Folkrörelselexikon

I

Icke-våld.

Strategi utarbetad av M.K.Gandhi, syftande till att hålla våldsnivån låg i en konflikt. Ordet brukas dock numera mest i betydelsen medveten upptrappning av konfliktnivån på ett sådant sätt att man kan lägga skulden för upptrappningen på motparten. Fungerar sällan eftersom avsikten oftast genomskådas. Se även Medelklassradikalism.

Identitet.

Medvetande om vad som skiljer en själv (som individ eller grupp) från 'den andre'. Gruppidentiteter byggs upp utifrån erfarenhet av konflikter och kan utgå såväl från den objektiva livssituationen (i termer av klasser eller elit-/icke-elitgrupper) som olika livsstilar och habitus och t.o.m. ideologi. Identiteter som utgår från sociala verkligheter är dock de effektivaste.

Gruppidentiteter är növdvändiga för kollektiv handling. Bara ett "vi" kan handla.

Eftersom identiteter kan bildas utifrån olika konfliktmönster kan det ofta råda konflikt mellan olika identiteter -- en svart kvinnlig amerikansk metodistisk arbetare har åtminstone fem att välja på. Sådana identitetskonflikter försvårar folkrörelsemobilisering, vilket inte minst det amerikanska exemplet visar. Folkrörelser har därför ofta försökt förtrycka sådana identiteter som inte de har någon användning för -- nationella rörelser har försökt förtrycka klassidentiteter, arbetarrörelsen har försökt förtrycka könsidentiteter etc. Eftersom identiteter växer spontant har sådana försök sällan varit framgångsrika utan har istället skapat missstämning, ineffektivitet och försämrad samtidighet inom de rörelser som har praktiserat dem.

Men också alltför starka och välavgränsade identiteter kan vålla problem -- jfr t.ex. konflikten mellan arbetarrörelse och bönder i 1800-talets Europa. Alltför starka identiteter inte bara försvårar allianser utan gör deltagarna blinda för att de behövs om man ska nå stora segrar. Alltför starka identiteter hindrar ett konfliktskollektiv att söka stöd i vädjan till alla förtryckta att gemensamt bekämpa förtrycket. Istället frestas det till ekonomism och nimbystrategi: att förhandla om privilegier och särrättigheter inom den bestående ordningens ram.

Även allianser kan vara problematiska på så vis att en partner parasiterar på en annans identitet. Så hade exempelvis världens arbetarrörelser under nittonhundratalet bekymmer med den ryska nationella rörelsens alltför kärvänliga omfamning, liksom kvinnorörelser har haft bekymmer med lesbiska kvinnors utnyttjande av dessa för att hävda sina särkrav.

Identiteter stärks med hjälp av myter, hjältar, symboler, ritualer och aktioner och av gemensam habitus och ömsesidig solidaritet. Identitetsuppbygget underlättas om gruppens livssituation och habitus är relativt homogen, om de sociala nätverken är täta och man ofta träffas, om konflikterna resulterar i starka mobiliseringar och polariserade konfrontationer, och om motparten avstår från att försöka kooptera medlemmar i gruppen. Identiteter, och därmed mobiliseringsförmåga, försvagas av stor social rörlighet.

Identitetspolitik.

Rörelser som hårdrar identiteter och vägrar erkänna människors deltagande i många identiteter samtidigt. Vilket skapar problem enligt ovan.

Ideologi.

1. Kollektiv sammanhängande syn på världen, artikulerad förklaring av hur den fungerar, och på önskvärda mål. En god folkrörelseideologi ska ge svar på frågorna vem är vi? vad är vårt yttersta mål? vad är så heligt att vi inte kompromissar om det? vem är vår motståndare och varför? Frågorna hur, när och var besvaras däremot bäst i en strategi, som är något mer förändringsbar än en ideologi.

