Folkrörelselexikon

R

Radikalism.

Envishet beträffande mål eller krav; insisterande på att man bör "gå till roten med problemet" (lat. radix = rot). Bör åtminstone teoretiskt skiljas från extremism, dvs hävdande av extrema ståndpunkter.

Sådan åtskillnad är inte lätt, beroende på att företeelser har såväl orsaker som konsekvenser. Insisterande på att något i och för sig rimligt ska genomföras fullt ut kan leda till oavsedda resultat som många kan tycka vara extrema. Bland annat på grund av den upptrappning av konflikten som ofta krävs när ena parten vägrar kompromissa.

Rasism.

Nedvärdering av någon beroende på hans härkomst. Medan främlingsfientlighet är ett klassiskt försvar för lokalsamhällets självstyre och integritet, är rasismen -- nedvärdering av vissa människor som ingår i lokalsamhället -- en följd av världsmarknadssamhällets arbetsdelning, och ett sätt att hålla folk med otacksamma uppgifter på plats.

Eftersom världsmarknadssystemet är geografiskt skiktat i centrum och periferi tilldelas lönsamma uppgifter vissa folkslag och olönsamma andra. I början av 1800-talet började detta förhållande legitimeras med en pseudovetenskap som förklarade att de som fick de olönsamma uppgifterna, periferins folk, inte förtjänade bättre. Dessa rasistiska föreställningar fick starkast grepp i de koloniala samhällen som hade stor andel bosättare från centrum, och som måste ha en ursäkt för sin hantering och för sina privilegier.

I tider med stor folkomflyttning kan desperat rasistiska föreställningar komma att förstärka den traditionella främlingsfientligheten. Invandring hotar nämligen underklassers självförsvar mot överklassen, eftersom det bygger på en stark kollektiv identitet som går förlorad vid invandring. Å andra sidan är sådan rasistisk främlingsfientlighet självbesegrande eftersom getton av uteslutna är utmärkta grogrunder för strejkbryteri och b-arbetsmarknad.

Rasistiskt färgad främlingsfientlighet har ibland framgångsrikt bekämpats med att de invandrade aktivt integrerats i den ursprungliga underklassen via initiativ till gemensamt försvar mot överklassen. Således ledde den starka arbetarrörelsemobiliseringen i USA på 30-talet till att även en ingrodda rasismen utmanades - och strejken på Scania på 90-talet gjorde temporärt slut på alla etniska bråk i Södertälje.

Se också Diskriminering.

Realism.

Använt som uttryck för kompromissbenägenhet, se Kompromiss, Systemkritisk rörelse, Opportunism.

Reformism.

Enligt klassisk arbetarrörelsedebatt att ta makt i regeringen på laglig väg. Motsatsen antogs vara revolution. Se Regeringsmaktsstrategin, Falsk motsättning. Reformismstrategin har historiskt lett till något mindre statsfixering och något större självstyre för folkrörelser än revolutionsstrategin, eftersom den inte sätter allt på ett kort. Den har å andra sidan lett till ett allt mer principlöst kompromissande där till slut också rörelsernas kärnor kompromissats bort.

Regeringsmaktsstrategin.

Att genomföra samhällsförändringar genom att sätta sig i regeringen och använda statens funktionärer. Den huvudstrategi både arbetarrörelsen och den nationella rörelsen har använt under 1900-talet.

Strategin hade länge stora framgångar, men misslyckades till slut, dels för att stater är för känsliga för världsmarknadens tryck för att vara goda redskap för att bryta med världsmarknadsdiktaturen, dels för att funktionärer inte är särskilt motiverade att verka mot ett samhällssystem som ger dem själva stora privilegier, och dels för att makt rent strukturellt inte är en sak som kan skänkas folkmajoriteten av funktionärer (vilket var båda rörelsernas uttalade mål) utan är en relation som man måste bygga upp själv för att kunna delta i den.

Se också Reformism, Revolution.

Religion.

Ideologi om tillvarons totalitet, inklusive livets, universums och samhällets relationer till varandra, kraftigt uttryckt i symboler och riter.

