Folkrörelselexikon

S

Sabotage.

Att förstöra motpartens egendom. Syftet är att beröva honom resurser, rent generellt eller högst speciellt just de resurser som han annars skulle kunna använda i den aktuella konflikten.

Sabotage är en klassisk form av vardagsmotstånd. Det användes flitigt i arbetarrörelsens uppbyggnadsskede på 1800-talet tills man kom på att strejk var effektivare och tills konflikten hade mildrats till den grad att sabotage framstod som illegitimt.

Ty sabotage uppfattas som ett legitimt medel bara när parterna står mycket långt från varandra och andra metoder inte fungerar. De resurser som förstörs vid sabotage är nämligen inte bara ena partens utan också i någon mening hela samhällets.

Samförstånd.

Konsensus.

1. Ett sätt att fatta beslut som innebär att inget beslut fattas förrän alla är eniga. Traditionellt inom bonderätten (se Romersk rätt). Fördelen med detta är att alla står bakom beslutet och verkar för det aktivt. Nackdelen är att beslutsfattande tar lång tid och i sämsta fall så småningom sker informellt, dvs utan demokratisk kontroll.

Detta låter ana att samförstånd är lämpligare i små grupper än i stora och i viktiga frågor än i oviktiga.

2. Att sopa konflikter under mattan ("det svenska samförståndet").

Samförstånd 1 leder ofta till samförstånd 2. Konflikt skapar nämligen så stora problem och fördröjningar för ett system som bygger på samförstånd att det uppstår ett starkt konformistiskt tryck mot alla slag av konflikter och avvikande synpunkter.

Samhällsstruktur.

Se Rutin.

Samtidighet.

I folkrörelsesammanhang att flera olika folkrörelser mobiliserar mot samma fiende, fast kanhända av olika orsaker. Resultatet blir att motståndaren får mindre resurser att ta itu med varje utmaning för sig och att därför de olika folkrörelserna får större framgång än om de mobiliserat ensamma. I extrema fall, i s.k. folkrörelseuppsving, kan dessa framgångar föda sig själva i en högkonjunktur av folkrörelsemobiliseringar som skapar framgångar, fler mobiliseringar och till slut en hel optimistisk folkrörelsekultur där det är lätt att formulera identiteter, teman, ideologier, strategier och program.

Runt 1970 rådde en hög grad av samtidighet i folkrörelsemobiliseringen. I periferin mobiliserade bonderörelser mot Gröna revolutionen och för jordreform. I Vietnam mobiliserade en nationell rörelse med stor framgång mot tidens hegemonimakt USA. På hemmaplan fick USA möta en stark svart medborgarrättsrörelse. I Europa var arbetarrörelsen mer på bettet än på femtio år. Resultatet var att världsmarknadssystemet hade stora svårigheter att hantera alla dessa rörelser samtidigt, och att dess legitimitet för ett ögonblick hotades, åtminstone i många ungas ögon.

Samtidighetsmekanismen kan utnyttjas genom organisering av ömsesidig hjälp och gemensam offentlighet mellan folkrörelser. Se också Konstruktiv oenighet.

Sekt.

Organisering som drar en mycket skarp skiljelinje mellan medlemmar och ickemedlemmar. Den radikala motsatsen till en allmännelig organisation.

Sektorganisering stärker organisationens självstyre och identitet. Redskap för avskiljningen är oftast en för medlemmarna gemensam ideologi som får dessa att känna sig upplysta och mer värda än de oupplysta outsiders, samt en hierarkisk organisationsform där ideologisk renlärighet leder till privilegier inom sekten. Detta behöver dock inte alltid leda till aggressivt självhävdande som hos t.ex. scientologer och EAP utan kan lika gärna leda till diskret tillbakadragande från den syndiga omvärlden som hos t.ex. amish.

Serie.

En grupp människor som inte förmår vara till hjälp för varandra i att uppnå ett gemensamt mål utan bara till hinder för varandra. Begreppet kan stå som motsats till folkrörelse. Ett klassiskt exempel på serie är kön, ett annat kan vara marknaden.

