Kooperation i Sahel

Afrikas bönder plågades aldrig - med undantag för i de länder där europeer bosatte sig -- av godsägare. Jord fanns i överflöd. Istället exploaterades de av kolonialmaktens beskattning. För att tjäna ihop till pengar måste de antingen arbeta på kolonialmaktens projekt eller i plantager eller -- ett bättre alternativ -- odla grödor för avsalu till europeiska bolag.

Men de priser de fick sjönk under hela efterkrigstiden. Vissa grödor, t.ex. palmolja och socker, ersattes av kemikalier. Andra, t.ex. kaffe och kakao, fick allt fler odlare som konkurrerade med varandra om samma kunder. Därför måste bönderna sälja alltmer av sin skörd för att överleva. Ty de nya nationella staterna var lika angelägna som de gamla kolonialmakterna om att exploatera bönder, för att investera i industri och "utvecklas".

När torka drabbade Sahel på 70-talet fann bönderna att de inte hade mat nog. Kassagrödorna tog all jord, och de svalt. Därför måste de finna vägar att komma ur beroendet av marknaden. Lösningen blev kooperation i syfte att effektivisera husbehovsproduktionen. Sådan effektivisering kan t.ex. vara utveckling av lagringsmöjligheter, av biologiska bekämpningsmetoder, alfabetisering och förändring av traditionella arbetsdelningar mellan kön och åldrar. Påverkan på regeringar ägnar de sig inte åt; bönderna betraktar de afrikanska staterna som maktlösa i det internationella spelet och inte värda att bry sig om.

Det unika med Sahelböndernas fackliga rörelse 6S är inte den kooperativa organiseringen -- afrikanska bönder har alltid arbetat kooperativt i arbetslag. Det är den transnationella organiseringen där byar och regioner lånar ut resurser till varandra över hela Sahel.

Framgång är något relativt. Men det rapporteras att unga människor vänder hem från städerna till 6S' byar. Det är i byarna framtiden finns.

Litt: Pierre Pradervand: När myror bär elefanter, W&W 1989