Kortbeskrivning: Centrum för såväl antikens medelhavsimperium som den europeiska delen av medeltidens eurasiska handelssystem. Det var här -- i de norditalienska städerna -- ursprunget till dagens globala system föddes på 1100-1200-talen med konkurrerande handelshus och konkurrerande stadsstater. Här föddes också medeltidens folkrörelser. Den radikalkristna rörelsen föddes i Milano på 1000-talet som en strävan att med kyrklig hjälp slå jordägararistokratin (vilket tyvärr mest ledde till att kyrkan kunde etablera sig som sin tids auktoritära kommunistparti). De första hantverkarrörelserna föddes under det tidiga 1200-talet som protest mot att rika köpmän lade under sig makten i städerna. Och redan på 1360-talet har vi exempel på en arbetarrevolution i Firenze, om än kortvarig. De italienska städerna kunde dock inte stå emot 1500-talets kanonmonarkier och erövrades av Spanien medan världshandeln gick andra vägar och orsakade en trehundraårig depression i Italien.

Depressionen var även politisk -- stora jordägare fick alltmer att säga till om, folkligt motstånd tog sig mest uttryck i banditism (vars tradition fortfarande utövar en lockelse) förutom ett skatteuppror i Napoli 1647 som utvecklades till hantverkarrevolution vilken emellertid snabbt slogs ner. Ockupationen av revolutionära franska arméer mellan 1798 och 1814 skapade ett nytt mönster -- vurmande för liberala ideer bland den lilla medelklassen, organiserat i hemliga sällskap, och skatterevolter bland bönderna, riktade mot samma liberala idéer. De förra allierade sig mellan 1830 och 1860 med överklassen om att genomföra en stark italiensk stat som kunde industrialisera, medan hantverkare som hade varit ett slags folklig bas för medelklassrörelsen kände sig svikna och startade en arbetarrörelse, anarkistisk i början men sen alltmer socialdemokratisk.

Arbetarrörelsen från slutet av 1800-talet var bredare i Italien än på de flesta håll -- den omfattade även arrendatorer i Podalen, en stark kvinnorörelsefraktion som byggde på risplockerskor och textilarbeterskor, och många i medelklassen, i brist på andra demokratiska rörelser -- och var organiserad runt Folkets Hus. Dock sprack den efter första världskriget: kärnan, metallarbetarna i storindustrin i norr tog under ett par år kontrollen över både sina arbetsplatser och Podalens storstäder vilket skrämde såväl medelklass som fackpampar från vett och sans; oenigheten gjorde det ganska lätt för demobiliserade soldater i företagens sold att etablera en diktatur som skulle vara över tjugo år.

I andra världskrigets slutskede kunde ungefär samma kretsar som burit upp den breda arbetarrörelsen göra sig kvitt diktaturen och etablera en folkrörelseregim i det s.k. Röda bältet i norra Italien. Den kompromissades dock snart bort och inte mycket hände fram till slutet av 60-talet. Då växte en ny sorts arbetarrörelse fram i spåret av en snabb industrialisering: det var i Italien arbetarrörelsemobiliseringen runt 1970 blev starkast. Det var där de nya kampmetoderna uppfanns, tack vare svaga fackliga byråkratier och därmed unikt starkt initiativ på verkstadsgolvet. Det var också i Italien ungdomsrörelsen blev mest utvecklad, organiserad i lokala kulturhus (ofta i ockuperade byggnader) som idag organiserar fredsrörelser och rörelser mot IMF-väldet. Tyvärr verkar ingen av dessa traditioner idag ha kraft att påverka den officiella politiken som är mer korrumperad i Italien än nånannanstans i Europa.