Ideologier förekommer på åtminstone fyra nivåer: vardagsspråket, vardagsteorier (som kan uttryckas i en mening), fältspecifika teorier (som gäller en sak, t.ex. politik) och symboliska universa eller helhetsideologier (se Religion). För folkrörelsers handlingsförmåga är de två första viktigast.

Ideologier byggs upp genom erfarenhet och medvetna tolkningsförsök, varvid det är nödvändigt att de stämmer överens. De byggs upp i konflikt, dels mot vedertagna ideologier -- en blandning av motpartens ideologi och nedärvda föreställningar byggda på gamla erfarenheter; dels mot verkligheten. Kollektivets habitus utgör bas för den nya ideologi som byggs upp.

Ideologier är nödvändiga i en rörelse därför att de bidrar till den kollektiva identiteten och därför att de gör deltagarna i stånd att samordna sina handlingar utan att alltid diskutera dem i förväg. Men ideologier för också risker med sig. I synnerhet när de förvandlas från verktyg för kollektiv till den kollektiva identitetens föremål och när också strategierna blir ideologiskt fixerade.

Dels kan ideologier skapa språksvårigheter mellan människor med gemensamma intressen men med olika ideologi. Om ideologiseringen stegras, dvs fokuseras på nivån "symboliska universa", uppstår lätt en sekt vars kommunikation med omvärden är obefintlig.

Dels utnämner en överideologiserad rörelse lätt vänner och fiender av ideologiska skäl istället för intresseskäl, och löper därmed risk att arbeta mot sina medlemmars intressen och t.o.m. att skapa falska solidariteter.

Dels hamnar överideologiserade rörelser lätt i det gnostiska misstaget: att se den egna ideologins uppfyllelse som viktigare än att värna människor och samhällen mot övergrepp.

Varje ideologi kan också vara sakligt fel -- därför är det bra för en rörelse att tillåta nya ideologier att växa fram som reserv och inte vara helt bunden vid en.

Därmed inte sagt att det är lätt för en folkrörelse att fritt välja ideologi. Varje folkrörelse är uttryck för motstånd mot förtryck. Förtryck hänvisar gärna till ideologier och folkrörelsen måste därför hänvisa till en motideologi för att skapa en identitet.

2. I mer inskränkt betydelse -- särskilt i den marxistiska traditionen -- använder man begreppet ideologi som beteckning på en felaktig artikulering som döljer konflikter och ojämlika strukturer, och försvårar för kollektiv att försvara sig mot dem. Motsatsen, den befriande ideologin, skulle kunna kallas utopi.

Imperialism.

1. Enligt en snäv definition strävan av en stat att utsträcka sin makt utöver sitt område. Den grövsta formen är direkt militär erövring; mer subtila former är politiska hot och ekonomisk utpressning.

Det är svårt att se någon klar gräns mellan imperialism och staters normala hävdande av intressen och säkerställande av positioner. Möjligen kan man enligt denna definition ge namnet imperialism åt ett hävdande som går mycket längre än att bara säkra sig frihet från andra staters inblandning.

Begreppet imperialism har en brokig historia. Det myntades som beteckning på dem som önskade en stark tysk kejsare (lat. imperator) på 1400-talet. Sedan råkade det i glömska men lyftes fram igen under det sena 1800-talets jakt efter kolonier, då koloniförespråkarna stolt kallade sig själva för imperialister (se också Kolonialism).

Imperialistiskt beteende har förklarats på olika sätt. John Hobson och Vladimir Lenin har hänvisat till att kapitals växtbehov kräver vidgade verksamhetsområden och drar med sig staterna i denna strävan. Joseph Schumpeter pekar på att imperialism fanns långt innan det fanns ett näringsliv med tillväxtkrav, och skyller på arrogant rovlystnad hos statsfunktionärer. Ytterligare andra har hävdat att den beror på att det inte finns någon jämviktspunkt i statssystemet och att ingen stat någonsin kan få så mycket makt att den är helt säker.

