Folkrörelselexikon

L

Ledning.

Att ta initiativ till och genomföra en förändring. Har inget med hierarki att göra; vem som helst i en organisation kan ta sådana initiativ (låt vara att dess omfattning varierar) och vem som helst, även chefen, kan nöja sig med att uppehålla rutiner.

Ledning, eller beslutsfattande, handlar enligt Peter Drucker om fem saker:

-- Att göra klart för sig om ett problem är tillfälligt eller principiellt och kräver en ny princip för arbetet. Oftast är ett uppkommande problem ett symptom på någon underliggande brist. Då gäller det att förstå vad den består i och angripa den direkt istället för att ständigt behandla symptomen.

-- Att göra klart för sig gränsvillkoren som den nya principen måste tillgodose, dvs att bedöma vad som åtminstone krävs för att den underliggande bristen ska fyllas ut och problemet lösas.

-- Att göra klart för sig vad man egentligen vill med sitt initiativ. Man måste alltid kompromissa, men om man utgår från bästa tänkbara resultat blir kompromissen bättre än om man utgår från det 'realistiska'.

-- Att bygga in i initiativet den handling som krävs för att det ska bli verklighet. Dit hör också att kommunicera det till rätt personer och se till att det finns personer som klarar av uppgiften.

-- Att kolla upp om det blev som man hade tänkt.

Detta är inte alltid så lätt att förstå. Så försökte t.ex. Folkkampanjen Nej till Kärnkraft inför folkomröstningen 1980 få med något om arbete i allt de gjorde för att appellera till socialdemokratiska industriarbetare, med måttligt resultat. Inte förrän man gick igenom rutinen ovan och inrättade ett särskilt informationskontor bemannat med pålitliga socialdemokrater med facklig bakgrund nådde man någon effekt. Men då var det för sent.

I organisationer talar man om formella och faktiska ledningar -- de formella är de som utsetts enligt organisationens angivna regler, de faktiska är de som tar ansvar ändå och möter respekt. I en frisk folkrörelseorganisation finns båda slagen. Med hänsyn till ledningens fördelning av arbetet brukar man dela in den i organisatörer, experter, politiker och profeter. En god folkrörelseledare är lite av vart, eftersom för mycket arbetsdelning är av ondo i en folkrörelse.

Ett visst minimum av arbetsdelning som tillämpas av franska Confédération Paysanne går ut på att man har ett heltidsarbetande förtroendevalt Råd (som dock fortfarande är bönder, och som bestämmer), ombudsmän som gör som Rådet säger, och en förtroendevaldPorte-parole som inte bestämmer något men som uppträder inspirerande och föregår med gott exempel.

Litt: Peter Drucker: The effective executive, Pan Books 1967.

Legalism.

Att hålla sig strikt till lagens bokstav. Kan antingen ses som en strategi -- t.ex. ett sätt att vinna legitimitet -- eller som en princip som inte får rubbas (se Ideologi). Det är bäst att man vet vilket.

Varje folkrörelse som hotar något väsentligt intresse kommer i konflikt med lagar som ska skydda detta intresse. Många av dessa lagar uppfattas av de flesta som orättfärdiga eller icke tilllämpliga i det aktuella fallet, och då finns det ingen anledning för en rörelse att tänka annorlunda. Andra lagar kan vara mer legitima men ändå binda en rörelses eller en grupps resurser så mycket att den kan tvingas bryta dem för att överleva.

Därvid tar den dock en risk, eftersom lagbrotts rimlighet beror av många omständigheter som ofta visar sig först i efterhand och kan rättfärdigas och bedömas allsidigt först då. Den främsta omständigheten är dock rättsmedvetandet hos dem som rörelsen stöder sig på, och det bör sannerligen vara känt innan.

Typiska lagbrott, som har rättfärdigats i efterhand, är arbetarrörelsens brott mot strejkförbudet i början av 1900-talet och många nutida rörelsers olagliga ockupationer av platser. Lagbrott som inte har rättfärdigats i efterhand annat än av mycket begränsade grupper är t.ex. den sociala banditism som uppstod inom den tyska ungdomsrörelsen på 70-talet.

Se även Våld.

Legitimitet.

Sådant som överensstämmer med folkligt rättsmedvetande. En handling eller en maktposition är legitim om folk i gemen betraktar den som rätt och rimlig.

Många faktorer påverkar detta, och den formella legaliteten är bara en. Lika viktiga är traditionen och handlingens/maktens hänsynstagande till de spontana livsyttringarnas behov. Däremot är teoretiska principer sällan viktiga, utom om de har formulerats som element i en välförankrad folkrörelseideologi.

För legitimitetn är också en allmän verifikation som aktör viktig, dvs att man "räknas som något" även sett från motpartens sida.

Legitimitet är viktigare för en folkrörelse än för stat och näringsliv, eftersom folkligt stöd är den enda resurs en folkrörelse har. Det är alltså svårare för en folkrörelse att framgångsrikt bryta mot legitimiteten än det är för stat och näringsliv.

Se även Moraliskt övertag.

Det mest drastiska exemplet på illegitimitet i den moderna folkrörelsehistorien var en episod i kampen mot Naritaflygplatsen i Tokyo på sjuttitalet. Kampen enade bönder som skulle få sin mark exproprierad, miljörörelsen som var emot flyg, och fredsrörelsen eftersom flygplatsen också skulle användas av USA för Vietnamkriget. Rörelsen hade ett enormt stöd, den ockuperade byggplatsen i månader med underjordiska befästningar och myndigheterna måste slåss för varje centimeter. En dag dödade en aktivist en polis, och på grund av detta bröt rörelsen samman på några timmar. Mycket få i den breda rörelsen accepterade detta och övergav målet på grund av de illegitima metoderna.

Lekman.