Rörelseorganiseringens syfte är att övervinna serialiteten. Men en rörelse utvecklas ofta, sedan den inledande entusiasmen har dämpats av motgångar och besvär, till en serie på nytt. Det är då funktionärer kommer till användning för att göra det lekmännen egentligen skulle ha gjort själva. Funktionärerna duger i alla fall till att ge rörelsens mål en synlig gestalt, även om de inte kan uppnå målet. Samtidigt blir de, i eget överlevnadsintresse, en garanti för att serialiteten består.

Att undvika serialisering är ett viktigt mål för en rörelse; i ett läge utan akuta konfrontationer kan det ofta bli en huvuduppgift. Medel kan vara socialt umgänge, kulturellt skapande och sekundära stridsfrågor. Syftet är att upprätthålla ett socialt nätverk med symbolstyrka som tillåter det att mobiliseras vid behov. Ju mer mångsidigt aktiv en rörelse är, desto mer bekämpas serialiseringen.

Se även Social fälla.

Litt: Inger Jensen & Flemming Vestergaard: Praxis och tröghet, Korpen 1979

Situationism.

Ett begrepp myntat av en grupp artister på 50-talet. De såg hur de genomförvaruligade samhället gjorde alla till maktlösa åskådare och ville genom ”situationer”, aktioner, gärna humoristiska, bryta maktlösheten genom att använda vardagliga publika platser och föremål till annat än vad de var tänkta som. På så vis blev de inspiratörer för mycket av 60-70-talens aktionsrepertoarer utan att för den skull bli särskilt ihågkomna som grupp.

Självstyre.

Autonomi på akademiskt språk. Kan avse både lokalsamhällens och folkrörelsers möjlighet att hävda sig gentemot stat, näringsliv och världsmarknadssystem, och vars och ens möjlighet att styra över sitt liv.

Folkrörelsers och lokalsamhällens självstyre stärks av starka kollektiva identiteter, starka ideologier och starka program, dvs stark kollektiv sammanhållning.

Detta gör individuellt självstyre problematiskt. Kollektiva identiteter och kollektiva beroenden är en del av de mänskliga villkoren, och ökande självstyre för individer att välja kollektiv efter eget skön bara är framsidan av allas maktlösa underordning under världsmarknadssystemet (se också Liberalism 2).

Skalskifte.

Att växla mellan krav som ställs i lokala, nationella och globala sammanhang trots att ens intressen förblir desamma. Det är förmågan hos en lokal grupp att skifta skala till nationella nivå som gör gruppen till en nationell aktör, och förmågan hos en lokal eller nationell grupp att skifta skala till den globala nivån som gör gruppen till en global aktör. I dagens internetvärld kan man tillägga att det är förmågan hos en globalt skapad grupp att skifta skala till den nationella eller lokala nivån som gör att den får nån handlingskraft över huvud taget.

Lysande förmåga till skalskifte har t.ex demonstrerats av zapatisterna vars ursprungliga krav riktades mot lokala jordägare och politiker. De hade först förmåga att skifta dem till nationella genom att hävda sina medborgerliga rättigheter som mexikaner, och sen skifta dem till globala genom att utmana washingtonsamförståndets krav på privatisering och marknadshegemoni. Mer tveksam förmåga har demonstrerats av svenska globala rättviseaktivister vars förmåga att anknyta till lokala nedskärningar och privatiseringar med få undantag har varit försumbar.

Skatteuppror.

Lokalsamhällens väpnade uppror mot staterna i det skede då staternas detaljreglerande makt växer -- i Västeuropa ca 1450-1650, i t.ex. Sydostasien 1900-1950. Namnet syftar på att skatteökningar ofta är det utlösande för sådana uppror. Av deras program kan man dock sluta sig till att de värnar självstyret i bredare mening. I upproren deltog alla i lokalsamhället, ofta ledda av de traditionella ledarna.

Skatteupproren slogs alla ned, men ofta måste staten ge upp en del krav för att lugna bönderna. Det sätt staten till sist använde för att göra lokalsamhällena maktlösa var dock att kooptera de lokala ledarna.

Litt: Yves-Marie Bercé: Revolt and revolution in early modern Europe, Manchester University Press 1987

Skuggrörelse.