2. En vidare definition av imperialism skulle kunna referera till hela det komplex av över- och underordning och globalt tvång som världsmarknadssystemet orsakar. Då fokuserar man inte särskilt på staterna som aktörer utan på vilken som helst av de maktgrupper som uppehåller systemet.

Valet av definition och förklaring påverkar en rörelses handlande. Fokus på staten tenderar att man överser med ekonomiskt tvång. Fokus på kapitalet tenderar att man överser med tvång av militärstrategiska skäl.

Litt: John Hobson: Imperialism, Nisbet 1902; Vladimir Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Arbetarkultur 1934, 1972; Joseph Schumpeter: Imperialism, Meridian Books 1955. Paul Kennedy: The rise and fall of great powerrs, Fontana Press 1988 beskriver imperialistisk praktik sedan 1500. Giovanni Arrighi: Det långa 1900-talet, Daidalos 1996 har beskrivit det 'bredare' perspektivet.

Importsubstitution.

Självtillit. Den metod alla nationella rörelser använde i regeringsställning för att försöka komma undan beroendet av centrum. Den gick ut på att stänga ute centrums industriprodukter och uppmuntra produktion av sådana inom landet. Metoden krävde ökad inhemsk köpkraft och var därför fördelaktig för de direkta producenterna.

Det allt större kapitalbehovet inom den mest avancerade industrin gjorde dock metoden mindre användbar någon gång på 60-70-talen utom i mycket stora periferiländer som t.ex. Kina. Den övergavs därför till förmån för exportbaserad industrialisering, dvs att man koncentrerade sig på ett fåtal produkter vilka man sålde till centrumländernas marknader. Denna metod krävde förutom låga löner i producentländerna god köpkraft i centrumländerna, varför den stötte på problem under 80-90-talens lågkonjunktur, samtidigt som den gav upphov till intensiv klasskamp.

De mest framgångsrika periferiländerna på senare år, t.ex. Kina, Sydkorea och Taiwan, har kombinerat båda modellerna.

Litt: Cristóbal Kay: Latin American theories of development and underdevelopment, Routledge 1989. Alice Amsden: The rise of the rest, Oxford University Press 2001.

Informationssamhället.

Förvaruligandet av ordet och kunskapen. Ett av de bärande elementen i försöken att hitta en bas för nästa stora högkonjunktur. Informationssamhället yttrar sig på två sätt.

Dels globalt och maktmässigt: produktionen av ting flyttas från centrum till halvperiferin, medan centrum koncentrerar sig på kontroll över kunskapen via en omfattande teckenproduktion.

Dels socialt och kulturellt: begrepps och påståendens sanning, dvs bruksvärde, förlorar i betydelse till fördel för dess säljbarhet, dvs bytesvärde. Pionjären här är förstås media.

Initiativ.

Förmåga att sätta igång en mobilisering. Kräver ett litet minimum av resurser samt i första hand trovärdighet i frågan och en stark ideologi.

In- och utdefiniering.

Alla folkrörelser har ett intresse av att få ett brett stöd. Det kan den få om vida kretsar i samhället anser att rörelsen representerar även dem, om än bara på ett indirekt sätt genom att erbjuda något de har nytta av. Om en rörelse misslyckas med detta, och blir betraktad som en representant bara för något udda intresse som ingen behöver ta hänsyn till, sägs den bli marginaliserad, utdefinierad.

Detta är en påtaglig risk särskilt för varje kraftigt ideologiserad rörelse (se Ideologi).

En rörelse som vill nå resultat måste också kunna tvinga fram avgöranden, val mellan det rådande och ett alternativ, och en mobilisering för alternativet. Indefiniering innebär att något val och någon mobilisering aldrig kommer till stånd eftersom det tas för givet att rörelsens mål uppnås som en bieffekt av att man låter händelserna ha sin gång.

Ett exempel på en rörelse som låtit sig in-definieras, åtminstone i centrumländerna, är arbetarrörelsen som på grund av sin ekonomistiska politik har fått sina mål sammanblandade med den ekonomiska tillväxten.

