16-1700-talets pirater

Den strategiskt viktigaste verksamheten för Europas växande ekonomier under 1600- och 1700-talen var slavhandeln. Och tidens mest avancerade teknik var skeppet. De som kontrollerade skeppet och Atlanten kontrollerade den växande europeiska makten.

Under tiden var livet för en sjöman inte mycket bättre än livet för en slav. Disciplinen var hård och levnadsstandarden ombord på ett fartyg var så brutal som möjligt.

Så sjömän hade anledning att protestera. Och det gjorde de. Enligt de flesta källor fanns det varje år under tiden 1680-1720 ett 30-tal fartyg som seglade på havet, ockuperade av totalt ca 2000 sjömän.

Dessa fartyg ägnade sig åt att erövra fler fartyg, för att beröva slavhandlare och andra köpmän deras ofta illa förvärvade varor och befria andra sjömän och slavar. Livet för en befriad sjöman var ofta kort och han skulle sannolikt sluta i en strid eller i galgen, men de flesta sjömän som hade valet föredrog det ändå framför vad de var vana vid, eftersom de under tiden kunde leva som människor, i en demokratiskt och rimligt välfärdssamhälle.

Det fanns en förståelse mellan dessa fria sjömanssamhällen, underklassen bland amerikanska bosättare och plantageslavar, uttryckt på den engelska 1600-talsrevolutionens språk. Många tillfångatagna sjömän/pirater räddades av befolkningen i städerna när de var på väg att hängas, och sjömän hjälpte upproriska slavar.

Den här typen av fackliga stridsåtgärder kunde blomstra eftersom de viktigaste europeiska staterna under tiden var i krig med varandra och hade föga tid eller resurser att förfölja upproriska sjömän. Men när freden bröt ut ca 1720 kunde krigsfartygen börja förfölja de sista piraterna och göra slut på fartygsockupationerna.

Litteratur:
Marcus Rediker: Atlantic pirates in the golden age, Beacon Press 2004
Peter Linebaugh & Marcus Rediker: The many-headed hydra, Beacon Press 2000