A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V X Y Z Å Ä Ö

Folkrörelselexikon

 

V

 

Vardagsmotstånd.

Det de direkta producenterna gör för att hålla överhetens anspråk på en rimlig nivå utan att direkt utmana.

Till klassiskt vardagsmotstånd hör maskning, låtsad okunnighet och inkompetens, sabotage av överhetens egendom, snattning, smitning från skatter och avgifter, fusk med leveranser osv. En vanlig ideologisk form av vardagsmotstånd är moralisk brännmärkning av överheten, vilken rättfärdigar de egna strävandena att beröva överheten det som juridiskt (men inte moraliskt) sett är hans. En annan är, givetvis, symboliska tecken på underklasssolidaritet som t.ex. uttryck som "dom" och "vi".

Fördelen med vardagsmotstånd är att det inte behöver någon organisation och att det oftast inte går att komma åt -- även om mycket av det som kallas "företagsledning" syftar till att krossa vardagsmotståndet. Därför är det också det motstånd som nästan alltid används; mer öppna former, det som här kallas konfrontation, används oftast bara i akut omöjliga situationer eller när överheten ser ut att vara försvagad. Nackdelen är att vardagsmotstånd inte kan etablera ny rätt; allt det kan är att hålla den gamla orätten på uthärdlig nivå.

Litt: James C. Scott: Weapons of the weak, Yale University Press 1985.

 

Verifikation.

Det godkännande från en allmäng erkänd auktoritet som en aktör behöver för att räknas i politikn. Orsaken till att folkrörelser lägger ner så mycket kraft på att visa att de "är något", genom exempelvis demonstrationer, massmöten och petitioner istället för att skrämma eller skada sina motparter mer direkt. Att visa att man företräder många är det säkraste sättet att få verifikation som part och därmed vinna legitimitet som aktör.

 

Villkorslagssyndromet.

Att acceptera något oacceptabelt "på villkor att". Beteckningen härrör från centerpartiets accepterande av nya kärnkraftsreaktorer "på villkor att avfallet kan förvaras säkert". Ett annat välkänt fall är när Andra Arbetarinternationalen accepterade kolonialismen "på villkor att den bedrivs humant".

Problemet med denna typ av ställningstagande är att det är motparten som verkställer, och att villkoret aldrig behöver uppfyllas eftersom motståndet redan är uppgivet. Effektiva villkorslagar kan bara stiftas om verkställandet är gemensamt för båda parter, dvs att man behåller någon grad av kontroll.

Villkorslagssyndromet bör därför noga skiljas från kompromissen, som är ett avtal som ingås mellan två parter som båda har ansvar och kontroll över avtalets verkställande.

 

Voluntarism.

Att vägra ta hänsyn till yttre omständigheter och tro att bara man anstränger sig så kan man göra allt.

Voluntarism är ofta dyrbar för en rörelse eftersom självöverskattning kan leda till stora nederlag. Å andra sidan kommer man ingenstans utan en viss grad av optimistisk tro på egen förmåga. Historiskt sett har antagligen voluntarism varit mindre skadlig än dess motsats, realism eller opportunism.

 

Våld.

Fysisk maktutövning på person. Frågan om våld är legitimt har alltid varit högeligen kontroversiell i folkrörelser, beroende på att starka skäl kan anföras både för och emot.

För våld talar att ingen stor konflikt i historien har vunnits utan våld. Mot våld talar att motparten, dvs stat och näringsliv, i de allra flesta fall kan mobilisera mer våld än en folkrörelse kan, och därmed vinna varje konflikt där våld på förhand accepteras som medel. Mot talar också att varje konflikt som inte syftar till ena partens utplånande måste mynna ut i en för båda parter acceptabel lösning och att detta blir svårare om våld används, se vidare Konfliktnivå.

Till frågans kontroversiella karaktär har också bidragit att den delvis är ett uttryck för klasstrider inom folkrörelserna. Således tenderar den akademiska medelklassen antingen att fördöma våld i alla avseenden och förorda argumentation, eftersom argumentation är det maktmedel medelklassen behärskar till fulländning -- eller att acceptera vilka medel som helst, på grund av sin benägenhet för sektbildning och gnosticism. Medan förtryckta klasser, som har mer vardagserfarenhet av våld och därmed större artikulationsförmåga på området, brukar vara mer nyanserade.

