A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V X Y Z Å Ä Ö

Folkrörelselexikon

 

H

 

Habitus.

Förhållningssätt. Gruppspecifikt, men oftast omedvetet, sätt att tänka, känna, tycka och bete sig. Manifesterar sig i en livsstil.

En gemensam habitus underlättar bildande av en kollektiv kultur och en kollektiv identitet, i synnerhet om den skiljer sig starkt från andras.

En grupps habitus påverkar hur den kommer att handla, särskilt i oförutsedda situationer. Vissa grupper har en konflikttolerant habitus; de kommer lättare att välja konfrontation än de som har en räddhågsen och konfliktskyende habitus.

Habitus påverkas av erfarenheten. En habitus som är starkt negativ till konfrontationer och motstånd kan t.ex. bli mer positiv under påverkan av konfrontationer som går bra.

Litt: Pierre Bourdieu: Kultursociologiska texter, Symposion 1992.

 

Halvperiferi.

Område som uppträder som periferi i förhållande till centrum och som centrum i förhållande till periferin, dvs i regel ett område som försörjer sig på den sorts verksamhet som några generationer tidigare var centrumkarakteristiska (se också Världsmarknadssystemet, Klass, Konjunktur).

Dagens halvperiferier -- Östeuropa, området söder och öster om Medelhavet, stora delar av Latinamerika, Sydafrika samt delar av Sydost och Östasien -- lever alltså på branscher som är "föråldrade" i centrum så tillvida att monopolen över dem har brutits, t.ex. för närvarande tung industri, textil och elektronik.

BNP/inv i halvperiferin är ungefär 10.000-20.000 USD.

 

Hegemoni.

Övergripande makt. Har ibland definierats som förmågan att skriva dagordningen, eller avgöra diskussionens gränser, eller slå fast vad rimlighet och sunt förnuft är.

1. I folkrörelsesammanhang är det två hegemonistrider som är intressanta.

Dels är det hegemonistriden i samhället vad gäller den fråga man slåss om. För arbetarrörelsen gäller det t.ex. att få samhällsdiskussionen att se arbetarnas behov som viktigare än kapitalets, eller att se arbetarnas välfärd som målet och kapitalets som på sin höjd en begränsande faktor. Man har vunnit hegemonistriden fullt ut om man får även motparten att godta ens premisser.

Dels är det den hegemonistrid som alltid äger rum inom en rörelse, mellan olika synsätt och mellan olika organisationer. Här vinns hegemonin av den som etablerar en rörelses normala handlings- eller argumentationsmetod och tvingar dem som har andra förslag att vid varje tillfälle ta strid för att dessa ska tillämpas. Typiska frågor det kan råda hegemonistrid om är om man ska ägna sig åt massmobilisering på gatan eller att försöka övertyga politiker med förnuftsargument, eller kanske både och.

Hegemoni kan i stor utsträckning erövras utan formell maktposition. Jfr t.ex. den starka folkrörelsehegemonin i många frågor i Sverige på 1970-talet, som (till övre medelklassens förtrytelse) var ett resultat dels av den traditionellt starka nordiska folkrörelsekulturen, dels av den samtidiga folkrörelsemobiliseringen i hela världen på 1960-talet.

När den som innehar hegemoni gör bort sig så mycket att han förlorar trovärdigheten uppstår en hegemonikris. Om det då finns en utmanare kan ett hegemoniskifte inträffa.

2. Man talar också om att en viss grupp av finansmän och våldsspecialister eller stater utövar hegemoni över världen. Under världsmarknadssystemet har det varit Genova och Spanien ca 1490-1620, Holland ca 1620-1780, England ca 1780-1929 och USA sen 1929.

 

Hierarki.

