Folkrörelselexikon

E

Ekonomism.

1. I klassisk arbetarrörelsedebatt att nöja sig med att kräva "mer" istället för att också kämpa för makt, hegemoni och ändrade samhällsförhållanden. Att låta sig "köpas", med andra ord.

Ekonomismens problem är att man ständigt på nytt överlåter åt motparten att bestämma konfliktens former. Den egna förmågan och de egna maktmedlen utvecklas inte. Därför löper man större risk att förlora det man redan har vunnit än om man också hade fört en kamp för ökade maktmedel och ökat politiskt och kulturellt inflytande.

2. Politisk ideologi som säger att ekonomisk tillväxt är det högsta mänskliga målet. Beteckningen är myntad av motståndare på radikalt kristet håll.

Ekonomismen utgår från (de falska) axiomen att 1. den främsta mänskliga drivkraften är att få mer och 2. det finns inget samhälle, bara individer, och summan av alla individers privata önskningar är det högsta goda. De är också de outtalade axiomen i nyklassisk liberal nationalekonomi, som är ekonomismens pseudovetenskapliga grund. Se också Liberalism 2.

Litt: Amitai Etzioni: The moral dimension; Towards a new economics. Macmillan 1989.

Ekosofi.

Tradition av förhållningssätt och tolkning av världen med viss förankring inom miljörörelserna. Utgår från att ekologisk jämvikt och skapande mångfald är några av de yttersta målen för det mänskliga samhället.

Tolkningen av dessa mål varierar starkt, för att inte tala om tolkningen av vägarna dit. Vissa ekosofer har fler yttersta mål.

Begreppet ekosofi började användas i Norge i början av 70-talet av Arne Næss, samtidigt som samma tankar uttrycktes i Amerika under andra namn. Ytterst är det fråga om ett försök att rehabilitera det traditionella bondesamhällets cykliska och naturberoende synsätt gentemot världsmarknadskulturens fokus på människans och det mänskliga samhällets härskande över allt annat liv.

Litt: Arne Næss: Ekologi, samhälle och livsstil, LTs förlag 1981; Bolof Stridbeck: Ekosofi och etik, Bokskogen 1994.

Elitism.

Föreställningen att bara vissa människor duger. I folkrörelseverksamhet är elitism mest påtagligt då färre och färre gör mer och mer eftersom de ses som duktigast. Följden av detta blir att detta fåtal snabbt förvandlas till proppar för verksamheten eftersom deras kapacitet inte räcker till för allt som skulle behöva göras.

För en folkrörelse är elitism alltid kontraproduktivt. Det är mobiliseringar som ger folkrörelser makt, och mobilisering är motsats till elitism.

Enfrågerörelse.

Bred mobilisering för ett snävt mål, gärna organiserat som en tillfällig kampanj. Enfrågerörelserna uppfanns i USA under 50- och 60-talen, troligen som ett svar på USAs traditionellt sett svaga klassorganisering. Den mest imponerande av dem var motståndet mot Vietnamkriget.

Enfrågerörelserna kunde verka frigörande eftersom de drog in folk ur vitt skilda läger i gemensam aktivitet och att de ibland kunde nå stora framgångar för sina mål (se också Populism, Enhetsfront). Med tiden framstod dock dess svagheter tydligare:

-- att de är dåliga på att ackumulera framgångar och därför sällan får verkan på längre sikt. När målet har vunnits (eller förlorats) upplöses rörelsen och nästa rörelse får börja från början.

-- att den sociala gemenskapen och rörelsekulturen inom dem är svag och lekmännen därför har svårt att agera som grupp gentemot rörelsens funktionärer. Enfrågerörelser tenderar därför att vara ännu mer utsatta för funktionärsstyre än mer allsidiga rörelser.

Enhetsfront.

En form av massorganisering. Dess kännetecken är att massorganisationens mål är så snävt och outvecklat som möjligt. Den uppenbara tanken bakom detta är att det ska vara så lätt som möjligt att ena så många som möjligt bakom en "minsta gemensamma nämnare". En klassisk rörelse som organiserades som enhetsfront var den svenska FNL-rörelsen som hade två paroller: USA ut ur Vietnam och Stöd FNL; vad därutöver var sågs som ett ont. Förutom en plattform fanns också ett tak.

Den dolda tanken är emellertid att om organisationens mål är snävt kan andra organisationer, t.ex. politiska partier, ta på sig rollen att utveckla målen. I verkligheten har det också varit partifolk som ivrigast har agerat för enhetsfrontsorganisering.

Problemen med enhetsfrontsorganisering är tre. Dels är det inte alltid sant att en minsta gemensamma nämnare mobiliserar flest människor -- se t.ex. antikärnkraftsrörelsen som aldrig satte någon broms för visionära förslag och just därför blev mycket bred. Dels är det ännu mindre sant att de engagerar människor mest; tvärtom är det troligt att rörelser som strävar efter stora förändringar får ut mer av sina deltagare (se Entusiasm, Väckelse). Slutligen skapar det en hierarki inom rörelsen där partierna formulerar och tänker, medan den breda rörelsen bara utför rutiner, och tenderar att bli fotfolk för partierna. Vilket ytterligare gör ett skämt av modellens anspråk på bred uppslutning, i synnerhet på sikt.

Enhetsfronten bör skiljas från alliansen och den konstruktiva oenigheten, där fler likvärdiga grupperingar samarbetar utan att ge avkall på sin särart.

Enighet.

För en folkrörelse är det viktigt dels att inte låta motståndaren spela ut olika delar av rörelsen mot varandra, dels att behålla ett gemensamt fokus för rörelsen att kämpa för på kort och medellång sikt. Därför har ofta folkrörelser insisterat på enighet internt.

Enighetens baksida är att den både blockerar ifrågasättande av misslyckade strategier och omöjliggör konstruktiv oenighet. Särskilt sådana grupper inom en rörelse som har ansvaret för misslyckade strategier brukar därför appellera för enighet för att dölja sitt eget misslyckande.

Någon mekanisk lösning på denna konflikt finns inte. En rimlig enighet uppnås om det finns förslag till handling som rörelsens deltagare uppfattar som rimliga och relevanta i förhållande till deras problem. Finns inte detta är det bättre att uppmana till debatt och till konstruktiv oenighet.

Entusiasm.

Ovanligt hög närvaro av moraliska faktorer. Se också Väckelse.

Evangeliska rörelser.

En tradition som föddes under engelska revolutionen och har levt kvar i synnerhet i anglosachsiska länder men också i någon mån i Norden. Paralleller finns också inom Islambältet och i Indien, utifrån deras traditioner. Ser den som viktigast att uppnå det som är "rätt", helt oavsett om detta är vad majoriteten önskar eller inte.

Har haft stor påverkan på kvinnorörelser och fredsrörelser samt också på miljörörelser i i-länderna. Den starka sidan inom traditionen är appellen till aktivistens eget handlande, den svaga sidan det gnostiska föraktet för majoriteten och dess önskemål som lätt uppstår.

Litt: Michael Young: Bearing witness against sin, University of Chicago Press 2006.