Folkrörelselexikon

D

Dagordning.

Formerna för att fatta beslut och ordningen i vilken besluten ska fattas. Eftersom uppfattningarna om beslutens prioritetsordning är många är kontrollen över dagordningen en viktig del av hegemonin.

Demokrati.

Enligt språkbruket från antiken fram till slutet av 1800-talet folkets makt, till skillnad från elitens eller de rikas. Detta i synnerhet i relation till det offentliga eller till staten.

Från och med den amerikanska revolutionen, den första framgångsrika demokratiska revolutionen under världsmarknadssystemets tid, och i takt med att alltfler demokratiska krav restes av starka folkrörelser, inledde överklassen en operation för att tämja begreppet tills det idag bara betyder förekomst av allmänna val med flera valmöjligheter samt frånvaro av godtycklig myndighetsterror. Se också Parlamentarism 2 och Rösträtt.

I den offentliga debatten brukar detta innebära att länder karakteriseras som demokratiska eller icke-demokratiska beroende på om där finns ett antal ganska godtyckligt utvalda institutioner. Rimligare är att se närvaron av demokrati som en gradvis företeelse som beror av

Inom folkrörelser är den ursprungliga definitionen fullt levande och innefattar allas möjlighet till deltagande i både beslut och genomförande, funktionärers ständiga direkta ansvarighet och uppgiftsskyldighet inför lekmännen samt inte minst social jämlikhet.

Litt: Joshua Miller: The rise and fall of democracy in early America, Pennsylvania State University Press 1991. Jan Lindhagen & Macke Nilsson: Hotet mot arbetarrörelsen, Tiden 1970.

Demokratisk centralism.

Form av intern organisering som antogs kombinera rörelsedemokrati med effektivitet: fri diskussion tills beslut fattats, därefter enighet och strikt underordning under beslutet för alla. Har varit mest typisk inom arbetarrörelsens och de nationella rörelsernas organisationer.

Det finns en svag punkt i tankegången. I praktiken är det inte möjligt att skilja så skarpt mellan diskussion och verkställande; i praktiken har också 'enighet', och till på köpet 'enighet på ledningens villkor' kommit att gälla fullt ut, en utveckling som underlättats av att all horisontell kommunikation setts som fraktionsverksamhet och mekaniskt förbjudits av ledningen. En utveckling som med tiden bidragit till både avmobilisering och försämrad beslutskvalitet.

Demonstration.

Metod att visa upp krav och/eller en maktposition i offentligheten i hopp om att få kraven förverkligade.

Demonstrationen utvecklades ur brödupproret i England och Nordamerika under 1760-talet, och gjorde i början intryck genom sitt disciplinerade uppträdande; demonstrationen imiterade fälttåget, något den behöll spår av långt in på 1900-talet. Med tiden blev det disciplinerat fredliga något självklart, och numera verkar demonstrationen huvudsakligen genom mängd -- antingen i absoluta tal eller i förhållande till den grupp som demonstrationen angår.

De största demonstrationerna i världshistorien var de som störtade shahen av Iran 1979; de kunde räknas i miljontal och pågick dag efter dag. Andra berömda demonstrationer, om än mindre, var de som genom att uppfordra soldater till myteri störtade ryska tsaren 1917, de som störtade militärdikaturen i Brasilien 1983 eller i Sydkorea 1988, och de som tvingade den IMF-lydiga regeringen i Argentina att avgå 2001.

En vanlig demonstration går till så att man går från en plats till en annan, vanligen en maktsymbolisk, samtidigt som man visar upp sina krav på banderoller och plakat och framför dem i anföranden och petitioner. Det är ofta viktigt att visa vem som framför kraven, vilket kan framgå genom standar eller i anförandena -- detta för att demonstrationen ska kunna tillgodoräkna sig fler än dem som faktiskt deltar.

Ibland kan en demonstrations intryck stärkas genom att gå långt. Den rörelse som populariserade modellen var den indiska självständighetsrörelsen som 1931 arrangerade en 385 km lång demonstration från Ahmadabad till Dandi där den framställde salt ur havet för att bryta mot det engelska saltmonopolet. Ett indiskt ord för en sådan lång demonstration är padyatra. De har senare använts framför allt av fredsrörelsen, t.ex. Aldermarstonmarschen i England 1957, fredsmarscherna till Paris 1981 och Minsk 1982. Men även de engelska och amerikanska rörelserna mot arbetslöshet, liksom den indiska miljörörelsen har använt padyatras. En ytterligare fördel med sådana långa demonstrationer är att de kan sprida propaganda och agitation på platser där sådant annars aldrig blir gjort.

Demonstrationer är ett verktyg en rörelse kan använda. Det kan med fördel kombineras med andra och utgöra dessas offentlighet.

Direkta producenter.

Direkta producenter av varor och tjänster, i kontrast till dem som administrerar produktion av varor och tjänster eller inte deltar alls i produktionen. I varje komplext produktionssystem tenderar de direkta producenterna att missgynnas och administratörerna att gynnas, eftersom det är administratörerna som organiserar villkoren. Ju mer överordnad och mer abstrakt administrationen är, desto större del av överskottet kan administratören vanligen tillägna sig och desto mer skild från majoritetens livsvillkor blir administratörens.

Folkrörelser blir därför inte bara folkmajoritetens försvar mot system och rutiner utan också de direkta producenternas försvar mot administratörerna.

Direktdemokrati.

Lekmännens direkta deltagande i ledning och beslut.

Oundgänglig för effektiva mobiliseringar men trögarbetad och ineffektiv i avsaknad av sådana. Eftersom en folkrörelse i regel består av växlingar mellan dessa lägen finns rikliga tillfällen för direktdemokratin att komma ur bruk. För metoder att ändå säkra en viss direktdemokrati se Komplex rörelsedemokrati.

Diskriminering.

Betecknar i första hand en orättmätig behandling till följd av ojämlika statusrelationer inom det civila samhället. Personer diskrimineras för att de inte ses som lika "fina" som andra i kulturella termer, exempelvis för att de härstammar från fel nationalitet eller familj.

I första hand beror diskriminering på att det är fördelaktigt för kapitalister och byråkrater att ha något att hänvisa till då de fördelar mer eller mindre tacksamma arbetsuppgifter inom sina organisationer. Om de sämsta arbetena kan läggas på t.ex. invandrare kan man få det att framstå som legitimt att dessa arbeten betalas sämre och förhindra att solidaritet uppstår mellan dem och andra anställda.

Sålunda diskriminerade tenderar att bygga upp en habitus som diskriminerade, med begränsade vyer och ambitioner, vilket underlättar både diskrimineringen och överlevnaden som diskriminerad.

Två kategorier utsätts för systematisk diskriminering inom vårt system:

• Kvinnor, vilket har flertusenåriga rötter, se Feminism, Kvinnorörelse.

• Folk som kommer från systemperiferin.

Därtill kan diskriminering drabba ungdomar, funktionshindrade, ättlingar till familjer som har haft dåligt belönade arbeten under tidigare system, osv.

Se också Utsugning, Förtryck, Rasism.

Litt: Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000.