Folkrörelselexikon

A

Ackumulation.

Att utnyttja framgångar som språngbrädor för ytterligare framgångar. Detta är mycket svårt för folkrörelser, beroende på att framgångar institutionaliseras och därmed blir svåra att använda för de rörelser som ursprungligen drev fram dem. Istället tenderar de att bli de makthavandes egendom.

Exempel kan vara det miljöskydd som tillkommit efter 1980, nästan överallt som följd av miljörörelsers arbete, men nästan alltid presenterat som utslag av regeringens eller företagens framsynthet.

Ackumulation blir svårare ju mer formlös, ostrukturerad och opåtaglig en rörelse är. Omvänt har en välorganiserad och identitetsstark rörelse lättare att patentmärka en politisk framgång och utnyttja den i framtiden.

Litt: Andre Gunder Frank & Marta Fuentes: Civil democracy; social movements in recent world history; i Samir Amin m.fl: Transforming the revolution, Monthly Review Press 1990.

Agitation.

I klassiskt arbetarrörelsespråk att uppfordra till handling, i motsats till propaganda som betyder att sprida en uppfattning eller ett förhållningssätt.

Att uppfordra till handling innebär nästan alltid att ta initiativ och föregå med gott exempel själv. I politisk handling är det nämligen oerhört kostsamt att ta det första steget men relativt lätt att haka på ett tåg som redan är igång.

Det är också effektivare med agitation och initiativ när det kommer från ett håll man inte förväntar sig -- exempelvis hade det större effekt när några mammor i Majorna i Göteborg ockuperade gatan i protest mot bilavgaserna än det skulle ha haft om Greenpeace skulle ha gjort det; Greenpeace skulle bara ha uppfyllt sin förväntade roll medan mammorna visade att vem som helst kunde ta initiativ (se vidare Tarald Egs princip).

Aktion.

Det en kollektiv aktör gör för att påverka samhällets maktbalans. Former för detta är konfrontation och alternativsamhälle. I regel används uttrycket om en specifik handling av konfrontation, se Repertoar.

Aktionsgrupp.

Se Smågrupp.

Aktivist.

Lekman som deltar kontinuerligt i en folkrörelses verksamhet. Begreppet föddes under 60-talets uppror mot folkrörelsernas funktionärsdominerade arbetsformer. Dess svaghet är att det skärper motsättningen mellan aktiva och passiva medlemmar, som lekmannastrategin helst vill göra så liten som möjligt för att göra det lätt för de senare att bli aktiva. Se vidare Allmännelighet.

Aktör.

Någon som handlar, agerar. Aktörer kan vara individuella eller kollektiva. På den övergripande samhällsscenen finns det tre (eller fyra) typer av kollektiva aktörer som följer var sin handlingsnorm: stater, näringsliv och folkrörelser. Den fjärde, möjliga aktörstypen är de intellektuella eller symbolhanterarna.

Allians.

En allierad är en samarbetspartner som inte har helt samma mål som en själv men som man kan enas med på kort sikt för att uppnå något för båda önskvärt.

Allianser, eller samarbeten med allierade, är problematiska eftersom motiv och mål delvis skiljer sig åt. Samarbetsgrundvalen är därför känsligare än för partners som står närmare varandra. Problemen tar sig två uttryck.

Dels är det vanligt att samarbetet spricker för att ena parten försöker dominera för mycket, t.ex. inordna allt arbete i en toppstyrd organisation (se Konstruktiv oenighet).

Dels är det vanligt att intresset för samarbete falnar hos de egna därför att man plånar ut sin egenart av rädsla för att stöta sig med sin samarbetspartner.

Allianser kan liknas vid affärssamarbeten. Lyckade allianser har hanterats som sådana, med klara kontrakt på vad man är eniga om och vad samarbetet konkret rör sig om. Annat har parterna skött utanför samarbetsramen.

Allmännelighet.

Att en rörelse i princip omfattar alla och att gränser mellan aktiva förkämpar och (tills vidare) passiva inte finns. Den radikala slutsatsen av alla människors lika värde och den radikala motsatsen till sekten.

Det var den kristna rörelsen som formulerade begreppet allmännelighet i protest mot dåtidens hemlighetsfulla gnostiska sekter. Ingen annan rörelse har fullt ut lyckats förverkliga allmänneligheten, men massorganisationerna, som åtminstone är allmänneliga inom en klass, ett lokalsamhälle eller någon annan grupp, har kommit närmast.

