Folkrörelselexikon

N

Nation.

Translokal eller regional solidaritet, som utformats i kamp mot antingen en auktoritär överhet (se Medborgarrättsrörelse) eller ett centrum som sökt påtvinga den blivande nationen rollen som periferi. Se vidare Nationella rörelser och Nationalism.

Det sammanbindande kittet i en nation kan vara gemensamt språk, gemensam religion eller andra gemensamma myter, gemensamt levnadssätt etc. Vilketdera beror på vad som har varit rimligt i den specifika kampsituation som svarade för nationens tillblivelse. I Frankrike, där revolutionens medborgarrättsrörelse skapade nationen, var det egenskapen att ha varit undersåte under den franska kungen som utgjorde kriterium, på Irland där lagarna diskriminerade katoliker var det religionen, i Ghana och Indien var det den av kolonialmakten icke erkända kulturen. Att språket har fått en särställning som sammanbindande kitt beror i stor utsträckning på den roll den utbildade stadsmedelklassen har spelat i de nationella rörelserna; för dem är språket arbetsverktyget.

Nationerna som strukturerande för statssystemet blev allmänt accepterad princip under 1800-talet, som ett resultat av franska revolutionen samt de tyska, italienska och östeuropeiska nationella rörelsernas ansträngningar.

Nationerna utsätts idag för tryck från två håll. Dels från att världsmarknadssystemet gör nationer allt mindre i stånd att agera självständigt. Dels från att den övre medelklassen i alla nationer alltmer kastar loss från beroende av nationen och inlemmar sig i ett kosmopolitiskt jetset med gemensam kultur, gemensamt levnadssätt, gemensamt språk och gemensamma intressen som går på tvärs mot restnationens.

Reaktionerna mot den utvecklingen kan ta sig olika uttryck. Hittills vanligast är en strävan till isolering från omvärlden, ibland draperad i nationalistisk ideologi. Men det finns också tecken till växande aggression mot denna övre medelklass, oftast ideologilös, ibland kopplad till omdefiniering av nationen som i fallet med islamismen, och med den sydamerikanska indianrörelsen som definierar bönderna som nationen.

Nationalism.

Sätt att strukturera förståelsen av samhället som har viss förankring inom de nationella rörelserna. Ser nationerna som samhällets grundläggande enheter. Begreppet nationalism täcker ett vitt spektrum av förhållningssätt, från strävan till självstyre för de grupper som definierar sig som nationer, till extrem självhävdelse på andra nationers bekostnad. Det senare är vanligare i centrum och bland privilegierade grupper som strävar efter att bevara sina privilegier och söker en ideologisk legitimering för detta. Det förra är förstås mer typiskt i periferin. Någon gräns mellan dem är svår att dra i en värld som kännetecknas av ständiga konflikter och ständiga krav på att skapa säkerhet för den egna gruppen, och man kan utgå från att en underkuvad nation som lyckats frigöra sig utvecklar en imperialistisk nationalism om den får en möjlighet.

Enligt många forskare i ämnet är nationalism en ganska sen företeelse, en frukt av det tryckta ordet eller av massarméerna. Men större grupper som politiserats över hela regioner och format identiteter i konflikt med utomstående har funnits längre än så -- t.ex. greker i konflikt med det persiska imperiet eller judar i konflikt med det assyriska. Den moderna politiska nationalismen, dvs kravet att gränserna för nation och stat ska sammanfalla, hade dock ingen mening innan medborgarskapet utvecklades i en omgivning av geografiskt utsträckta stater (dvs i motsats till städer), dvs efter franska revolutionen.

Litt: Øyvind Østerud: Hva er nasjonalisme?, Universitetsforlaget 1994.

Nationell rörelse.

Avgränsad folkgrupps strävan till självhävdande gentemot utomståendes övermakt, se vidare Nationalism. Sådant självhävdande har historiskt uppstått som svar på imperiers framträngande, men har under världsmarknadssystemets tid också uppstått som svar på centrums försök att förvandla territorier till periferi. Centra och periferier kan vara såväl globala som regionala (och kallas då huvudstadsregion resp provins).