Kring varje framgångsrik folkrörelse växer en skuggrörelse fram som är beredd att stödja vissa av dess krav, samtidigt som den motarbetar de krav samt den rörelsekultur och de organisationsmönster som är svårsmälta för den etablerade politiska klassen.

Skuggrörelsers bas är oftast marginella personer i den politiska klassen, t.ex. mindre väletablerade politiker eller intellektuella. Deras syfte är att själva vinna en politisk bas inom det etablerade systemet. Metoden är att lyfta fram något eller några av rörelsens krav, och att ge dem en annan tyngdpunkt än den som rörelsen själv ger dem. När det gäller arbetarrörelsen kan det t.ex. innebära att en strejkrörelse för mer makt på arbetsplatsen tolkas som krav på bättre betalt, som i Frankrike 1968, eller som ett krav på "medbestämmande", som i Sverige på 70-talet. När det gäller miljörörelsen kan det betyda att begreppet miljö kopplas till "tekniska förbättringar" inom ramen för existerande produktions- och konsumtionsmönster istället för till en förändring av dessa mönster.

Skuggrörelser är en naturlig följd av rörelsers framgång. De kan inte önskas bort. De är en del av terrängen som varje rörelse måste förhålla sig till för att utvecklas. De måste hanteras. I alla lägen gäller att skuggrörelsen är mer beroende av rörelsen än vice versa - även om de åtminstone i ett inledningsskede kan spela en nödvändig roll - se Mäklarskap. Detta kan en rörelse utnyttja. Den behöver inte falla undan för hot från skuggrörelsens sida. Å andra sidan är skuggrörelsen känslig för hot från rörelsens.

Skuggrörelsers snäva sociala bas gör dem benägna att föra en manipulativ politik, dvs till att handla genom mygel istället för genom öppna konfrontationer. Myglet riktas både mot maktcentrum och mot rörelsen. Mot detta hjälper bara offentlighet.

Litt: Lawrence Goodwyn: The populist movement, Oxford University Press 1978, beskriver hur en skuggrörelse besegrar bonderörelsen i 1890-talets USA. Björn Eriksson m.fl: Det förlorade försprånget, Miljöförbundet 1982, beskriver hur samma sak sker med antikärnkraftsrörelsen i 1980-talets Sverige. August Palm: En agitators minnen, beskriver hur rörelsen besegrar skuggrörelsen i 1800-talets Sverige.

Smågrupp.

Organisation där bara de aktiva är organiserade, dvs en organisation i den anarkistiska traditionen. Motsatsen är massorganisation.

Fördelen med smågrupper är att man slipper den administrativa överbyggnaden (se Funktionärer), dvs lekmännen behåller teoretiskt sett kontrollen över organisationen.

En nackdel är att den politiska effekten och ackumulationsförmågan blir minimala. Trots att syftet med smågruppsorganiseringen ofta är att varje lekman ska kunna delta direkt i verksamheten, blir steget till politisk handling större än i en massorganisation, eftersom länken till de passiva blir så mycket svagare. Få dras in i organisationens politiska kultur och diskussion, och få upptäcker t.o.m. att organisationen exi-sterar.

En annan nackdel att en smågrupp i sin strävan att behålla sig obesmittad av massorganiseringens faror gärna professionaliseras på en kommersiell grundval och blir till en NGO -- ett extremt exempel är Greenpeace. Antidemokratismens risker finns således även hos smågrupper även om de tar sig något annorlunda form än hos massorganisationer.

Smörgårdsbordssyndromet.

Att alla i en rörelse gör vad de har lust med under förebärande av att alla handlingar "i rätt riktning" är bra och kompletterar varandra.

Smörgårdsbordssyndromet är ett resultat av att en rörelse har misslyckats med att anta en strategi där handlingarna begränsas till den mest effektiva kombinationen.

Det spegelvända misstaget är pojkfotbollssyndromet. Se även Svagaste länken.

Social banditism.

Ställföreträdande aktivism inom bondesamhället. Marginella grupper ur bondesamhället angriper representanter för fientliga makter, t.ex. staten eller skilda kapitalister, å bondesamhällets vägnar men på eget bevåg.