En folkrörelses motståndare försöker alltid in- eller utdefiniera rörelsen, gärna båda samtidigt. De kan då hjälpas på traven, eller motsatsen, av hur rörelsen förhåller sig till allmänt etablerade kulturella normer. Att undvika båda är en stor konst. Enligt Mathiesen kan man bara göra det genom att förbli ofullgången, dvs. vara öppen för utveckling i olika riktningar. Men det kräver också en medveten insats att appellera till för rörelsen utomstående intressen samtidigt som man polariserar gentemot motståndarnas förslag till problemlösning.

Litt: Thomas Mathiesen: Det ofullgångna, Wahlström & Widstrand 1971.

Institut.

Organisation som växt upp kring ett allmänt erkänt problem men där inga lekmän deltar utan uteslutande funktionärer, oftast med akademisk inriktning. Eftersom de inte har några medlemmar som betalar avgifter är de beroende av finansiering utifrån, t.ex. av företag eller stater, eller av att sälja någon produkt på marknaden.

Instituts arbete kan ha ett värde för folkrörelsers strävanden, men detta värde kan sällan göras gällande på grund av folkrörelsernas alltför självutplånande ödmjukhet inför deras akademiska meriter. Trots att instituten ofta ärligt försäkrar att de inte kan lösa några problem utan bara analysera dem låter folkrörelser dem gärna dominera offentligheten, även i diskussioner som handlar om hur problemen ska lösas. Institutens ofta seriösa kunskap förvandlas därvid från ett gott råmaterial bland andra för folkrörelserna att arbeta med till avfall som ingen kan ta vara på.

Institut, frivilligorganisationer och folkrörelser sammanblandas gärna av statsberoende debattörer under beteckningen NGOs (non-governmental organisations eller ickestatliga organisationer). För att göra förvirringen total hänförs dit också ibland hela näringslivet, ibland också institut som helt finansieras av staten.

Litt: Aziz Choudry och Dip Kapoor (ed): NGOization, Zed 2013.

Institutionalisering.

1. Institutionalisering av mål. Folkrörelser är inga självändamål. De mobiliserar för mål, och när målet är uppnått bör det om möjligt bli en samhällsrutin som repeterar sig automatiskt så man slipper tänka på det längre. Det bör institutionaliseras.

Emellertid bör förmågan till folkrörelsemobilisering inte gå förlorad när målet institutionaliseras. Om folkrörelsens mål står i konflikt med andras mål, vilket det oftast gör, måste det försvaras även efteråt. Och det är svårt.

Ett näraliggande exempel är det svenska välfärdssamhället, en institutionalisering av de svenska folkrörelsernas mål, som knappt någon lyfter ett finger för att försvara när det monteras ner av den övre medelklassen. Förmågan att mobilisera gick förlorad därför att rutinen blev för automatisk.

Troligen kan bara ett folkrörelsesystem som ständigt ställer nya kvalitativa mål bevara sin mobiliseringsförmåga och försvara även tidigare, institutionaliserade framgångar.

2. Institutionalisering av konflikthantering. Ju vanligare en viss typ av konflikt blir, desto mer strävar staten efter att låsa in den i kontrollerbara former. Runt strejkvapnet spinns t.ex. en kokong av lagar för varsel, medling och rättsliga avgöranden.

Detta är problematiskt för folkrörelser av två skäl.

För det första drar institutionaliserade konflikter alltid ut på tiden, och snabbhet är en viktig fördel för folkrörelser (se Mobilisering, Resurser, Tempo).

För det andra tenderar institutionaliserade konflikter att handhas av funktionärer och förmedlingsorgan vars intressen skiljer sig från de i konflikten indragna lekmännens. Detta är särskilt allvarligt genom sin återverkan på folkrörelsernas egna organisationer och ideologibildning. Även där är det funktionärerna som har lättast att hantera en institutionaliserad konflikt, varför dessas makt stärks i förhållande till lekmännens.

