Peruanska bonderörelser

La Convención

Traditionellt ägdes den peruanska landsbygden av godsägare på vars jord arbetade indianska småbönder, som levde i byar vars egen jord inte räckte till att leva av. Så hade det varit ända sen spanjorerna tog makten på 1500-talet.

Så även i Convención-dalen nära Cuzco, där emellertid småbönderna hade funnit på att odla kaffe, en gröda de kunde få hyggligt betalt för. Emellertid måste de arbeta gratis för godsägaren som också kunde vräka dem om han ville.

Kaffeodlarna i Convencióndalen var de första peruanska bönder som tog upp kampen på modernt sätt, med en fackförening som de bildade 1958, med måttliga krav: att godsägaren skulle ge kvitto på arbetad tid, att bönderna skulle få betalt för förbättringar de gjort om de blev vräkta, att godsägaren skulle stå för verktyg när bönderna arbetade på godsägarens jord.

I denna fackförening deltog både småbönder som arrenderade sin jord direkt av godsägarna och de ännu mindre småbönder som arrenderade jord i andra hand av andra småbönder.

Godsägarna svarade med att försöka bli kvitt de fackligt aktiva som omedelbart svarade med strejk vid skördetid. Den taktiken var så effektiv att den spred sig, och för att förekomma en allmän bonderesning förbjöd regeringen gratisarbeten 1962.

Detta uppmuntrade givetvis bönderna i närbelägna dalar som satte igång att ockupera gods. Regeringen svarade med en blandning av repression och eftergifter. Till slut blev strejker och jordockupationer så spridda (om än helt okoordinerade) att godsägarna började ge upp och övertala regeringen att ge dem pengar för jorden istället för att upprätthålla den gamla ordningen. 1968 utfärdades en allmän jordreform. Bönderna fick sin jord men på villkor att de sålde billigt till och köpte dyrt från staten och accepterade inblandning i sitt liv från statliga byråkrater, enligt det gängse utvecklingspolitiska mönstret.

Litt: Jeffrey Paige: Agrarian revolution, The Free Press 1975