Den sociala banditismen varierar med böndernas missnöje men övergår sällan i bredare baserade bondeuppror. Banditismen har sin etablerade teknik -- 10-20 man angriper små fientliga mål för bytets och för symbolismens skull -- och har svårt att ändra denna. De sociala banditerna brukar också inse sin begränsade räckvidd; målen är uteslutande lokala och begränsade. Dock brukar sociala banditer ansluta sig till bondeuppror när sådana organiseras av andra.

Den sociala banditismen kan, pga. sin primitiva teknik, inte överleva en effektiv stat. Därför misslyckades t.ex. banditrörelsen i 70-talets Tyskland, som också gjorde misstaget att inte vara välintegrerad i det lokalsamhälle de antogs söka stöd från.

Litt: Eric Hobsbawm: Banditerna, Rabén & Sjögren 1973.

Social fälla.

Fenomenet att när alla strävar efter vad som är bra för dom var och en för sig blir det sämre för alla.

Det klassiska exemplet är korruption – ingen vill vara den enda byråkraten som inte tar mutor, men även byråkraterna tycker det vore bättre att få en anständig lön istället. Bilism är ett annat exempel - det är bekvämt för var och en att ta bilen men när alla gör det fastnar man i trafik. Sociala fällor är mycket vanliga (trots att liberalismen bygger på att de inte finns), och kan bara avskaffas genom en kollektiv ansträngning, förslagsvis en folkrörelseorganisering.

Litt: Bo Rothstein: Sociala fällor och tillitens problem, SNS 2003.

Social rörelse.

Mer akademiskt namn på Folkrörelse

Sociala medier.

Mötesplatser på internet. Duger bra till att ytterligare bredda en mobilisering men är skäligen obrukbar som enda mobiliseringsmetod.

Deltagandet i en sådan mötesplats halvhjärtad; frånvaron av gemensamt handlande och det ytliga, okroppsliga umgänget gör att engagemanget blir tunt och förpliktelserna få. Det mesta inskränker sig till gnäll, se ritualer. Om det ska bli nån fart på en mobilisering måste man mötas.

Socialdemokrati.

Efterföljarna till den del av första arbetarinternationalen som förordade massorganisering av arbetarrörelsen och, delvis som en konsekvens av storindustrins framväxt, erövrande av statsmakten som strategiskt mål. Under perioden 1890-1910 blev socialdemokratin hegemonisk i alla industriländers arbetarrörelse utom USAs, tack vare viss framgång med att förbättra arbetarnas villkor.

Under första världskriget splittrades den socialdemokratiska fronten på frågan om den internationella arbetarsolidariteten -- majoriteten av de socialdemokratiska funktionärerna valde att stödja sina respektive staters krigföring istället för att stoppa kriget. Efter kriget återsamlades socialdemokratin, nu under inflytande från ryska revolutionen, med parlamentarism och reformism som enande faktorer. Under dessa ledstjärnor har socialdemokratin alltmer blivit en regeringspolitik, med integration som mål, och alltmindre en rörelsepraktik.

Socialdemokratin har historiskt varit stark i centrum där det funnits ett överskott att använda till integrationen och svag i periferin. När utrymmet för integrationspolitik blir mindre vittrar också det socialdemokratiska inflytandet i centrum.

Socialism.

Från början ett franskt begrepp för välgörenhet (se Frivilligorganisation). Det approprierades 1848 av arbetarrörelsen i Frankrike och Tyskland som begrepp för kollektiv användning av samhällets rikedomar till allas väl.

Kollektivet i arbetarrörelsens uppfattning var närmast lokalsamhället eller "kommunen", i solidarisk samverkan med andra kommuner, enligt modellen från Paris 1791-94.

Numera står begreppet närmast för "statsingripande", dvs inte så långt från den ursprungliga paternalistiska betydelsen. Denna utveckling har varit parallell med att arbetarrörelsen och de nationella rörelser som anknutit till begreppet alltmer följt regeringsmaktsstrategin och allt mindre fungerat som folkrörelser.

Socialt rum.

Den 'plats' där kollektiv handlar -- arbetsplatsen, lokalsamhället, bostadsområdet, etc etc. Ju tätare socialt rum desto bättre nätverk, desto lättare mobilisering.