Folkrörelsemedlem som inte är avlönad funktionär. Begreppet uppstod inom kristendomen som beteckning på icke-expert, dvs icke prästutbildad. Etymologiskt kommer det från det grekiska laikos som betyder folklig.

Lekmännen är de som gör en folkrörelse till folkrörelse, se också Bas. Organisationer utan lekmän kallas institut eller NGOer.

Leninism.

Se Bolsjevisering.

Liberalism.

Förespråkande av frihet. Beroende av hur man besvarar frågan "till/från vad?" brukar man ge följande definitioner, som dock av intressepolitiska skäl ofta blandas samman:

1. I förhållande till staten, eller politisk liberalism. Kopplat till medborgarrättsrörelsernas kamp för att stävja den despotiska makt som staterna byggde upp under världsmarknadssamhällets första tid. Kraven handlade om att staten måste följa lagarna, att alla medborgare skulle behandlas lika, att skatter och lagar skulle vara avhängiga av medborgarnas vilja, och att medborgarna i sista hand skulle kunna avsätta en dålig regering. Begreppet började användas i början av 1800-talet av den spanska medborgarrättsrörelsen, då franska revolutionen hade populariserat medborgarbegreppet och visat att dåliga regeringar faktiskt kunde avsättas. I mitten av 1900-talet var de flesta av kraven någotsånär tryggade i centrumländerna (se Integration). I periferin har alla försök att tillgodose dem varit kortvariga och ofullständiga, då tvång och godtycke är nödvändiga för att få periferins människor att acceptera sin underlägsna status. Även i centrum är de liberala kraven bättre tillgodosedda för rika än för fattiga.

2. I förhållande till kollektivet, samhället, medmänniskorna, eller ekonomisk liberalism (marknadsliberalism, bolagsliberalism). Här är liberalismen den ideologiska sidan av den romerska rätten, dvs uppfattningen att ingen har några skyldigheter gentemot andra människor än vad det finns kontrakt på och man får betalt för. Se vidare Allmänning, Ekonomism, Marknad.

Medan politisk liberalism gynnar alla utom kanske högre statstjänstemän, gynnar ekonomisk liberalism dem som ensamma har så stora resurser att de inte behöver samverka med någon och alltid kan betala för allt. Den har därför blivit ett slagträ för den övre medelklassen i dess strävan att frigöra sig från sociala och medmänskliga krav, och för näringslivet i dess strävan att få bort alla socialt motiverade gränser för dess verksamhet.

I dess ännu mer dogmatiska form, s.k. nyliberalism, ses marknaden som en gud som vet allt och som människor aldrig ska ens försöka förstå sig på. Människans uppgift är å ena sidan att vara entreprenör med sitt eget liv och betrakta andra som medel, å andra sidan att vara kund.

Livsstil.

Täcker både Habitus och Rörelsekultur. Används i synnerhet då programmet är vagt och rörelsekulturen blivit till självändamål.

Livsstilsrörelser kan ses som försök att forma kollektiv som kan organisera det civila samhällets självstyre. Traditionellt görs detta genom lokalsamhället, och livsstilsrörelser kan antas bli vanligare ju mer lokalsamhället urholkas, politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Oftast är självstyret ännu mer prekärt än lokalsamhällets. Visserligen upprätthåller livsstilsrörelser en identitet som underlättar kommunikationen mellan deltagarna och t.ex. kan användas vid mobilisering. Men för att överleva tvingas en livsstilsrörelse ofta inordna sig som marknadssegment för flitig konsumtion av produkter som markerar identiteten och blir på så vis en del av världsmarknadssystemet.

Liksom lokalsamhället har livsstilsrörelser svårt för allianser, eftersom inget direkt mål finns utöver att överleva på så rimliga villkor som möjligt och eftersom identiteten är så viktig.

Lobbyism.

Att påverka makthavare genom att "springa i korridorer". Ursprungligen ett begrepp för olika branschintressens myndighetskontakter, men har efterhand fått användning också om folkrörelsers.

Diplomatiska relationer är alltid av värde. Men resultatet av diplomatiska förhandlingar är aldrig större än förhandlingsstyrkan, som i sin tur aldrig är större än de maktmedel man kan mobilisera.

För folkrörelsers lobbyism tillkommer ett problem: att folkrörelsers svältfödda diplomater ofta kan köpas av motparten med välavlönade befattningar eller smickrande uppmärksamhet och därför ofta sviker sin uppdragsgivare, avsiktligt eller oavsiktligt. Vissa rörelser motverkar sådant genom att ofta byta ut sina representanter, genom att se till att förhandlingar alltid är offentliga, och genom att hårt binda sina förhandlares mandat.

Ändå är växande lobbyism ett problem för folkrörelserna, eftersom diplomaterna i allt högre grad frigör sig från rörelsernas kontroll och etablerar sig som fristående institut, som i kraft av sin kunskap kan inta en mellanställning som både rörelser och myndigheter ser ett behov av. Mot beroende av sådana institut hjälper bara rörelsens kollektiva kunskapsskapande.

Lokalsamhälle.

Den viktigaste organisatören av det civila samhället och av omfördelningen under de senaste 10.000 åren. Under världsmarknadssystemets tid har lokalsamhället drabbats av ekonomisk, politisk och kulturell upplösning, bland annat genom en globaliserad ekonomi, genom klassuppdelning och genom avskaffande av allmänningar.

Eftersom lokalsamhället alltid har varit, och fortfarande är, ett viktigt socialt rum för många folkrörelsemobiliseringar drabbas det också av medveten destruktion från statens sida, exempelvis genom utglesning, sanering och funktionsuppdelning.

Lokalsamhället försvaras av kommunrörelser som dock har fått allt blygsammare mål ju längre dess upplösning har gått.