Folkrörelselexikon

U

Ungdomsrörelse.

Nyskapande folkrörelser har oftast startats av unga människor, helt enkelt för att de sitter minst fast i rutiner och har mest ledig tid. Men med utbildningstidens förlängning efter 1960 uppkom dessutom 'ungdomen' som en särskild social kategori med egna intressen.

Främst bland dessa intressen står rätten att undgå de äldres paternalistiska makt. Så strävar medelklassungdom ofta efter att undgå de äldres puritanska arbetspliktmoral medan arbetarklassungdom ofta strävar efter att undgå överhetens byråkratiska kontroll och att upprätthålla lokalsamhällets solidaritet.

Oftast är målet vagt varför det hela tar sig uttryck i livsstilsrörelser. Ett viktigt skäl till denna vaghet är givetvis att en ungdomsgeneration är för kort för att hela folkrörelsecykeln ska hinna gås igenom. Man hinner inte längre än till habitus.

Upplopp.

Folklig maktdemonstration som går överstyr, oftast på grund av provokationer från "ordningsmakten". Sådana provokationer beror ofta på att överheten drabbas av spontan panik, men är ofta avsiktlig och syftar till att så in kilar mellan de demonstrerande och deras tänkbara allierade.

Nästan alltid är det dock ett litet fåtal som står för upploppet medan demonstrationens majoritet håller sig undan. Människor har svårt för våld.

Eftersom allmänhetens bild av upploppet överförs av de makthavande verkar oftast ett upplopp delegitimerande för en rörelse. Framgångsrika rörelser har förmåga att styra sina demonstrationer och inte låta sig provoceras.

Litt: Randall Collins: Violence, Routledge 2012.

Uppsving.

Folkrörelser är inte alltid lika aktiva och framgångsrika. De följer ett tydligt konjunkturmönster av upp- och nersving, som delvis har yttre orsaker, delvis beror av folkrörelsernas egna strategier.

De yttre orsakerna styr i första hand början av en folkrörelsevåg, uppsvinget. För att det ska vara möjligt att komma igång måste det framstå som rimligt för många att man kan vinna. Det måste finnas en fråga som går att tematisera på ett nytt sätt, av nya människor, i nya nätverk. Sådant händer gärna när det uppstår splittring inom den härskande klassen eller eliten. Se även Tillfällesstruktur.

Det är nämligen ovanligt att uppsving startas från gamla organisationer.

När många samtidiga mobiliseringar har framgångar framstår det som ännu lättare för nya kategorier att mobiliseras och ta upp kamp. När de gör det blir det ännu lättare att vinna, och ytterligare nya kategorier att gripa in.

Ett samspel av yttre och inre orsaker styr nersvingen. Ett nersving beror på att den aktiva rörelsen in- och utdefinieras, dvs att dess motståndare lyckas kooptera valda delar av den medan den lockar de okoopterbara att begå misstag som diskrediterar dem i allmänhetens ögon, jfr Legitimitet. Se också Härskarteknik.

För att detta nersving ska vara möjligt är det förstås nödvändigt att rörelsen själv låter sig in- och utdefinieras. Det måste finnas en stor grupp som låter sig koopteras med små framgångar mot att de stora frågorna sopas under mattan, det måste finnas tillräckligt många som låter sig lockas att begå illegitima handlingar som skämmer ut rörelsen, och det måste råda tillräckligt mycket förvirring för att inte rörelsen ska hitta en lockande strategi som undviker båda dikena.

I viss utsträckning är dock konjunkturmönstret ofrånkomligt. Lekmän klarar inte av att alltid vara aktiva, det måste alltid finnas viloperioder mellan toppmobiliseringarna. De lockande strategierna måste räkna med sådana.

Litt: Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978; Hanspeter Kriesi et.al: New social movements in Western Europe, University College of London Press 1995; Sidney Tarrow: Power in movement, Cambridge University Press 1994.

Upptrappning.

Konflikter har en inbyggd tendens till upptrappning. Parterna satsar resurser som de vill ha utdelning på, alltfler teman, parter och mål dras in, aktivistgrupper uppstår som hämtar sin identitet och sin status från konfrontationen och blir beroende av att denna fortsätter, och dessutom uppstår med tiden svartvita fiendebilder beroende på att kommunikationen med motparten i så hög grad karakteriseras av hot och skadande.

En positiv följd av upptrappning är att den part som är i underläge -- folkrörelseparten -- drivs till allt större självständighet i tänkande och handling. En negativ är att folkrörelsens motpart nästan alltid har större resurser som upptrappningen lockar honom att använda (se Konfliktnivå).