Solidaritet.

Ömsesidigt stöd mellan människor med gemensamma villkor eller gemensamma fiender, enligt principen "hjälper jag dig så är det till nytta för mig själv på sikt". Ryggraden i arbetarrörelsens moral.

Bör noggrannt skiljas från välgörenhet eller bistånd, där det finns en givande och en mottagande part, och där den givande partens motiv är att freda sitt samvete, känna sig god eller tycka synd om (se Frivilligorganisation, Paternalism).

Förutsättningen för solidaritet är att de ömsesidiga villkoren eller intressegemenskapen finns och inses. Bistånd till svältande i Afrika kan förvandlas till solidaritet bara om den givande syftar till att mottagaren tack vare stödet kan verka för att störta en ordning där även givaren lider.

Se även Moraliska faktorer.

Spelteori.

Försök att på ett abstrakt sätt utröna händelsernas egen logik i en konflikt mellan parter. Frågeställningen är ungefär "vilken är As respektive Bs bästa strategi under förutsättning att A kan välja mellan strategi C och D, och B kan välja mellan E och F."

I spelteorin reducerar man gärna situationer till olika typfall som t.ex. "fångarnas dilemma" (A och B kan inte kommunicera, om någon av dem väljer C vinner han mycket om den andre väljer E men förlorar mycket om han väljer F, medan båda får en måttlig förlust om de går på D-linjen).

Spelteorins stora svaghet är dess bristande förståelse för att människor är sociala varelser, att det finns kollektiva identiteter, att det finns en scen. Verkliga konflikter äger rum på en scen med hela samhället som åskådare, där det är nödvändigt för deltagarna att inte bara vinna över motparten utan också få ett godkännande, eller i alla fall inte aktivt motstånd, från publiken. Verkliga konflikter måste därför räkna med begrepp som "rättvisa" på ett sätt som spelteorin slipper.

Splittring.

Se Enighet.

Spontana livsyttringar.

Namn på "det eftersträvansvärda" som det ser ut före alla moralsystem och ideologier. Dit hör tillit, sanning, barmhärtighet och annat som har med den mänskliga ömsesidigheten att göra. Som vi ser som goda, inte för att vi bestämmer oss för det utan därför att livet utan dem inte skulle fungera. Vi är sociala djur för att samarbete lönar sig evolutionärt bättre än ensamjägande, och då måste vi vara konstruerade för detta.

I en mening kan man se folkrörelser som de spontana livsyttringarnas uppror och försvar mot system och rutiner som förkväver dem. Problemet är att även folkrörelser måste utforma moralsystem och ideologier för att slåss om hegemonin i samhället, och därmed lätt förlorar de spontana livsyttringarna ur sikte.

Mot detta hjälper bara ständiga förnyelser av folkrörelserna, där lekmännen håller funktionärer och experter i strama tyglar och insisterar på att hålla de yttersta målen levande.

Litt: Knud Løgstrup: System og symbol, Gyldendahl 1982, ref i Ord & Bild 3/1985; Frans de Waal: Bonobon och tio Guds bud, Karneval 2013

Stadsrörelse.

Rörelse som värnar om en stad eller stadsdel, oftast mot exploatörer men ibland mot hot mot allmänningen vilket ger en flytande övergång mot miljörörelse.

Städer är ett fokus för rentierism i form av fastighetsspekulation vilket innebär att fastighetsägare vill tillgodogöra sig värden som har skapats av andra, bland annat av boende och andra användare av grannskapet, genom att köra bort dessa, höja hyran eller på annat sätt, s.k. gentrifiering. Mot dessa formas stadsrörelser.

Stadsrörelsers mål är av karaktären antingen eller (utbyte av folk eller inte). Eftersom rörelsernas motparter ofta är dolda bakom de politiskt ansvariga som rörelserna oftast vänder sig emot misslyckas de ofta. Dock lyckas de ibland sätta en så stark egen prägel på sitt grannskap att de skrämmer bort spekulatörerna.

Andra, mindre konfliktfyllda stadsrörelser strävar efter att själva förbättra torftiga stadsdelar men finner då ofta att de tvingas betala för detta genom hyreshöjningar eller utdrivning.