Allmännelighetens svaga sida är att det är svårt att organisera beslut i en allmännelig rörelse utan att göra skillnad på folk och folk. Allmänneliga rörelser måste därför innefatta organisationer av olika slag som kan stå för beslutsfattande och initiativ.

Allmänning.

Något som alla, eller alla inom ett visst kollektiv, kan tillgodogöra sig mot att de erkänner kollektivets rätt. Den klassiska bonderätten var generös med allmänningar och gav dem samma rättsskydd som den privata egendomen. Den romerska rätten, som har vunnit i inflytande med världsmarknadssystemets utbredning, ger allmänningen ett svagt rättsskydd och erkänner i princip bara privat egendom (även s.k. offentlig egendom står till en viss organisations privata förfogande).

Allmänningar finns av två slag: gåvoekonomier som förvaltas av deltagarna själva, och "den offentliga sektorn", allmänningar som förvaltas av en myndighet å brukarnas vägnar.

Att allmänningarna har försvagats har också urholkat det lokala självstyret; allmänningarna är "det lokala" som självstyret rör. Det har också betydelse för miljökrisen, som bl.a. orsakas av rovdrift på allmänningar. Sambandet betonas kraftigt av t.ex. den indiska och den norska miljörörelsen som ser hävdandet av det lokala självstyret och skyddet av miljön som samma sak (se också Lokalsamhälle).

Folkrörelser har tenderat att försvara allmänningar av flera skäl:

Litt: David Bollier: Silent theft, private plunder of our common wealth, Routledge 2002; Olivier de Marcellus: Commons, communities and movements, The Commoner 6, översatt på http://folkrorelser.org/rorelsemapp/bakgrunder/marcellus.html: Allmänningar, gemenskaper och rörelser: innanför, utanför och mot kapitale

Alternativrörelse.

Sammanfattande benämning på vissa drag som idag finns hos t.ex. miljörörelse och kvinnorörelse, men som för några generationer sedan också fanns hos t.ex arbetarrörelsen -- en stark vilja att finna totalalternativ till världsmarknadssystemets samhälle, vilket tog sig uttryck i alternativsamhällen, utopier, samhällskritiska ideologier och kooperation som praktiskt alternativ till exploateringen.

Alternativsamhälle.

Samhälle "vid sidan av samhället" där människor i en folkrörelse lever sin utopi. Kan ses som den absoluta motsatsen till regeringsmaktsstrategin.

Den mest utvecklade vågen av alternativsamhällen i historien var den kristna rörelsens klosterväsende (se även Kristendom). Den i modern tid mest omfattande var de kollektivistiska samhällen som grundades i USA på 1800-talet, sammanlagt flera hundra. Medan klostren hade en oerhört stor betydelse för sin omgivning, om än som tekniska och ekonomiska förnyare snarare än som etiska, blev de amerikanska kolonierna tämligen sterila och inåtvända.

Inåtvändhet och sekterism är den stora risken för ett alternativsamhälle, dvs att det mer tjänar som tillflyktsort för de frälsta än som förkämpe i en hegemonikamp, och att det därmed mer blir en säkerhetsventil än en förnyare. Klostren visar dock att risken inte är ofrånkomlig.

Vissa har pekat på att risken minimeras om en rörelse mobiliserar i konflikter samtidigt som den bygger ett alternativsamhälle. Alternativsamhälleserfarenheter stärker då rörelsens sammanhållning och praktiska kompetens, samtidigt som konflikterna uppehåller trycket på rörelsernas motpart, tvingar denne att anpassa sig och tvingar rörelsen att slåss om samhället i stort.

En särskild form av halvalternativt samhälle är den familj av institutioner som arbetarrörelsen byggde upp, mest påtagligt i Norden -- konsumentkooperation, Folkets hus, kulturföreningar etc etc. Även i denna form fanns en tydlig tendens till tillflykt; aktivister nöjde sig efter ca 1930 med att förbättra alternativsamhället och tog inte strid om det normala samhällets utveckling, vilket överlämnades åt professionella politiker att sörja för. Samtidigt utgjorde dock institutionerna en resurs för rörelsen och en organisatorisk ryggrad som kunde bära den mellan mobiliseringarna.

