Kortbeskrivning: Ett splittrat område beläget på båda sidor om Europas stora öst-västliga skiljelinje. Västra delen består av Rhendalen, den stora förbindelselinjen mellan Europas två medeltida kärnor, Norditalien och Nederländerna. Där växte självständiga städer upp där hantverkare slogs med köpmännen om makten undeer 1200- och 1300-talen medan de samarbetade om att hävda städernas makt gentemot godsägarna med hjälp av väpnade stadsförbund; detta utnyttjades av bönderna som långsamt erövrade sin frihet. Östra delen, "öster om Elbe", var ett nybyggarområde med föga politisk samordning tills exportinriktade godsägare förslavade bönderna på 1500-talet utan att dessa kunde göra mycket för att försvara sig. Den ekonomiska splittringen motsvarades av en politisk: ända till på 1800-talet var Tyskland snarast ett objekt för diverse stormakter som använde landet som slagfält.

Under 1800-talet kunde de östelbiska exportgodsägarna ta makten över hela Tyskland (livligt påhejade av Rhendalens kapitalister) och börja hävda sig aggressivt bland de andra stormakterna. Mot dessa stod två tidvis effektiva men till sist maktlösa folkliga rörelser.

Den viktigaste var arbetarrörelsen, som utformade 1900-talets segrande folkrörelsestrategi i sällsynt klar form: eftersom de mot sig hade en auktoritär stat la de tidigt sällsynt stor vikt vid taktiker gentemot staten och såg val och riksdagspolitik som viktigare än strejker. De var också (delvis ovilliga) pionjärer i att bygga upp en oavhängig kvinnorörelse. Samtidigt byggde de upp en välorganiserad partiapparat som motvikt mot staten -- med katastrofala följder då apparatens funktionärer sköt ner sina entusiastiska medlemmar med våld vid krigsslutet 1918, i rädsla för att förlora initiativet. Detta ledde till att arbetarrörelsen splittrades i olika grupper som var mest intresserade av att bekämpa varandra.

En rörelse som var regionalt betydelsefull var också den bayerska bonderörelsen. Den fick dock mycket måttligt genomslag i landet som helhet eftersom bönderna i synnerhet i norr var politiskt underdåniga godsägarna och oförmögna att ta egna initiativ.

När den bestående ordningen gick i konkurs vid börskraschen 1929 var det således inte folkrörelserna som var utmanarna -- det var en politisk NGO, nazistpartiet, med bas i krigssammanbrottets privatarméer och med backning från Bayerns societetskretsar och en del storföretag. Till dem överlämnade den panikslagna medelklassen sitt förtroende varpå de prompt krossade all folklig organisering utan särskilt mycket motstånd.

Under efterkrigstiden har arbetarrörelsen haft förmåga att slåss för ekonomiska mål; de tyska facken drar sig inte för strejk om det behövs. Men det politiska initiativet har legat hos olika slags ungdomsrörelser med ursprung i medelklassen, framför allt miljörörelser som under 70-80-talen var den starkaste i Europa, och fredsrörelser som har varit mycket starka på 50- och 80-talen. Framemot sekelskiftet tycks de dock ha drabbats av samma öde som arbetarrörelsen hundra år tidigare och slagit sig till ro som administrerande funktionärer.