Litt: David Harvey: Rebel city, Verso 2013; Manuel Castells: The city and the grassroots, University of California Press 1983; Eleonora Pasotti: Resisting redevelopment, Cambridge University Press 2020; Ulf Stahre: Den globala staden, Atlas 2007.

Stat.

Kollektiv aktör bestående av en organisation av funktionärer med monopol på våldsanvändningen i ett visst territorium. Deras roll i världsmarknadssystemet är att upprätthålla stabiliteten.

Staterna började sin bana som gangsterligor, s.k. adelsföljden, på 900-talet som levde på att tvinga till sig beskyddspengar, s.k. skatt, av bönder, hantverkare, köpmän och andra obeväpnade. Med tiden uppstod konkurrens med andra adelsföljen och varje stat för sig tvingades ompröva sin strategi. Det ledde dels till att staterna utformade slagkraftiga hierarkier med enhetlig ordergivning, dels till att de måste köpa de egna "klienternas" medverkan med eftergifter.

Interna hierarkier istället för tillfälliga samarbeten eliterna emellan (eller köp av hjälp på marknaden) fick sitt stora genomslag i det holländska självständighetskriget på 15-1600-talen då integrerade statliga arméer slog Habsburgimperiets legosoldater och adelsuppbåd. Ökad "statslighet" fortsatte efterhand fram tills 1970-talets tilltagande rentierism började lägga under sig offentliga verksamheter för att ta upp tull på dem.

Eftergifterna gentemot köpmännen, kapitalägarna, fick formen att staterna stödde dessas kapitalackumulation, genom monopolrättigheter (patentskydd, i sista hand krig), utvecklingspolitik, och disciplinering av folkmajoriteten (skola, polis). Gentemot folkmajoriteten fick den formen av integration.

Vilkendera av dessa som blir mest framträdande beror på vem som är starkast.

Staternas dominerande handlingsprincip är lag, hierarki och omfördelning, och syftet är fortfarande skatteuppbörden. Å andra sidan har statens behov av beskyddspengar gjort den beroende av de båda andra aktörstypernas medverkan och dessas handlingar avgör i allt högre grad staternas politik.

Dock kan staterna i ett läge av jämvikt mellan dessa båda aktörer, i kraft av sin tillgång på våldsmedel, få ganska stort eget handlingsutrymme. I centrumländer kallas sådant handlingsutrymme gärna välfärdsstat, i periferin, där det inte finns något att köpa samförstånd med, brukar det kallas diktatur.

Staterna existerar inom ett globalt statssystem som håller de olika staterna i schack, genom bojkotter och t.o.m. krig mot stater som inte "sköter sig" sett ur världsmarknadssystemets perspektiv.

Litt: Charles Tilly: Coercion, capital and European states, Blackwell 1993.

Strategi.

Uppläggning av hur en konflikt i dess helhet kan utkämpas (till skillnad från en avgränsad detalj, t.ex. en demonstration, vars utförande kallas taktik). Enligt militärklassikern Clausewitz betyder strategi "teorin för hur slag kan användas för att vinna kriget" medan taktik betyder "teorin för hur man använder styrkorna i ett slag".

Element i en folkrörelsestrategi är att finna ett fokus, rimliga mål och allierade.

Eftersom folkrörelser saknar rutiner är de mycket känsliga för val av goda strategier. Ett exempel kan vara arbetarrörelsens och de nationella rörelsernas val av regeringsmaktsstrategin, som under lång tid var mycket effektiv. När den slutligen körde fast på 1970-talet förlorade rörelserna snabbt sin trovärdighet och därmed hela sin förmåga. Så kommer det att förbli tills en ny trovärdig strategi kan formuleras.

På mer kortsiktig nivå begränsas dock möjligheterna att välja strategi av folkrörelsers begränsade resurser. De är nästan alltid tvungna att välja direkta, kortsiktiga aktioner "mot" något istället för indirekta, långsiktiga aktioner "för", liksom de måste välja snabba konfrontationer för begränsade mål. Det är rörelse•organisationernas uppgift att inordna dessa kortsiktiga aktioner i en långsiktig strategi.

Strejk.