Instrumentalism.

Ett begrepp främst identifierat med näringslivet och som innebär att endast ett enda mål, vanligen vinst, accepteras medan alla andra tänkbara mål sopas under mattan.

Men även rörelser kan bli instrumentella och framhäva ett enda mål som det enda som är värt att ta på allvar, vanligen det som står i en organisations syftesparagraf. Rollfördelningen brukar vanligen vara sådan att organisationers anställda personal hävdar instrumentella värden, medan lekmännen oftast har en mer nyanserad förståelse för att ensidighet förlamar handlingsförmågan och gör även de instrumentella målen svårare att nå.

Integration.

Att de makthavandes delar med sig något av frukterna av sin plundring till de direkta producenterna. Ur de makthavandes synpunkt kan detta i bland vara en fördel eftersom de får lugn och arbetsro, och t.o.m gör de direkta producenterna medansvariga för exploateringen.

Integration förutsätter starka folkrörelser som är i stånd att vålla de styrande problem om dessa inte delar med sig.

Integration, istället för renodlad terror, började tillämpas i Holland på 1600-talet under intryck av kalvinistisk solidaritet i motståndet mot den spanska överheten.

Efter den franska revolutionen blev integration alltmer förhärskande princip i världsmarknadssystemets centrum, medan terror och förtryck även i fortsättningen rådde i dess periferi. Integrationen nådde sin höjdpunkt i efterkrigstidens välfärdsstater (se Folkhemmet). Därefter började den gradvis avvecklas under trycket av tre motriktade tendenser.

Dels blev kraven på eftergifter alltför stora över hela världen för att kunna hanteras. Ingen blev kvar som kunde förmås att betala integrationen utan protester.

Dels började en talrik och självmedveten övre medelklass skilja sig ut från de nationer som var välfärdsstaternas bas. Den ansåg sig vara stark nog att inte behöva någon integrationspolitik och arbetade aktivt för att avskaffa den.

Dels försvagades de dittills starkaste folkrörelserna av att de förlitade sig till sina motparters behov av integration och försummade sin egen självständiga mobiliseringsförmåga.

Om folkrörelserna blir starkare i framtiden kommer behovet av integration att växa, samtidigt som förmågan fortfarande är svag. Hur de styrande ska lösa detta problem vet ingen.

Litt: Charles Tilly: Coercion, capital and European states, Blackwell 1990.

Intellektuella.

Vanligen beteckning på personer som har till yrke att formulera sig; med en något mindre sträng definition var och en som försöker förstå och diskutera tillvaron och dess drivkrafter på ett organiserat sätt.

Framgångsrika folkrörelser har alltid kunnat dra till sig intellektuella på grund av dessas intresse för nya tankar och ideologier. Detta är dock ingen entydig välsignelse för folkrörelserna, eftersom de intellektuellas intresse är ett annat än rörelsernas lekmäns.

Så strävar yrkesintellektuella gärna efter att göra en rörelses ideologi till viktigare än dess materiella intresse, vilket inte bara förvrider fokus utan också lätt gör de interna konflikterna giftigare än de annars skulle vara (se Gnosticism). Intellektuella lyckas också till följd av sin vanligen stora formuleringsförmåga ofta ställa sig i förgrunden för en rörelse, på övriga medlemmars bekostnad, vilket också förvrider intresset, i regel till det just dessa intellektuella har gjort till sin specialitet (se också Nisch). Slutligen gör de intellektuellas nyfikenhet, för att inte tala om deras karriärmöjligheter, dem ofta fladdriga och instabila och överger ofta rörelser för att ställa sig i nya grupperingars tjänst när detta känns fräschare.

Å andra sidan måste varje rörelse som strävar efter hegemoni utmana systemet också på det ideologiska området, varför intellektuell verksamhet trots allt är nödvändig i en folkrörelse. Det är bra om lekmän kan stå för så mycket av detta som möjligt, åtminstone så mycket att de intellektuella hålls till någon slags ordning.