Det är också en könsfråga på så sätt att kvinnor, vars våldstradition är mindre utvecklad än männens, också tenderar att fördöma våld.

Mycket talar för att frågan som den ofta ställs är en falsk motsättning. Liksom frågan om laglydighet (se Legalism) beror våldets berättigande på så många faktorer att det bara kan avgöras i efterhand om våld var rätt. Almstriden 1971 vanns därför att man först tog avstånd från våld och sen använde det lika fullt. Att kräva ett svar en gång för alla är kanske att kräva en säkerhet i handlandet som inte är möjlig i politiken.

Se vidare Pacifism och Gandhianism.

 

Väckelse.

Den aha-upplevelse som griper en deltagare i en kreativ folkrörelse, i synnerhet en systemkritisk folkrörelse, när han eller hon inser att världen, kulturen och livet kan se annorlunda ut än vad den förtryckande rutinen föreskriver.

Väckelse, och den entusiasm som väckelse orsakar, är en oerhört stor resurs för en folkrörelse och ett av skälen till varför systemkritik trots allt vad en sådan kan kosta ibland är en rationell strategi. Den som gått igenom en väckelse anstränger sig mer, löper mindre risk för korruption och tar större risker med sitt eget liv än den som inte har gjort det, dvs ställer högre krav på mål än andra.

 

Välfärdsstat.

Se Integration och Folkhemmet

 

Vänster.

Namn på aktören bakom integrationspolitiken, eller på det falska samförstånd mellan 'jämlikhet' och 'utveckling' som grundlades med franska revolutionen. Syftar på att de som var anhängare av ett sådant samförstånd satt till vänster om talmannen i den franska nationalförsamlingen 1789.

Medan utveckling alltid har betytt detsamma har kriterierna för jämlikhet skiftat under de tvåhundra åren efter 1789. Under det tidiga 1800-talets auktoritära regimer fokuserades intresset på rösträtten och yttrandefriheten, varför vänsterns bas var en brokig allians som hade ett intresse av detta. Mot slutet av 1800-talet lyckades arbetarrörelsen etablera den ekonomiska jämlikheten som central, varför arbetarrörelsen blev vänsterns kärna.

Mot detta har till vänsterns fiender sammanförts både dem som varit emot jämlikheten men inte utvecklingen, som t.ex. kapitalisterna sedan mitten av 1800-talet, och dem som varit emot utvecklingen men inte jämlikheten, som t.ex. bönderna i stora delar av Europa. Dessa har då i analogi kallats högern.

Efter tvåhundra år har nu vänsterbegreppet råkat in i en kris. Medan det alltid har vållat problem att samordna utvecklingen och jämlikheten har det vid det här laget blivit omöjligt att bortse från att det är världsmarknadssystemets utveckling som skapar ojämlikhet, varför samförståndet framstår som allt orimligare. Därtill kommer att integrationspolitiken börjar bli oacceptabelt dyr för exploatörerna, vilket gör vänsterns kortsiktiga program så mycket svårare att genomföra.

 

Världsmarknadssystemet.

Det system som från att grundas i Västeuropa i slutet av 1400-talet genom militärt våld har växt till att behärska hela världen. Världsmarknadssystemets tid är det vi kallar den moderna tiden.

Systemet kännetecknas av

-- Rumslig uppdelning i centrum och periferi, där kapitalintensiv produktion lokaliseras i centrum och arbetsintensiv i periferin

-- Tidsmässiga cykler i form av expansion och stagnation (se Konjunktur).

-- Tidsmässiga cykler av hegemoni och rivalitet, dvs perioder då ett centrum kontrollerar systemet och perioder då flera centra kämpar om kontrollen.

Systemets drivkrafter kan beskrivas genom två mekanismer:

-- Den centrala formen för produktion är varuproduktion för världsmarknaden. Alla ekonomiska relationer är länkade i långa, globala kedjor av uppgifter. Varje utbyte mellan kedjornas länkar sker som köp och försäljning och medför alltså penningtransaktioner. Villkoren för kedjornas länkar varierar mycket, och det är dessa variationer som ger systemet dess dynamik.