Religioner kan vara av två slag: dels stamreligioner, som markerar en grupps identitet gentemot omvärlden (vilket fortfarande nog är det viktigaste sett ur deltagarnas synvinkel), dels de universella religionerna kristendom, islam, etc, som har sitt ursprung i en folkrörelse med syfte att skapa en bättre värld.

Religioner har alla ideologiers karakteristika i ovanligt hög grad -- mycket stor förmåga att forma identiteter, mycket stor oförmåga att kommunicera med utomstående, mycket stor risk att utnämna fel fiender och mycket stor risk för gnosticism.

Samtidigt är religioner väl lämpade att förse systemkritiska rörelser med utopier. Därför, och på grund av sin starka identitetsskapande förmåga, har få folkrörelser i historien kunna undvara en religiös ideologi och ett religiöst språk. Ickereligiösa eller profana folkrörelser är egentligen ett resultat av de europeiska religionskrigen på 1500-1600-talen; på grund av dessas destruktiva karaktär uppstod ett slags samförstånd om en avpolitisering av den religiösa, totalideologiska nivån, och på grund av kolonialväldenas makt utsträcktes samförståndet till hela världen. I takt med att denna specifikt europeiska erfarenhet förlorar greppet om resten av världen är det rimligt att det 'profana samförståndet' också gör det.

Litt: Ainslie Embree: Utopias in conflict, University of California Press 1990, Émile Durkheim: Les formes élémentaires de la vie religieuse 1912, övers The Elementary Forms of the Religious Life, Allen & Unwin 1976 .

Rentierer, rentierism.

En rentier är en kapitalist som inte organiserar någon produktion utan bara lever på att äga. Många hävdar att det blir alltmer sånt i den nordatlantiska sfären i världen, och allt mindre produktiv industrialism. Dvs att kapitalisterna blir alltmindre produktiva.

De mest växande sektorer inom det s.k. näringslivet är nämligen finans, patent & copyright, mark & fastigheter, råvaror, plattformar och offentliga kontrakt, där kapitalisterna låter andra göra jobbet och själva bara tar upp tull.

För folkrörelsesfären är detta problematiskt eftersom det krävs så mycket mindre folkligt deltagande i den typen av verksamheter, och följaktligen de direkta producenterna har så mycket mindre hållhakar. Detta skulle vara skälet till att ojämlikheten har vuxit så starkt sen 1980.

Enligt vissa ekonomer är rentierism ett periodiskt återkommande fenomen och beror på att de dominerande branschernas lönsamhet har tömts ut – det gå inte att expandera dem mer och inga investeringar i dem lönar sig. Ny teknik och nya institutioner som passar denna kan då förnya systemet och skapa nya produktiva branscher till förmån för vanligt folk. Detta kräver dock politisk mobilisering dvs folkrörelsemobilisering.

Litt: Brett Christophers: Rentier capitalism, Verso 2020; Thomas Piketty: Kapitalet i tjugoförsta århundradet, Karneval 2017; Carlota Pérez: Technological revolutions and financial capital, Edward Elgar 2003.

Repertoar.

Folkrörelser uttrycker sig med handlingar. Men dessa handlingar varierar över tiden beroende på hur samhället är organiserat. En repertoar är den uppsättning av handlingar som är rimligast att bruka vid en viss tidpunkt och som därför har fått hävd.

I Europa kämpade man t.ex. under 1500-talet mot expanderande statsapparaters ökande skatter och andra pålagor eller ökande tankekontroll. Detta gjorde man i första hand genom väpnade regionala skatteuppror där alla klasser fanns representerade. På 1700-talet hade mönstret förändrat sig till att lokala folkliga gemenskaper bekämpade kommersialiseringen av maten, genom bröduppror och kamp mot privatisering av allmänningarna. Under 1800-talet blev de viktigaste uttrycksformerna för folklig kamp strejk, bojkott, demonstration och massmöte. Under 2000-talet kommer säkert nya former att uppstå eller rycka i förgrunden.