I nutiden uppstod nationella rörelser först i Amerika där de lokala nybyggarna hävdade sitt självstyre gentemot kolonialimperierna i slutet av 1700-talet med demokratiska argument. De rörelser som försvarade periferier i de östeuropeiska staterna under 1800-talet hade större problem att avgränsa sina territorier och tvingades uppfinna etniska begrepp. Det var dessa rörelser som drev igenom nationerna som statssystemets självklara organiserande princip på fredskonferensen i Paris 1919.

De nationella rörelsernas högperiod var den antikoloniala kamp som varade från sent 1800-tal till 1970-talet. Här gjordes den främsta insatsen av indier och vietnameser, som tillsammans tvingade kolonialmakterna att ompröva sin strategi och acceptera självstyre i Syd. Eftersom det formella politiska självstyret knappast har gynnat mer än ett fåtal i Syd kan man dock räkna med andra former av nationella rörelser riktade mot Nord och den islamistiska rörelsen är bara en början.

Nationella rörelser har använt regeringsmaktsstrategin som en självklarhet och använt regeringsmakten till att driva en politik grundad på importsubstitution och i många fall kommunism. De nationella rörelserna var en klassallians av utbildad stadsmedelklass, bönder och arbetare, med lokala kapitalister som ett tvehågset och opålitligt stöd. Den utbildade medelklassen var i de flesta fall helt dominerande och kunde därför lägga beslag på det mesta av rörelsernas vinster. Arbetarna har kunnat dra nytta av importsubstitutionspolitikens krav på höga löner, medan bönderna har tvingats betala för de nationella rörelsernas strävan efter avancemang i världsmarknadssystemet.

1995 har majoriteten av de en gång nationella rörelserna i den globala periferin bildat egna stater, och deras en gång dominerande stadsmedelklass har format dessa staters ledande elit. Deras snäva intressepolitik har då inte sällan mötts av nya nationella rörelser, grundade i utkantsbefolkningar utan inteckning i de nya staterna (ibland kallade "fjärde världen").

Nationella rörelser har sällan sett det så att de arbetar för samma sak; de har olika bas och ofta olika fiender. På 1920-talet gjorde den då färska nationalistiska regimen i Ryssland ett försök att ena alla antikoloniala rörelser; en sentida efterföljare till detta kan sägas vara den s.k. alliansfria rörelsen eller 77-gruppen, dvs Sydländernas fackliga rörelse. En kontaktpunkt är Third World Network. Fjärde världen nås via IWGIA.

New age.

En gnostisk strömning som utvecklats som svar på den sektorsuppdelade vetenskapens tillkortakommanden och tomheten i den individualistiska konsumtionskulturen, och som har en viss utbredning i nutida alternativrörelser. En kärna är föreställningen att "allt på något sätt hänger ihop" utan att man alltid sovrar bland hur. Bristen på kritisk sovring har skapat underlag för en gigantisk livsstilsindustri som säljer upplevelser till en blaserad medelklass.

NGO.

Non-Government Organisation. Se Institut.

Nimby.

Förkortning för det engelska "not in my backyard", inte i min trädgård. Beteckning för sådana som bekämpar något för egen del men gärna ser att det drabbar andra. Ett exempel kan vara att motarbeta en väg utanför de egna fönstren och föreslå att den istället kan läggas utanför någon annans.

Nimbyfenomenet är ofta ett uttryck för överdriven försiktighet -- deltagaren i en nimbyrörelse tror att det är lättare att driva igenom ett nimbykrav än att motsätta sig saken fullt ut. Ofta är försiktigheten oberättigad; en nimbyrörelse kan ha svårare att uppnå sina mål än en annan rörelse eftersom nimbyrörelsen aldrig kan vinna några allierade och därför aldrig egentligen hota någon motståndare till eftergifter.

De enda som med framgång kan driva en nimbyrörelse är de som har nära förbindelse med makthavare och därför kan räkna med positiv särbehandling av dessa.

Nisch.

Inom naturen och inom affärsvärlden en specialitet som någon har funnit sig tillrätta med och exploaterar med stor framgång. Inom folkrörelsevärlden liktydigt med "plocka russinen ur kakan", dvs en organisation inriktar sig mer på att göra det som är enklast eller lönsammast för dess funktionärer, snarare än att hantera det som är väsentligt i sammanhanget för att uppnå rimliga rörelsemål för lekmännen.