-- Mönstren skapas och vidmakthålls av kapitalägares strävan att samtidigt skapa marknader genom förvaruligande och förstöra marknader genom monopolisering.

I vissa länkar har ett fåtal aktörer monopoliserat en förmåga, en fördel eller en resurs. I andra länkar råder konkurrens och marknad. Centrum är det område där de flesta monopoliserade länkarna finns, eftersom det är där överskottet hopas. Tack vare sammankopplingen av länkarna kan överskott lätt flyttas från den konkurrensutsatta periferin till centrum som därmed blir allt rikare.

Monopol attackeras ständigt av dem som vill ta del av deras vinster. Ibland lyckas det. Då uppstår en s.k. överproduktionskris, och när detta händer samtidigt i många branscher uppstår stagnation och lågkonjunktur. Då söker kapitalägarna skapa nya monopol i nya branscher samtidigt som de gamla avmonopoliserade branscherna lokaliseras ut i periferin. Från 70-talet har t.ex. elektroniktillverkningen lokaliserats ut medan man nu söker nya monopol inom gentekniken.

Monopol bidrar kraftfullt till skatteintäkterna till de stater där de finns, samtidigt som monopol skyddas av starka stater. Därför råder ett nära samarbete mellan monopol och stater. Därför råder också en ojämn maktkamp mellan stater om att vara hemvist för lönsamma monopol. Det är sådan maktkamp som oftast ger upphov till större krig inom systemet.

Se också Utveckling.

Litt: Thomas Richard Shannon: An introduction to the world-system perspective, Westview Press 1989, Peter J Taylor & Colin Flint: Political geography, Prentice Hall 2000

 

Washingtonsamförståndet

Den gemensamma policy bland världens makthavare som i och med skuldkrisen avlöste keynesianismen. Medan keynesianismen hade byggt på maximal integration av de direkta producenterna så att dessa skulle ställa till så lite besvär som möjligt och kunna bidra maximalt till kapitalackumulationen bygger Washingtonsamförståndet på maximal frihet för kapitalägarna genom maximal spridning av marknadsrelationer samt på maximal privatisering av världens gemensamma resurser eller allmänningar i händerna på dessa.

Två metoder används för att främja dessa mål.

  • Privatisering av statligt förvaltade allmänningar i form av privatisering, nedskärning av statliga åtaganden och "new public management" dvs spridning av marknadsrelationer inom de offentliga förvaltningarna.

  • Privatisering av icke-förvaltade allmänningar av typen kunskap, kulturarv och natur genom utsträckning av räckvidden för copyright och patent.

Eftersom detta oftast är massivt impopulärt bland medborgarna, i synnerhet de direkta producenterna, har regimerna tvingats utforma en strategi för genomförandet som bygger på överenskommelser dem emellan (IMF, WTO, EU, etc) om att gemensamt straffa den stat som inte anpassar sig tillräckligt, för att därigenom utöva utpressning mot varje stat för sig.

Den politiska basen för Washingtonsamförståndet är förutom kapitalägarna också övre medelklassen som genom spridning av marknadsrelationer kan utnyttja sina under perioden kraftigt ökade inkomster.

Mot Washingtonsamförståndet har formerats en brokig folkrörelseallians som brukar kallas "den globala rättviserörelsen". Denna består främst av småbonderörelser som värnar sig mot full kommersialisering av matmarknaden, av populistiska nationella rörelser i syd som värnar sig mot nordbaserade transnationella företag, av miljörörelser som värnar naturen mot kommersialisering, i någon mån arbetarrörelser i nord som försvarar kvarvarande keynesianska välfärdsordningar, och diverse övriga rörelser för försvar av lokala och globala allmänningar.

Litt: Joseph Stiglitz: Globaliseringen och dess kritiker, Leopard 2003; Philip McMichael: Development and social change, Pine Forge Press 2000; Jan Wiklund: Demokratins bärare kapitel 10.

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org