Vissa inslag i repertoaren är allmängiltiga, som de ovan nämnda, och torde bero på grundläggande strukturer i samhället. Att man övergår från bröduppror till strejk beror t.ex. på att det är lättare att höja sin lön än att sänka priset på bröd i ett samhälle där världsmarknaden bestämmer priserna. Andra inslag kan vara lokalt kulturellt betingade. Ett lustigt sådant är 'frihetsträdet', ett centralt beläget träd som användes som samlingspunkt, talartribun och väggtidning, och som institutionaliserades under den amerikanska revolutionen och spreds till den franska varefter det föll i glömska.

Det är svårt för en rörelse att förändra en repertoar. Man kan inte gå alltför långt utöver deltagarnas erfarenhet utan att göra dessa förvirrade och handlingsförlamade. Därför inträder ofta förändringar stegvis. Exempelvis utvidgar sig strejken stegvis till fabriksockupation under arbetarrörelseuppsvinget 1916-1920. Demonstrationen utvecklas successivt ur former som etablerats av brödupproren och finns färdigutvecklad i samband med demokratirörelsen i England på 1810-talet. Massmötet utvecklas ur väckelserörelsens friluftsgudstjänster.

Å andra sidan är repertoarförändring ofta effektivt för den som lyckas med det, eftersom man då går utöver erfarenheten hos sina motståndare och får dem att känna sig osäkra. Det var den första ordnade demonstrationen i Manchester 1819 som fick staten att överreagera och skapade en grund för allians mellan medel- och underklass i England som ledde fram till den engelska parlamentsreformen. Det var den indiska självständighetsrörelsens illegala massframställning av salt som tvingade engelsmännen att för första gången acceptera indiskt självstyre.

Litt: Begreppet repertoar har präglats av Charles Tilly, se t.ex. hans The contentious French, Harvard University Press 1986.

Republik.

En gång i tiden - ungefär de första tre fjärdedelarna av artonhundratalet - namnet på en styrelseform där valda förtroendemän styrde allt och ämbetsmannahierarkier inte fanns. I diskursen tenderade man dessutom att tänka sig att i en republik fanns varken marknad eller omfördelning utan allt styrdes genom ömsesidighet.

I takt med att allt fler stater förklarat sig som republiker har betydelsen utvaskats till att det räcker med att regerinschefen är vald förtroendeman.

I praktiken visade det sig att målet var svårt att uppnå, eller åtminstone att förlika med klassamhällen och ojämlikhet. I USA, där man gick längst, visade sig de valda förtroendemännen bli beroende av de rika människor som betalade deras valkampanjer. Om detta är bättre än icke-republikers ingrodda kårandor är osäkert.

Resurser.

Allt som ett konfliktkollektiv kan använda i sin konflikt. Dit hör kompetenser, social organisationsgrad, pengar eller annan rikedom, information, formella maktpositioner, sociala förbindelser, prestige, samt kollektivets habitus, kollektiva identitet, program, organisation och ledning.

Resurser kan vara interna, dvs det kollektivet äger självt, och externa, det det kan få utifrån. Allt för mycket förlitande till externa resurser minskar kollektivets handlingsfrihet.

Folkrörelser har oftast mindre resursbas än sina motparter. De kan kompensera detta genom att använda resurserna bättre, och genom att mobilisera dem snabbare för att nå en överraskningseffekt och få konflikten avgjord innan motparten hinner mobilisera, se Tempo.

Dessutom är olika resurstyper inte jämförbara. Deras tillgänglighet kan variera liksom deras användbarhet i olika strategier. Även här gäller principen om svagaste länken -- tillräckligt är nog. Och utan den kollektiva identitet som bestämmer solidaritet, mod och andra moraliska faktorer hjälper det inte hur mycket resurser man har.

Den kan dessutom folkrörelser ha i minst lika hög grad som sina motparter.

Litt: Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978.

Revolution.

Revolution uppstår när en helt ny social kategori tar hand om en stats regering och omformar staten enligt sina (och sina allierades) intressen.

Man talar om 'stora' och 'små' revolutioner, beroende på hur mycket de nya sociala kategorierna skiljer sig från dem som tidigare satt i regeringen och hur mycket de direkta producenterna dras in i handlingen. Exempel på stor revolution kan vara den kinesiska, exempel på liten kan vara den portugisiska.