För en folkrörelse är det därför av värde att veta hur man nedtrappar en konflikt -- se Gandhianism.

Utdefiniering.

Se In- och utdefiniering.

Utopi.

Från Thomas Mores roman Utopia 1516; konkretisering av 'det goda samhället'. Utopier finns ofta outtalade i de flesta folkrörelsers tänkande, och i synnerhet om folkrörelserna är systemkritiska kan de ibland se ett behov av mer uttalade utopier, för att på ett synligt sätt bryta med förlamande falska självklarheter av ingrodda ojämlikheter och förtryck (se Ideologi 2).

En nackdel med utopier är att det gärna uppstår en spänning mellan strävanden att nå utopierna och de spontana livsyttringarna. Utopierna blir förtryckande abstraktioner som alla måste leva upp till, och som blir till hinder för att lösa konkreta problem här och nu. Två förslag har lagts fram att lösa detta problem: Dels Ernst Wigforss' provisoriska utopier, konkretiseringar av ett rimligt bättre samhälle på medellång sikt. Dels dystopier, avskräckande förlängningar av pågående utvecklingstendenser som kan undgås med politisk mobilisering -- det senare har främst miljörörelsen arbetat med.

Utopism.

Politisk stil som försöker få folk att sympatisera med en eller annan utopi eller försöker upprätta modeller av utopin i verkligheten i form av alternativsamhällen.

Utopism har varit vanligt i perioder då det inte funnits någon allmänt erkänd dagordning för samhällets utveckling, t.ex. 1789-1848, ca 1880-1918 och efter 1968. Men även kommunisternas praktik efter 1918 rymde många utopistiska drag.

En nackdel med utopism är att den lätt bortser från de konflikter som uppstår här och nu och därmed bortser från folkrörelsernas huvuduppgift -- att värna om det civila samhället och dess människor.

Utsugning.

Orättmätig maktutövning som härrör ur klassorganisering. Uttrycket präglades av Marx i betydelsen att arbetaren inte bara arbetar åt sig själv utan också åt en kapitalist.

Marx hade uppenbarligen främst pengar i åtanke, men pengar är bara symboler för makt och det är makten i sig som är intressant. Den reella innebörden i utsugning är att ju mer den utsugne arbetar, desto mer stärks motpartens maktövertag.

Utveckling.

En i och för sig neutral term som i bestämd form, "Utvecklingen" med stor bokstav, används om världsmarknadssystemets utveckling, dvs. förvaruligande, proletarisering, rumslig expansion, ökad kapitalintensitet, kapitalinternationalisering, ökande företagsstorlek och minskande lokalt och individuellt självstyre. Dess följder har åtminstone under de 500 år den hittills pågått varit hårdare och sämre betalt arbete (i genomsnitt), sänkt levnadsstandard (i genomsnitt), ökade klyftor mellan fattiga och rika, ökat förakt för de fattiga, uttryckt i rasistiska termer, samt växande miljökris.

Trots detta anser majoriteten av världens etablerade opinionsbildare att Utvecklingen är något positivt som måste stödjas och som är värt hur stora offer som helst. Troligen beror detta på att just de hör till den minoritet på ca 20% som har tjänat på processen.

Ännu märkligare är det att de viktigare folkrörelserna också har samtyckt till Utvecklingen. Det kan bara förklaras med att folkrörelserna, särskilt sedan de antagit regeringsmaktsstrategin med de krav på kompromisser det ställer, varit allianser mellan mycket olikartade deltagare, där Utvecklingens förlorande majoritet har tvingats böja sig för att alliansen ska hålla samman.

Litt: Immanuel Wallerstein: Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1985 resp Utveckling, ledstjärna eller illusion, Miljöförbundet 1989; Christopher Chase-Dunn: Global Formation, Basil Blackwell 1989; Wolfgang Sachs: artikelserie i SIDA-Rapport 6/92-1/93.

Utvecklingsdespoti.

Regim som strävar efter att avancera i världsmarknadssystemet genom att på ett terroristiskt sätt tvinga sina befolkningar att anpassa sig till dess regler. Historiska exempel kan vara Díaz' i Mexico vid sekelskiftet 1900, senare Stalins i Ryssland, Pahlavis i Iran, Pinochets i Chile. Bör skiljas från despotier vars enda syfte är att upprätthålla tvångsarbete och bevara en minoritets privilegier.