Nischmentalitet är typiskt för intellektuella, eftersom den intellektuella karriären förutsätter specialisering inom snäva fält. Rörelser där yrkesintellektuella har en stark ställning är därför mer hemfallna åt nischvälde än andra. Nischmentalitet är också typiskt för mediavärlden, varför rörelser som har gjort sig beroende av denna också drabbas.

Nischväldet inom folkrörelserna bekämpas bäst av att lekmännen strävar efter hegemoni inom dem och för fram uppnåendet av de yttersta målen som verksamhetskriterium.

Nord.

Samma som centrum, dvs Västeuropa, Nordamerika och Japan.

Notabiliteter.

Personer som genom sin ställning i t.ex. näringslivet, media eller dylikt antas spela en opinionsledande roll varför de antas kunna företräda folk utan att dessa tillfrågas. Att kooptera notabiliteter är en klassisk härskarteknik.

Notabiliteter kan också spela en roll i folkrörelser och mobiliseringar med dåligt folkligt självförtroende (se Paternalism).

Nya sociala rörelser.

Ett begrepp som kom i ropet på 80-talet då miljörörelser, fredsrörelser och kvinnorörelser för en tid överskuggade arbetar- och bonderörelser. De skulle ha kännetecknats av att

Näringslivet.

Kapitalägarna eller kapitalisterna. En av de tre kollektiva huvudaktörsformerna i världen. Har som förnämsta drivkraft att öka sitt kapital genom att göra vinst på affärer (se vidare Kapitalism).

Definitionen gör gränsen mot självständiga yrkesutövare, t.ex. bönder och hantverkare, flytande. I vissa fall kan det vara rimligt att se näringslivet som kapitalister, som administratörer av direkta producenters arbete snarare än direkta producenter själva. I andra fall kan det vara rimligare att utgå från graden av monopolistisk kontroll av kunskaper, verktyg och kontaktvägar. De viktigare kapitalägarna har idag i stort sett frigjort sig från marknadsberoendet; marknad är något de föreskriver för andra medan de själva växer sig feta genom att monopolistiskt kontrollera någon kunskap, någon teknik eller någon kontaktväg.

Vinstdrivande verksamheter har funnits i tusentals år men det var först med de internationella marknaderna som kapitalägarna fick möjlighet att påverka världen i stort (se världsmarknadssystemet). Under hela världsmarknadssystemets epok har de viktigare kapitalägarna agerat globalt och sektorsövergripande, från 1400-talets finanshus till dagens transnationella företag.

2020 omsatte de 500 största företagen 35% av den totala kommersiella omsättningen i världen Antalet anställda var dock bara 70 miljoner av jordens 3-4 miljarder arbetande, dvs 2%.

Nätverk.

En samling personer som har kontakt med varandra mer eller mindre stadigvarande, t.ex. arbetskamrater, grannar, aktiva medlemmar i en förening etc. Inget krav ställs på hur ett nätverk ser ut; det kan vara formellt organiserat eller inte.

Nätverk är ett nästan nödvändigt förstadium till folkrörelseorganisering. Enligt folkrörelseforskningen är rörelsemobilisering kraftfullare ju tätare ett nätverk är, ju större 'nätheten' är. Att förstärka 'nätheten' är organiseringens syfte. Även då organiseringen är stark och formell omfattar den sällan hela mobiliseringsfältet varför man kan säga att det alltid finns ett informellt nätverk av organisationer, grupper och individer.

Begreppet nätverk används ofta oegentligt i betydelsen oorganiserat eller spontant nätverk, och ställs då som en positiv motsats till organisation. Skälet är att sådana nätverk med svag 'näthet' är svårare att kontrollera på demokratisk väg och därmed lättare att kontrollera genom överlägsna ekonomiska resurser eller alternativt genom hänsynslöshet. De har därför blivit populära bland entreprenörer inom övre medelklassen, som ofta använder sådana 'spontana' nätverk i exploateringssyfte, ibland via internet, s.k. astroturfs. Liksom de är populära bland andra minoritetsgrupperingar som genom nätverkets brist på strukturer för uppnående av demokratiskt samförstånd kan driva igenom sina ibland udda uppfattningar, ibland på ett destruktivt vis.

Å andra sidan är en viss grad av informalitet en nödvändig betingelse för kreativitet och nyskapande inom en rörelse. Se vidare Hierarki.

Litt: Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978.