För att en revolution ska kunna inträffa krävs en revolutionär situation. Den består i
- att den gamla regimen har stött bort många av dem som traditionellt har gett den sitt stöd, genom att den inte har kunnat tillgodose deras behov,
- att det finns en alternativ regim formad som kan ta över stödet; ett sådant alternativ innehåller alltid delar av den härskande klassen eftersom det krävs viss utbildning och härskarvana för att sköta en regering,
- att stora delar av folk i gemen har fått försämrade levnadsomständigheter under den gamla regimen och är beredd att lägga ner energi på att stödja en regimförändring, och
- att det råder en fiskal kris, dvs att den gamla regimen har svårt att betala sina skulder.

Ledande i revolutioner har varit alienerade grupperingar av den härskande klassen. Folk i gemen har spelat rollen som allierade, som genom folkrörelser har varit ett stöd åt revolutionärerna. De ledande revolutionärerna har oftast efter ett framgångsrikt maktövertagande försökt tränga ut sina folkliga allierade. Ofta har de bara haft delvis framgång med detta.

Revolution har, särskilt i arbetarrörelsens debatt, antagits stå i motsats till reform. Men det gäller bara så länge man håller sig inom regeringsmaktsstrategins fålla. För revolution har oftast de argumenterat som stått längst bort från välfärdsstatens integrationsmekanismer, dvs oftast personer och rörelser i periferin. Samt, förstås, de marginaliserade intellektuella som alltid har varit de som tjänat mest på lyckade revolutioner.

Litt: Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGrawHill 1978; Jack Goldstone: Revolutions: A Very Short Introduction, Oxford University Press 2013.

Ritualer.

Gemensamma symbolhandlingar i syfte att stärka den kollektiva identiteten.

Alla människor ingår i ett kollektiv, men kollektiv är notoriskt svåra att föreställa sig. Det går lättare om kollektivet arrangerar kollektiva ritualer, gärna sådana där deltagarna rör sig rytmiskt. Så har alla religioner gjort, och många politiska rörelser. Den starka upproriska traditionen i den bolivianska staden El Alto hålls t.ex. samman inte bara av fackföreningar och stadsdelsföreningar utan också av frekventa kollektiva danser där deltagarna lär sig agera solidariskt.

Litt: Randall Collins: Interaction ritual chains, Princeton U P 2005, Émile Durkheim: Les formes élémentaires de la vie religieuse 1912, övers The Elementary Forms of the Religious Life, Allen & Unwin 1976.

Roll.

Rutinbundet sätt att uppträda som åläggs viss person i ett socialt system. Inom staten åläggs t.ex. personer olika byråkratiska roller, inom näringslivet åläggs de roller som t.ex. kapitalist och arbetare. Men även det civila samhället ålägger personer roller som t.ex. förälder eller granne, låt vara att dessa rollers manus är mer flexibla och påverkbara än de mer rutinbundna systemens.

Folkrörelser är i sin kärna uppror mot påtvingade och förtryckande roller. Men på grund av vår tidiga inskolning i ett rollbeteende tenderar roller att uppstå också inom folkrörelser (se Funktionärer). Ju mer detta sker, desto svagare blir folkrörelsen.

Litt: Vilken grundbok som helst i psykologi.

Romersk rätt.

Det rättssystem som tydligen passar världsmarknadssystemet och har spritts parallellt med detta. Det skiljer sig från traditionell bonderätt, t.ex. den germanska rätten, främst på tre plan.

Dels utgår den från att den 'goda' lagen är den lag som bäst stämmer med abstrakta juridiska principer; oftast kan bara experten förstå dessa och lagen måste därför stiftas av en byråkratisk stat. Bonderätten utgår från att den 'goda' lagen är den lag som alla de inbegripna är eniga om, och lagen stiftas därför av menigheten på tinget, ofta efter kompromisser.

Dels utgår den från att egendomsrätten är absolut och bara innefattar rättigheter. Bonderätten utgår från brukanderätter, som innefattar både rättigheter och krav på hänsyn till andra berörda.

Dels godkänner den bara privat egendom, som för all del kan ägas av juridiska peroner. Bonderätten erkänner också allmänningar och kollektivs rätt som kollektiv även när dessa inte är av staten registrerade delägare.