Litt: Jan Lindhagen: Ett mått av prövning, Zenit 1980.

Internationalism.

Samarbete över nationsgränser. Förutsätter ironiskt nog den nationella nivån som grundläggande. På många håll inom folkrörelserna talar man därför hellre om globalt eller regionalt samarbete, medan näringslivet talar om transnationella företag. Endast i statliga kretsar är begreppet internationell, rimligt nog, orubbat.

Även historiskt är internationalismen jämngammal med nationalismen. De första internationalistiska organisationerna var dels samarbetena mellan nationella rörelser som Unga Italien, Unga Polen och Unga Tyskland, dels mellan de hantverkar- och medelklassrevolutionärer som samlades i exil efter att de revolutionära rörelserna 1848 slagits ner. Det var de senares förbund med fransk och engelsk arbetarrörelse i International Working Men's Association som gav begreppet en folklig klang. Inom arbetarrörelsen står det sig också bättre än i andra folkrörelser.

Det finns sedan den tiden en lite bisarr tendens att se internationalism som något positivt i sig. Givetvis beror ett samarbetes värde på många saker, bland annat vilket målet för samarbetet är.

Intresse.

Uppstår när en grupps behov har svårt att tillgodoses på grund av att det råder knapphet på något. Knappheten kan vara verklig, dvs naturgiven, eller konstruerad och beroende på att andra grupper har sociala privilegier.

Behov är förstås individuella, men intressen är kollektiva, bl.a. därför att knappheten organiseras kollektivt, via samhälleliga rutiner. De byggs också i regel upp kollektivt samtidigt med att kollektiva identiteter byggs upp av de uteslutna. Folkrörelsers fiender vill dock gärna göra gällande att kollektiv organisering av intressen är irrationellt.

Folkrörelser syftar till att ta tillvara kollektivs intressen gentemot andra, mer privilegierade aktörer.

Islam.

Omformulering av kristendomen i arabisk klanmiljö. De två viktigaste skillnaderna är att islam (utom i Iran) inte har någon organiserad funktionärskår som kan ta makten över rörelsen, och att islam, uppenbarligen i ljuset av kristna misslyckanden, lägger mycket större vikt vid fast formulerade regler och bestämmelser vilket kristendomen i princip tar avstånd från (se dock Sufism).

På grund av historiska sammanträffanden finns en stark tendens till regeringsmaktsstrategi inom islam; det var genom att ta över statsmakten som islam spreds på 600-700-talen. Strategin stötte visserligen på hinder efter några hundra år och föll i vanrykte, men den har lyfts fram igen och borstats av inom dagens islamistiska rörelse.

Litt: Ira Lapidus: A history of Islamic societies, Cambridge University Press 1988.

Islamism.

Politisk rörelse mot centrumdominans i de islamska länderna, som bygger på islam som samhällsutopi. Växte fram i Egypten under engelsk ockupation, överskuggades av en mer ideologilös nationalism under 40-70-talen och populariserades åter av oppositionen mot den iranska shahens utvecklingsdespoti.

Islamismens bas är främst arbetare och mellanskikt i städerna. Dess strategi var klassiskt sett regeringsmaktsstrategin kombinerat med organisering av vardagslivet till de fattigas säkerhet i ett måttligt alternativsamhälle. Samtidigt är förstås det kulturella viktigt: den islamska identiteten sätts kraftigt upp som alternativ till de europeiska förtryckarnas korruption och depravering.

Sedan den islamistiska strategins största framgång, den iranska revolutionen, har emellertid islamländernas härskande klas gjort allt för att tämja den med hjälp av kooption. Detta har resulterat i att fokus numera inte som i början ligger på rättvisa utan på moral, levnadsregler och perfekta människor, varför man kan räkna med att appellen kommer att minska framöver.