Kortbeskrivning: Europas centrum och folkrikaste och (för det mesta) mäktigaste stat från medeltiden fram till 1800-talet. Från början två kulturer -- Nordsjökustens och Medelhavets -- som enades från nord med hjälp av en folkmordspräglad erövringspolitik i syd under 1200-talet. Fortsatte dock mest att styras av lokala pampar, ständigt utmanade av bondeuppror och bråkiga städer tills kungarna på 1500-1600-talen successivt lyckades införa militärdiktatur och bygga upp en rigid statsapparat.

Denna föll i den moderna tidens mest arketypiska revolution 1789-1795, då staten tillfälligt saknade pengar efter ett krig och många samtidiga bröduppror svetsade samman "folket" till motstånd. Under revolutionen slogs tre parter mot varandra -- hovet, det reformvilliga borgerskapet som såg franska intressen hotade av England, och "folket" som ibland stödde den ena parten, ibland den andra, utgående från egna intressen. Den allians som skapade 1800-1900-talets folkrörelsespråk i Europa och hela världen var den taktiska alliansen mellan borgerskapet och Paris hantverkare mot hovets och utländska arméers hot att bränna Paris: "frihet, jämlikhet, broderskap" och "medborgarnas republik". Alliansen blev så stark och gick så långt för att hantverkarna länge hade övertag tack vare att slavrevolten på Haiti ruinerade borgerskapet. Den taktiska alliansen mellan västra Frankrikes bönder och hovet mot den republikanska regeringens soldatutskrivningar, skatter och inkomstbaserade rösträtt skulle å andra sidan omöjliggöra varje självständig bonderörelse fram till 1945, och det ideologiska stridsäpplet "republik" skulle också omöjliggöra mobilisering för mer praktiska frågor som social trygghet och kvinnors likaberättigande. Paris hantverkarkultur förblev dock en inspirationskälla och genomförde politiska revolutioner med kooperativa syften 1830, 1848 och 1871 då den slutligen krossades i en massaker med 25.000 dödade.

Folkrörelsekulturen var därefter i 75 år ganska svag och osjälvständig. De viktigaste uttrycken var en arbetarrörelse som i extremt hög grad förlitade sig på medelklassadvokater och "intellektuella" i sitt politiska handlande (även om den lokalt, praktiskt och fackligt kunde vara lika handlingskraftig som någon annan arbetarrörelse), och Sydfrankrikes vinbönder. Dessa var bland annat kärnan i den stora mobiliseringen 1936, "Folkfronten", som emellertid på grund av sitt defensiva och ideologiskt splittrande huvudmål, "republikens försvar", lätt kunde manövreras ut av skuggrörelsens medelklasspolitiker och förlora de fackliga vinster den gjort under tiden. Den tyska ockupationen av Frankrike 1940-44 och den våldsamma nazistiska terrorn sköljde bort en massa onödigt gräl bland Frankrikes direkta producenter; motståndsrörelsen kunde vid sin seger genomföra kvinnors likaberättigande och grundläggande social säkerhet, sånt som i resten av Västeuropa gällt i någon generation, och en självständig bonderörelse kunde börja byggas upp av en "grundtvigiansk", dvs hierarkifientlig, katolsk ungdomsrörelse. Arbetarrörelsen blev också successivt alltmer militant fram till den stora generalstrejken 1968 och några år därefter.

Vid 2000-talets början förefaller det som det tidiga 1900-talets svaga organisering blir en styrka: folkrörelserna är föga belamrade av ombudsmanna- och politikerhierarkier och kan snabbt respondera på basens politiska behov. Frankrike är nu åter ett av folkrörelsevärldens centra och en av stödjepunkterna i mobiliseringarna mot det globala kapitalet.

 

Aktuellt: Den senaste folkrörelsevågen anses ha börjat med de offentliganställdas strejk mot nedskurna sociala rättigheter november-december 1995, en strejk som stöddes brett i samhället eftersom nedskärningarna gällde alla. Strejken tematiserade "medborgarskapet mot marknaden" på ett så effektivt vis att hela den franska politiken därefter har stöpts i denna konflikt - ett mått på detta är hur 2005 års folkomröstning om EUs konstitution omedelbart fokuserade på denna konstitutions nyliberala karaktär och förmådde 56% att rösta mot, trots att hela det officiella Frankrike stödde den.
Den centrala motståndsorganisationen är Attac, som bildades på en mycket snäv fråga - beskattning av valutatransaktioner - men har blivit en samlingspunkt för anti-nyliberala personer såväl som organisationer.
Således var det Attac som organiserade fotfolket i folkomröstningskampanjen. Bland övriga organisationer hör den traditionella fackcentralen CGT till de mer mobiliserande i Europa och deltar ofta i protestaktioner. Det finns också en facklig organisering mot nyliberalismen på tvärs mot tidigare gränser under namnet SUD - solidaires unitaires démocratiques. Småböndernas fackliga organisation Conféderation paysanne eller "Conf" hör till Via Campesinas bildare och kämpar inte bara mot matindustrins globala makt och EUs exportsubventioner utan också för matkvalitet, och det är i småbonderörelsens metropol Larzacplatån som alla stora massmöten brukar lokaliseras. Man kan också tillägga att den franska studentrörelsen har rest ett teoretiskt alternativ till den totalitära nyliberalismen inom nationalekonomin, som har fått internationell spridning- se den post-autistiska rörelsen.