Folkrörelselexikon

O

Ockupation.

Att ta ett utrymme i besittning, ofta för att utöva påtryckning på någon.

Sedan åtminstone 1600-talet (i Västeuropa) har exempelvis bönder tagit jord i besittning som de anser de har rätt till, och att bygga barrikader på gatan är en 1800-talstradition. Men ockupation av byggnader och likande som en offensiv handling är en 1900-talsföreteelse -- även om ockupationer ofta börjar som försvar mot något. Arbetares ockupation av fabriken under en strejk uppstod som taktik under arbetarrörelseuppsvinget 1917-1919, och spreds till andra folkrörelser som t.ex. hyresgäströrelser, fredsrörelser och miljörörelser först under det allmänna folkrörelseuppsvinget 1967-74.

Ockupation kan ha två syften. Dels att ta ett värde som gisslan för motpartens goda uppförande. Det var ofta syftet bakom de tidiga fabriksockupationerna. Dels att skapa en synlig tribun i offentligheten, varifrån man kan kommunicera med publiken och vinna politiskt stöd.

I en ockupationssituation är det lätt att bortse från dessa motiv och föreställa sig att målet med ockupationen är att behålla platsen till varje pris. Många anser att det var detta som ledde till nederlaget i Altastriden i Norge 1980. En folkrörelse starka sida är politisk, inte militär som regel. Ockupationen är inget självändamål.

Offentlighet.

Plats för den öppna samhällsdiskussionen eller referens för denna (av ty offen = öppen). Gäller både tillfälliga och permanenta fora. Exempel på sådana kan vara torgmöten, demonstrationer, radioprogram, utställningar, tidskrifter, folkhögskolor och föreningar.

I den klassiska föreställningen om offentlighet tänkte man sig att där avhandlade medborgarna viktiga frågor med argumenten som vapen. Så är det förstås inte. Makten inom offentligheten är lika jämlik eller ojämlik som makten generellt.

Offentlighet förutsätter deltagare, inte bara åhörare. En lokal offentlighet har troligen alltid funnits, och det var med masstryckets uppkomst på 1500-talet som offentligheten kunde organiseras över länder. På 1600-talet uppkom de offentliga caféerna i Västeuropa där folk diskuterade samhället med tidningarna som bas. Under 1800-talet kompletterades de av de permanenta organisationerna. Med mediernas spridning har offentligheten blivit alltmer enkelriktad, enkelspårig och propagandistisk.

Samhället som helhet har en offentlighet, men det har också delar av samhället, t.ex. subkulturer eller folkrörelser. Mellan dem råder växelverkan eller påverkan. Om folkrörelser har starka och levande offentligheter spiller diskussionen där över till andra kretsar. Om deras offentligheter är splittrade och små är deras attraktionskraft mindre.

En folkrörelses offentlighet tjänar mänga syften: Den ska vara platsen för folklig diskussion om strategi och ideologi. Den ska vara platsen för utvecklande av folkrörelsekultur. Den ska vara folkrörelsens "ansikte utåt". Den ska vara stark så att det uppfattas som viktigt, både av deltagarna och av utomstående, vad som händer där; när den uppfattas som stark är nämligen också folkrörelsen stark.

Omfördelning.

Redistribution på akademiskt språk. Uppsamling av resurser från de direkta producenterna för att sprida ut igen enligt vissa regler.

De traditionella aktörerna för omfördelning är klaner, lokalsamhällen och stater. Samt kyrkor och motsvarande. Från stadsekonomins uppkomst började de direkta producenterna också organisera kassor inom det civila samhällets ram.

Av dessa har staterna nu snott åt sig lejonparten. Den legitimitet detta ger staterna är en viktig maktbas för dem.

Opportunism.

Att följa minsta motståndets väg i syfte att undvika konflikter. Medan det är en värdefull konst i folkrörelsepolitiken att undvika onödiga konflikter inom rörelser är det självmord att undvika alla konflikter. Konflikt är det som har givit upphov till rörelsen och som håller mobiliseringen vid liv.

Det finns också ett annat skäl till att opportunism är destruktivt: latenta konflikter som inte får sin utlösning tenderar att förvärras med tiden och bli svårare att hantera. Jämför Pragmatism.

Organisation.

Formaliserat nätverk där kontaktvägar, beslutsformer etc är fasta och välkända. Vanligen är en organisation också en juridisk person som kan ingå avtal med utomstående.

Bland organisationstyper av folkrörelsekaraktär skiljer vi mellan t.ex. massorganisationer, smågrupper, partier, fackföreningar och enhetsfronter som alla beskrivs här.

Organisationers uppbyggnad kan skilja sig beroende på vilka medlemmarna är, vilka handlingar organisationen ska utföra, och vem inom organisationen som ska utföra handlingarna. Formerna kan vara komplicerade eller enkla.

Folkrörelsers organisationer syftar till att

Med organisationsuppbygget följer rutiner och rollspecificering, vilket hindrar folkrörelseutvecklingen lika mycket som det hjälper den. Stora och komplicerade organisationer behöver funktionärer som tar sig an dessa rutiner, och funktionärer har alltid varit folkrörelsers största problem (se Kristendom och Arbetarrörelse). Men samtidigt klarar de sig inte utan dem; i frånvaro av väldefinierade organisationer tar skuggrörelser överhand och förvrider rörelsens mål ännu mer.

Bland andra organisationer inom det civila samhället finns frivilligorganisationer och institut. Även företag och stater är organisationer.

Organisationssamarbete.

Ett sätt att organisera konstruktiv oenlighet, dvs att bredda en mobilisering i flera kretsar som har olika identitet. Nackdelen är att det kräver mycket organisatoriskt arbete -- t.ex. bör det vara politiskt och organisatoriskt riskfritt för andra att ge sig in i det. Se vidare Allians.

Organisering.

Upprättande av kontaktvägar, beslutsregler och andra rutiner i ett nätverk, för att underlätta mobilisering. Brukar också användas som synonym för ett nätverk med hög "näthet" som inte är en formell organisation med enhetliga beslutsformer och juridisk tillvaro.