Anarkism.

Namn på efterföljarna till den del av Första Arbetarinternationalen som av rädsla för funktionärsvälde ville avstå från massorganisering och lita uteslutande till organisering av aktivister.

Anarkismen var stark i Sydeuropas hantverkar- och lantarbetarmiljöer men lyckades aldrig anpassa sig till storindustriella förhållanden. Dess främsta svaghet var att dess traditionella motsats, socialdemokratin, visade sig effektivare med sin massorganisering och faktiskt lyckades nå många av arbetarrörelsens mål, medan anarkismen med sitt förlitande till ideellt arbetande aktivister aldrig kunde tvinga sina motståndare till några väsentliga eftergifter. Anarkistiskt organiserade fackföreningar (se Syndikalism) hade notoriskt svårt att ackumulera styrka, och andra anarkistiska grupperingar nådde aldrig över smågruppens nivå. Ofta har dessa brister dessutom i traditionen gjorts till dygder, vilket ytterligare har försvagat anarkismen som strategi för samhällsförändring.

Under perioden efter 1968 har anarkismen som livsstil vunnit viss popularitet hos oppositionella ungdomsgrupper, utan att därför den anarkistiska strategin har återupplivats (se också Ungdomsrörelse).

Antikoloniala rörelser.

Se Nationella rörelser, Kolonialism.

Antikommersialism.

Motstånd mot förvaruligande. Termen är från 60-talet men företeelsen är lika gammal som folkrörelserna. Det fanns t.ex. en tydlig antikommersiell tråd i kristendomen ända fram till 1500-talet.

Folkrörelser är antikommersiella då ett snabbt förvaruligande och spridning av marknadsrelationer leder till ökad osäkerhet och ökad ojämlikhet (se Marknad). Exempelvis var brödupproren en antikommersiell rörelse riktad mot kommersialiseringen av maten, medan Syds bonderörelser idag för en kamp mot kommersialiseringen av generna.

Emellertid hävdar både Karl Polanyi och Bas van Bavel att kommers med konsumtionsvaror har fler för- än nackdelar, och att den kan bidra till att beroenden och över/underordning löses upp. Det är först när den börjar röra arbete, jord och kapital som den blir farlig.

Erfarenheten säger att det är nästan omöjligt att vinna en antikommersialistisk kamp på lång sikt så länge världsmarknadssystemet växer, men att det i kraft av antikommersialism kan gå att dels vinna på kort sikt, dels driva igenom säkerhetssystem som kompenserar för förvaruligandet. Så t.ex. lyckades den ursprungligen antikommersiella arbetarrörelsen kompensera arbetskraftens förvaruligande med kraftigt höjda löner plus socialförsäkringssystem. För folkrörelsernas långsiktiga mål är det dessutom viktigt att de antikommersiella utopierna hålls vid makt. Se vidare Civilt samhälle.

Litt: Karl Polanyi: Den stora omdaningen, Arkiv u.å; och Bas van Bavel, The invisible hand, Oxford University Press 2016.

Arbetarrörelse.

De proletariserade lönearbetarnas kollektiva självhävdande mot kapitalägarna och mot världsmarknadssystemet.

Arbetarrörelse kan spåras lokalt bak till senmedeltidens gesällorganisationer, men det var först med storindustrins genombrott i England i slutet av 1700-talet som arbetarrörelsen skapade sig en kollektiv identitet. Som den första självmedvetna arbetarrörelsen brukar man räkna chartismen 1832-1848, en rörelse som enades på en plattform av allmän rösträtt, men som hade en bred repertoar av fackföreningsrörelse, strejker, kooperation och lokal arbetarkultur.

I slutet av 1800-talet växte kapitalbehovet inom industrin och kooperation började framstå som en oframkomlig väg. Den strategi man fastnade för istället var att kombinera facklig kamp med regeringsmaktsstrategin, dvs att sätta in arbetarrörelsevänliga funktionärer i riksdagar och regeringar för att dessa skulle använda staten till att reformera samhället i arbetarvänlig riktning. Regeringsmaktsstrategin verkade framgångsrik under efterkrigstidens högkonjunktur, mest därför att arbetarrörelsen då kunde utnyttja obstruktion av industrins fordistiska organisering till att utöva påtryckningar på samhället i stort. Från mitten av 70-talet har dock strategin varit mindre framgångsrik och arbetarrörelsen upplever en kris som bara i begränsad utsträckning motverkas av framgångar i nyindustrialiserade länder som Brasilien, Sydafrika och Sydkorea.

