest kända motkulturerna är de som har odlats av ungdomsrörelser och homosexuellas rörelser. Se också Livsstil.

 

Myteri.

Vägran att lyda order. Skillnaden mot strejk tycks hårfin, men i regel brukar begreppet myteri användas om kategorier som kan tänkas användas mot sådana kategorier som strejkar -- polis, militär etc. Myteri kännetecknar därför ett större brott i den rådande ordningens legitimitet än strejk, som är nästintill rutinmässig i våra dagar.

 

Mål.

En folkrörelses yttersta syfte, i regel att värna ett civilt samhälle och dess människor mot destruktiva rutiner. I våra dagar att värna dem mot världsmarknadssystemet och dess följder.

Jämför också Krav, Program.

En folkrörelse måste, när den utformar en strategi för att nå sitt mål, dela upp dessa i delmål. Dessa tenderar att skymma de yttersta målen och bli självändamål, åtminstone för de organisationer folkrörelsen bygger upp i sin strävan att nå dem. Medlen förvrider målen. Mot detta hjälper bara en ständigt pågående ideologidiskussion.

 

Mäklarskap.

Term från folkrörelseforskningen ("brokerage") som avser en social aktör som kortsluter förbindelserna mellan andra sociala aktörer och får dem att börja tolka sina erfarenheter i gemensamma termer och göra gemensam sak.

Ofta kan ordentliga mobiliseringar hindras av att tänkbara deltagare har alltför olika habitus och identitet för att vilja delta i något gemensamt. Och ofta begränsar sig tänkbara initiativtagare till att uttrycka denna habitus och identitet och strunta i att nå tillräcklig bredd för att vinna. Andra gånger kan ett gott mäklarskap skapa samarbete, som t.ex. Peoples' Global Actions mellan småbönder och alternativrörelser.

Som mäklare kan tjänstgöra olika kategorier av aktörer -- men bara sådana som har gott anseende bland dem som ska mäklas ihop.

Ofta händer det att såna här mäklare tar kontrollen över en hel rörelse och tränger ut de egentliga deltagarna från scenen - se Skuggrörelse.

 

Mötesordning.

Se Dagordning.

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org