Kollektiv vägran att utföra (löne)arbete. Arbetarrörelsens förnämsta maktmedel.

Strejker är kända från medeltida gruvor och gesällskap, men ju mer automatiserad och flödesstyrd arbetsprocessen är, desto lättare är det att organisera en strejk (se Fordism). Den primitiva strejken går till så att arbetarna kollektivt lämnar arbetsplatsen och kungör sina villkor för att börja arbeta igen. Ju mer utvecklad arbetarrörelsen är, desto mer har också strejkmetoderna utvecklats. Under uppsvinget 1916-1920 började strejken kombineras med fabriksockupation för att hindra strejkbryteri och hålla de dyrbara maskinerna som gisslan. Under uppsvinget 1968-1974 introducerades en mångfald metoder hämtade ur vardagsmotståndets repertoar: maskning, punktstrejk, rullande strejk, vägran att ta betalt av kunder, självreduktion av arbetstiden etc etc. Sådana metoder kräver stor lekmannamakt över rörelsen varför de inte gärna brukar gillas av dess funktionärer.

En annan tendens är att strejkerna över åren har blivit större (vilket återspeglar det allt mer koncentrerade ägandet) men kortare (vilket återspeglar de allt känsligare produktionsprocesserna).

Strejkens kärna är att den stoppar kapitalackumulationen genom att den stoppar produktionsprocessen. Den har därför antagits vara som mest effektiv i högkonjunkturer då produktionen går på högvarv. Men alla tiders mest framgångsrika strejkvåg genomfördes i USA 1936-1939, under djupaste lågkonjunktur. Vilket tyder på att folkrörelser inte är slaviskt beroende av yttre omständigheter utan kan åstadkomma mycket med goda strategier och taktiker.

Strejker har sällan betalat sig omedelbart i reda pengar. Vinsten med en strejk är att arbetare hävdar sig och vinner respekt, vilket betalar sig på en mångfald olika vis i hela samhället.

Litt: P.K.Edwards: Conflict at work, Blackwell 1986.

Struktur

Se Rutin.

Ställföreträdande aktivism.

Då smågrupper handlar istället för dem som egentligen angås av en konflikt. Här kan rymmas såväl social banditism och terrorism som vanlig ombudsmannaverksamhet (se Funktionärer).

Ger alltid ett sämre resultat än vad massaktivitet kan ge, men är ibland oundvikligt: en rörelses resurser är alltid begränsade och stora resurser kan inte alltid läggas på allt. Problemet uppstår när småtterierna blir ett självändamål och inga resurser alls används till att få bredd i verksamheten.

Orsaken till att ställföreträdande aktivism inte utvecklas till massrörelse är ofta snäv egennytta: den sociala banditen lever på sin banditism, ombudsmannen lever på sitt ombudsmannaskap och aktionsdeltagaren får mer uppmärksamhet än organisatören, åtminstone på kort sikt.

Subaltern.

Oförmögen att att ta initiativ, i synnerhet viktigare sådana. Begreppet betyder från början underordnad tjänsteman, och benägenheten att hoppas på att någon högre upp i hierarkin ska lösa problemen åt en är typisk för subalterna. Problemet är inte tilliten till andra; utan den finns inget samhälle. Utan oförmågan att ta ansvar för sitt eget handlande eller brist på handlande.

Subalternt beteende förekommer ofta inom folkrörelser, främst på så sätt att rörelserna ser sig som "påtryckare" på dem som "egentligen" ska lösa problemen, främst staten, istället för att se sig själv som en aktör på samma nivå som både stat och näringsliv. Se vidare Paternalism och Önskelistesyndromet.

Sufism.

Traditionell lekmannarörelse inom islam. Utmärkte sig för religiöst allvar kombinerat med visst förakt för lagisk formalism. Organiserade alla folkliga rörelser i de islamska samhällena innan världsmarknadssystemet slog igenom, och även motståndet mot dettas framträngande.

Svagaste länken.

Platsen för det värdefullaste eller t.o.m. avgörande bidraget. Tanken utgår från att det alltid är något som görs alldeles för lite i varje politiskt skeende samtidigt som annat görs mer än nog -- precis som man kan ge en blomma mer än nog med gödsel och samtidigt glömma bort att vattna.