Organisation präglad av över- och underordning. Syftet med hierarkier är att skapa enighet och går till så att man överlåter åt de underordnade att befatta sig med detaljerna medan de överordnade sysslar med helheten och med fokus. Baksidan med arrangemanget är att den som har överblick över helheten lätt finner vägar att korrumpera sig själva och därmed hela organisationen utan att de andra kan hindra dem -- detta är i och för sig ett syfte med många hierarkiska organisationer. En annan baksida är att de förmågor som finns i organisationen inte tillvaratas fullt ut när majoriteten avskräcks från att ta helhetsansvar.

Flera förslag att lösa dessa problem har presenterats. Enligt den parlamentariska modellen erbjuds de underordnade en parallell organisation genom vilken de kan utöva kontroll över de överordnade. Denna modell har visat sig vara en viss, begränsad broms för korruption men har mycket liten förmåga att frigöra förmågor. Enligt den flata strukturens modell görs ingen skillnad mellan detaljer, helhet och fokus, varför det inte behövs någon över- och underordning. Problemet med denna modell har visat sig vara att folkrörelser blir handlingsförlamade utan fokus. En tredje, mindre vanlig modell är att inte skilja mellan helhet och detaljer men att skilja ut fokus och låta den överordnade nivån arbeta med det, se även Komplex deltagardemokrati.

 

Honoratiores.

Se Notabiliteter

 

Hypostasering.

Ett gammalt filosofiuttryck som betyder att man uppfattar ett abstrakt begrepp som en sak istället för en tankekonstruktion. I folkrörelsesammanhang ungefär detsamma som överideologisering. Hypostatiska begrepp slutar ofta på "-ism". Den som hypostaserar föreställer sig t.ex. att det finns en "kommunism" som manifesterar sig på olika ställen, medan det i verkligheten är mängder av olika kollektiv som väljer identiteter eller strategier utifrån de praktiska behov de har, och inte behöver ha mer gemensamt än etiketten.

En annan form av överideologisering är när ideologins inre sammanhang blir viktigare än dess förmåga att skildra den verkliga världen. Det mest övertydliga exemplet är kanske den neoklassiska nationalekonomin för vilken det viktigaste är att de matematiska formlerna stämmer med varandra medan tankekonstruktionens överensstämmelse med verkligheten blir helt irrelevant. Men fenomenet finns även inom folkrörelsevärlden när man anser som viktigast att något stämmer överens med vad t.ex. Jesus eller Marx eller Muhammed har sagt. Se även Gnosticism.

 

Härskartekniker.

Metoder från de styrandes sida för att förebygga och handskas med opposition.

Förebyggande av opposition innebär framför allt att hindra kommunikation mellan tänkbara oppositionshärdar. Det kan göras genom styckande av lokalsamhällen, klasser och andra tänkbara aktörer; därvid kan man använda fysisk separering, oskäligt gynnande av minoriteter etc. Se även Media.

Opposition som redan har kommit till uttryck oskadliggörs genom att den styckas upp med kooption och förtryck. Varje opposition, oavsett vilken 'fråga' som tematiseras, består av fyra delar:

-- Den 'realistiska' oppositionen som är nöjd med små eftergifter; den koopteras och ges fria händer på underordnade poster.

-- Den 'opportunistiska' oppositionen som bara strävar efter egen personlig framgång; den koopteras också men bör ges andra arbetsuppgifter.

-- Den 'idealistiska' oppositionen som vill ha stora förändringar men har oklara begrepp om vem som är vänner respektive fiender; den bör i första hand berövas möjligheter att kommunicera med sin bas. Om detta kräver kooption må det vara hänt, men det bör i så fall vara i maktlösa organ.

-- Den 'radikala' oppositionen som också strävar efter demokrati och social rättvisa; den tystas så brutalt som det behövs.

Se vidare In- och utdefiniering.

Framgångsrika folkrörelser har lärt sig hur de ska hantera dessa tekniker. Se t.ex. Samtidighet, Enighet, Konflikt, Fokus, Organisation, Identitet.

Kooptering kräver resurser. Finns inte sådana måste man använda våld.

 

Höger.

Se Vänster.

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org