Mycket av konflikterna kring EU utgår från att EU är så uppbyggt kring den romerska rättens principer.

Rutiner.

Sådant som kan göras utan att man behöver besluta om saken. Istället för att fatta hundra beslut i samma typ av sak inför man en god rutin.

När många rutiner samverkar blir de svåra att ändra; det blir praktiskt svårt att hitta alternativ som passar ihop lika bra, det bildas intressegrupper som försvarar rutinerna och det investeras i materia som bara passar ihop med en given rutin. Rutiner bidrar därför till tröghet och till fastfrysning av roller.

Rutiner finns på olika nivåer. En liten förening har sin rutin, ett stort företag sin, staten sin. Om rutiner är allt kollektiv gör utan att fatta särskilda beslut om att göra det finns också rutiner på samhällsnivå. Då kan allt som är institutionaliserat ses som rutiner, som försvaras av intressen och av gjorda materiella investeringar. Då är också företags strävan efter vinst en rutin liksom staters strävan efter stabilitet.

Ett annat begrepp som brukar användas i sammanhanget är strukturer. Men strukturer verkar mycket mer tvingande och obrytbara än rutiner, och eftersom inga handlingsmönster är förutbestämda och oföränderliga är rutiner en rimligare metafor.

Lika beroende som vi är av att rutiner finns och befriar oss från tvånget att ständigt fatta beslut under osäkra villkor, lika beroende är vi av att inte bli deras slavar. På den högsta samhällsnivån är det folkrörelser som har makten att göra uppror mot rutiner som har blivit destruktiva.

Folkrörelser har själva inga grundläggande rutiner. De är därför inte lika idiotsäkra som staterna och näringslivet. De är därför mycket beroende av goda strategier.

Litt: Peter Drucker: The effective executive, Pan 1967, beskriver varför man inför rutiner. Inger Jensen & Flemming Vestergaard: Praxis och tröghet, Korpen 1979, beskriver avigsidorna.

Rörelsedemokrati.

Medlemmarnas, lekmännens, makt över en folkrörelse i förhållande till funktionärernas och de valda styrelsernas.

Demokrati är inte bara ett medel för folkrörelser utan också ett mål. Syftet med rörelserna är lekmännens syften och de kan de bara definiera själva.

Rörelsedemokrati främjas av det sociala rummets täthet -- t.ex. har det lokala fackets lekmän lättare att ta kontrollen på stora massarbetsplatser än på småföretag, se Fordism -- av mångfalden av olika nätverk, av konkurrens och maktkamp mellan olika ledare och organisationer, och av tillgång till information och kommunikation.

Tre metoder har använts för att främja rörelsedemokrati: anarkismen, den demokratiska centralismen och den komplexa deltagardemokratin. Den tredje har åtminstone inte misslyckats än.

Rörelsekultur.

Det en folkrörelse gör för att upprätthålla en kollektiv identitet. Den består av handlingsnormer, riter och symboler, ibland men inte alltid kopplade till intellektuell och kommunikativ verksamhet som t.ex. diskussioner, fester och möten.

Rörelsekultur syftar till att skapa samhörighet i en rörelse, och en stark rörelsekultur ökar deltagarnas vilja att offra något för rörelsens mål. Å andra sidan verkar den avskärmande gentemot utomstående och försvårar allianser.

Rörelsekultur skapas automatiskt av starka rörelser vars medlemmar är stolta över rörelsen och gärna kommunicerar denna stolthet utåt.

Se vidare Möte.

Rösträtt.

Medborgarens förhållande till staten; rätt att utse parlamentariska representanter. Föremål för mycket strid under 1800-talet (och i Sydafrika ända fram till 1994) mellan medborgarrättsrörelser och överklass. Striden slutade med en kompromiss, formulerad redan i slutet av 1700-talet av USAs finansminister Alexander Hamilton, som sa att rösträtten skulle vara allmän men ha begränsad räckvidd, dvs gälla få frågor.

Den allmänna och lika rösträtten i staterna föregicks av allmän och lika rösträtt i folkrörelser. I folkrörelserna var den inte begränsad, se Demokrati.