Den kinesiska bonderörelsen

I Kina fanns en traditionell form av motstånd mot överheten -- de hemliga sällskapen. Dessa var oftast influerade av jämlikhetsideal och hade varit verksamma vid alla dynastiskiften i det förflutna. I de hemliga sällskapen samlades bönder men främst grupper med rörliga yrken som sjömän, kolare, smugglare.

Under 1800-talets sönderfall och eftergifter för kolonialmakterna blommade de hemliga sällskapen upp. Ett, Taiping, gjorde nästan revolution på 1850-talet men slogs ner. Då kejsardömet störtades 1912 var de hemliga sällskapen högst verksamma men hade ingen organisation på den allkinesiska nivån utan tvingades lämna den övergripande kontrollen till andra. Det hindrade inte att de hade makt lokalt.

De "andra" var dels militärer, s.k. krigsherrar, dels en koalition mellan Shanghais köpmän och en ungdomsrörelse mot kolonialismen som utvecklades till det kinesiska kommunistpartiet. I början hade militärerna övertaget och utnyttjade detta främst till att berika sig själva. Detta ansåg både köpmän och kommunister var oseriöst varför de bildade en gemensam lokal regim i Guangzhou som tog itu med att organisera en armé med ryskt stöd. De organiserade också fackföreningar och bondeföreningar främst i söder och i Yangtsedalen för att göra motstånd mot militärerna -- de aktiva var till inte så liten del medlemmar i de hemliga sällskapen som äntligen hittade en modern slagkraftig struktur. Samtidigt organiserades kvinnorna i den kanske mest omfattande kvinnorörelsemobiliseringen någonsin.

1926 satte de igång med att erövra Kina. Det gick lätt. Bönderna reste sig och krigsherrarnas apparater föll sönder. Men bönderna gick vidare och organiserade sina byar själva. Det var mer än köpmännen i Shanghai hade tänkt sig varför de vände sin armé mot bönderna.

På slättlandet föll böndernas rörelse sönder. Men inte i de otillgängliga bergstrakterna. Där samlades aktivister från bondeföreningar, hemliga sällskap och kommunistparti och byggde upp en pseudostat med 10 miljoner människor i fyra områden utom räckhåll för borgerskapets arméer. Denna organisering gick mycket längre än de hemliga sällskapen hade gjort. Dessa hade oftatst nöjt sig med att "skydda de fattiga och angripa de rika". Nu byggdes ett samhälle upp med allmän skolplikt, jordreform och uppbygge av industrier för dagligvaror och jordbruksredskap. Varorna blev eftertraktade också i de områden som borgerskapet kontrollerade och bonderörelsens prestige växte.

Efter fyra misslyckade fälttåg lyckades borgerskapets armé med tyskt stöd krossa alla bondekontrollerade områden utom ett år 1935. De överlevande retirerade dit -- "Den långa marschen" -- till Shensi långt uppe i nordväst.

Bonderörelsen räddades av den japanska ockupationen 1939. Ty det visade sig att den borgerliga regim som styrde Kina inte visste hur den ville ha det. I praktiken var den tillräckligt fientlig mot japanerna för att dessa skulle föra krig mot den men inte tillräckligt angelägna för att nationellt sinnade kineser skulle lita på den. Som privatpersoner var de mer angelägna om att profitera på krigskonjunkturen varför korruptionen spred sig.

I kontrast mot detta gjorde bonderörelsen motstånd -- de var tvungna eftersom japanerna tillämpade de brända jordens taktik gentemot Kina. Detta gjorde att bonderörelsen fick ett brett stöd. Efter kriget föll Kina som en mogen frukt i dess händer på några månader.

Därmed sköts en kil in mellan bonderörelse och kommunistparti. De senare blev nu mer intresserade av att bilda regering och föra "utvecklingspolitik" och började söka sitt stöd bland stadsbor som kunde spela en sådan roll. Bönderna började de alltmer se som en möjlig källa för exploatering för att betala för utvecklingen (med undantag för områdena i nordväst där de hade samexisterat tillräckligt länge för att bestående solidariteter skulle växa upp). Eftersom bönderna under kampen hade organiserat sig i kommunistpartiets ram hade de ingen förmåga att föra sin egen talan gentemot denna politik. Istället gjordes detta på ett förvirrat sätt i form av olika kampanjer inom kommunistpartiet, kampanjer som funktionärerna gjorde sitt bästa för att diskreditera.

Ändå lyckades bönderna i stor utsträckning frigöra sig från kontrollen i samband med att mycket av kommunistpartiets makt försvann under Kulturrevolutionen. Men frigörelsen var främst ekonomisk och individuell. Detta har lett till att vissa har lyckats individuellt bättre än andra och till att klassklyftorna växer på landsbygden, samtidigt som partiet fortfarande har tillräckligt stor makt för att förhindra politiska rörelser som kunde göra något åt detta.

Bilderna ovan är tagna under jordreformen efter 1949. På översta bilden eldas de gamla fastighetsregistren upp, på nästa bild har bönderna möte. Bilden nedan visar bönder som deltar i maktövertagandet.

Läs mer om Kina här.

Litt: Jean Chesneaux: Peasant revolts in China 1840-1949, Thames and Hudson 1973, K.X.Chou: How farmers changed China, Westview Press 1996.