Svagaste länken i folkrörelsearbete är oftast det som gör folkrörelsen till folkrörelse -- dvs att ge många en möjlighet att delta i beslut om rörelsens inriktning. Alltför ofta gör färre och färre mer och mer och blomman dör (se Elitism). Detta inte minst för att breddning ofta uppfattas som det oglamourösaste bidraget.

Syd.

Samlingsbegrepp för periferi och halvperiferi, dvs Latinamerika, Afrika och Sydasien.

Symboler.

Något som används i kommunikation och representerar en person, ett begrepp, en grupp etc. Den vanligaste symbolen är ordet.

Symboler som folkrörelser använder -- fanor, klädstilar, knappar -- är givetvis också till för att kommunicera. Bland annat att kommunicera att man är stark och går att lita på.

Det råder ofta strid om symboler. Genom att stjäla en symbol, t.ex. ett ord, kan man ofta stjäla ett helt symboliskt kapital. Så har folkrörelsers begrepp ofta stulits av deras motparter genom tiderna, liksom också motsatsen. Begreppet socialism präglades först av välgörenhetsborgerskapet, stals av arbetarrörelsen och stals åter av staten.

Syndikalism.

Riktning inom arbetarrörelsen som ser den fackliga kampen (fr. syndicat = fackförening) som den enda effektiva och politisk kamp, tolkat som parlamentarisk närvaro, som i bästa fall meningslös, i värsta fall korrumperande. Syndikalismen formulerades i Frankrike runt 1895 av Fernand Pelloutier och dominerade den franska fackföreningscentralen CGT till 1914, den amerikanska IWW tills den försvann ungefär 1920 och den spanska CNT fram till inbördeskriget på 1930-talet. Är idag obetydlig men finns kvar i den minimala svenska fackföreningscentralen SAC.

Syndikalismen har historiskt sett präglats av motvilja mot anställda funktionärer (anarkosyndikalism) och, som kompensation, krav på militant deltagande från alla medlemmar. Militant deltagande betyder i fackliga sammanhang strejk, och de ständiga kostsamma strejkerna nötte på några decennier ned kampviljan i de viktigaste syndikalistiska rörelserna. Det entydiga avståndstagandet från politik i betydelsen partipolitik ledde tyvärr inte heller till annat än att partipolitikerna etablerade sig som skuggrörelse utom arbetarrörelsens kontroll. Dock spelade syndikalister och syndikalistiskt påverkade en stor roll för att organisera de outbildade arbetarna fackligt i länder som England och Norge.

Systemkritiska rörelser.

Folkrörelser som i sina ansträngningar att värna sina medlemmars intressen mot världsmarknadssystemets följder drivs att sätta systemet i fråga.

Systemkritik har både fördelar och nackdelar. Fördelen är att en rörelse som inte ser systemet som heligt kan koncentrera sig på sitt egentliga syfte utan att tvingas kompromissa redan innan den sätter målen. Detta leder oftast till att de aktiva satsar mer av sina resurser på att uppnå rörelsens mål än de annars skulle ha gjort, se Väckelse. Nackdelen är att utmaning av hela systemet innebär en risk för misslyckande som lätt av utomstående möjliga allierade kan ses som för stor. Detta inträffar lättast om kritiken vrids upp i totalt och entydigt förkastande, medan det kan undvikas om systemkritiken förblir oavslutad och tvetydig (se In- och utdefiniering).

Men det är inte bara allierade som kan anse kostnaden för systemkritiken som för hög. Även för rörelsen själv kan den bli det. Ofta är det lättast, billigast och ger i många fall det kortsiktigt bästa resultatet att vara "realistisk", söka "det bästa möjliga i en dålig situation" och avstå från systemkritiken. Många ursprungligen systemkritiska rörelser glider på så sätt ut på ett alltmer sluttande plan av kompromisser där de förlorar ur sikte det som en gång fick dem att uppstå, och får lämna plats åt nya rörelser.

Litt: Andre Gunder Frank & Marta Fuentes: Civil democracy; social movements in recent world history, i Samir Amin m.fl: Transforning the revolution, Monthly Review Press 1990.