Se också Socialdemokrati, Kommunism, Syndikalism och Anarkism.

Arbetarrörelsen är traditionellt tätt organiserad i massorganisationer, även om det ofta råder ett intrikat förhållande av samarbete och kamp mellan dessa organisationer och den lokala basen. På global nivå heter den viktigaste centralorganisationen International Confederation of Free Trade Unions, men den har en stark Nord-tyngdpunkt.

Litt: Dick Geary: European Labour protests 1848-1939, Methuen 1981; Ira Katznelson & Aristide Zolberg: Working class formation, Princeton University Press 1986; Walter Kendall: The labour movement in Europe, Allen Lane 1975; Ronaldo Munck & Peter Waterman: Labor worldwide in the era of globalisation, 1999; Beverly Silver: Forces of labor, Cambridge University Press 2003. Samt Jan Wiklund Demokratins bärare, folkrorelser.org.

Arbetsplatsmakt.

Den makt arbetarna utövar genom sin möjlighet att obstruera arbetsprocessen. Ju starkare arbetsplatsmakt desto starkare arbetarrörelse.

Arbetsplatsmakten är stark om det finns många arbetare på samma arbetsplats, om likheten i deras anställnings- och arbetsförhållande är stor, om de har liten möjlighet att undfly kollektivet genom att göra karriär i någon form, och om de hanterar stora värden (se Arbetsregim).

Sättet att knäcka arbetarnas arbetsplatsmakt är att ge arbetarrörelsens funktionärer maximalt med initiativ. Arbetarnas motmedel mot detta är ökad lekmannasamverkan.

Litt: Richard Edwards: Contested terrain, Heinemann 1979.

Arbetsregim.

De villkor arbetare har att hävda sina intressen under som arbetare. Beror både av företagets tekniska organisation och den grad av politiskt tvång som företaget och staten utövar över arbetarna.

Den tekniska organisationen påverkar såtillvida att det är lättare för arbetarna att organisera sig i få stora företag än i många små och att det är lättare att obstruera en kontinuerlig process än styckeproduktion med många och disparata produkter, och därigenom driva igenom krav. Det är förstås därför arbetarrörelsen tycker om stordrift.

Även rekryteringsprinciper är relevanta. Tillfällighetsarbetare och halvproletärer har svårare att organisera sig än heltidsanställda livstidsarbetare. Det är därför kapitalister föredrar sådana framför fast anställda.

Det politiska tvånget kan röra både lagliga rättigheter och graden av övervakning under arbetet.

Michael Burawoy räknar med (grovt sett) sex arbetsregimer:

-- Marknadsdespotism: alla relationer beror på marknaden. Leder till tuffa konfrontationer där arbetarna syftar till långsiktiga kontrakt.

-- Paternalism: företaget garanterar ett kontrakt men kräver makt över arbetarnas privatliv. Ger visst utrymme för förhandlingar; brukar leda till kraftfulla mobiliseringar när regimen spricker.

-- Patriarkalisk regim: företaget privilegierar vissa arbetare, bl.a. med rätt att utse medhjälpare. Ger de privilegierade stor makt.

-- Bolagsstat: staten tar ansvar för disciplinen, bl.a. med förbud mot facklig kamp. Leder till statliga regimkriser om den fackliga kampen ändå är framgångsrik.

-- Byråkratisk regim: resultat av fordism och konflikter kring denna. Binder upp fackföreningar, koncentrerar konflikterna till få förhandlingstillfällen.

-- Hegemonisk regim: företaget bestämmer bara förutsättningarna för konflikter men överlåter till verkstäderna lokalt att utkämpa dem. Ett resultat av välfärdsstaten. Tenderar att ge arbetare stort självstyre i detaljer.

Arbetsregimen avgör till stor del arbetarnas arbetsplatsmakt. Att öka denna är ett viktigt mål för arbetarrörelsen.

Litt: Michael Burawoy: The politics of production, Verso 1985.

Artikulering.

Se Ideologi.

Autonomi.

Se Självstyre.